Parisa Liljestrands kulturpolitik handlar mer om att främja affärsmodeller än kvalitet, förnyelse och tillgänglighet. Litteraturvetaren Erik Erlanson funderar över kulturell kvalitet och kommers och frågar sig vad Liljestrands omläggning innebär för litteraturen, samt om det alls går att skapa kultur inom kapitalistiska ramar.
Camilla Läckbergs kriminalromaner är dåliga men köps i stora mängder. Kerstin Ekmans kriminalromaner är bra och sålde inte så illa. Hon fick säkert också en ansenlig summa när Händelser vid vatten blev tv-serie på SVT häromåret. Pär Thörns böcker är makalösa, men säljer knappt alls. Milleniumtrilogin är dålig kriminallitteratur, Sjöwall och Wahlöös Roman om ett brott okej, men Bo Widerbergs filmatisering av Mannen på taket otroligt bra. Knausgårds nya romanserie hade man kunnat vara utan. Likväl går böckerna inte att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa dem. Han vet hur en historia ska berättas.
Det är inte trivialt att utforma en evidensbaserad kulturpolitik för litterär kvalitet.
Vissa böcker är bra och säljer. Andra är dåliga och säljer. Ytterligare andra är bra och säljer inte. Ytterligare andra är dåliga och säljer inte. Det är inte trivialt att utforma en evidensbaserad kulturpolitik för litterär kvalitet.
I Sverige, liksom i många andra europeiska liberala demokratier, har man ändå försökt. Sedan ett drygt halvsekel finns i Sverige ett förhållandevis väl utbyggt litteraturstöd. Ingen blir rik på det, men många författare och förlag är beroende av det. Ett uttalat mål för den svenska kulturpolitiken i stort, inklusive stödet för litteraturen, var som det i 1974 års kulturproposition hette att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Det är visserligen en formulering som är lätt att hålla med om, men när dåvarande utbildningsminister Bertil Zachrisson utvecklade hur målet skulle förstås blev programmet mer radikalt. Det handlade om en ”frigörelse” från kommersialism; ingenting gott tycktes kunna komma av affärsintressen. I departementschefens yttrande står det i propositionen att ”lönsamhet” inte fick ”bli avgörande för verksamheten inom kulturområdet”. Man trodde inte att ”den privata verksamheten” skulle klara av att ”garantera en mångsidighet i utbudet eller en jämn fördelning över landet av värdefulla produkter”. Det är lätt att förstå varför det togs bort när regeringen Reinfeldt föreslog nya mål i 2009 års kulturproposition.
Förutsatt att man skriver under på premissen att det är önskvärt med en ”jämn fördelning över landet av värdefulla produkter” och en ”mångsidighet i utbudet” behöver man emellertid inte dra det så långt som till en frigörelse från kommersialism. För att Pär Thörns senaste diktbok ska finnas tillgänglig för en läsare i Avaliden (en liten by i Norsjötrakten) räcker sannolikt inte det privata till. Kulturen är inte den enda infrastrukturtjänsten som står och faller med statligt stöd. Och av allt att döma finns åtminstone rester av Zachrissons premisser kvar i de nya målen. Kulturpolitiken ska fortfarande främja ”allas möjlighet till kulturupplevelser” såväl som ”kvalitet och konstnärlig förnyelse”.
Eller den skulle det tills alldeles nyligen. Det finns tecken på att den nuvarande regeringen är på väg i en helt annan riktning. Parisa Liljestrands invigningstal på Göteborgs filmfestival i januari är ett tydligt sådant. Hon konstaterade att filmbranschen är kommersiell och att en av politikens uppgifter var att skapa förutsättningar för ”långsiktiga och hållbara affärsmodeller” i denna bransch. Hon hoppades kunna bidra till att göra ”svensk film friare, starkare och mer intressant för fler” och att det skulle ”bidra till att fler väljer att betala för den”. I talet nämndes ingenting om kvalitet eller konstnärlig förnyelse. I stället tycks Liljestrand stå för en kulturpolitik som ska främja kulturella uttryck som publiken vill ta del av. Återigen: det behöver inte utesluta kvalitet. Jag hade inte velat vara utan 2023 års stora publiksuccé, Greta Gerwigs Barbie. Men efter ett drygt halvsekel med en kulturpolitik för kvalitet, förnyelse och tillgänglighet är det en händelse att Liljestrand så tydligt talar om affärsmodeller i stället. Det finns anledning att reflektera över vad som skulle gå förlorat om Liljestrands vision blev verklighet: från att främja kvalitet, förnyelse och tillgänglighet till att skapa förutsättningar för långsiktiga och hållbara affärsmodeller.
En spade behöver inte grävas med, den kan också användas som pulka.
Kvalitet när det kommer till en litterär text eller ett konstverk är inte samma sak som när det kommer till andra varor. En spades kvalitet avgörs av hur väl den fungerar för sitt ändamål: att gräva. Det är visserligen svårt att hitta en spade som fungerar lika väl i alla sammanhang. Ibland är det bra med en tung spade med spetsigt blad och långt skaft. Andra gånger behövs en lätt spade med stort blad. Emellanåt är det den lilla trädgårdsspaden som gör jobbet bäst. Men en spades kvalitet avgörs likväl av hur väl den fungerar för att gräva den grop som man står i begrepp att gräva. I förhållande till vilket ändamål ska den litterära textens kvalitet bedömas? Den moderna litteraturens historia är bland annat en historia om hur litteraturens ändamål har uppfunnits på nytt, hur språket har öppnats för andra bruk än de på förhand givna. En spade behöver inte grävas med, den kan också användas som pulka.
Det har varit en utmaning som kulturpolitiken har försökt att ta hänsyn till. I 1974 års litteraturutredning, Boken, diskuterade man till exempel de gränsdragningsproblem som ett stöd till ”skönlitteratur” måste beakta. Genren hade, konstaterade utredningen, under 1900-talet utvidgats till den grad att gränserna mot andra genrer hade blivit oskarpa. Det är en sak att ta hänsyn till de gränser som redan var oskarpa, men hur skulle man kunna ta hänsyn till texter som luckrar upp nya gränser?
Kruxet var att utforma ett stöd till litteraturen som inte uteslöt texter som inte (ännu) räknades dit. Frågan om litteraturens kvalitet handlar inte bara om litterära texters kvaliteter, inte heller bara om litteraturens nuvarande beskaffenhet, utan också om vad litteraturen skulle kunna bli utöver vad den är.
Det var alltså inte (bara) en viss typ av litteratur eller ens litterära texter av en viss kvalitet som skulle stödjas. Det var (också) en viss typ av verksamhet. Att ha genrekompetens är att kunna skapa ett visst uttryck i enlighet med mer eller mindre oskrivna konventioner. Läsaren vänder sig till en nyhetsartikel med vissa förväntningar om vad texten tjänar till och till en realistisk roman med andra. Det är ett hantverk att lära sig skriva väl för dessa olika ändamål. Men vad kännetecknar en verksamhet som uttrycker sig utanför etablerade genrer?
Hos den tyske filosofen Immanuel Kant, vars Kritik av det estetiska omdömet (1790) hör till den moderna estetikens grundläggande texter, finns två idéer som kan belysa en sådan verksamhet. Den ena handlar om konst och den andra om kultur. I dag kan de två orden fungera som synonymer, men hos Kant syftar de på olika saker. Den sköna konsten kännetecknades av en motsägelsefull ändamålsenlighet utan ändamål. Precis som naturens produkter framstod den sköna konsten som om den var utformad i enlighet med ett ändamål utan att detta var möjligt att fastställa. Kultur var ett begrepp för föreningen av två förmågor, förmågan att välja sina ändamål och förmågan att realisera dem. Det är värt att notera att kulturen inte skapar skön konst. Tvärtom är den en produkt av en verksamhet som just inte styrs av något ändamål, vare sig konstnärens eller någon annans. Oaktat denna motsättning kan både den sköna konstens ändamålsenlighet utan ändamål och kulturens förening av förmågan att välja och realisera sina ändamål användas för att förstå den verksamhet som uttrycker sig utanför etablerade genrer.
I den svenska kulturpolitiken är det inte den sköna konsten utan kulturen som har haft den mest framträdande platsen. Redan i Socialdemokraternas första kulturpolitiska programskrift, 1930-talets ecklesiastikminister Arthur Engbergs Demokratisk kulturpolitik (1938), hette det att kulturpolitik ytterst handlade om att fostra demokratiska medborgare skickade att styra sig själva: kulturmänniskor med förmåga att både välja och realisera sina ändamål. I efterkrigstidens första motsvarighet, det lilla betänkandet Människan och nutiden som visserligen kritiserades för sin radikalitet när det överlämnades till Socialdemokraternas partikongress 1952 men vars idéer likväl fick stort inflytande över kommande decenniers kulturpolitik, gick man längre ändå och talade om vikten av att människor fick lära sig att gestalta sin egen livsmiljö efter eget behag.
Den som lönearbetar väljer inte sina ändamål; han eller hon realiserar någon annans.
Om litteratur förstås utifrån ett sådant begrepp om kultur framträder uppgiften att främja litterär kvalitet i ett annat ljus. Det skulle handla lika mycket om kvaliteten hos de verk som skapas som om kvaliteten hos den verksamhet som skapar dem. Det skulle också göra förhållandet mellan litterär kvalitet och kommersialism per definition problematiskt. Den som lönearbetar väljer inte sina ändamål; han eller hon realiserar någon annans. Den som anställer en lönearbetare realiserar inte sina ändamål; han eller hon ger dem åt någon annan. Det går inte att utöva kultur inom ramen för kapitalets logik.
Erik Erlanson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!