Skip to content
Parisa Liljestrand var den enda som var olydig i Göteborg. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet
Parisa Liljestrand var den enda som var olydig i Göteborg. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet
Debatt | Kulturpolitik

Ingen visade större olydnad än Parisa Liljestrand

Filmfantaster från hela Sverige samlades i Göteborg för att hylla olydnaden. Men när kulturminister Parisa Liljestrand invigde Göteborgs filmfestival var hon, enligt MUF:s Noa Samenius, den som bäst lyckades tillämpa festivalens tema.

Antikonformism och olydnad behövs i alla samhällen. Många gånger genom historien har det krävts för att få till stånd samhällsförändring. Som när Martin Luther gjorde revolt mot katolska kyrkan, när Gandhi hungerstrejkade eller då Rosa Parks satt kvar på sin plats i bussen. 

Olydnad är också temat på Nordens största filmfestival som pågår sedan i fredags i Göteborg. Det är förstås helt rätt att ett så allmänmänskligt fenomen granskas och betraktas av filmkonstnärer och åskådare. Om det är något som kan öka vår insikt i ett så komplext ämne är det just konstuttryck av olika slag. 

I ett modernt, fritt och demokratiskt samhälle som vårt eget bör dock olydnadens och motståndets roll vara en annan än i de gamla förtryckarstaterna. Våra lagar ger oss lika rättigheter och det sociala skyddsnätet liknande förutsättningar. Normer, värderingar och ideal styr oss därmed i regel mer än någonting annat. I den mån vi begränsas av statens våldsmonopol, skatter eller system sker det med ett demokratiskt mandat som likställt vår röst med våra medmänniskors.

Kritik mot många moderna former av civil olydnad är därför samtidigt legitim. De som lägger sig på motorvägarna, bryter sig in på kärnkraftverk eller hotar demonstranter väcker inte bara uppmärksamhet för en politisk sakfråga. De underkänner också vår demokrati och sina medmänniskors röst genom att ta sig särskilda friheter.

I politiken handlar det om att kliva utanför rådande åsiktskorridor och stå för vad man tycker är rätt.

Olydnadens och motståndets kraft bör därför, när det behövs, i stället riktas mot normerna, värderingarna eller relationerna som styr oss. I det lilla kan det innebära att flytta tacofredagen till en söndag, att bli vegetarian i en vänkrets av köttätare eller att erkänna sin kärlek för en vän. I politiken handlar det om att kliva utanför rådande åsiktskorridor och stå för vad man tycker är rätt.

När kulturministern Parisa Liljestrand (M) valde att inviga Göteborgs filmfestival med ett tal som fick delar av rummet att ljudligt uttrycka sitt missnöje följde hon festivalens tema bättre än någon annan. Hon var olydig mot branschens förväntningar och de normer som länge styrt hur en kulturminister förväntas agera.

Men hon var rättvis mot deltagarna som förtjänade ärlighet, och mot medborgarna som röstat fram regeringen. Hon beskrev de reformer regeringen vill genomföra för att stärka filmbranschen och dess oberoende och lyckades vidga en annars allt för smal kulturpolitisk diskurs. 

Genom att – till filmbranschens stora förtret – följa filmfestivalens tema gjorde hon antagligen mer nytta för svensk filmpolitik än någon kulturminister gjort före henne.

Noa Samenius

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Aftonbladet Kulturs vänsterelitism är tröttsam

Kan läslistorna få fler Paradise Hotel-deltagare att läsa?