Svensk film har länge haft en krisstämpel, något som ofta lyfts av branschen själv. Men är det verkligen sant? Liberal Debatt går till botten med den svenska filmens status, något som tar redaktionen till tech-mässor och Mamma mu i Spanien.
Netflix grundare Marc Randolph dyker upp ur något slags grotta och springer som en kostymklädd gladiator fram till den stora scenen. Han är på Techarena för att prata om sitt företag, sitt entreprenörskap – och förvånansvärt mycket om just grottor. Han har nämligen ett stort intresse för grottkrypning.
– Entreprenörskap handlar inte om din idé‚ förklarar han engagerat, och fortsätter: The ideas count for nothing. Det viktiga är hur man hittar effektiva, billiga sätt att genomdriva dem på.
Han bryr sig egentligen inte om film – Netflix hade kunnat handla om vad tech som helst. Kanske inte ett konstigt budskap på Techarena, hallelujamötet på Strawberry Arena där ”enhörningar” och deras wannabes samlas för att nätverka (främst via appar). Men är det ett problem för filmbranschen?
Kulturskribenter hävdar ofta det. Som musikkritikern Liz Pelly skriver i Mood Machine (2025), apropå Spotify: Innehållet står inte längre i centrum, bara algoritmer och data. Man bryr sig inte om kulturen, bara att öka mängden prenumeranter och hålla användarna kvar på plattformen. Om en serie spelas som bakgrundsbrus medan man diskar har Netflix lyckats.
Men bland distributörerna låter det inte nödvändigtvis likadant.
Över länk från Barcelona pratar vi med Alfred Sesma. Han är distributionschef på Pack Magic, ett katalanskt filmbolag som distribuerar barnfilmer på den spanska marknaden. Sesma är eld och lågor över ett av de senaste tillskotten i deras katalog – Mamma Mu, eller Mamá Muu som den älskade kon heter på spanska.
Han är inte ensam. 2023 var Mamma Mu jämte Triangle of Sadness och Boy from Heaven en av de svenska filmer som flest såg på bio utomlands. Spanien var därtill ett av de länder där svenska filmer visades flest gånger.
Det går inte att ta miste på Sesmas entusiasm för barnfilm. Stora delar av sitt yrkesliv har han ägnat åt att distribuera kvalitativ, europeisk barnfilm – som Mamma Mu – och få barn att upptäcka filmen som konstform, biografen som medium. Men någon konkurrens från strömningstjänsterna upplever han inte.
”Ingen går till en Michelinrestaurang i Stockholm och säger: Du är en förlorare, för du har bara tio bord men McDonalds har tjugo.”
– För mig är det två helt olika verksamheter. Det är som att jämföra McDonalds med en Michelinrestaurang. Ingen går till en Michelinrestaurang i Stockholm och säger: Du är en förlorare, för du har bara tio bord men McDonalds har tjugo.
– Och faktum är att om vi jämför investeringarna i produktion, distribution, marknadsföring, ja allting, och intäkterna det leder till, då är jag övertygad om att flera av våra ’små’ filmer är mycket mer lönsamma än deras stora produktioner.
Fördelen med nischade distributörer som Pack Magic, förklarar Sesma, är att de känner sin målgrupp. Och i allt högre grad kan de också börja använda streamingtjänsterna för att sprida materialet dit. De lägger upp merparten av sina filmer på den spanska streamingtjänsten Filmin.
– Men det är ett komplement och ingen konkurrent, för de erbjuder en helt annan upplevelse. För barn i synnerhet är bio en upplevelse. Man får ta på sig jackan, sätta sig i bilen, åka in till staden, gå in på bion, köpa popcorn, det går att se entusiasmen hos barnen redan vid dörren! Sen bryr de sig ofta knappt ens om filmen… Vi erbjuder en upplevelse som varken Filmin eller Netflix kan erbjuda.
– Och dessa två produkter – att sitta med familjen i soffan eller att uppleva filmen på biografen – går att kombinera. Barn gillar ju att se samma saker om och om igen. Så de kan se filmen på bion och sen se om den hemma. Perfekt!
Vänder man blicken mot Spanien var Mamma Mu alltså en av de mest sedda svenska filmerna 2023. Men hur mår den svenska filmen i Sverige?
2024 varnade affärstidningen Forbes för att vi närmar oss biografens död.
Den första brasklappen är att frågan om vad svensk film är inte är helt enkel att besvara. Svenskt filmstöd måste gå till svensk film. Men hur definieras det? Byråkraterna gör det med hjälp av Svenska filminstitutets (SFI) poänglista. För en långfilm, exempelvis, måste man samla 8 poäng för att få produktionsstöd. En svensk regissör ger 4 poäng, en manusförfattare 3. En svensk skådespelare som huvudroll ger 3 poäng, medan en biroll ger 2 poäng. Och så vidare. En kategori är inte poänggivande, då den är ett krav i sig: Producenten måste vara svensk.
Utifrån den definitionen tycks SFI:s nulägesanalys vara: Svensk film mår dåligt. Domedagsskildringen bygger dock på att ”dåligt” i sammanhanget betyder att få svenskar ser svensk film på bio. Om tillståndet för svensk film i stället mäts i att det går att se nyproducerad inhemsk film skulle slutsatsen rimligen vara att det går rekordbra. 2023 var det nämligen rekord i antal premiärer av svensk film på bio – 59 stycken (av totalt 75 svenska långfilmer). Mer än en biopremiär i veckan, för den hurtige! Problemet är bara att inte så många verkar vara hurtiga.
För att ge ett exempel: 2023 var den mest sedda svenska filmen på biograf i Sverige Håkan Bråkan (232 800 besök). Fem år tidigare besöktes föregångaren i samma serie, Sune vs Sune, 433 755 gånger. Nästan en halvering.
Så ser det även ut i västvärlden i stort. 2024 varnade affärstidningen Forbes för att vi närmar oss biografens död. 2023 stängde 3 000 biografer i USA. Även om data från Europeiska audiovisuella observatoriet visar att Europas biografer delvis har återhämtat sig efter pandemiårens botten, är det långt kvar till nivåerna som gällde före pandemin. Beteendemönstren har förändrats, och så även i Sverige. Det totala antalet biobesök var 2014–2018 ständigt över 16 miljoner. 2023 gjordes bara 11,2 miljoner besök – 1,9 miljoner på svensk film.
I det tidigare filmstödssystemet, innan filmpolitiken förstatligades 2017, betalade biografer en andel av biljettpriset till Svenska Filminstitutet. Med mycket färre biobesök skulle betydligt mindre pengar ha gått till svensk film, stödsystemet hade inte hållit upp inför beteende- och teknikförändringar. Vilket föranleder frågan om hur stödsystemen borde se ut när Netflix and chill ersatt filmfredag på bio.
I det transatlantiska biomörkret finns dock ett undantag. I en krönika skildrar Le Mondes chefredaktör Michel Guerrin en motsatt utveckling: ”Frankrike är det enda landet i världen där antalet biobesökare ökar mellan 2023 och 2024.” Det som har väckt liv i den franska filmen, och fått fransmännen att gå man ur huse för att se fransk film, är enligt Guerrin landets ”Netflix-skatt”.
Sedan 2013 omfattas Netflix och andra liknande streamingtjänster av den franska skatten på audiovisuellt innehåll om 5,15 procent av omsättningen. 2023 injicerade amerikanska plattformar 900 miljoner kronor i fransk film och 3 miljarder i franska tv-serier. Därtill bidrog de med över 1,5 miljarder kronor i rena skatteintäkter. Detta är alltså utöver den halva miljard som Netflix själva investerar i filmproduktion i Frankrike. Nyligen följde Disney efter: De ska göra fransk film för en halv miljard om året i tre år, drygt 70 filmer och serier.
2022 investerade Netflix uppskattningsvis över en halv miljard kronor i svensk serieproduktion – mer än SVT.
Framgångssagan tycks ha inspirerat länder som Danmark att också införa Netflix-skatter. Och kanske även Sverige? I Filmutredningens betänkande som kom i början av mars presenterades ett förslag på att minska biomomsen (så att den inte är högre än på annan kultur), att ålägga en skatt på 10 procent av biljettpriset som går till en filmfond samt just en ”Netflix-skatt”, en avgift som streamingbolag får betala för att finansiera ny filmproduktion.
Andelen de föreslås betala, 1,5 procent av omsättningen, är dock mycket lägre än i Frankrike – eller för all del Danmark. Dessutom skulle den inte omfatta Netflix, SVT eller TV4, eftersom de enligt utredningen redan plöjer ned så mycket pengar i svensk film- och serieproduktion. 2022 investerade Netflix uppskattningsvis över en halv miljard kronor i svensk serieproduktion – mer än SVT. Betala skulle enligt förslaget däremot till exempel Disney+ göra.
***
Sverige producerar allt fler filmer men få vill se dem, investeringarna ökar inte i takt med inflationen. På ytan kan det förstås som ytterligare ett domedagsargument för svensk film. Men vad händer om man i stället frågar allmänheten?
För att svara på den frågan har LD sammanställt alla 897 svenskproducerade filmer som finns indexerade i filmdatabasen IMDb och som har betygsatts av fler än 250 användare – ett unikt dataset för att utvärdera hur allmänheten mottagit och värderat svenska produktioner över åren. Under den senaste 30-årsperioden, alltså sedan IMDb lanserades, går det att se vissa tendenser.
I det översta toppskiktet, med 8 eller högre i betyg, är det sparsmakat med svenska filmer – men de som ändå finns där tycks vara jämnt utspridda över tid (utom en hög koncentration av Bergman-titlar). Faktum är att åtminstone tre av de fem högst rankade svenska filmerna någonsin är producerade efter 2010 – bland annat Malik Bendjellouls Oscarsvinnande Searching for Sugarman (2012).
Inte heller i spannet mellan 7 och 8 märks några större rörelser de senaste 30 åren. En viss svacka märks under och strax före pandemiåren, men den svackan verkar ha brutits med filmåret 2024. Faktum är att Filip och Fredriks hjärtevärmande roadmovie Den sista resan (2024) har kommit att bli den högst rankade svenska filmen sedan 2017, utifrån LD:s kartläggning. Över huvud taget tycks 2024 ha varit ett bra svenskt filmår, med en hög förskjutning uppåt jämfört med föregående år.
Mittensegmentet i svensk film, med ett publikbetyg mellan 4 och 7, har heller inte varierat påtagligt – även om utbudet sedan 2010 tycks ha koncentrerats i den högre delen av mittensegmentet.
Det är i stället i det lägre betygsspannet som det går att utläsa verkligt intressanta variationer över tid. Mellan 1997–2013 syns en tydlig svacka, då inte mindre än 13 svenska filmer fick ett lägre betyg än 3. Efter 2013 – med den absoluta bottennoteringen Sean Banan inuti Seanfrika (2,2) – har det inte lanserats någon film med så lågt betyg. Lägstanoteringarna har blivit stadigt färre sedan dess. Det görs, kort sagt, färre usla svenska filmer i dag än för 10–15 år sedan.
Från allmänhetens perspektiv – om IMDb kan sägas tjäna som en sorts proxy för allmänhetens preferenser – finns det inga skäl att dra slutsatsen att kvaliteten på svensk film är eller har varit på nedgång. Inte generellt de senaste 30 åren, och inte sedan streamingtjänsternas inträde på marknaden. Om något framstår det snarare som om streamingtjänsternas inträde på marknaden gjort att svensk film har blivit mindre dålig.
Eric Luth, Max Hjelm, Henrik Dalgard och Fredrik Thorslund.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!