Något har förändrats inom borgerligheten, en kulturhöger har dykt upp. Den flyttar steg för steg fram sina positioner, både på kulturdepartementet och i de intellektuellas dolda maktsfärer. I alla fall om man får tro skriverier på kultursidorna. 

Denna kulturhöger borde fundera runt sitt frihetsbegrepp, resonerade Svenska Dagbladets kulturchef Ida Ölmedal. Herregud, högern bottnar ju inte ens i sin egen tradition, domderade Expressens kulturchef Victor Malm. Båda tog avstamp i ett långt reportage i SvD som målade upp bilden av högerns ”tyst kulturrevolution”. 

Det märkliga med begreppet kulturhöger är att det tycks betraktas, i alla fall på kultursidorna, som fast och enhetligt. Där finns ju personerna runt tidskriften Axess, tankesmederna på Timbro, de konfliktsökande moderaterna på regeringskansliet, och såklart – folkpartisterna. De talar om mecenater, vårt gemensamma kulturarv, bildningsresor, näringslivet, marknaden och privat finansiering. Mer höger kan det väl inte bli!?

Men inom denna nyss inringade sfär finns totalt motsatta ideologiska synsätt på kulturpolitikens uppgift, till och med på vad kultur är. När jag, som för transparensens skull flänger runt mellan ovanstående sammanhang, där diskuterar kulturfrågor hamnar jag oftast i bråk, vissa skulle benämna det som uppslitande konflikter, snarare än utbyter ryggdunkningar. Så här kommer lite anteckningar inifrån kulturhögern, ett försök att bena ut skiljelinjer. Det mesta utlovas, förutom en distanserad objektiv analys.

Det kanske vanligaste förhållningssättet till kulturpolitiken inom högern kan vi kalla för den nyliberala. Nyliberalerna förenas under parollen ”vi ska ju inte ha någon kulturpolitik”. När staten ska bantas, kan inte politiker lägga sig i vad folk tittar, lyssnar och läser, prioritera vissa kulturslag framför andra. En moralisk fråga i grund och botten. Varför ska exempelvis hårt arbetande människor tvingas betala skatt för att finansiera ett överklassintresse som operan? som liberalen Fredrik Segerfeldt skrev i boken Befria kulturen från politiken (2013). 

Samtidigt är nyliberalerna ofta förundrade över varför de inte blir tagna på allvar i kulturpolitiska frågor. 

Under tiden lägger nyliberalerna stor tankekraft och energi på att diskutera och arbeta fram reformförslag på en rad andra områden där man också ”inte vill ha någon politik”: välfärden, ekonomin, arbetsmarknaden. De försjunker djupt i en bok av Milton Friedman för att studera hur denne egentligen tänkte om skolcheckar. Men kulturen? Det är bara en utgiftspost som ska ner till noll. Samtidigt är nyliberalerna ofta förundrade över varför de inte blir tagna på allvar i kulturpolitiska frågor. 

Inom kulturhögern finns såklart också de konservativa. Det gäng som talar sig varma om kulturarvet, kanonprojekt och kulturen som en enande kraft för nationen. Såklart staten ska finansiera kultur, säger de, men bara en viss typ av kultur. Timbro förlags presskommunikatör Anna Linder drog nyligen detta konservativa förhållningssätt till sin spets i en text i onlineplattformen 100 procent. För Linder är kulturhögern ett luftslott: Borgerliga politiker och intellektuella vågar inte ta ställning, ”erkänna att vissa verk, vissa traditioner och vissa institutioner är viktigare än andra”. 

Vad är det då för kultur som är så viktig enligt den konservative? Den som är gammal förstås, de institutioner som växt fram över tid och sitter inne med den kunskap som bara historien kan producera – gamla fasader byggda i klassisk stil, kristallkronor i guldprydda salar med högt i tak. Inga modernistiska, eller ve och fasa postmodernistiska, experiment och krumbukter. Som en konsekvens har den konservative också en skeptisk inställning till armlängds avstånd, det blir mest en ursäkt för att inte våga ta ställning för det som är skönt, gammalt och vackert.

Så har vi också de socialliberala, de som i stora delar ställer sig bakom dagens kulturpolitiska system, inte har några problem med ett stort offentligt åtagande. Pluralism och armlängds avstånd är de vägledande principerna för den socialliberale. Det offentliga ska garantera att även det smala, att det som inte kan finansieras på kommersiell väg får plats i kulturlivet, både det traditionella och avantgardistiska. Som en konsekvens svävar denna grupp ofta ut i långa utvikningar om vikten av bildning och idéutbyte, utan att egentligen föreslå någon faktisk politik – man är bara för status quo. Det offentligas medförande byråkratisering och maktutövning, ja det är en annan fråga.

När man kommer i regeringsställning inser man snabbt att det inom den breda borgerligheten finns totalt olika idéer om vad kulturpolitiken ska vara.

Anser jag mig stå upplyst utanför dessa lösa idéteckningar, att jag inte faller i varken de nyliberala, konservativa eller den socialliberala fallgroparna? Självfallet. Men de är ju trots allt förenklingar. Men de återfinns likväl inom det som nu beskrivs som kulturhögern. Som Christer Nylander träffande påpekat här i Liberal Debatt (för övrigt ett perfekt exempel på socialliberalens förhållningssätt) är det också varför marknadsliberaler hittills inte fått någon gehör för sin syn på kulturpolitiken. När man kommer i regeringsställning inser man snabbt att det inom den breda borgerligheten finns totalt olika idéer om vad kulturpolitiken ska vara.

Den nuvarande borgerliga regeringen kan dock sägas vara den första i modern tid som driver en kulturpolitik som faktiskt kan betraktas som höger. Byråkratin ska minska, den privata finansieringen öka, pluralismen bli större. Men projektet spretar alltjämt. Kulturminister Parisa Liljestrand beskriver exempelvis ofta sin skepsis mot uppdelningen mellan fin och fulkultur – en elitistisk konstruktion som reser murar och avskräcker. Samtidigt är ett av regeringens stora prestigeprojekt att producera en lista på den bästa och mest representativa kulturen i Sveriges historia.

Kanske beror spretigheten på att högern sällan har talat om just kulturpolitik – skissat på de långa linjerna, diskuterat reformer, kompromissat. Just det man framgångsrikt gjort inom andra politikområden. ”Vi ska ju inte ha någon kulturpolitik.”

Men så är det ju inte längre. Vi bråkar allt mer om kulturfrågor. Det är bra! Det är så man nystar sig framåt. Och inte bara när det gäller politiken. Fler och fler vill skriva kulturkritik och idéanalyser, inte bara ledartexter och debattartiklar, göra kulturen till föremål för offentlig diskussion och kritisk omdöme. 

Den skadliga idén som varit så vanlig inom högern, om att kultur bara är en privatsak, är på väg att dö. Det är den verkliga revolutionen. 

Henrik Dalgard

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Anteckningar från kulturhögern dök först upp på Liberal Debatt.

LD:s chefredaktör är irriterad, vissa säger märkbart förbannad. Det är lördag morgon på bokmässan, tidskriften har precis haft ett panelsamtal i Aftonbladets stora monter om kanon och bildningsresor. Eric Luth har lånat ut vad personer nära honom beskriver som hans favoritpenna till Socialdemokraternas Lawen Redar, en av panelsamtalets deltagare.

– Den här ska jag lämna tillbaka, sade Redar med eftertryck. 

Det gjorde hon inte. 

***

Att sammanfatta en tidskrifts deltagande på Bokmässan kan vid första anblick te sig som en enkel uppgift. Det är ju trots allt ett högst offentligt sammanhang – tydliga hållpunkter i form av författarsamtal, paneler och debatter. Då är det väl bara att söka i programmet och se vad Liberal Debatts redaktionsmedlemmar har haft för sig? Tror man. 

Men nej, allt det där är bara kulisser, vad som förr i världen beskrevs som charader. Den egentliga bokmässan tar plats i det fördolda – på dimmiga karaokebarer, i de små undanskymda båsen på Park Lane dit ingen av de minglande människorna får för sig att rikta blicken, och vid märkliga middagar under mässhallens golv där journalister likt Björn Werner och Minna Höggren deltar. Kulturskribenter av ”varierande kvalitet”, med Jesper Strömbäck Eklunds ord (Expressen, 30/9). 

Men framförallt pekar de flesta jag talar med mot en till synes obetydlig lägenhet på Eklandagatan. 

Den här texten bygger på 439 mingelsamtal. Eftersom den tar er in i dolda sammanhang, stängda rum – med alla risker det för med sig – skrivs den under pseudonym. 

Under torsdagen, mässans första dag, ska något märkligt ske. Hela kulturdebatten stannar upp för att, precis som den gjorde för exakt ett år sedan, handla om LD:s kulturredaktörs kläder. Max Hjelm sitter på en scen i ett av de stora seminarierummen tillsammans med bland andra SvD:s litteraturredaktör Josefine de Gregorio och frilansjournalisten Minna Höggren. De talar om performativ läsning, trenden där killar bara sägs läsa i offentligheten för att få ligga. Samtalet är, liksom deltagarna, ”också av varierande kvalitet”. 

– Men det är väl precis det här vi vill, att litteraturen får status? slår Hjelm fast. 

Samtidigt knäpper han långsamt upp sin mörkblå overshirt. Något vitt skymtar därunder. 

Flera medelålderskvinnor i publiken sätter på sig glasögonen, sträcker på sig, lutar sig fram. Vad är det de ser, kan de tro sina ögon?

Några timmar tidigare har två personer hört tre mumlande röster från den redan nämnda lägenheten på Eklandagatan. 

– Så klart du ska ha på dig den! säger en av personerna upprymt. 

Längst bak i seminarierummet sitter Henrik Dalgard, en redaktionsmedlem i Liberal Debatt vi snart ska återkomma till, och ler. Precis som om han vet vad som ska hända. 

– Börjar det inte bli lite varmt här inne? frågar Hjelm sin meddebattant Marcus Bornlid Lesseur och tar av sig tröjan. 

Det går ett sus genom publiken. ”I <3 swedish girls” står det på den, såklart lite för tajta, t-shirten under. 

Det var Liberal Debatt, och inte killar med matcha-te på kaféer, som återigen gjorde litteraturen sexig. 

Vissa menar att han letar efter den penna som gått förlorad. Andra, med bättre insyn, beskriver det som att han drar i trådar, utövar inflytande. 

Under fredagen ses Henrik Dalgard i ett panelsamtal i Timbro Förlags monter. Han talar, för ovanlighetens skull, om 1800-talet. Om den borgerliga offentligheten, litteraturens sociala dimension och Carl Jonas Love Almqvist.

I publiken gömmer sig bland annat ordföranden i ett litteratursällskap för en annan av det svenska 1800-talets giganter.

”Kunnig, den där Dalgard”, lyder omdömet. 

Två till Dalgard närstående källor beskriver hur han även varit en av aktörerna bakom LD:s Norden-höst. Tidskriften planerar hela tre nummer på temat Norden där de djupdyker i nordisk litteratur, politik och idéer. Ovidkommande kan tyckas. 

Men redan med det första Nordennumret har man haft stor påverkan på Bokmässan.

Senare samma kväll råder uppsluppen stämning på Bokmässan by night. Unga människor gestikulerar med överprisade ölflaskor och tar rulltrappan till plan 2 för att se Lyra Ekström Lindbäck, Mikaela Blomqvist och Victor Malm spela in ett liveavsnitt av den inte längre lika vinindränkta podden Gästabudet. 

De talar märkligt nog också om Norden och skandinavismen. 

Skrapar man bara på ytan kunde man tro att de hade fått inspiration till ämnet från den Norden-turné som poddmedlemmarna Ekström Lindbäck och Blomqvist gjort under det senaste året. Men den som gräver djupare drar nog andra slutsatser. De har läst Liberal Debatts första Norden-nummer, det om Danmark och Norden som idé. De talar om saker som bara kan komma från det numret. 

Längst bak i publiken står Eric Luth och nickar leende när de nämner Carl Jonas Love Almqvist och Georg Brandes. Återigen som om han visste vad som skulle ske. 

***

Just Liberal Debatts chefredaktör är den som är svårast att kartlägga på mässan. När jag talar med Göran Persson kallar han Luth för tvålen. Inte på samma sätt som Reinfeldt, utan för att Luth ständigt glider undan, alltid precis bortom de granskandes blickar.

Under dagarna ses han skynda mellan olika montrar. Vissa menar att han letar efter den penna som gått förlorad. Andra, med bättre insyn, beskriver det som att han drar i trådar, utövar inflytande. 

På lördagen ses han titta på ett författarsamtal om romanen i det tjugoförsta århundradet. Författarna Joshua Cohen och Christian Kracht dribblar bort moderatorn Victor Malm, samtalar mest med sig själva. 

– Lifestyle fiction on the intellectual level of monkeys, dundrar Cohen. 

Han talar såklart om autofiktion. 

Efter samtalet släntrar Luth lugnt fram till Christian Kracht. De ses tala förtroligt med varandra. Vad som sägs är dock svårt att höra. 

Men efter samtalet störtdyker oddsen på att Kracht ska få Nobelpriset i litteratur. 

Det mesta sker trots allt i det dolda. 

Lars Almqvist

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Liberal Debatt fick bokmässan att stanna upp dök först upp på Liberal Debatt.

Skönt är det som stämmer, sa Wittgenstein innan han flyttade till Norge och lärde lågstadieelever att vissla. Men hade han rätt? Tja, det estetiska egenvärdet i det som inte stämmer dog nog med avantgardet. Men – å andra sidan – det som stämmer alltför väl kan också bli träigt; de matematiskt korrekta byggklossarna är i sig inte tillräckliga för att skapa ett konstverk av kvalitet.

Det måste till något mer, subjektivitet eller själsfärg. Och det där skiftar enligt tidens moden – Shakespeare ansågs barbarisk under 1700-talet – och går aldrig att i förväg helt artbestämma. Texter som i dag ter sig svårlästa, i vissa fall på gränsen till obegripliga, kanske var superrelevanta i ett annat samhällsklimat. Ofta rör det sig bara om ett par decennier, några terrorattentat eller avkommunaliseringar, krig eller teknikskiften, för att ljuset ska falla på ett nytt sätt över konstverken. Efter ett tag blir det älskade oälskat. Och inte sällan, tycks det som, är det även fallet med just sådant som haft verklig tyngd.

Vid tiden för min debut var Göran Tunström en stor svensk berättare som en ung dito var tvungen att förhålla sig till. Varenda utgivning var en händelse. Nu kan det hända att man hänvisas till Magasinet om man vill låna något av honom.

Ett exempel. Vid tiden för min debut var Göran Tunström en stor svensk berättare som en ung dito var tvungen att förhålla sig till. Varenda utgivning var en händelse. Nu kan det hända att man hänvisas till Magasinet om man vill låna något av honom. Och vem vet, snart står kanske Knausgård och Trotzig där också. Vi kan inte veta! Och det är ju det som är så vackert och fruktansvärt med våra liv och vår tid. De kan förvandla guldprosa och lyriskt perfekta strofer till oengagerade ordmassor och lyriska krumbukter på bara några mandatperioder. Men sen kanske de uppstår igen, går att läsa och njuta i en annan framtid, vilket i sig skulle kunna vara svaret på det som den här texten söker: vad kvalitet är.

[Här skulle det förmodligen passa bra med lite kritik av Trägårdhs-regeringens kanonarbete, men, jag hinner tyvärr inte för jag måste få klart banderollen inför kvällens demonstration mot nedläggningen av mitt lokala bibliotek.]

Så. Vad är då kvalitet? Det blir lätt banaliteter. Sätt fyra-fem yrkespersoner kring ett diskussionsbord, lägg en roman framför dem och lyssna på vad som sägs. I talat och outtalat gömmer sig minst ett kvalitetsbegrepp. Förmodligen kommer det att handla om saker som yrkeskunskap, precision och angelägenhetsgrad. Bland annat.

Kanske måste man våga titta upp ur lådan och skåda bortom kvalitetsbegreppet? En av mina största konstupplevelser var ju – jag minns honom plötsligt så tydligt – en finnig kille på en scen i Molières Den girige. Vintern 95, Västra Frölundas höghus som iskolonner utanför i mörkret. Han var någon form av härold eller rättsaccessor och kom in från vänster för att avlossa några överrepade repliker. Man hörde inte riktigt vad han sa, men, han gestaltade den kroppslighet som bara scenkonsten kan leverera. 1600-talstexten fick liv, undret skedde. Men var det kvalité? Nja. Nä. Fast å andra sidan: kvalitet är för notarier, kände jag när han smitit ut genom ridån. Den räcker inte alltid för oss heliga dårar.

Stefan Lindberg

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Kvalitet är för notarier, det är dags att vi letar efter något annat dök först upp på Liberal Debatt.

Det går inte att tala om litteratur i termer av kvalitet. Det är vilseledande. Visst, man kan tala om fina egenskaper. Till exempel: Rytm. Levande bildspråk. Något outtalat, tankeväckande. Men att säga: ”de här egenskaperna är kvalitet” är omöjligt.

Alla vet det och ändå fortsätter man laborera med det. Kritiker, stipendienämnder, finsmakare. Ställer man frågan om det finns objektiv litterär kvalitet svarar de flesta ett besvärat nej. Ibland ursinnigt eller raljant. Så varför fortsätter man samlas runt det?

Det är en lit de parade i en tid då antiestetik, kommersiellt plingplong, fart och fläkt och snärtighet, klass, kön och etnicitet, cyberspace och streamade ljudböcker förvirrar den lilla bildade borgerlighet som håller hårt i sin Proust och letar efter uppfriskande plebejer, förtvivlar över kulturskymningen och tror att så länge de söker med ljus och lykta efter den kretongsoffa de kallar kvalitet, finns det hopp om den andliga överlevnaden.

Men etymologin avslöjar vad som gått snett.

Det var inte Ciceros fel. Qualitas, hans översättning av Aristoteles poiotēs, hade varken positiva eller negativa konnotationer utan betydde helt neutralt ”egenskaper”. Hela tiden på spjärn mot själva föreställningen om en idealvärld.

Det var först senare som kvalitet tjuvkopplades till något idealiskt. Det gick via franskans homme de qualité. Då blev kvalitet en nobel egenskap, synonym med hög klass. Adel. På krokiga omvägar långt senare synonymt med högklassig litteratur.

Men att det bär på nedärvd fisförnämitet är inte det största problemet. Antiestetiken – den medvetna fulheten och skitigheten, punkigheten, att undvika det sköna och sublima, det medryckande, framförallt det eleganta – har hög litterär status idag vilket har störtat kvalitetsbegreppet från piedestalen. Nej, det största problemet är att det används hur godtyckligt som helst utan att de outtalade idealen ens diskuteras. Det glider ibland över i moral, sanning, nytta, trots att det råder en outtalad konsensus om att konsten ska stå fri från moral, sanning och nytta.

Italo Calvino nämner aldrig kvalitet i sin Sex punkter inför nästa årtusende. Han talar om litterära värden. De är inte de enda och motsatsen kan också vara bra. Men han törs tala om värden, vilket jag tror att de flesta litteraturproffs i dag tycker låter för kulturkonservativt, medan kvalitet låter lite lagom distanserat, halvobjektivt, nästan kliniskt. Som prestanda eller relevans. Men med massor av mångtydiga resonemang skriver Calvino om värden. Alltihop grundat på en gigantisk bildning.

Så i stället för det pudrade liket kvalitet (för att inte tala om det gastkramande gestaltning) kan man försöka sig på värden, som lätthet eller tyngd, snabbhet eller tröghet. Först efter noggrann prövning. Gå tillbaks till roten. Qualis? Vad är det?

Och i stället för kanon med dess trista konnotation av obligatorium och odiskutabel universalitet, varför inte gammal litteratur (gärna äldre än artonhundratalet).

Några instrument för kvalitetssäkring – som vårdens Kvalprak, KiV och SKL – lär aldrig dyka upp.

Maja Lundgren

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Kvalitet är för förvirrade borgare som håller för hårt i sin Proust dök först upp på Liberal Debatt.

Netflix grundare Marc Randolph dyker upp ur något slags grotta och springer som en kostymklädd gladiator fram  till den stora scenen. Han är på Techarena för att prata om sitt företag, sitt entreprenörskap – och förvånansvärt mycket om just grottor. Han har nämligen ett stort intresse för grottkrypning.

– Entreprenörskap handlar inte om din idé‚ förklarar han engagerat, och fortsätter: The ideas count for nothing. Det viktiga är hur man hittar effektiva, billiga sätt att genomdriva dem på.

Han bryr sig egentligen inte om film – Netflix hade kunnat handla om vad tech som helst. Kanske inte ett konstigt budskap på Techarena, hallelujamötet på Strawberry Arena där ”enhörningar” och deras wannabes samlas för att nätverka (främst via appar). Men är det ett problem för filmbranschen?

Kulturskribenter hävdar ofta det. Som musikkritikern Liz Pelly skriver i Mood Machine (2025), apropå Spotify: Innehållet står inte längre i centrum, bara algoritmer och data. Man bryr sig inte om kulturen, bara att öka mängden prenumeranter och hålla användarna kvar på plattformen. Om en serie spelas som bakgrundsbrus medan man diskar har Netflix lyckats.

Men bland distributörerna låter det inte nödvändigtvis likadant.

Över länk från Barcelona pratar vi med Alfred Sesma. Han är distributionschef på Pack Magic, ett katalanskt filmbolag som distribuerar barnfilmer på den spanska marknaden. Sesma är eld och lågor över ett av de senaste tillskotten i deras katalog – Mamma Mu, eller Mamá Muu som den älskade kon heter på spanska.  

Han är inte ensam. 2023 var Mamma Mu jämte Triangle of Sadness och Boy from Heaven en av de svenska filmer som flest såg på bio utomlands. Spanien var därtill ett av de länder där svenska filmer visades flest gånger. 

Det går inte att ta miste på Sesmas entusiasm för barnfilm. Stora delar av sitt yrkesliv har han ägnat åt att distribuera kvalitativ, europeisk barnfilm – som Mamma Mu – och få barn att upptäcka filmen som konstform, biografen som medium. Men någon konkurrens från strömningstjänsterna upplever han inte.

”Ingen går till en Michelinrestaurang i Stockholm och säger: Du är en förlorare, för du har bara tio bord men McDonalds har tjugo.”

– För mig är det två helt olika verksamheter. Det är som att jämföra McDonalds med en Michelinrestaurang. Ingen går till en Michelinrestaurang i Stockholm och säger: Du är en förlorare, för du har bara tio bord men McDonalds har tjugo. 

– Och faktum är att om vi jämför investeringarna i produktion, distribution, marknadsföring, ja allting, och intäkterna det leder till, då är jag övertygad om att flera av våra ’små’ filmer är mycket mer lönsamma än deras stora produktioner.

Fördelen med nischade distributörer som Pack Magic, förklarar Sesma, är att de känner sin målgrupp. Och i allt högre grad kan de också börja använda streamingtjänsterna för att sprida materialet dit. De lägger upp merparten av sina filmer på den spanska streamingtjänsten Filmin. 

– Men det är ett komplement och ingen konkurrent, för de erbjuder en helt annan upplevelse. För barn i synnerhet är bio en upplevelse. Man får ta på sig jackan, sätta sig i bilen, åka in till staden, gå in på bion, köpa popcorn, det går att se entusiasmen hos barnen redan vid dörren! Sen bryr de sig ofta knappt ens om filmen… Vi erbjuder en upplevelse som varken Filmin eller Netflix kan erbjuda. 

– Och dessa två produkter – att sitta med familjen i soffan eller att uppleva filmen på biografen – går att kombinera. Barn gillar ju att se samma saker om och om igen. Så de kan se filmen på bion och sen se om den hemma. Perfekt!

Vänder man blicken mot Spanien var Mamma Mu alltså en av de mest sedda svenska filmerna 2023. Men hur mår den svenska filmen i Sverige? 

2024 varnade affärstidningen Forbes för att vi närmar oss biografens död.

Den första brasklappen är att frågan om vad svensk film är inte är helt enkel att besvara. Svenskt filmstöd måste gå till svensk film. Men hur definieras det? Byråkraterna gör det med hjälp av Svenska filminstitutets (SFI) poänglista. För en långfilm, exempelvis, måste man samla 8 poäng för att få produktionsstöd. En svensk regissör ger 4 poäng, en manusförfattare 3. En svensk skådespelare som huvudroll ger 3 poäng, medan en biroll ger 2 poäng. Och så vidare. En kategori är inte poänggivande, då den är ett krav i sig: Producenten måste vara svensk.

Utifrån den definitionen tycks SFI:s nulägesanalys vara: Svensk film mår dåligt. Domedagsskildringen bygger dock på att ”dåligt” i sammanhanget betyder att få svenskar ser svensk film på bio. Om tillståndet för svensk film i stället mäts i att det går att se nyproducerad inhemsk film skulle slutsatsen rimligen vara att det går rekordbra. 2023 var det nämligen rekord i antal premiärer av svensk film på bio – 59 stycken (av totalt 75 svenska långfilmer). Mer än en biopremiär i veckan, för den hurtige! Problemet är bara att inte så många verkar vara hurtiga.

För att ge ett exempel: 2023 var den mest sedda svenska filmen på biograf i Sverige Håkan Bråkan (232 800 besök). Fem år tidigare besöktes föregångaren i samma serie, Sune vs Sune, 433 755 gånger. Nästan en halvering.

Så ser det även ut i västvärlden i stort. 2024 varnade affärstidningen Forbes för att vi närmar oss biografens död. 2023 stängde 3 000 biografer i USA. Även om data från Europeiska audiovisuella observatoriet visar att Europas biografer delvis har återhämtat sig efter pandemiårens botten, är det långt kvar till nivåerna som gällde före pandemin. Beteendemönstren har förändrats, och så även i Sverige. Det totala antalet biobesök var 2014–2018 ständigt över 16 miljoner. 2023 gjordes bara 11,2 miljoner besök – 1,9 miljoner på svensk film. 

I det tidigare filmstödssystemet, innan filmpolitiken förstatligades 2017, betalade biografer en andel av biljettpriset till Svenska Filminstitutet. Med mycket färre biobesök skulle betydligt mindre pengar ha gått till svensk film, stödsystemet hade inte hållit upp inför beteende- och teknikförändringar. Vilket föranleder frågan om hur stödsystemen borde se ut när Netflix and chill ersatt filmfredag på bio.

I det transatlantiska biomörkret finns dock ett undantag. I en krönika skildrar Le Mondes chefredaktör Michel Guerrin en motsatt utveckling: ”Frankrike är det enda landet i världen där antalet biobesökare ökar mellan 2023 och 2024.” Det som har väckt liv i den franska filmen, och fått fransmännen att gå man ur huse för att se fransk film, är enligt Guerrin landets ”Netflix-skatt”. 

Sedan 2013 omfattas Netflix och andra liknande streamingtjänster av den franska skatten på audiovisuellt innehåll om 5,15 procent av omsättningen. 2023 injicerade amerikanska plattformar 900 miljoner kronor i fransk film och 3 miljarder i franska tv-serier. Därtill bidrog de med över 1,5 miljarder kronor i rena skatteintäkter. Detta är alltså utöver den halva miljard som Netflix själva investerar i filmproduktion i Frankrike. Nyligen följde Disney efter: De ska göra fransk film för en halv miljard om året i tre år, drygt 70 filmer och serier.

2022 investerade Netflix uppskattningsvis över en halv miljard kronor i svensk serieproduktion – mer än SVT.

Framgångssagan tycks ha inspirerat länder som Danmark att också införa Netflix-skatter. Och kanske även Sverige? I Filmutredningens betänkande som kom i början av mars presenterades ett förslag på att minska biomomsen (så att den inte är högre än på annan kultur), att ålägga en skatt på 10 procent av biljettpriset som går till en filmfond samt just en ”Netflix-skatt”, en avgift som streamingbolag får betala för att finansiera ny filmproduktion. 

Andelen de föreslås betala, 1,5 procent av omsättningen, är dock mycket lägre än i Frankrike – eller för all del Danmark. Dessutom skulle den inte omfatta Netflix, SVT eller TV4, eftersom de enligt utredningen redan plöjer ned så mycket pengar i svensk film- och serieproduktion. 2022 investerade Netflix uppskattningsvis över en halv miljard kronor i svensk serieproduktion – mer än SVT. Betala skulle enligt förslaget däremot till exempel Disney+ göra.

***

Sverige producerar allt fler filmer men få vill se dem, investeringarna ökar inte i takt med inflationen. På ytan kan det förstås som ytterligare ett domedagsargument för svensk film. Men vad händer om man i stället frågar allmänheten? 

För att svara på den frågan har LD sammanställt alla 897 svenskproducerade filmer som finns indexerade i filmdatabasen IMDb och som har betygsatts av fler än 250 användare – ett unikt dataset för att utvärdera hur allmänheten mottagit och värderat svenska produktioner över åren. Under den senaste 30-årsperioden, alltså sedan IMDb lanserades, går det att se vissa tendenser.

I det översta toppskiktet, med 8 eller högre i betyg, är det sparsmakat med svenska filmer – men de som ändå finns där tycks vara jämnt utspridda över tid (utom en hög koncentration av Bergman-titlar). Faktum är att åtminstone tre av de fem högst rankade svenska filmerna någonsin är producerade efter 2010 – bland annat Malik Bendjellouls Oscarsvinnande Searching for Sugarman (2012). 

Inte heller i spannet mellan 7 och 8 märks några större rörelser de senaste 30 åren. En viss svacka märks under och strax före pandemiåren, men den svackan verkar ha brutits med filmåret 2024. Faktum är att Filip och Fredriks hjärtevärmande roadmovie Den sista resan (2024) har kommit att bli den högst rankade svenska filmen sedan 2017, utifrån LD:s kartläggning. Över huvud taget tycks 2024 ha varit ett bra svenskt filmår, med en hög förskjutning uppåt jämfört med föregående år. 

Mittensegmentet i svensk film, med ett publikbetyg mellan 4 och 7, har heller inte varierat påtagligt – även om utbudet sedan 2010 tycks ha koncentrerats i den högre delen av mittensegmentet. 

Det är i stället i det lägre betygsspannet som det går att utläsa verkligt intressanta variationer över tid. Mellan 1997–2013 syns en tydlig svacka, då inte mindre än 13 svenska filmer fick ett lägre betyg än 3. Efter 2013 – med den absoluta bottennoteringen Sean Banan inuti Seanfrika (2,2) – har det inte lanserats någon film med så lågt betyg. Lägstanoteringarna har blivit stadigt färre sedan dess. Det görs, kort sagt, färre usla svenska filmer i dag än för 10–15 år sedan.

Från allmänhetens perspektiv – om IMDb kan sägas tjäna som en sorts proxy för allmänhetens preferenser – finns det inga skäl att dra slutsatsen att kvaliteten på svensk film är eller har varit på nedgång. Inte generellt de senaste 30 åren, och inte sedan streamingtjänsternas inträde på marknaden. Om något framstår det snarare som om streamingtjänsternas inträde på marknaden gjort att svensk film har blivit mindre dålig. 

Eric Luth, Max Hjelm, Henrik Dalgard och Fredrik Thorslund.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Har Netflix räddat svensk film? dök först upp på Liberal Debatt.

Burop under kulturministerns tal på Göteborgs filmfestival. Stjärnregissören Ruben Östlund ryter till om att kulturpolitikerna är ”pinsamt obildade”. Camilla Läckberg, Karolina Ramqvist med flera menar i en debattartikel att regeringens kanonprojekt är som steg mot ”ett totalitärt statsskick”.

Klart man blir nyfiken på vad det är Kulturdepartementet håller på med för att framkalla så starka känslor. För att få svar på frågan möter jag Karin Svanborg-Sjövall, statssekreterare hos den moderata kulturministern Parisa Liljestrand, för en intervju.

– När jag sa att jag funderade på att ta jobbet sa folk: ”Du är sjuk i huvudet. Det går inte att göra någonting. Du kommer sitta i fyra år och stånga pannan blodig och förvalta ett system som du kommer tycka är skit.”

Så lägger hon till med lysande ögon:

– Fatta hur taggad man blir när folk säger så.

Karin skryter om att de som minsta departement nog kommer att slå ihop flest myndigheter.

Statssekreteraren räds inte att vara ogillad av vänstern. Under sex års tid chefade hon över vänsterns favorit-hatobjekt, tankesmedjan Timbro. Nu har hon gått in för att rucka en svensk bastion i grunden, den i femtio års tid fasta kulturpolitiken.

Hon menar att borgerligheten tidigare sett kulturpolitiken som ”vänsterns spelplan” där ingen annan är välkommen. Och att även om det är på väg att förändras är det ”den mest konservativa branschen” hon varit i närheten av:

– Det är väldigt mycket som sitter i väggarna. Förra året var det jubileumsår efter 1974 års kulturpolitiska proposition. Det är fascinerande att reflexen i kulturvärlden fortfarande är att varje avsteg från den är en radikal handling.

Men nu ska de göra upp med den här femtioåriga reliken. Karin skryter om att de som minsta departement nog kommer att slå ihop flest myndigheter. Reformivern påminner om när Alice Bah Kuhnke innehade kulturministerposten och beklädde väggen med ett broderi med texten: ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. Miljöpartiet hade under den tiden inga skrupler gällande att styra kulturen för det godas skull, med hållbarhet och jämställdhet som ledord. En politiserad kultursyn som Filminstitutet i princip bett om ursäkt för nu så här tio år senare. Den fick också svidande kritik apropå armlängds avstånd i utredningen Så fri är konsten (Myndigheten för kulturanalys, 2021) – en utredning som intressant nog beställdes av Bah Kuhnkes efterträdare Amanda Lind (MP).

Svanborg-Sjövall tycker att insikten om politikens tvångströjor börjat sjunka in i kulturvärlden, även om det inte betyder ”att alla konstnärer över en natt plötsligt börjar identifiera sig själva som glada entreprenörer eller som vinstmaskiner i första hand.”

En sak slår mig. Var det alltså MP:s ickerespekt för armlängds avstånd som beredde väg för en möjlighet för borgerligheten att sätta in en kil i den gamla kulturpolitiken?

Men även de bidrag som inte ska förintas kan behöva förändras. Och inte på ideologisk basis utan eftersom samhället förändrats.

Även om reformtakten är hög är det inga revolutionsanspråk som trumpetas ut från regeringen. Precis som Parisa Liljestrand fick krypa till korset efter debaclet i Göteborg bedyrar Karin Svanborg-Sjövall att regeringen inte driver en politik om att strypa alla pengakranar. En nidbild som omöjliggör en intelligent debatt, menar hon. Den stora privata donationen till Kungliga Operan är bara en spott i havet jämfört med det offentligas bidrag. Men även de bidrag som inte ska förintas kan behöva förändras. Och inte på ideologisk basis utan eftersom samhället förändrats.

Karin Svanborg-Sjövall menar att den teknologiska utvecklingen utmanar kulturpolitiken i grunden:

– Väldigt många av de stödsystem som är uppbyggda i dag är baserade på konsumtionsmönster som inte finns längre.

Hon ger två exempel: Biopolitiken gick från början ut på att generera pengar till filmproduktion, men nu ser många på film hemma i soffan. Många författarstipendier kommer från biblioteksersättningen, men med de billiga bokapparna och läsplattorna försvinner anledningen för en del att låna på biblioteket.

’Det är lite svårsmält kan jag tycka med en del av de här stora branschaktörerna som kommer med tiggarhåven’.

Samtidigt klagas det från branschen om minskade bidrag. Staten går in med miljarder för att rädda operan, men förläggarföreningen klagar över minskat litteraturstöd och för lite pengar till svensk film. Svanborg-Sjövall förstår konstnärer som tycker att det är jobbigt om bidrag uteblir, men vill göra en skillnad på enskilda och företag: ”det är lite svårsmält kan jag tycka med en del av de här stora branschaktörerna som kommer med tiggarhåven”. Hon återkommer till denna antagonism mot bidragsberoende branscher flera gånger.

– Det finns ett antal kommersiella branscher som har vant sig vid att det här är någon slags välfärd. Och där man ur ett mer borgerligt, i alla fall marknadsliberalt perspektiv, kan ställa sig frågan: Okej, fast det här är ju ändå i huvudsak en kommersiell bransch. Då måste man kunna diskutera nivåer i alla fall, säger hon om filmbranschen.

***

Våren 2023, efter ett halvår med Tidö-regeringen, slog Svanborg-Sjövall i en Axess-krönika kaxigt fast att förutsättningarna för en ny kulturpolitik var bättre än på decennier. Samtidigt skrev Christer Nylander, ordförande för Ohlininstitutet, i Liberal Debatt att borgerliga aldrig verkar komma överens om kulturpolitik: Marknadsliberalerna vill bara skära ned, de konservativt lagda vill ha finkultur och de radikala vill ha experimentell och utmanande konst. Nu verkar borgerligheten för första gången faktiskt ha lyckats enas. Jag frågar Karin om saken. Hon håller med om att det finns en spännvidd i Tidö-samarbetet:

– Med Sverigedemokraterna som samarbetsparti så är det klart att det finns en bred skala nu, från de som fortfarande är någon slags liberal motsvarighet till 68-vänstern, de som också är väldigt lojala med den traditionella kultursynen kring att kultur är något subversivt, något omstörtande.

Statssekreterarens historiebeskrivning säger något om kultursynen. Den som trodde att opera var traditionellt och subversiv performance var modernt har alltså tydligen fel.

Politik är en konst i att undvika jobbiga samarbetspartier.

Nåja, spännvidden har enligt Svanborg-Sjövall blivit lättare att överbrygga sedan den ryska invasionen av Ukraina. Nu förstår alla, menar hon, att kultur också kan vara enande. De mer nationalistiskt lagda kan dock inte, menar hon, närma sig den mer disruptiva, eller modernistiska, kultursynen.

Jag frågar om inte det kan innebära att kulturpolitiken kantrar åt höger, att bara den politik där Liberalerna håller med Sverigedemokraterna går att få igenom, i en situation där de senare inte närmar sig de andra en tum. Det tror hon inte – och det tycks som att det främst beror på att departementet inte behöver köra varje sak de genomför genom Tidö-maskineriet. Politik är en konst i att undvika jobbiga samarbetspartier.

Regeringen ändrar kulturpolitiken i rask takt. Det känns som att de gett upp möjligheten att få med sig kulturbranschen på vägen – avgrunden däremellan är för stor. Men kanske beror det inte på att synen på sakpolitik är så väsensskild – som Karin Svanborg-Sjövall varit inne på behöver politiken läggas om vare sig man vill eller inte. När hon pratar om hur stor förändring den teknologiska utvecklingen innebär för stödsystemens funktion och kulturen i stort, menar hon exempelvis att bidrag som litteraturstödet kan behövas just nu:

– Det konsumeras fruktansvärt mycket böcker. Det är bara det att det konsumeras mindre i print och det konsumeras mindre klassiker, och mer av ljud som ju är av en annan genre i regel. Alltså du kanske inte läser … Nej, rättar hon sig, kanske inte lyssnar, på Brott och straff. Och i ett sånt teknikskifte är det klart att om man har ett litet språkområde som det svenska finns det ändå ett värde i att det både översätts och produceras böcker av just hög kvalitet. För att ändå det ska finnas en bottenplatta som man säkrar på det sättet.

Det här blir ett kort försvar av statsfinansierad kultur som garant för kvalitet, som nog många av regeringens motståndare håller med om. Problemen ligger inte däri, i vägen för att mötas i samförstånd står en fundamental skillnad i samhällssyn. Statssekreteraren tänder till när hon pratar om kulturskribenter som gör ett motsatsförhållande mellan kommersiellt producerad kultur och kvalitet:

– Om du tittar längre bakåt på det som har blivit en klassiker, som har blivit en del av kanon, som även ganska snäva, mer finkulturella kretsar förhåller sig till, så var väldigt många av dem blockbusters.

– Tror man att att göra saker i konkurrens med andra leder till utveckling, då är det ju något som skaver med uppfattningen att det vi ska göra är att betala så många kulturskapare som möjligt för att inte behöva förhålla sig till sin publik. Att det automatiskt skulle leda till mer högkvalitativ kultur tycker jag är rätt svårt att få in. Deras främsta anklagelseakt mot kommersiell kultur och masskultur är ju just att den är tillgänglig.

’Det är väldigt många gråterskor där ute. Och genom sitt tonläge och genom hur det låter, så har man, tror jag, rätt effektivt satt en fet förlorarstämpel i pannan på sig själv.’

Är det Kulturdepartementets största problem –  en uppdämd motvilja mot att ta in varandras perspektiv? En vänster som länge ägt kulturen och börjar bli rädd att tappa den och som därför höjer tonläget? Kanske. Åtminstone en kulturminister med statssekreterare som beslutat sig för att orädda driva sin linje. Karin Svanborg-Sjövall verkar ändå uppgiven, om inte arg, angående de rasande kulturdebatterna, som hon tycker fokuserar på fel saker.

– Allt handlar bara om bekräftelse. Skitsamma. Det är faktiskt lite upprörande. Men det säger också någonting om den här branschen. Det är inte helt friskt.

Vi ska precis säga hej då när ytterligare kritik kommer:

– Nu svär jag verkligen i kyrkan – men jag har tänkt på det så himla många gånger. Jag tror faktiskt att kulturvärlden är sin egen värsta fiende. Det är väldigt många gråterskor där ute. Och genom sitt tonläge och genom hur det låter, så har man, tror jag, rätt effektivt satt en fet förlorarstämpel i pannan på sig själv. Som också gör att folk är lite såhär [gör äcklat ljud]. Det har en ganska negativ vibb, som nog kanske inte heller gör att folk känner att ’Okej, vi måste prioritera mellan tusen olika utgiftsområden, vad vill jag lägga mina pengar på? Det här gänget verkar inte bli gladare vad man än gör. Why bother?’ Och det är ju inte en mogen reaktion, och det är ju inte så vi tänker. Men jag tror att man inte ska glömma bort att den här känslomässiga aspekten inte är helt oviktiga beslutsfaktorer.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Intervju med Karin Svanborg Sjövall: ”Jag tror faktiskt att kulturvärlden är sin egen värsta fiende.” dök först upp på Liberal Debatt.

Camilla Läckbergs kriminalromaner är dåliga men köps i stora mängder. Kerstin Ekmans kriminalromaner är bra och sålde inte så illa. Hon fick säkert också en ansenlig summa när Händelser vid vatten blev tv-serie på SVT häromåret. Pär Thörns böcker är makalösa, men säljer knappt alls. Milleniumtrilogin är dålig kriminallitteratur, Sjöwall och Wahlöös Roman om ett brott okej, men Bo Widerbergs filmatisering av Mannen på taket otroligt bra. Knausgårds nya romanserie hade man kunnat vara utan. Likväl går böckerna inte att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa dem. Han vet hur en historia ska berättas.

Det är inte trivialt att utforma en evidensbaserad kulturpolitik för litterär kvalitet.

Vissa böcker är bra och säljer. Andra är dåliga och säljer. Ytterligare andra är bra och säljer inte. Ytterligare andra är dåliga och säljer inte. Det är inte trivialt att utforma en evidensbaserad kulturpolitik för litterär kvalitet.

I Sverige, liksom i många andra europeiska liberala demokratier, har man ändå försökt. Sedan ett drygt halvsekel finns i Sverige ett förhållandevis väl utbyggt litteraturstöd. Ingen blir rik på det, men många författare och förlag är beroende av det. Ett uttalat mål för den svenska kulturpolitiken i stort, inklusive stödet för litteraturen, var som det i 1974 års kulturproposition hette att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Det är visserligen en formulering som är lätt att hålla med om, men när dåvarande utbildningsminister Bertil Zachrisson utvecklade hur målet skulle förstås blev programmet mer radikalt. Det handlade om en ”frigörelse” från kommersialism; ingenting gott tycktes kunna komma av affärsintressen. I departementschefens yttrande står det i propositionen att ”lönsamhet” inte fick ”bli avgörande för verksamheten inom kulturområdet”. Man trodde inte att ”den privata verksamheten” skulle klara av att ”garantera en mångsidighet i utbudet eller en jämn fördelning över landet av värdefulla produkter”. Det är lätt att förstå varför det togs bort när regeringen Reinfeldt föreslog nya mål i 2009 års kulturproposition.

Förutsatt att man skriver under på premissen att det är önskvärt med en ”jämn fördelning över landet av värdefulla produkter” och en ”mångsidighet i utbudet” behöver man emellertid inte dra det så långt som till en frigörelse från kommersialism. För att Pär Thörns senaste diktbok ska finnas tillgänglig för en läsare i Avaliden (en liten by i Norsjötrakten) räcker sannolikt inte det privata till. Kulturen är inte den enda infrastrukturtjänsten som står och faller med statligt stöd. Och av allt att döma finns åtminstone rester av Zachrissons premisser kvar i de nya målen. Kulturpolitiken ska fortfarande främja ”allas möjlighet till kulturupplevelser” såväl som ”kvalitet och konstnärlig förnyelse”.

Eller den skulle det tills alldeles nyligen. Det finns tecken på att den nuvarande regeringen är på väg i en helt annan riktning. Parisa Liljestrands invigningstal på Göteborgs filmfestival i januari är ett tydligt sådant. Hon konstaterade att filmbranschen är kommersiell och att en av politikens uppgifter var att skapa förutsättningar för ”långsiktiga och hållbara affärsmodeller” i denna bransch. Hon hoppades kunna bidra till att göra ”svensk film friare, starkare och mer intressant för fler” och att det skulle ”bidra till att fler väljer att betala för den”. I talet nämndes ingenting om kvalitet eller konstnärlig förnyelse. I stället tycks Liljestrand stå för en kulturpolitik som ska främja kulturella uttryck som publiken vill ta del av. Återigen: det behöver inte utesluta kvalitet. Jag hade inte velat vara utan 2023 års stora publiksuccé, Greta Gerwigs Barbie. Men efter ett drygt halvsekel med en kulturpolitik för kvalitet, förnyelse och tillgänglighet är det en händelse att Liljestrand så tydligt talar om affärsmodeller i stället. Det finns anledning att reflektera över vad som skulle gå förlorat om Liljestrands vision blev verklighet: från att främja kvalitet, förnyelse och tillgänglighet till att skapa förutsättningar för långsiktiga och hållbara affärsmodeller.

En spade behöver inte grävas med, den kan också användas som pulka.

Kvalitet när det kommer till en litterär text eller ett konstverk är inte samma sak som när det kommer till andra varor. En spades kvalitet avgörs av hur väl den fungerar för sitt ändamål: att gräva. Det är visserligen svårt att hitta en spade som fungerar lika väl i alla sammanhang. Ibland är det bra med en tung spade med spetsigt blad och långt skaft. Andra gånger behövs en lätt spade med stort blad. Emellanåt är det den lilla trädgårdsspaden som gör jobbet bäst. Men en spades kvalitet avgörs likväl av hur väl den fungerar för att gräva den grop som man står i begrepp att gräva. I förhållande till vilket ändamål ska den litterära textens kvalitet bedömas? Den moderna litteraturens historia är bland annat en historia om hur litteraturens ändamål har uppfunnits på nytt, hur språket har öppnats för andra bruk än de på förhand givna. En spade behöver inte grävas med, den kan också användas som pulka.

Det har varit en utmaning som kulturpolitiken har försökt att ta hänsyn till. I 1974 års litteraturutredning, Boken, diskuterade man till exempel de gränsdragningsproblem som ett stöd till ”skönlitteratur” måste beakta. Genren hade, konstaterade utredningen, under 1900-talet utvidgats till den grad att gränserna mot andra genrer hade blivit oskarpa. Det är en sak att ta hänsyn till de gränser som redan var oskarpa, men hur skulle man kunna ta hänsyn till texter som luckrar upp nya gränser?

Kruxet var att utforma ett stöd till litteraturen som inte uteslöt texter som inte (ännu) räknades dit. Frågan om litteraturens kvalitet handlar inte bara om litterära texters kvaliteter, inte heller bara om litteraturens nuvarande beskaffenhet, utan också om vad litteraturen skulle kunna bli utöver vad den är.

Det var alltså inte (bara) en viss typ av litteratur eller ens litterära texter av en viss kvalitet som skulle stödjas. Det var (också) en viss typ av verksamhet. Att ha genrekompetens är att kunna skapa ett visst uttryck i enlighet med mer eller mindre oskrivna konventioner. Läsaren vänder sig till en nyhetsartikel med vissa förväntningar om vad texten tjänar till och till en realistisk roman med andra. Det är ett hantverk att lära sig skriva väl för dessa olika ändamål. Men vad kännetecknar en verksamhet som uttrycker sig utanför etablerade genrer?

Hos den tyske filosofen Immanuel Kant, vars Kritik av det estetiska omdömet (1790) hör till den moderna estetikens grundläggande texter, finns två idéer som kan belysa en sådan verksamhet. Den ena handlar om konst och den andra om kultur. I dag kan de två orden fungera som synonymer, men hos Kant syftar de på olika saker. Den sköna konsten kännetecknades av en motsägelsefull ändamålsenlighet utan ändamål. Precis som naturens produkter framstod den sköna konsten som om den var utformad i enlighet med ett ändamål utan att detta var möjligt att fastställa. Kultur var ett begrepp för föreningen av två förmågor, förmågan att välja sina ändamål och förmågan att realisera dem. Det är värt att notera att kulturen inte skapar skön konst. Tvärtom är den en produkt av en verksamhet som just inte styrs av något ändamål, vare sig konstnärens eller någon annans. Oaktat denna motsättning kan både den sköna konstens ändamålsenlighet utan ändamål och kulturens förening av förmågan att välja och realisera sina ändamål användas för att förstå den verksamhet som uttrycker sig utanför etablerade genrer.

I den svenska kulturpolitiken är det inte den sköna konsten utan kulturen som har haft den mest framträdande platsen. Redan i Socialdemokraternas första kulturpolitiska programskrift, 1930-talets ecklesiastikminister Arthur Engbergs Demokratisk kulturpolitik (1938), hette det att kulturpolitik ytterst handlade om att fostra demokratiska medborgare skickade att styra sig själva: kulturmänniskor med förmåga att både välja och realisera sina ändamål. I efterkrigstidens första motsvarighet, det lilla betänkandet Människan och nutiden som visserligen kritiserades för sin radikalitet när det överlämnades till Socialdemokraternas partikongress 1952 men vars idéer likväl fick stort inflytande över kommande decenniers kulturpolitik, gick man längre ändå och talade om vikten av att människor fick lära sig att gestalta sin egen livsmiljö efter eget behag.

Den som lönearbetar väljer inte sina ändamål; han eller hon realiserar någon annans.

Om litteratur förstås utifrån ett sådant begrepp om kultur framträder uppgiften att främja litterär kvalitet i ett annat ljus. Det skulle handla lika mycket om kvaliteten hos de verk som skapas som om kvaliteten hos den verksamhet som skapar dem. Det skulle också göra förhållandet mellan litterär kvalitet och kommersialism per definition problematiskt. Den som lönearbetar väljer inte sina ändamål; han eller hon realiserar någon annans. Den som anställer en lönearbetare realiserar inte sina ändamål; han eller hon ger dem åt någon annan. Det går inte att utöva kultur inom ramen för kapitalets logik.

Erik Erlanson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Riktig kultur finns bara bortom kapitalismen dök först upp på Liberal Debatt.

Antikonformism och olydnad behövs i alla samhällen. Många gånger genom historien har det krävts för att få till stånd samhällsförändring. Som när Martin Luther gjorde revolt mot katolska kyrkan, när Gandhi hungerstrejkade eller då Rosa Parks satt kvar på sin plats i bussen. 

Olydnad är också temat på Nordens största filmfestival som pågår sedan i fredags i Göteborg. Det är förstås helt rätt att ett så allmänmänskligt fenomen granskas och betraktas av filmkonstnärer och åskådare. Om det är något som kan öka vår insikt i ett så komplext ämne är det just konstuttryck av olika slag. 

I ett modernt, fritt och demokratiskt samhälle som vårt eget bör dock olydnadens och motståndets roll vara en annan än i de gamla förtryckarstaterna. Våra lagar ger oss lika rättigheter och det sociala skyddsnätet liknande förutsättningar. Normer, värderingar och ideal styr oss därmed i regel mer än någonting annat. I den mån vi begränsas av statens våldsmonopol, skatter eller system sker det med ett demokratiskt mandat som likställt vår röst med våra medmänniskors.

Kritik mot många moderna former av civil olydnad är därför samtidigt legitim. De som lägger sig på motorvägarna, bryter sig in på kärnkraftverk eller hotar demonstranter väcker inte bara uppmärksamhet för en politisk sakfråga. De underkänner också vår demokrati och sina medmänniskors röst genom att ta sig särskilda friheter.

I politiken handlar det om att kliva utanför rådande åsiktskorridor och stå för vad man tycker är rätt.

Olydnadens och motståndets kraft bör därför, när det behövs, i stället riktas mot normerna, värderingarna eller relationerna som styr oss. I det lilla kan det innebära att flytta tacofredagen till en söndag, att bli vegetarian i en vänkrets av köttätare eller att erkänna sin kärlek för en vän. I politiken handlar det om att kliva utanför rådande åsiktskorridor och stå för vad man tycker är rätt.

När kulturministern Parisa Liljestrand (M) valde att inviga Göteborgs filmfestival med ett tal som fick delar av rummet att ljudligt uttrycka sitt missnöje följde hon festivalens tema bättre än någon annan. Hon var olydig mot branschens förväntningar och de normer som länge styrt hur en kulturminister förväntas agera.

Men hon var rättvis mot deltagarna som förtjänade ärlighet, och mot medborgarna som röstat fram regeringen. Hon beskrev de reformer regeringen vill genomföra för att stärka filmbranschen och dess oberoende och lyckades vidga en annars allt för smal kulturpolitisk diskurs. 

Genom att – till filmbranschens stora förtret – följa filmfestivalens tema gjorde hon antagligen mer nytta för svensk filmpolitik än någon kulturminister gjort före henne.

Noa Samenius

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Ingen visade större olydnad än Parisa Liljestrand dök först upp på Liberal Debatt.

För ett tag sedan deltog jag i en kulturpolitisk debatt på en folkhögskola. Åskådarna var lärare och elever på skolan, som har en tydlig kulturprofil. Halvvägs in i debatten räckte en lärare i publiken upp handen. Han markerade mot vad han såg som allt ökande krav på kulturarbetare att bli entreprenörer – när de ju vill vara kreatörer. Vad, frågade han upprört, tänker vi göra åt alla fakturor som kulturarbetare ständigt måste skicka? Åt vår samtid, där allt styrs av nyliberal kapitalism?

Lärarens argument är inte sällsynt, utan har på något vänster blivit gängse. Kulturen gör oss fri, medan kapitalismen begränsar oss – »länge nog som myndlingar vi böjt oss« som det ju bland annat heter i socialisternas visa.

Efter lärarens inlägg tog debatten dock en märklig vändning. Elev efter elev räckte nämligen upp handen och sa att de gärna hade lärt sig om entreprenörskap. Om att driva firma. Om att fakturera. Hos dem, till skillnad från läraren, frammanades inget hatiskt i blicken när ordet företag kom på tal. De blivande kulturarbetarna verkade helt enkelt nyfikna på vad det innebar.

Det är, för att besvara lärarens fråga, en viktig uppgift för det offentliga att minska kraven på byråkrati, eftersom det ofrånkomligen tar tid och kraft från det viktigare värvet. Ofta framförs det att poliser borde vara ute på gatan snarare än att fylla i rapporter, liksom att läkare borde få behandla sjukdomar istället för att ägna sig åt skrivbordsdokumentation. Klagomålen är rimliga. Pappersexercis tar för stor plats i mätbarhetens tidevarv.

Med stöd i elevernas undran skulle jag dock vilja vända på myntet. Finns det inte en idémässig koppling just mellan kulturutövande och entreprenörskap? Innebär inte båda att förverkliga drömmar, att göra idéer till verklighet?

Både den  kulturutövande  konstnären och den entreprenöriella innovatören kämpar för att förnya och att göra det som ännu inte har gjorts, synliggöra det som ännu inte har setts. Där förenas Selma Lagerlöfs språkliga excellens med Steve Jobs smarta telefon, Ingvar Kamprads möbelkoncept och Evert Taubes visskatt. Deras skapelser vidgar våra vyer, utgör medium för en vidare blick. Det entreprenöriella och det kulturella skapandets grundvalar förenas: att få en idé och att förverkliga den.

I en demokrati är entreprenöriellt och kulturellt skapande fritt, ocensurerat. På samma vis kan den fria ekonomin och den fria kulturen i sin tur bidra till ett friare samhälle, friare människor. Den peruanske författaren och Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa skriver i Lockrop, som nyligen förtjänstfullt getts ut på svenska av Timbro förlag, att friheten är det högsta värdet,

»[men] att den inte är delbar och fragmentarisk, att den är en enda och i ett sant demokratiskt samhälle måste komma till uttryck på alla områden – ekonomiskt, politiskt, socialt, kulturellt. Det var för att de inte insåg detta som alla de regeringar misslyckades som under 1960- och 1970-talen försökte stimulera den ekonomiska friheten trots att de själva var envälden, vanligen militärdiktaturer. I sin okunnighet trodde de att en marknadsekonomi kunde få framgång under förtryckande och diktatoriska regeringar. På samma sätt misslyckades många demokratiska försök i Latinamerika som respekterade de politiska fri- och rättigheterna men inte trodde på ekonomisk frihet – den fria marknaden – som är det som leder till materiell utveckling och politiskt framåtskridande«.

Ekonomisk, politisk, social och kulturell frihet bidrar tillsammans till en frihetlig helhet. Mauricio Rojas kallar det i förordet till Lockrop för en typ av »helhetsliberalism«. Men de olika friheterna är inte separata ben i denna helhet, utan förstärker varandra i ömsesidighet.

Låt mig ta ett exempel. Vid mitten av förra seklet genomlevde Sverige en osannolik ekonomisk utveckling – välfärden flyttade in i folkhemmet. Under sextiotalet blev svensken dessutom omåttligt intresserad av omvärlden, en anmärkningsvärd förändring i ett land som bara något årtionde tidigare mest skådat sin egen navel. Historikern Per-Åke Nilsson menar i sin avhandling att en viktig anledning till detta var en teknologisk innovation som svenskarna nu hade fått råd med: Tv:n.

När tv:n tog sin plats i vardagsrummet flög champagnekorken iväg. Tv:n möjliggjorde för svenskar att se vad man tidigare inte hade sett. I folkhemmet syntes bilder från världens alla hörn, och svensken begeistrades. Hon blev lika intresserad för fjärran som för det nära, och med denna nya innovation ställde svensken krav på världslig rättvisa. I samspelet mellan teknologisk utveckling och ekonomiskt välstånd vidgades svenskens vyer.

Med helhetsliberalism kan våra vyer vidgas, och måhända börjar vi till och med själva kämpa för frigörelse och frihet. Kapitalismen kan men behöver inte vara en motpol till den kulturella friheten, ofta förstärker de till och med varandra. Men om man börjar begränsa den ena friheten är steget inte långt till att den andra också stryker på foten.

Frihet leder inte alltid dit vi vill, men leder alltid i en bättre riktning än ålagda begränsningar och kringskurenhet.

Eric Luth

Inlägget Kapitalism och kultur – två sidor av samma mynt? dök först upp på Liberal Debatt.

Kvalitet, kultur och identitet – om vikten av att skapa ett samhälle där vi kommer överens om att vara oense.

Svensk kulturdebatt präglas ofta av en platthet. I Sverige förväntas samma politiker som sysslar med politik också vara experter på idrott, som om kulturminister vore en post som säkrar tillgången på bröd och skådespel åt folket. Kulturen som sådan, som historiskt handlat om hur människor uttrycker kreativitet på olika sätt, reduceras till om vi ska ha kulturstöd eller inte, om konstnärer ska få betalt för att ägna sig åt ”hobbyverksamhet” och om det verkligen är konst att ge sken av att vilja hoppa från Västerbron i Stockholm. Alla dessa frågor blir lätt ointressanta om man inte först behandlar kulturens roll i ett samhälle och dess funktion för människan.

I en skrift från Bertil Ohlin-institutet görs ett relativt ovanligt inlägg i kulturdebatten. Det är Per Svensson, tidigare kulturchef på Expressen, och Jasenko Selimovic, regissör och dramatiker, samt riksdagskandidat för Folkpartiet i Göteborg, som skrivit om hur de ser på kulturen, kulturpolitiken och emanciperingen av människan. Gemensamt för de båda är att de ser kulturpolitiken som nödvändig för att människan ska kunna utvecklas och realisera sin fulla potential som rationell, upplyst och fritänkande. De menar också att det måste finnas en uttalad skillnad mellan bra och dålig kultur, och att den skillnaden måste synas i kulturpolitiken.

Miriam Nordfors träffade Jasenko Selimovic för att han skulle få förtydliga vad han menar med sitt emancipatoriska kvalitetsbegrepp. Det blev framför allt ett samtal om vikten av att skapa ett samhälle där det alltid finns utrymme, kunskap och möjlighet för alla människor att kunna delta i debatten och slåss för det man tror på.

MN: Vi börjar från början. Vad lägger du i begreppet kulturpolitik?

JS: Jag tillhör dem som ser en grundläggande motsättning mellan marknad och politik överhuvudtaget. En marknad som fungerar av sig själv, där inga konflikter finns och som lyckas tillfredsställa alla, behöver ingen politik. Däremot på områden där det finns en fördelningsproblematik, där marknaden inte kan möta alla behov, där behövs politik för att lösa dessa problem. På det sättet står politik i visst motsatsförhållande till marknaden.

Samma principer gäller för kulturpolitiken. Kulturpolitikens kärna måste vara att ge stöd åt och hjälpa till att producera det som marknaden inte kan göra själv, det vill säga att möta de behov som marknaden själv inte kan tillfredställa. Väldigt ofta handlar det om kvalitetskultur, eftersom kvalitet oftast inte är lönsam på marknadens villkor, och därför är kulturpolitikens huvudsakliga uppgift att se till att den produceras.

MN: Tror du att den här konflikten skulle mildras om man gjorde skillnad mellan kulturpolitik och kulturarvspolitik?

JS: Nej, det tror jag tyvärr inte. Kanske var en sådan distinktion möjlig för 20 år sedan, men inte idag. Visst är det så att kulturpolitiken huvudsakligen måste handla om att stödja produktion av det som marknaden inte vill eller kan producera, och arvet handlar mer om att distribuera det som redan finns, men postmodernismen har gjort att dessa saker flyter in i varandra på ett geggigt sätt och blir omöjliga att separera.

MN: Som expert på kultur, hur definierar du kvalitet? I skriften menar du att den kan ”igenkännas i ljuset av utbildning och tillräckligt lång erfarenhet”. Vad betyder det? Mannen som JK-anmälde Folkoperan för din uppsättning av Tosca var 90 år och hävdade att han sett 120 operor, och i det fallet segrade din konstnärliga frihet att göra en modern tolkning av Tosca över hans bild av hur den borde regisseras.

JS: Kvalitet är en hög grad av färdighet som kan igenkännas i ljuset av utbildning och tillräckligt lång erfarenhet. Det är dess kärna. Ordet kvalitet kommer av det latinska qualitas, som förklarar vad något är gjort av, vad dess struktur är. När vi tittar på ett träslag vill vi veta vilken struktur, vilka egenskaper träslaget har, vad är det gjort av, så att säga. En snickare som har kunskap, utbildning och erfarenhet i dessa frågor, skiljer därför på kvalitetsträslag och skräp. Jag som är amatör på dessa områden fattar oftast inte ens skillnaden.

I konsten handlar det också om egenskaper, struktur, färdighet och dess grad. På samma sätt som med träet måste vi lära känna vilken struktur en bok har, hur den är uppbyggd, vilken grad av färdighet som strukturen, berättelsen, språket och tankarna som framförs, uppnår. Vad som är bättre eller sämre i det avseendet kan vi avgöra om vi skaffar oss tillräcklig utbildning och erfarenhet.

MN: Men blir inte det en platonsk och absolut definition av kvalitet? Kultur är dynamiskt, dess struktur är inte lika fast som ett träslag. Kan kultur verkligen mätas med sådana fasta ramar?

JS: Vad du säger är att kvalitetskriterierna, kvalitetsmåttet, förändras ibland. Visst. Men låt oss separera två aspekter. Den ena är att hög kvalitet på ett konstnärligt verk är en hög grad av färdighet, vilket betyder att det har exempelvis struktur, egenskaper, och ett språk som så pass komplext, originellt och genomtänkt, att det gör verket mer intressant och kommunicerar djupare och bättre med dem som kan känna igen en sådan kvalitet. På det sättet är kvalitet absolut.

Den andra aspekten är att måttet som vi mäter dessa kriterier med förändras och blir annorlunda i och med att en konstnärlig ”revolution” äger rum. På det sättet är kvalitet tidsbunden, det vill säga att den alltid är mätt med de mått som vi i vårt samhälle tar för giltiga.

Vetenskapsteoretikern Thomas S. Kuhn förklarar det väldigt bra i sin ”De vetenskapliga revolutionernas struktur”, där han hävdar att vetenskapens utveckling sker inom så kallade ’paradigm’. När vi lever inom ett visst paradigm tror vi att världen är inredd på ett visst sätt och tar vissa vetenskapliga sanningar som givna. Inom detta paradigm försöker vi förfina vår kunskap på ett ackumulativt sätt, vilket betyder att vi söker och strävar efter en högre grad av kvalitet och färdighet. Sedan kommer någon eller några som utmanar grunderna i paradigmet; en Galileo, impressionisterna, Einstein, eller Stravinskij, och då uppstår en revolution som gör att vi byter paradigm och måttet som vi mäter värden med. Revolutionärerna och deras verk blir då ofta inte erkända i sin tid, eftersom de utmanar måttet som vi mäter kvalitet på eller sättet som vi tänker på.

Men det faktum att en konstrevolution kommer att inträffa någon gång i framtiden är ingenting som du kan utforma dagens kulturpolitik efter, det går inte att tänka så. Vi kan inte säga att vi avstår från alla vetenskapliga sanningar vi tar för givna idag, bara för att vi vet att de kommer att förändras någon gång i framtiden. Vi kan inte leva utanför vår egen tid, utanför den diskurs vi lever i. Därför måste vi forma en samtida kulturpolitik efter de kvalitetsmått vi har idag.

MN: I skriften skriver du att ”Ett samhälle bör inte förminskas till en samlingsskål för olika uppfattningar som existerar bredvid varandra utan ömsesidig kontakt”. Från det konstaterandet går du vidare till att prata om värdet av en deliberativ demokrati där vi vågar ta konflikt och debatt om det önskvärda. Låt oss säga att vi lyckas med det. Hur stora skillnader ska vi acceptera? Om en debatt om kvalitet mynnar ut i att ett verk av Karin Mamma Andersson är av sämre kvalitet än NUG:s ’Territorial Pissing’, betyder det då att debatten är ett misslyckande?

JS: Jag tror på diskussion och kritisk granskning av alla idéer i en offentlig debatt. Ett samhälle som vill utvecklas måste våga debattera sina idéer om det önskvärda och tåla att de bästa idéerna vinner, oavsett vad de kommer ifrån. Det finns hur många politiker som helst, från alla läger, som kan intyga att oppositionen har stulit deras idé. De brukar bli sura då, men jag tycker att de ska vara tacksamma, för det betyder att det var bra idéer. Kumulativ utveckling, emancipation som bäst säkras genom en debatt och dialog, är det som är politikens uppdrag.

De som opponerar sig detta anför ofta att alla sådana diskussioner är orättvisa utifrån en maktsynpunkt, att alla inte kan göra sig hörda, att kvalitets- och kanonbegrepp speglar en maktdiskurs som utrycker vissa värderingar och att dessa uppsatta kriterier ibland kan leda till fel slutsatser. Allt detta är sant. Debatten om Sokrates ledde till att folket dömde honom till döden, och det var kanske inte det klokaste beslutet folket kunde ta.

På samma sätt är det sant att alla inte har samma möjlighet att hävda sin röst och att en kanon alltid är ett utryck för vissa värderingar. Men vad är alternativet? Att ge upp idén att samhälle ska försöka utvecklas? Att sluta försöka debattera vad som är önskvärt? Att sluta försöka avgöra vad som är kvalitet? Är det verkligen rimligt?

Säg att du kommer in på ett universitet och går på din första föreläsning, du frågar professorn var litteraturlistan är och hon, i ett försök att förverkliga ett kanonfritt universitet, svarar att du kan leta var som helst, eftersom du kommer att få ut någonting av alla böcker. Tror du att dessa studenter har en chans att lära sig något? Att de inom rimlig tid får någon kunskap? Om man vill att kulturen och vetenskapen ska bli ett sätt att orientera sig i världen, då måste någon riktning vara bättre än andra. Det finns ingen möjlighet till en emancipatorisk rörelse om inte någon riktning är bättre än andra.

MN: Hur långt tycker du då att staten ska gå med att definiera ”lämpliga” värderingar för ett samhälle?

JS: Politikerna ska besluta om att det ska finnas en kanon, men det är experterna som ska besluta om innehållet. I en demokrati gör vi skillnad mellan den politiska och den byråkratiska nivån. I sådant samhälle bestämmer politikerna att det ska finnas utbildningsväsende och polis, men politikerna ska varken bli lärare eller poliser. På samma sätt ska det vara med kulturpolitiken. Politikerna ska besluta att kulturpolitiken ska bygga på kvalitet men de ska inte blanda sig i bedömningen av vad som är kvalitet – det ska bedömas av sakkunniga. Det är nödvändigt att göra skillnad mellan dessa två nivåer i ett demokratiskt samhälle.

MN: Men räcker det inte med de läroplaner och kurslistor som finns idag? Varför måste vi ha en litteraturkanon?

JS: Nej, de räcker inte. Debattörer som är motståndare till en litterär kanon är ofta själva de som har läst hela den och mer än så. Att dessa personer inte behöver en lista med obligatoriska böcker kan jag förstå. Men vi måste vara realistiska. En hel del människor, tyvärr alldeles för många, har bara läst en eller två böcker i sin helhet när de går ut gymnasiet! Det är hemskt, men sant, och ett tragiskt resultat av den socialdemokratiska utbildningspolitiken.

Jag anser att vissa böcker faktiskt måste ha lästs av varje elev, och när man ser vad folk läser blir man förskräckt. Människors dåliga allmänbildning är ett förfärligt resultat av den socialdemokratiska rädslan för att alla inte ska klara av att nå utbildningsmålen. När de kom på att alla kanske inte skulle klara att hoppa över bildningsribban, släppte de hela idén med folkbildningsidealet. De gav upp en hel generation människor i den rädslan.

Vänsterpartiet illustrerar det här i sin extrem. De är mot läxläsning på grund av att alla inte har samma möjlighet att få hjälp med läxor. Så logiken är följande: om alla inte har samma möjlighet att utvecklas då är det bättre att ingen får utvecklas.

Jag tror på precis det motsatta, självklart ska vi ha läxor. Om någon inte kan, då är det vår uppgift att hitta ett sätt att hjälpa dem. Om vi hela tiden sänker ribban i rädslan för att någon inte ska kunna hoppa över den då finns det snart ingen nivå kvar, och då får du också ett samhälle där människor har läst en eller två böcker i sin helhet när de lämnar gymnasiet. Jag tycker att det är ett besvärligt sätt att hantera människor på, eftersom jag inte vill ge upp idén om att alla kan utvecklas, bildas och emanciperas.

MN: Det är oundvikligt att det kommer att finnas gränsfall när experterna bestämmer vad folk ska läsa. Som expert på kultur och kvalitet, hur resonerar du i de fallen?

JS: Jag är inte längre en expert, jag är en man som håller på att byta karriär och bli politiker. Visst kommer sådana gränsfall att finnas eftersom man måste göra ett urval. Det går inte att läsa allt, och det kommer att resultera i diskussioner om varför just den boken och inte någon annan har valts ut.

Bedömningar om vad som ska ingå i kanon ska experter på området göra. Det är dessutom bara bra om folk inte håller med om listan som formuleras, för det kommer att resultera i en diskussion som kanske gör att listan förändras. En kanon behöver inte vara statisk och tillbakablickande, den behöver snarare uttrycka en önskan om vilka vi ska vara än vilka vi har varit.

Frågan om en kanon hänger också samman med en större fråga, som handlar om att ett samhälle alltid behöver en känsla av gemenskap. Suveränitetstanken, som alla samhällen bygger på, är direkt beroende av känslan av att vi hör ihop. Frågan är hur den känslan av gemenskap ska skapas. Jag brukar exemplifiera den här problematiken genom att säga att politiken är en bussresa där politiker är chaufförer på en buss som heter Sverige, och då är det nödvändigt att innan vi börjar åka tala om för medborgarna vart vi tänker köra bussen.

Vad säger SD? Jo, att de vill köra tillbaka bussen till ett mer eller mindre etniskt rent land, där de försöker hitta något sätt att avgöra vem som är den rätta svensken. Fine! Den bussen går till ett efterblivet och utarmat land, men i en demokrati är det människor som väljer om de vill åka dit.

Den andra bussen är vänsterns buss och de säger så här: vi är inte överens om vart vi ska åka eller var vi ska stanna, för diskussionen om målet eller idén om att stanna på en station kommer kanske att diskriminera någon grupp. Vi kan inte heller komma överens om vilken sida av vägen vi ska köra på, för alla har rätt att vara olika och vissa föredrar den ena och vissa den andra sidan, så vi kommer att stå stilla ett tag. Den bussen kommer inte komma långt, om den överhuvudtaget lyckas åka någonvart. Enda chansen att röra sig i sådant samhälle är då att alla kör småbilar i små etniska enklaver där det inte finns någon kontakt mellan dessa grupper.

Den liberala bussen däremot, handlar om att den går mot ett gemensamt mål. Det betyder att vi måste diskutera vart vi ska, och vi måste insistera på att vi gör det tillsammans. Den diskussionen kommer säkert att kränka någon överkänslig person, men det är bara att svälja. Det innebär att vi kommer att ha ett mål för denna resa och det målet kommer att säga något om oss. Det kommer att definiera vilka vi vill vara, även om den definitionen säkert kommer att ändras med tiden. Därför är det nödvändigt att vi tar alla diskussioner om vad det önskvärda i ett samhälle är, och om vart vi ska. Politiken är en emancipatorisk konst. Vi måste köra bussen någonstans, och det förutsätter att vi diskuterar målet och att det målet ska ligga på något ställe som vi tror är bättre än det ställe där vi är idag – men utan kriterier för bättre och sämre blir det omöjligt.

MN: Hur ser du då på den postmoderna eran som du säger att vi ändå lever i? Den måste vara ett hot mot det samhälle som du talar om.

JS: Ja, delvis. Men jag brukar inte skylla problemet på postmodernismen, utan på en olycklig koppling mellan de postmodernas relativism och vänstern rädsla för maktobalans. På 60- och 70-talet upptäckte vänstern att idén om att vi alla är lika inte ger samma makt till alla, eftersom varje idé om likhet förutsätter och präglas av en maktdiskurs som kan missgynna någon. Därför gjorde vänstern en radikal omdefinition av upplysningsidealen och förvandlade idén om att vi alla är lika, till en idé om att vi alla ska ha rätt att vara olika. På det sättet trodde de att de säkerställde skyddet för de svaga och grupper som hade mindre makt. Vi fick en värld där man aldrig får ifrågasätta andra människors värderingar, åsikter eller handlingar eftersom självaste ifrågasättande av rätten att vara olika betraktades som främlingsfientlighet. På så sätt fick vi ett samhälle där det är ”främlingsfientligt” att ifrågasätta, som det började heta, ”rätten att bära burka” eller ”rätten att slippa simundervisning”.

Problemet med den idén är två. Det lilla problemet är att det inte alls är säkert att burka är någonting som kvinnor längtar efter att bära, men det stora problemet är att diskussionen om detta fenomen blev omöjlig att föra. För om alla har rätt till sin åsikt och värderingar och ingen kan ifrågasättas för dem, då finns heller ingen grund för en samhällsdebatt, ingen grund för eventuella förbättringar och ingen möjlighet att åtgärda det eventuella förtrycket.

Utrymmet för en kritisk granskning av andras idéer, världsbilder och värderingar försvinner och vi har fått ett statiskt samhälle där alla tycker det de tycker och inget får ifrågasättas. Vi avstår från ambitionen att skapa en debatt, avstår från möjligheten till förbättring och utveckling och i slutändan avstår vi också från möjligheten att skapa en bättre värld. Det är en skrämmande tanke.

MN: Finns det något som postmodernismen har bidragit med?

JS: Ja. Allt är inte svart och vitt. Vi ska trots allt vara tacksamma för vissa ifrågasättanden som det postmodernistiska sättet att tänka står för. Postmodernismen var för moderniteten samma som Rousseau var för upplysningen: en väsentlig motvikt. Men mitt stora problem med den är att den står för en kunskapsfientlig, bakåtsträvande och medeltida inställning till människan och emancipation, och det opponerar jag mig starkt emot.

Jag är medveten om att vissa partier och ideologier gillar postmodernism. Vänstern är oerhört förtjust i dess relativism och i dess romantiska längtan efter ett ”paradis” som är förlagt i det förflutna, och där skiljer vi oss. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna placerar paradiset i historien; i det förflutna, i Engels klasslösa samhälle, eller i den orörda naturen. Människan eller kapitalism är ”jordens cancer” som ständigt förstör planeten och andra människor genom sitt ”oansvariga” handlande. Därför ser dessa partier som sitt uppdrag att sträva tillbaka; till den orörda naturen, till samhället utan kapitalism, till det i förflutna förlagda paradiset. Som Voltaire sade när han ironiserade över Rousseau: han tror att världen blir bättre om vi igen kryper på alla fyra.

Liberaler placerar ”paradiset” i framtiden. För liberaler är naturtillståndet inte gulligt och trevligt utan kort, brutalt och eländigt och människans utveckling sker inte genom att följa naturen och instinkter utan genom att behärska den. Liberaler tror att framtida katastrofer inte förebyggs genom att lära sig leva ”i samklang med havet” eller i ”samklang med jordplattorna”, utan med varningssystem för tsunamier och jordbävningar.

Kapitalismen har inte betytt människans undergång utan en mer demokratisk värld med mindre fattigdom för väldigt många. För liberaler är framtiden ljusare än det förflutna, och det är vårt uppdrag att skapa en politik som formar denna framtid.

Miriam Nordfors

Inlägget Intellektuell i politiken dök först upp på Liberal Debatt.