Kvalitet, kultur och identitet – om vikten av att skapa ett samhälle där vi kommer överens om att vara oense.
Svensk kulturdebatt präglas ofta av en platthet. I Sverige förväntas samma politiker som sysslar med politik också vara experter på idrott, som om kulturminister vore en post som säkrar tillgången på bröd och skådespel åt folket. Kulturen som sådan, som historiskt handlat om hur människor uttrycker kreativitet på olika sätt, reduceras till om vi ska ha kulturstöd eller inte, om konstnärer ska få betalt för att ägna sig åt ”hobbyverksamhet” och om det verkligen är konst att ge sken av att vilja hoppa från Västerbron i Stockholm. Alla dessa frågor blir lätt ointressanta om man inte först behandlar kulturens roll i ett samhälle och dess funktion för människan.
I en skrift från Bertil Ohlin-institutet görs ett relativt ovanligt inlägg i kulturdebatten. Det är Per Svensson, tidigare kulturchef på Expressen, och Jasenko Selimovic, regissör och dramatiker, samt riksdagskandidat för Folkpartiet i Göteborg, som skrivit om hur de ser på kulturen, kulturpolitiken och emanciperingen av människan. Gemensamt för de båda är att de ser kulturpolitiken som nödvändig för att människan ska kunna utvecklas och realisera sin fulla potential som rationell, upplyst och fritänkande. De menar också att det måste finnas en uttalad skillnad mellan bra och dålig kultur, och att den skillnaden måste synas i kulturpolitiken.
Miriam Nordfors träffade Jasenko Selimovic för att han skulle få förtydliga vad han menar med sitt emancipatoriska kvalitetsbegrepp. Det blev framför allt ett samtal om vikten av att skapa ett samhälle där det alltid finns utrymme, kunskap och möjlighet för alla människor att kunna delta i debatten och slåss för det man tror på.
MN: Vi börjar från början. Vad lägger du i begreppet kulturpolitik?
JS: Jag tillhör dem som ser en grundläggande motsättning mellan marknad och politik överhuvudtaget. En marknad som fungerar av sig själv, där inga konflikter finns och som lyckas tillfredsställa alla, behöver ingen politik. Däremot på områden där det finns en fördelningsproblematik, där marknaden inte kan möta alla behov, där behövs politik för att lösa dessa problem. På det sättet står politik i visst motsatsförhållande till marknaden.
Samma principer gäller för kulturpolitiken. Kulturpolitikens kärna måste vara att ge stöd åt och hjälpa till att producera det som marknaden inte kan göra själv, det vill säga att möta de behov som marknaden själv inte kan tillfredställa. Väldigt ofta handlar det om kvalitetskultur, eftersom kvalitet oftast inte är lönsam på marknadens villkor, och därför är kulturpolitikens huvudsakliga uppgift att se till att den produceras.
MN: Tror du att den här konflikten skulle mildras om man gjorde skillnad mellan kulturpolitik och kulturarvspolitik?
JS: Nej, det tror jag tyvärr inte. Kanske var en sådan distinktion möjlig för 20 år sedan, men inte idag. Visst är det så att kulturpolitiken huvudsakligen måste handla om att stödja produktion av det som marknaden inte vill eller kan producera, och arvet handlar mer om att distribuera det som redan finns, men postmodernismen har gjort att dessa saker flyter in i varandra på ett geggigt sätt och blir omöjliga att separera.
MN: Som expert på kultur, hur definierar du kvalitet? I skriften menar du att den kan ”igenkännas i ljuset av utbildning och tillräckligt lång erfarenhet”. Vad betyder det? Mannen som JK-anmälde Folkoperan för din uppsättning av Tosca var 90 år och hävdade att han sett 120 operor, och i det fallet segrade din konstnärliga frihet att göra en modern tolkning av Tosca över hans bild av hur den borde regisseras.
JS: Kvalitet är en hög grad av färdighet som kan igenkännas i ljuset av utbildning och tillräckligt lång erfarenhet. Det är dess kärna. Ordet kvalitet kommer av det latinska qualitas, som förklarar vad något är gjort av, vad dess struktur är. När vi tittar på ett träslag vill vi veta vilken struktur, vilka egenskaper träslaget har, vad är det gjort av, så att säga. En snickare som har kunskap, utbildning och erfarenhet i dessa frågor, skiljer därför på kvalitetsträslag och skräp. Jag som är amatör på dessa områden fattar oftast inte ens skillnaden.
I konsten handlar det också om egenskaper, struktur, färdighet och dess grad. På samma sätt som med träet måste vi lära känna vilken struktur en bok har, hur den är uppbyggd, vilken grad av färdighet som strukturen, berättelsen, språket och tankarna som framförs, uppnår. Vad som är bättre eller sämre i det avseendet kan vi avgöra om vi skaffar oss tillräcklig utbildning och erfarenhet.
MN: Men blir inte det en platonsk och absolut definition av kvalitet? Kultur är dynamiskt, dess struktur är inte lika fast som ett träslag. Kan kultur verkligen mätas med sådana fasta ramar?
JS: Vad du säger är att kvalitetskriterierna, kvalitetsmåttet, förändras ibland. Visst. Men låt oss separera två aspekter. Den ena är att hög kvalitet på ett konstnärligt verk är en hög grad av färdighet, vilket betyder att det har exempelvis struktur, egenskaper, och ett språk som så pass komplext, originellt och genomtänkt, att det gör verket mer intressant och kommunicerar djupare och bättre med dem som kan känna igen en sådan kvalitet. På det sättet är kvalitet absolut.
Den andra aspekten är att måttet som vi mäter dessa kriterier med förändras och blir annorlunda i och med att en konstnärlig ”revolution” äger rum. På det sättet är kvalitet tidsbunden, det vill säga att den alltid är mätt med de mått som vi i vårt samhälle tar för giltiga.
Vetenskapsteoretikern Thomas S. Kuhn förklarar det väldigt bra i sin ”De vetenskapliga revolutionernas struktur”, där han hävdar att vetenskapens utveckling sker inom så kallade ’paradigm’. När vi lever inom ett visst paradigm tror vi att världen är inredd på ett visst sätt och tar vissa vetenskapliga sanningar som givna. Inom detta paradigm försöker vi förfina vår kunskap på ett ackumulativt sätt, vilket betyder att vi söker och strävar efter en högre grad av kvalitet och färdighet. Sedan kommer någon eller några som utmanar grunderna i paradigmet; en Galileo, impressionisterna, Einstein, eller Stravinskij, och då uppstår en revolution som gör att vi byter paradigm och måttet som vi mäter värden med. Revolutionärerna och deras verk blir då ofta inte erkända i sin tid, eftersom de utmanar måttet som vi mäter kvalitet på eller sättet som vi tänker på.
Men det faktum att en konstrevolution kommer att inträffa någon gång i framtiden är ingenting som du kan utforma dagens kulturpolitik efter, det går inte att tänka så. Vi kan inte säga att vi avstår från alla vetenskapliga sanningar vi tar för givna idag, bara för att vi vet att de kommer att förändras någon gång i framtiden. Vi kan inte leva utanför vår egen tid, utanför den diskurs vi lever i. Därför måste vi forma en samtida kulturpolitik efter de kvalitetsmått vi har idag.
MN: I skriften skriver du att ”Ett samhälle bör inte förminskas till en samlingsskål för olika uppfattningar som existerar bredvid varandra utan ömsesidig kontakt”. Från det konstaterandet går du vidare till att prata om värdet av en deliberativ demokrati där vi vågar ta konflikt och debatt om det önskvärda. Låt oss säga att vi lyckas med det. Hur stora skillnader ska vi acceptera? Om en debatt om kvalitet mynnar ut i att ett verk av Karin Mamma Andersson är av sämre kvalitet än NUG:s ’Territorial Pissing’, betyder det då att debatten är ett misslyckande?
JS: Jag tror på diskussion och kritisk granskning av alla idéer i en offentlig debatt. Ett samhälle som vill utvecklas måste våga debattera sina idéer om det önskvärda och tåla att de bästa idéerna vinner, oavsett vad de kommer ifrån. Det finns hur många politiker som helst, från alla läger, som kan intyga att oppositionen har stulit deras idé. De brukar bli sura då, men jag tycker att de ska vara tacksamma, för det betyder att det var bra idéer. Kumulativ utveckling, emancipation som bäst säkras genom en debatt och dialog, är det som är politikens uppdrag.
De som opponerar sig detta anför ofta att alla sådana diskussioner är orättvisa utifrån en maktsynpunkt, att alla inte kan göra sig hörda, att kvalitets- och kanonbegrepp speglar en maktdiskurs som utrycker vissa värderingar och att dessa uppsatta kriterier ibland kan leda till fel slutsatser. Allt detta är sant. Debatten om Sokrates ledde till att folket dömde honom till döden, och det var kanske inte det klokaste beslutet folket kunde ta.
På samma sätt är det sant att alla inte har samma möjlighet att hävda sin röst och att en kanon alltid är ett utryck för vissa värderingar. Men vad är alternativet? Att ge upp idén att samhälle ska försöka utvecklas? Att sluta försöka debattera vad som är önskvärt? Att sluta försöka avgöra vad som är kvalitet? Är det verkligen rimligt?
Säg att du kommer in på ett universitet och går på din första föreläsning, du frågar professorn var litteraturlistan är och hon, i ett försök att förverkliga ett kanonfritt universitet, svarar att du kan leta var som helst, eftersom du kommer att få ut någonting av alla böcker. Tror du att dessa studenter har en chans att lära sig något? Att de inom rimlig tid får någon kunskap? Om man vill att kulturen och vetenskapen ska bli ett sätt att orientera sig i världen, då måste någon riktning vara bättre än andra. Det finns ingen möjlighet till en emancipatorisk rörelse om inte någon riktning är bättre än andra.
MN: Hur långt tycker du då att staten ska gå med att definiera ”lämpliga” värderingar för ett samhälle?
JS: Politikerna ska besluta om att det ska finnas en kanon, men det är experterna som ska besluta om innehållet. I en demokrati gör vi skillnad mellan den politiska och den byråkratiska nivån. I sådant samhälle bestämmer politikerna att det ska finnas utbildningsväsende och polis, men politikerna ska varken bli lärare eller poliser. På samma sätt ska det vara med kulturpolitiken. Politikerna ska besluta att kulturpolitiken ska bygga på kvalitet men de ska inte blanda sig i bedömningen av vad som är kvalitet – det ska bedömas av sakkunniga. Det är nödvändigt att göra skillnad mellan dessa två nivåer i ett demokratiskt samhälle.
MN: Men räcker det inte med de läroplaner och kurslistor som finns idag? Varför måste vi ha en litteraturkanon?
JS: Nej, de räcker inte. Debattörer som är motståndare till en litterär kanon är ofta själva de som har läst hela den och mer än så. Att dessa personer inte behöver en lista med obligatoriska böcker kan jag förstå. Men vi måste vara realistiska. En hel del människor, tyvärr alldeles för många, har bara läst en eller två böcker i sin helhet när de går ut gymnasiet! Det är hemskt, men sant, och ett tragiskt resultat av den socialdemokratiska utbildningspolitiken.
Jag anser att vissa böcker faktiskt måste ha lästs av varje elev, och när man ser vad folk läser blir man förskräckt. Människors dåliga allmänbildning är ett förfärligt resultat av den socialdemokratiska rädslan för att alla inte ska klara av att nå utbildningsmålen. När de kom på att alla kanske inte skulle klara att hoppa över bildningsribban, släppte de hela idén med folkbildningsidealet. De gav upp en hel generation människor i den rädslan.
Vänsterpartiet illustrerar det här i sin extrem. De är mot läxläsning på grund av att alla inte har samma möjlighet att få hjälp med läxor. Så logiken är följande: om alla inte har samma möjlighet att utvecklas då är det bättre att ingen får utvecklas.
Jag tror på precis det motsatta, självklart ska vi ha läxor. Om någon inte kan, då är det vår uppgift att hitta ett sätt att hjälpa dem. Om vi hela tiden sänker ribban i rädslan för att någon inte ska kunna hoppa över den då finns det snart ingen nivå kvar, och då får du också ett samhälle där människor har läst en eller två böcker i sin helhet när de lämnar gymnasiet. Jag tycker att det är ett besvärligt sätt att hantera människor på, eftersom jag inte vill ge upp idén om att alla kan utvecklas, bildas och emanciperas.
MN: Det är oundvikligt att det kommer att finnas gränsfall när experterna bestämmer vad folk ska läsa. Som expert på kultur och kvalitet, hur resonerar du i de fallen?
JS: Jag är inte längre en expert, jag är en man som håller på att byta karriär och bli politiker. Visst kommer sådana gränsfall att finnas eftersom man måste göra ett urval. Det går inte att läsa allt, och det kommer att resultera i diskussioner om varför just den boken och inte någon annan har valts ut.
Bedömningar om vad som ska ingå i kanon ska experter på området göra. Det är dessutom bara bra om folk inte håller med om listan som formuleras, för det kommer att resultera i en diskussion som kanske gör att listan förändras. En kanon behöver inte vara statisk och tillbakablickande, den behöver snarare uttrycka en önskan om vilka vi ska vara än vilka vi har varit.
Frågan om en kanon hänger också samman med en större fråga, som handlar om att ett samhälle alltid behöver en känsla av gemenskap. Suveränitetstanken, som alla samhällen bygger på, är direkt beroende av känslan av att vi hör ihop. Frågan är hur den känslan av gemenskap ska skapas. Jag brukar exemplifiera den här problematiken genom att säga att politiken är en bussresa där politiker är chaufförer på en buss som heter Sverige, och då är det nödvändigt att innan vi börjar åka tala om för medborgarna vart vi tänker köra bussen.
Vad säger SD? Jo, att de vill köra tillbaka bussen till ett mer eller mindre etniskt rent land, där de försöker hitta något sätt att avgöra vem som är den rätta svensken. Fine! Den bussen går till ett efterblivet och utarmat land, men i en demokrati är det människor som väljer om de vill åka dit.
Den andra bussen är vänsterns buss och de säger så här: vi är inte överens om vart vi ska åka eller var vi ska stanna, för diskussionen om målet eller idén om att stanna på en station kommer kanske att diskriminera någon grupp. Vi kan inte heller komma överens om vilken sida av vägen vi ska köra på, för alla har rätt att vara olika och vissa föredrar den ena och vissa den andra sidan, så vi kommer att stå stilla ett tag. Den bussen kommer inte komma långt, om den överhuvudtaget lyckas åka någonvart. Enda chansen att röra sig i sådant samhälle är då att alla kör småbilar i små etniska enklaver där det inte finns någon kontakt mellan dessa grupper.
Den liberala bussen däremot, handlar om att den går mot ett gemensamt mål. Det betyder att vi måste diskutera vart vi ska, och vi måste insistera på att vi gör det tillsammans. Den diskussionen kommer säkert att kränka någon överkänslig person, men det är bara att svälja. Det innebär att vi kommer att ha ett mål för denna resa och det målet kommer att säga något om oss. Det kommer att definiera vilka vi vill vara, även om den definitionen säkert kommer att ändras med tiden. Därför är det nödvändigt att vi tar alla diskussioner om vad det önskvärda i ett samhälle är, och om vart vi ska. Politiken är en emancipatorisk konst. Vi måste köra bussen någonstans, och det förutsätter att vi diskuterar målet och att det målet ska ligga på något ställe som vi tror är bättre än det ställe där vi är idag – men utan kriterier för bättre och sämre blir det omöjligt.
MN: Hur ser du då på den postmoderna eran som du säger att vi ändå lever i? Den måste vara ett hot mot det samhälle som du talar om.
JS: Ja, delvis. Men jag brukar inte skylla problemet på postmodernismen, utan på en olycklig koppling mellan de postmodernas relativism och vänstern rädsla för maktobalans. På 60- och 70-talet upptäckte vänstern att idén om att vi alla är lika inte ger samma makt till alla, eftersom varje idé om likhet förutsätter och präglas av en maktdiskurs som kan missgynna någon. Därför gjorde vänstern en radikal omdefinition av upplysningsidealen och förvandlade idén om att vi alla är lika, till en idé om att vi alla ska ha rätt att vara olika. På det sättet trodde de att de säkerställde skyddet för de svaga och grupper som hade mindre makt. Vi fick en värld där man aldrig får ifrågasätta andra människors värderingar, åsikter eller handlingar eftersom självaste ifrågasättande av rätten att vara olika betraktades som främlingsfientlighet. På så sätt fick vi ett samhälle där det är ”främlingsfientligt” att ifrågasätta, som det började heta, ”rätten att bära burka” eller ”rätten att slippa simundervisning”.
Problemet med den idén är två. Det lilla problemet är att det inte alls är säkert att burka är någonting som kvinnor längtar efter att bära, men det stora problemet är att diskussionen om detta fenomen blev omöjlig att föra. För om alla har rätt till sin åsikt och värderingar och ingen kan ifrågasättas för dem, då finns heller ingen grund för en samhällsdebatt, ingen grund för eventuella förbättringar och ingen möjlighet att åtgärda det eventuella förtrycket.
Utrymmet för en kritisk granskning av andras idéer, världsbilder och värderingar försvinner och vi har fått ett statiskt samhälle där alla tycker det de tycker och inget får ifrågasättas. Vi avstår från ambitionen att skapa en debatt, avstår från möjligheten till förbättring och utveckling och i slutändan avstår vi också från möjligheten att skapa en bättre värld. Det är en skrämmande tanke.
MN: Finns det något som postmodernismen har bidragit med?
JS: Ja. Allt är inte svart och vitt. Vi ska trots allt vara tacksamma för vissa ifrågasättanden som det postmodernistiska sättet att tänka står för. Postmodernismen var för moderniteten samma som Rousseau var för upplysningen: en väsentlig motvikt. Men mitt stora problem med den är att den står för en kunskapsfientlig, bakåtsträvande och medeltida inställning till människan och emancipation, och det opponerar jag mig starkt emot.
Jag är medveten om att vissa partier och ideologier gillar postmodernism. Vänstern är oerhört förtjust i dess relativism och i dess romantiska längtan efter ett ”paradis” som är förlagt i det förflutna, och där skiljer vi oss. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna placerar paradiset i historien; i det förflutna, i Engels klasslösa samhälle, eller i den orörda naturen. Människan eller kapitalism är ”jordens cancer” som ständigt förstör planeten och andra människor genom sitt ”oansvariga” handlande. Därför ser dessa partier som sitt uppdrag att sträva tillbaka; till den orörda naturen, till samhället utan kapitalism, till det i förflutna förlagda paradiset. Som Voltaire sade när han ironiserade över Rousseau: han tror att världen blir bättre om vi igen kryper på alla fyra.
Liberaler placerar ”paradiset” i framtiden. För liberaler är naturtillståndet inte gulligt och trevligt utan kort, brutalt och eländigt och människans utveckling sker inte genom att följa naturen och instinkter utan genom att behärska den. Liberaler tror att framtida katastrofer inte förebyggs genom att lära sig leva ”i samklang med havet” eller i ”samklang med jordplattorna”, utan med varningssystem för tsunamier och jordbävningar.
Kapitalismen har inte betytt människans undergång utan en mer demokratisk värld med mindre fattigdom för väldigt många. För liberaler är framtiden ljusare än det förflutna, och det är vårt uppdrag att skapa en politik som formar denna framtid.
Miriam Nordfors