Skip to content
Vill Dousa lägga ner Nationalmuseum, frågar sig Nylander. Foto: Ninara from Helsinki, Finland, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons
Vill Dousa lägga ner Nationalmuseum, frågar sig Nylander. Foto: Ninara from Helsinki, Finland, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons
Kultur | Ekonomi

Därför får marknadsliberaler aldrig igenom sin kulturpolitik

Timbro vill att all kultur ska vara självfinansierad. Det tycker inte Christer Nylander, som menar att den liberalt sinnade delen av borgerligheten behöver skaffa sig en ny bärande idé kring kulturpolitiken. En idé som bygger på att den intellektuella miljön vi befinner oss i kan bli så fri, rik och varierad som möjligt.

Kulturen borde vara helt självfinansierad”, så kommenterade Timbros vd Benjamin Dousa nyligen en rapport från Myndigheten för kulturanalys.

Det är ett ganska typiskt uttalande kring kulturpolitik från den marknadsliberala delen av borgerligheten. Att kulturen ska vara självfinansierad betyder förmodligen att Nationalmuseum, Skansen, en massa länsmuseer och mycket annat ska läggas ner. Kanske gäller det arkiven runt om i landet också. Och vilket bibliotek kan överleva på marknaden? Gratis utlåning av böcker låter i mina öron inte som en självklart framgångsrik affärsidé.

En variant på temat är att ersätta anslag till kulturverksamheter med kulturcheckar. Alla medborgare ska enligt det förslaget få en check som de kan använda för att köpa valfri kulturupplevelse. Man kan möjligen undra varför staten ska bestämma att vi ska använda en viss del av vår disponibla inkomst till just kultur. Borde staten förse oss med bensincheckar, matcheckar och motbok också?

Jag är inte helt säker på att man tänkt igenom alla konsekvenser av en sådan kulturpolitiska agenda, ändå förs den fram med självsäkra paroller. Politiker ska inte bestämma vilken kultur som är värd offentliga satsningar! Sänk skatten, höj biljettpriser, dela ut kulturcheckar och låt folks egna preferenser bestämma!

Varken de kulturradikala, de konservativa eller bildningsvännerna kan alltså förenas i praktisk politik med de marknadsliberala.

När borgerligheten har makten genomförs emellertid aldrig ett sådant skifte. Varför? Det finns nog flera anledningar. I det som brukar ses som den borgerliga kretsen finns inte bara de marknadsliberala (även om de tar stort utrymme i debatten). Där finns de kulturradikala. De gillar utmaning, överraskning, provokation och inser att det avantgardistiska och smala sällan kan bäras av marknaden. Där finns också de kulturkonservativa och bildningsvännerna. De värnar institutioner och kulturarv som också har svårt att överleva på marknadens villkor. Varken de kulturradikala, de konservativa eller bildningsvännerna kan alltså förenas i praktisk politik med de marknadsliberala.

En annan anledning till att den marknadsliberalt präglade kulturpolitiska retoriken inte blir praktik är helt enkelt att den inte går ihop. För vad blir den konkreta effekten om man gjorde om statens kulturanslag till ett checksystem? Om det är många som vill gå på Nationalmuseum ett år så ska vi ha Nationalmuseum, om det inte är så många nästa år så ska det läggas ner. Och sedan kanske återuppstå med samlingar, kunnig personal, lokal och allt år tre. Om inte tillräckligt många vill använda checken till besök på Dramaten och Kungliga operan ska då en borgerlig kulturminister lägga ner dessa? Om efterfrågan på scenkonst ökar året därpå ska de då återuppstå? Alla förstår att det där inte fungerar i praktiken.

***

Decennier av liberala framsteg har inneburit en fantastisk ökning av människans frihet. Motreaktionen som nu märks i form av populism, nationalism, konservatism, intersektionalism etc är inte så konstig. Den beror på att liberaler lyckats riva hinder för individuell frihet vilket i sin tur inneburit att traditioner och små gemenskaper försvagats och att stora berättelser (och dess uttolkare) förlorat makt. Dessutom har den nya friheten inte ökat lika mycket för alla.

Liberaler behöver inte bli mer konservativa, mer nationalister eller mer socialister. Man kan lita på sina egna idéer, liberalers svar bör sökas i liberalismen.

För att möta dessa reaktioner behöver liberaler hitta vägar till en förnyelse som ger liberala svar på de nya frågor som de liberala framstegen skapat. Utgångspunkten i denna liberala förnyelse bör såklart vara den liberala idétraditionens kärna, det vill säga individens frihet. Liberaler behöver inte bli mer konservativa, mer nationalister eller mer socialister. Man kan lita på sina egna idéer, liberalers svar bör sökas i liberalismen.

Ska denna förnyelse lyckas tror jag att liberaler måste bli mycket bättre på att skilja på mål och medel. Målet är individens frihet, medel för att nå dit kan vara många. Marknadslösningar och skattesänkningar bidrar till ökad individuell frihet, men de är exempel på medel, de är inte mål i sig.

Människan är större än sin plånbok, individens frihet handlar om mer än pengar, det handlar om hela livet. Om rätten att undersöka, utforma och utveckla sin personlighet. En politik för bildning och skapande bör därför vara helt central för liberaler. Den liberalt sinnade delen av borgerligheten bör skaffa sig en ny bärande idé kring kulturpolitiken.

***

Dousas tweet handlade om att fri entre till nationella museer inte inneburit att man väsentligt breddat besökarnas socioekonomiska bakgrund. Det är tyvärr inte så förvånande. Kulturpolitiken har misslyckats med detta i decennier, trots att det varit ett av de viktigaste målen. Även socialdemokrater behöver alltså tänka nytt.

Att nå fler är dock inte något specifik socialdemokratiskt. Även liberaler bör tycka att det är bra om en människas kulturkonsumtion inte enbart är ett arv av föräldrarnas vanor utan ett eget val för att utveckla sig själv. Det barn som växer upp i familjer utan böcker kommer få en mer begränsad värld än den vars föräldrar varje kväll läser högt för dem. Vill man att fler ska välja sin egen väg och skriva ett manus för sitt eget liv så är det viktigt att se denna skillnad och fundera på hur man gör så att detta arv inte definierar barnets framtid.

Föräldrarna är dock inte den enda vägen ut i den stora världen. Och just i den insikten finns kanske en viktig byggsten i en ny liberal kulturpolitik.

Arkiv, bibliotek, biografer, medier, konserthus, museer, folkbildning är några av delarna i den intellektuella miljö vi lever i. Andra delar av denna miljö är vänner, arbetskamrater, familj, ja alla människor vi möter. Vi får intryck av denna miljö fysiskt och digitalt. Oavsett om vi vill eller ej så påverkas vi, direkt och indirekt, av den miljö vi befinner oss i. Vi får ständiga intryck i form av böcker, filmer, musik, nyheter, reklam, skvaller, och så vidare, som formar våra egna tankar, övertygelser och vår vilja.

Om jag hade levt i en totalitär diktatur där regimen styr medier och kultur hade jag haft helt andra tankar än de jag har nu.

Om jag hade levt i en totalitär diktatur där regimen styr medier och kultur hade jag haft helt andra tankar än de jag har nu. Det är därför auktoritära regimer vill styra innehållet i den intellektuella miljön. Men man behöver inte gå till extremerna. För det är klart att mina tankar också beror på vilka poddar och radioprogram jag lyssnar på, vilka tv-program jag ser och vilka böcker och tidningar jag läser.

Borde inte liberaler som vill att människor ska skapa sitt eget liv fundera rätt mycket på hur den där miljön ser ut? Är det inte där kärnan i en liberal kulturpolitik borde sökas?

Om man vill frihet för individen så är det rätt väsentligt att fundera på hur den där intellektuella miljön vi befinner oss i kan bli så fri, rik och varierad som möjligt. För ju friare och rikare den är desto fler möjliga utvecklingsvägar kan en människa upptäcka och utveckla. Ju fler olika intryck desto större valfrihet när man formar sitt liv och sin egen alldeles egna personlighet.

Med en sådan utgångspunkt skulle en liberal kulturpolitik inte bara handla om att sänka skatten och värna marknaden. Den skulle också fundera på sådant som bildningsideal, en ambitiös skola där man får många olika intryck och på politiska reformer som bidrar till en rik intellektuell miljö för alla.

Christer Nylander

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Förtjänar läsningen sin plats på piedestalen?

"För oss radikaler är allt utanför kanon mycket mer spännande"