Historiskt har kvalitetsbegreppet innefattat olika värden. En gemensam nämnare för varje tidsepok har dock varit den ytliga och godtyckliga diskussionen om vad som utmärker kvalitet, skriver författaren och översättaren Maja Lundgren.
Det går inte att tala om litteratur i termer av kvalitet. Det är vilseledande. Visst, man kan tala om fina egenskaper. Till exempel: Rytm. Levande bildspråk. Något outtalat, tankeväckande. Men att säga: ”de här egenskaperna är kvalitet” är omöjligt.
Alla vet det och ändå fortsätter man laborera med det. Kritiker, stipendienämnder, finsmakare. Ställer man frågan om det finns objektiv litterär kvalitet svarar de flesta ett besvärat nej. Ibland ursinnigt eller raljant. Så varför fortsätter man samlas runt det?
Det är en lit de parade i en tid då antiestetik, kommersiellt plingplong, fart och fläkt och snärtighet, klass, kön och etnicitet, cyberspace och streamade ljudböcker förvirrar den lilla bildade borgerlighet som håller hårt i sin Proust och letar efter uppfriskande plebejer, förtvivlar över kulturskymningen och tror att så länge de söker med ljus och lykta efter den kretongsoffa de kallar kvalitet, finns det hopp om den andliga överlevnaden.
Men etymologin avslöjar vad som gått snett.
Det var inte Ciceros fel. Qualitas, hans översättning av Aristoteles poiotēs, hade varken positiva eller negativa konnotationer utan betydde helt neutralt ”egenskaper”. Hela tiden på spjärn mot själva föreställningen om en idealvärld.
Det var först senare som kvalitet tjuvkopplades till något idealiskt. Det gick via franskans homme de qualité. Då blev kvalitet en nobel egenskap, synonym med hög klass. Adel. På krokiga omvägar långt senare synonymt med högklassig litteratur.
Men att det bär på nedärvd fisförnämitet är inte det största problemet. Antiestetiken – den medvetna fulheten och skitigheten, punkigheten, att undvika det sköna och sublima, det medryckande, framförallt det eleganta – har hög litterär status idag vilket har störtat kvalitetsbegreppet från piedestalen. Nej, det största problemet är att det används hur godtyckligt som helst utan att de outtalade idealen ens diskuteras. Det glider ibland över i moral, sanning, nytta, trots att det råder en outtalad konsensus om att konsten ska stå fri från moral, sanning och nytta.
Italo Calvino nämner aldrig kvalitet i sin Sex punkter inför nästa årtusende. Han talar om litterära värden. De är inte de enda och motsatsen kan också vara bra. Men han törs tala om värden, vilket jag tror att de flesta litteraturproffs i dag tycker låter för kulturkonservativt, medan kvalitet låter lite lagom distanserat, halvobjektivt, nästan kliniskt. Som prestanda eller relevans. Men med massor av mångtydiga resonemang skriver Calvino om värden. Alltihop grundat på en gigantisk bildning.
Så i stället för det pudrade liket kvalitet (för att inte tala om det gastkramande gestaltning) kan man försöka sig på värden, som lätthet eller tyngd, snabbhet eller tröghet. Först efter noggrann prövning. Gå tillbaks till roten. Qualis? Vad är det?
Och i stället för kanon med dess trista konnotation av obligatorium och odiskutabel universalitet, varför inte gammal litteratur (gärna äldre än artonhundratalet).
Några instrument för kvalitetssäkring – som vårdens Kvalprak, KiV och SKL – lär aldrig dyka upp.
Maja Lundgren
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!