För ett tag sedan deltog jag i en kulturpolitisk debatt på en folkhögskola. Åskådarna var lärare och elever på skolan, som har en tydlig kulturprofil. Halvvägs in i debatten räckte en lärare i publiken upp handen. Han markerade mot vad han såg som allt ökande krav på kulturarbetare att bli entreprenörer – när de ju vill vara kreatörer. Vad, frågade han upprört, tänker vi göra åt alla fakturor som kulturarbetare ständigt måste skicka? Åt vår samtid, där allt styrs av nyliberal kapitalism?
Lärarens argument är inte sällsynt, utan har på något vänster blivit gängse. Kulturen gör oss fri, medan kapitalismen begränsar oss – »länge nog som myndlingar vi böjt oss« som det ju bland annat heter i socialisternas visa.
Efter lärarens inlägg tog debatten dock en märklig vändning. Elev efter elev räckte nämligen upp handen och sa att de gärna hade lärt sig om entreprenörskap. Om att driva firma. Om att fakturera. Hos dem, till skillnad från läraren, frammanades inget hatiskt i blicken när ordet företag kom på tal. De blivande kulturarbetarna verkade helt enkelt nyfikna på vad det innebar.
Det är, för att besvara lärarens fråga, en viktig uppgift för det offentliga att minska kraven på byråkrati, eftersom det ofrånkomligen tar tid och kraft från det viktigare värvet. Ofta framförs det att poliser borde vara ute på gatan snarare än att fylla i rapporter, liksom att läkare borde få behandla sjukdomar istället för att ägna sig åt skrivbordsdokumentation. Klagomålen är rimliga. Pappersexercis tar för stor plats i mätbarhetens tidevarv.
Med stöd i elevernas undran skulle jag dock vilja vända på myntet. Finns det inte en idémässig koppling just mellan kulturutövande och entreprenörskap? Innebär inte båda att förverkliga drömmar, att göra idéer till verklighet?
Både den kulturutövande konstnären och den entreprenöriella innovatören kämpar för att förnya och att göra det som ännu inte har gjorts, synliggöra det som ännu inte har setts. Där förenas Selma Lagerlöfs språkliga excellens med Steve Jobs smarta telefon, Ingvar Kamprads möbelkoncept och Evert Taubes visskatt. Deras skapelser vidgar våra vyer, utgör medium för en vidare blick. Det entreprenöriella och det kulturella skapandets grundvalar förenas: att få en idé och att förverkliga den.
I en demokrati är entreprenöriellt och kulturellt skapande fritt, ocensurerat. På samma vis kan den fria ekonomin och den fria kulturen i sin tur bidra till ett friare samhälle, friare människor. Den peruanske författaren och Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa skriver i Lockrop, som nyligen förtjänstfullt getts ut på svenska av Timbro förlag, att friheten är det högsta värdet,
»[men] att den inte är delbar och fragmentarisk, att den är en enda och i ett sant demokratiskt samhälle måste komma till uttryck på alla områden – ekonomiskt, politiskt, socialt, kulturellt. Det var för att de inte insåg detta som alla de regeringar misslyckades som under 1960- och 1970-talen försökte stimulera den ekonomiska friheten trots att de själva var envälden, vanligen militärdiktaturer. I sin okunnighet trodde de att en marknadsekonomi kunde få framgång under förtryckande och diktatoriska regeringar. På samma sätt misslyckades många demokratiska försök i Latinamerika som respekterade de politiska fri- och rättigheterna men inte trodde på ekonomisk frihet – den fria marknaden – som är det som leder till materiell utveckling och politiskt framåtskridande«.
Ekonomisk, politisk, social och kulturell frihet bidrar tillsammans till en frihetlig helhet. Mauricio Rojas kallar det i förordet till Lockrop för en typ av »helhetsliberalism«. Men de olika friheterna är inte separata ben i denna helhet, utan förstärker varandra i ömsesidighet.
Låt mig ta ett exempel. Vid mitten av förra seklet genomlevde Sverige en osannolik ekonomisk utveckling – välfärden flyttade in i folkhemmet. Under sextiotalet blev svensken dessutom omåttligt intresserad av omvärlden, en anmärkningsvärd förändring i ett land som bara något årtionde tidigare mest skådat sin egen navel. Historikern Per-Åke Nilsson menar i sin avhandling att en viktig anledning till detta var en teknologisk innovation som svenskarna nu hade fått råd med: Tv:n.
När tv:n tog sin plats i vardagsrummet flög champagnekorken iväg. Tv:n möjliggjorde för svenskar att se vad man tidigare inte hade sett. I folkhemmet syntes bilder från världens alla hörn, och svensken begeistrades. Hon blev lika intresserad för fjärran som för det nära, och med denna nya innovation ställde svensken krav på världslig rättvisa. I samspelet mellan teknologisk utveckling och ekonomiskt välstånd vidgades svenskens vyer.
Med helhetsliberalism kan våra vyer vidgas, och måhända börjar vi till och med själva kämpa för frigörelse och frihet. Kapitalismen kan men behöver inte vara en motpol till den kulturella friheten, ofta förstärker de till och med varandra. Men om man börjar begränsa den ena friheten är steget inte långt till att den andra också stryker på foten.
Frihet leder inte alltid dit vi vill, men leder alltid i en bättre riktning än ålagda begränsningar och kringskurenhet.
Erik Luth, kulturredaktör