Efter ett tag faller ljuset annorlunda och det älskade blir oälskat, skriver författaren Stefan Lindberg och frågar sig vad kvalitet är.
Skönt är det som stämmer, sa Wittgenstein innan han flyttade till Norge och lärde lågstadieelever att vissla. Men hade han rätt? Tja, det estetiska egenvärdet i det som inte stämmer dog nog med avantgardet. Men – å andra sidan – det som stämmer alltför väl kan också bli träigt; de matematiskt korrekta byggklossarna är i sig inte tillräckliga för att skapa ett konstverk av kvalitet.
Det måste till något mer, subjektivitet eller själsfärg. Och det där skiftar enligt tidens moden – Shakespeare ansågs barbarisk under 1700-talet – och går aldrig att i förväg helt artbestämma. Texter som i dag ter sig svårlästa, i vissa fall på gränsen till obegripliga, kanske var superrelevanta i ett annat samhällsklimat. Ofta rör det sig bara om ett par decennier, några terrorattentat eller avkommunaliseringar, krig eller teknikskiften, för att ljuset ska falla på ett nytt sätt över konstverken. Efter ett tag blir det älskade oälskat. Och inte sällan, tycks det som, är det även fallet med just sådant som haft verklig tyngd.
Vid tiden för min debut var Göran Tunström en stor svensk berättare som en ung dito var tvungen att förhålla sig till. Varenda utgivning var en händelse. Nu kan det hända att man hänvisas till Magasinet om man vill låna något av honom.
Ett exempel. Vid tiden för min debut var Göran Tunström en stor svensk berättare som en ung dito var tvungen att förhålla sig till. Varenda utgivning var en händelse. Nu kan det hända att man hänvisas till Magasinet om man vill låna något av honom. Och vem vet, snart står kanske Knausgård och Trotzig där också. Vi kan inte veta! Och det är ju det som är så vackert och fruktansvärt med våra liv och vår tid. De kan förvandla guldprosa och lyriskt perfekta strofer till oengagerade ordmassor och lyriska krumbukter på bara några mandatperioder. Men sen kanske de uppstår igen, går att läsa och njuta i en annan framtid, vilket i sig skulle kunna vara svaret på det som den här texten söker: vad kvalitet är.
[Här skulle det förmodligen passa bra med lite kritik av Trägårdhs-regeringens kanonarbete, men, jag hinner tyvärr inte för jag måste få klart banderollen inför kvällens demonstration mot nedläggningen av mitt lokala bibliotek.]
Så. Vad är då kvalitet? Det blir lätt banaliteter. Sätt fyra-fem yrkespersoner kring ett diskussionsbord, lägg en roman framför dem och lyssna på vad som sägs. I talat och outtalat gömmer sig minst ett kvalitetsbegrepp. Förmodligen kommer det att handla om saker som yrkeskunskap, precision och angelägenhetsgrad. Bland annat.
Kanske måste man våga titta upp ur lådan och skåda bortom kvalitetsbegreppet? En av mina största konstupplevelser var ju – jag minns honom plötsligt så tydligt – en finnig kille på en scen i Molières Den girige. Vintern 95, Västra Frölundas höghus som iskolonner utanför i mörkret. Han var någon form av härold eller rättsaccessor och kom in från vänster för att avlossa några överrepade repliker. Man hörde inte riktigt vad han sa, men, han gestaltade den kroppslighet som bara scenkonsten kan leverera. 1600-talstexten fick liv, undret skedde. Men var det kvalité? Nja. Nä. Fast å andra sidan: kvalitet är för notarier, kände jag när han smitit ut genom ridån. Den räcker inte alltid för oss heliga dårar.
Stefan Lindberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!