Det går fort nu i kulturpolitiken. LD:s Max Hjelm har träffat en av de viktiga hjärnorna bakom Tidöregeringens omläggning, statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall, för ett samtal om gnälliga branschaktörer, förlegade stödsystem och varför staten trots allt också måste vara med och betala.
Burop under kulturministerns tal på Göteborgs filmfestival. Stjärnregissören Ruben Östlund ryter till om att kulturpolitikerna är ”pinsamt obildade”. Camilla Läckberg, Karolina Ramqvist med flera menar i en debattartikel att regeringens kanonprojekt är som steg mot ”ett totalitärt statsskick”.
Klart man blir nyfiken på vad det är Kulturdepartementet håller på med för att framkalla så starka känslor. För att få svar på frågan möter jag Karin Svanborg-Sjövall, statssekreterare hos den moderata kulturministern Parisa Liljestrand, för en intervju.
– När jag sa att jag funderade på att ta jobbet sa folk: ”Du är sjuk i huvudet. Det går inte att göra någonting. Du kommer sitta i fyra år och stånga pannan blodig och förvalta ett system som du kommer tycka är skit.”
Så lägger hon till med lysande ögon:
– Fatta hur taggad man blir när folk säger så.
Karin skryter om att de som minsta departement nog kommer att slå ihop flest myndigheter.
Statssekreteraren räds inte att vara ogillad av vänstern. Under sex års tid chefade hon över vänsterns favorit-hatobjekt, tankesmedjan Timbro. Nu har hon gått in för att rucka en svensk bastion i grunden, den i femtio års tid fasta kulturpolitiken.
Hon menar att borgerligheten tidigare sett kulturpolitiken som ”vänsterns spelplan” där ingen annan är välkommen. Och att även om det är på väg att förändras är det ”den mest konservativa branschen” hon varit i närheten av:
– Det är väldigt mycket som sitter i väggarna. Förra året var det jubileumsår efter 1974 års kulturpolitiska proposition. Det är fascinerande att reflexen i kulturvärlden fortfarande är att varje avsteg från den är en radikal handling.
Men nu ska de göra upp med den här femtioåriga reliken. Karin skryter om att de som minsta departement nog kommer att slå ihop flest myndigheter. Reformivern påminner om när Alice Bah Kuhnke innehade kulturministerposten och beklädde väggen med ett broderi med texten: ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. Miljöpartiet hade under den tiden inga skrupler gällande att styra kulturen för det godas skull, med hållbarhet och jämställdhet som ledord. En politiserad kultursyn som Filminstitutet i princip bett om ursäkt för nu så här tio år senare. Den fick också svidande kritik apropå armlängds avstånd i utredningen Så fri är konsten (Myndigheten för kulturanalys, 2021) – en utredning som intressant nog beställdes av Bah Kuhnkes efterträdare Amanda Lind (MP).
Svanborg-Sjövall tycker att insikten om politikens tvångströjor börjat sjunka in i kulturvärlden, även om det inte betyder ”att alla konstnärer över en natt plötsligt börjar identifiera sig själva som glada entreprenörer eller som vinstmaskiner i första hand.”
En sak slår mig. Var det alltså MP:s ickerespekt för armlängds avstånd som beredde väg för en möjlighet för borgerligheten att sätta in en kil i den gamla kulturpolitiken?
Men även de bidrag som inte ska förintas kan behöva förändras. Och inte på ideologisk basis utan eftersom samhället förändrats.
Även om reformtakten är hög är det inga revolutionsanspråk som trumpetas ut från regeringen. Precis som Parisa Liljestrand fick krypa till korset efter debaclet i Göteborg bedyrar Karin Svanborg-Sjövall att regeringen inte driver en politik om att strypa alla pengakranar. En nidbild som omöjliggör en intelligent debatt, menar hon. Den stora privata donationen till Kungliga Operan är bara en spott i havet jämfört med det offentligas bidrag. Men även de bidrag som inte ska förintas kan behöva förändras. Och inte på ideologisk basis utan eftersom samhället förändrats.
Karin Svanborg-Sjövall menar att den teknologiska utvecklingen utmanar kulturpolitiken i grunden:
– Väldigt många av de stödsystem som är uppbyggda i dag är baserade på konsumtionsmönster som inte finns längre.
Hon ger två exempel: Biopolitiken gick från början ut på att generera pengar till filmproduktion, men nu ser många på film hemma i soffan. Många författarstipendier kommer från biblioteksersättningen, men med de billiga bokapparna och läsplattorna försvinner anledningen för en del att låna på biblioteket.
’Det är lite svårsmält kan jag tycka med en del av de här stora branschaktörerna som kommer med tiggarhåven’.
Samtidigt klagas det från branschen om minskade bidrag. Staten går in med miljarder för att rädda operan, men förläggarföreningen klagar över minskat litteraturstöd och för lite pengar till svensk film. Svanborg-Sjövall förstår konstnärer som tycker att det är jobbigt om bidrag uteblir, men vill göra en skillnad på enskilda och företag: ”det är lite svårsmält kan jag tycka med en del av de här stora branschaktörerna som kommer med tiggarhåven”. Hon återkommer till denna antagonism mot bidragsberoende branscher flera gånger.
– Det finns ett antal kommersiella branscher som har vant sig vid att det här är någon slags välfärd. Och där man ur ett mer borgerligt, i alla fall marknadsliberalt perspektiv, kan ställa sig frågan: Okej, fast det här är ju ändå i huvudsak en kommersiell bransch. Då måste man kunna diskutera nivåer i alla fall, säger hon om filmbranschen.
***
Våren 2023, efter ett halvår med Tidö-regeringen, slog Svanborg-Sjövall i en Axess-krönika kaxigt fast att förutsättningarna för en ny kulturpolitik var bättre än på decennier. Samtidigt skrev Christer Nylander, ordförande för Ohlininstitutet, i Liberal Debatt att borgerliga aldrig verkar komma överens om kulturpolitik: Marknadsliberalerna vill bara skära ned, de konservativt lagda vill ha finkultur och de radikala vill ha experimentell och utmanande konst. Nu verkar borgerligheten för första gången faktiskt ha lyckats enas. Jag frågar Karin om saken. Hon håller med om att det finns en spännvidd i Tidö-samarbetet:
– Med Sverigedemokraterna som samarbetsparti så är det klart att det finns en bred skala nu, från de som fortfarande är någon slags liberal motsvarighet till 68-vänstern, de som också är väldigt lojala med den traditionella kultursynen kring att kultur är något subversivt, något omstörtande.
Statssekreterarens historiebeskrivning säger något om kultursynen. Den som trodde att opera var traditionellt och subversiv performance var modernt har alltså tydligen fel.
Politik är en konst i att undvika jobbiga samarbetspartier.
Nåja, spännvidden har enligt Svanborg-Sjövall blivit lättare att överbrygga sedan den ryska invasionen av Ukraina. Nu förstår alla, menar hon, att kultur också kan vara enande. De mer nationalistiskt lagda kan dock inte, menar hon, närma sig den mer disruptiva, eller modernistiska, kultursynen.
Jag frågar om inte det kan innebära att kulturpolitiken kantrar åt höger, att bara den politik där Liberalerna håller med Sverigedemokraterna går att få igenom, i en situation där de senare inte närmar sig de andra en tum. Det tror hon inte – och det tycks som att det främst beror på att departementet inte behöver köra varje sak de genomför genom Tidö-maskineriet. Politik är en konst i att undvika jobbiga samarbetspartier.
Regeringen ändrar kulturpolitiken i rask takt. Det känns som att de gett upp möjligheten att få med sig kulturbranschen på vägen – avgrunden däremellan är för stor. Men kanske beror det inte på att synen på sakpolitik är så väsensskild – som Karin Svanborg-Sjövall varit inne på behöver politiken läggas om vare sig man vill eller inte. När hon pratar om hur stor förändring den teknologiska utvecklingen innebär för stödsystemens funktion och kulturen i stort, menar hon exempelvis att bidrag som litteraturstödet kan behövas just nu:
– Det konsumeras fruktansvärt mycket böcker. Det är bara det att det konsumeras mindre i print och det konsumeras mindre klassiker, och mer av ljud som ju är av en annan genre i regel. Alltså du kanske inte läser … Nej, rättar hon sig, kanske inte lyssnar, på Brott och straff. Och i ett sånt teknikskifte är det klart att om man har ett litet språkområde som det svenska finns det ändå ett värde i att det både översätts och produceras böcker av just hög kvalitet. För att ändå det ska finnas en bottenplatta som man säkrar på det sättet.
Det här blir ett kort försvar av statsfinansierad kultur som garant för kvalitet, som nog många av regeringens motståndare håller med om. Problemen ligger inte däri, i vägen för att mötas i samförstånd står en fundamental skillnad i samhällssyn. Statssekreteraren tänder till när hon pratar om kulturskribenter som gör ett motsatsförhållande mellan kommersiellt producerad kultur och kvalitet:
– Om du tittar längre bakåt på det som har blivit en klassiker, som har blivit en del av kanon, som även ganska snäva, mer finkulturella kretsar förhåller sig till, så var väldigt många av dem blockbusters.
– Tror man att att göra saker i konkurrens med andra leder till utveckling, då är det ju något som skaver med uppfattningen att det vi ska göra är att betala så många kulturskapare som möjligt för att inte behöva förhålla sig till sin publik. Att det automatiskt skulle leda till mer högkvalitativ kultur tycker jag är rätt svårt att få in. Deras främsta anklagelseakt mot kommersiell kultur och masskultur är ju just att den är tillgänglig.
’Det är väldigt många gråterskor där ute. Och genom sitt tonläge och genom hur det låter, så har man, tror jag, rätt effektivt satt en fet förlorarstämpel i pannan på sig själv.’
Är det Kulturdepartementets största problem – en uppdämd motvilja mot att ta in varandras perspektiv? En vänster som länge ägt kulturen och börjar bli rädd att tappa den och som därför höjer tonläget? Kanske. Åtminstone en kulturminister med statssekreterare som beslutat sig för att orädda driva sin linje. Karin Svanborg-Sjövall verkar ändå uppgiven, om inte arg, angående de rasande kulturdebatterna, som hon tycker fokuserar på fel saker.
– Allt handlar bara om bekräftelse. Skitsamma. Det är faktiskt lite upprörande. Men det säger också någonting om den här branschen. Det är inte helt friskt.
Vi ska precis säga hej då när ytterligare kritik kommer:
– Nu svär jag verkligen i kyrkan – men jag har tänkt på det så himla många gånger. Jag tror faktiskt att kulturvärlden är sin egen värsta fiende. Det är väldigt många gråterskor där ute. Och genom sitt tonläge och genom hur det låter, så har man, tror jag, rätt effektivt satt en fet förlorarstämpel i pannan på sig själv. Som också gör att folk är lite såhär [gör äcklat ljud]. Det har en ganska negativ vibb, som nog kanske inte heller gör att folk känner att ’Okej, vi måste prioritera mellan tusen olika utgiftsområden, vad vill jag lägga mina pengar på? Det här gänget verkar inte bli gladare vad man än gör. Why bother?’ Och det är ju inte en mogen reaktion, och det är ju inte så vi tänker. Men jag tror att man inte ska glömma bort att den här känslomässiga aspekten inte är helt oviktiga beslutsfaktorer.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!