På kultursidorna skrivs det om en ”kulturhöger” som flyttar fram sina positioner. Men i själva verket är högern djupt splittrad i synen på konsterna. Henrik Dalgard försöker bena ut skiljelinjerna och blir irriterad.
Något har förändrats inom borgerligheten, en kulturhöger har dykt upp. Den flyttar steg för steg fram sina positioner, både på kulturdepartementet och i de intellektuellas dolda maktsfärer. I alla fall om man får tro skriverier på kultursidorna.
Denna kulturhöger borde fundera runt sitt frihetsbegrepp, resonerade Svenska Dagbladets kulturchef Ida Ölmedal. Herregud, högern bottnar ju inte ens i sin egen tradition, domderade Expressens kulturchef Victor Malm. Båda tog avstamp i ett långt reportage i SvD som målade upp bilden av högerns ”tyst kulturrevolution”.
Det märkliga med begreppet kulturhöger är att det tycks betraktas, i alla fall på kultursidorna, som fast och enhetligt. Där finns ju personerna runt tidskriften Axess, tankesmederna på Timbro, de konfliktsökande moderaterna på regeringskansliet, och såklart – folkpartisterna. De talar om mecenater, vårt gemensamma kulturarv, bildningsresor, näringslivet, marknaden och privat finansiering. Mer höger kan det väl inte bli!?
Men inom denna nyss inringade sfär finns totalt motsatta ideologiska synsätt på kulturpolitikens uppgift, till och med på vad kultur är. När jag, som för transparensens skull flänger runt mellan ovanstående sammanhang, där diskuterar kulturfrågor hamnar jag oftast i bråk, vissa skulle benämna det som uppslitande konflikter, snarare än utbyter ryggdunkningar. Så här kommer lite anteckningar inifrån kulturhögern, ett försök att bena ut skiljelinjer. Det mesta utlovas, förutom en distanserad objektiv analys.
Det kanske vanligaste förhållningssättet till kulturpolitiken inom högern kan vi kalla för den nyliberala. Nyliberalerna förenas under parollen ”vi ska ju inte ha någon kulturpolitik”. När staten ska bantas, kan inte politiker lägga sig i vad folk tittar, lyssnar och läser, prioritera vissa kulturslag framför andra. En moralisk fråga i grund och botten. Varför ska exempelvis hårt arbetande människor tvingas betala skatt för att finansiera ett överklassintresse som operan? som liberalen Fredrik Segerfeldt skrev i boken Befria kulturen från politiken (2013).
Samtidigt är nyliberalerna ofta förundrade över varför de inte blir tagna på allvar i kulturpolitiska frågor.
Under tiden lägger nyliberalerna stor tankekraft och energi på att diskutera och arbeta fram reformförslag på en rad andra områden där man också ”inte vill ha någon politik”: välfärden, ekonomin, arbetsmarknaden. De försjunker djupt i en bok av Milton Friedman för att studera hur denne egentligen tänkte om skolcheckar. Men kulturen? Det är bara en utgiftspost som ska ner till noll. Samtidigt är nyliberalerna ofta förundrade över varför de inte blir tagna på allvar i kulturpolitiska frågor.
Inom kulturhögern finns såklart också de konservativa. Det gäng som talar sig varma om kulturarvet, kanonprojekt och kulturen som en enande kraft för nationen. Såklart staten ska finansiera kultur, säger de, men bara en viss typ av kultur. Timbro förlags presskommunikatör Anna Linder drog nyligen detta konservativa förhållningssätt till sin spets i en text i onlineplattformen 100 procent. För Linder är kulturhögern ett luftslott: Borgerliga politiker och intellektuella vågar inte ta ställning, ”erkänna att vissa verk, vissa traditioner och vissa institutioner är viktigare än andra”.
Vad är det då för kultur som är så viktig enligt den konservative? Den som är gammal förstås, de institutioner som växt fram över tid och sitter inne med den kunskap som bara historien kan producera – gamla fasader byggda i klassisk stil, kristallkronor i guldprydda salar med högt i tak. Inga modernistiska, eller ve och fasa postmodernistiska, experiment och krumbukter. Som en konsekvens har den konservative också en skeptisk inställning till armlängds avstånd, det blir mest en ursäkt för att inte våga ta ställning för det som är skönt, gammalt och vackert.
Så har vi också de socialliberala, de som i stora delar ställer sig bakom dagens kulturpolitiska system, inte har några problem med ett stort offentligt åtagande. Pluralism och armlängds avstånd är de vägledande principerna för den socialliberale. Det offentliga ska garantera att även det smala, att det som inte kan finansieras på kommersiell väg får plats i kulturlivet, både det traditionella och avantgardistiska. Som en konsekvens svävar denna grupp ofta ut i långa utvikningar om vikten av bildning och idéutbyte, utan att egentligen föreslå någon faktisk politik – man är bara för status quo. Det offentligas medförande byråkratisering och maktutövning, ja det är en annan fråga.
När man kommer i regeringsställning inser man snabbt att det inom den breda borgerligheten finns totalt olika idéer om vad kulturpolitiken ska vara.
Anser jag mig stå upplyst utanför dessa lösa idéteckningar, att jag inte faller i varken de nyliberala, konservativa eller den socialliberala fallgroparna? Självfallet. Men de är ju trots allt förenklingar. Men de återfinns likväl inom det som nu beskrivs som kulturhögern. Som Christer Nylander träffande påpekat här i Liberal Debatt (för övrigt ett perfekt exempel på socialliberalens förhållningssätt) är det också varför marknadsliberaler hittills inte fått någon gehör för sin syn på kulturpolitiken. När man kommer i regeringsställning inser man snabbt att det inom den breda borgerligheten finns totalt olika idéer om vad kulturpolitiken ska vara.
Den nuvarande borgerliga regeringen kan dock sägas vara den första i modern tid som driver en kulturpolitik som faktiskt kan betraktas som höger. Byråkratin ska minska, den privata finansieringen öka, pluralismen bli större. Men projektet spretar alltjämt. Kulturminister Parisa Liljestrand beskriver exempelvis ofta sin skepsis mot uppdelningen mellan fin och fulkultur – en elitistisk konstruktion som reser murar och avskräcker. Samtidigt är ett av regeringens stora prestigeprojekt att producera en lista på den bästa och mest representativa kulturen i Sveriges historia.
Kanske beror spretigheten på att högern sällan har talat om just kulturpolitik – skissat på de långa linjerna, diskuterat reformer, kompromissat. Just det man framgångsrikt gjort inom andra politikområden. ”Vi ska ju inte ha någon kulturpolitik.”
Men så är det ju inte längre. Vi bråkar allt mer om kulturfrågor. Det är bra! Det är så man nystar sig framåt. Och inte bara när det gäller politiken. Fler och fler vill skriva kulturkritik och idéanalyser, inte bara ledartexter och debattartiklar, göra kulturen till föremål för offentlig diskussion och kritisk omdöme.
Den skadliga idén som varit så vanlig inom högern, om att kultur bara är en privatsak, är på väg att dö. Det är den verkliga revolutionen.
Henrik Dalgard
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!