Liberalismen är frihetens försvarare. Men vad är frihet? I en artikelserie i fem delar skriver Liberal Debatts Jesper Ahlin Marceta om frihetens filosofi och idéhistoria. Här är del 1.
Vad är frihet? En fråga som alla liberaler ställer sig – och titeln på den text som alla liberala skribenter skriver, gärna flera gånger. Det är också en av de viktigaste frågorna som finns. Därför fortsätter liberaler att återvända till den, år efter år, sekel efter sekel.
Det vanligaste svaret bland dagens liberaler är att frihet har att göra med hinder. Eller snarare sagt, med frånvaron av hinder.
Uppfattningen vilar på en frihetsdoktrin som filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin gjorde känd genom föreläsningen “Två frihetsbegrepp” från 1958. Föreläsningen publicerades senare även i textform, en essä som hör till 1900-talets viktigaste politiska texter.
Människor kan inte vara politiskt skyldiga att förse varandra med kontroll, självbestämmande, självförverkligande eller vad-det-nu-är, med Berlins sätt att tänka.
Doktrinen lyder ungefär som följer. En människa är fri om ingenting hindrar henne från att leva som hon vill. Det finns olika slags hinder. Vissa är yttre, som när Anna hotar att slå Beata i skallen om Beata röker cannabis (exemplet är mitt, inte Berlins). Andra hinder befinner sig inom människan. Om Beata vill sluta röka cannabis, men inte kan förmå sig att göra det, så finns det någon typ av hinder inom henne som gör att hon inte kan leva som hon vill.
I sin föreläsning skilde Berlin mellan negativ och positiv frihet. En människa är fri i negativ bemärkelse om det inte finns några yttre hinder. Beata är ofri, eftersom Anna hotar att slå henne i skallen om hon inte gör som Anna vill. En människa är fri i positiv bemärkelse om det inte heller finns några inre hinder. Eftersom Beata inte kan förmå sig att sluta röka cannabis, trots att hon vill det, så är hon ofri även i positiv mening.
Enligt Berlin är både negativ och positiv frihet värdefullt. Trots det försvarade han den negativa friheten framför den positiva, på ett sätt som många liberaler i dag fortfarande håller fast vid.
Positiv frihet, om man följer Berlins resonemang, tycks förutsätta närvaron av någonting. För att vara fri i positiv bemärkelse måste människan ha kontroll, självbestämmande, självförverkligande eller liknande. Och visst är närvaron av sådana ting värdefull. Men politiska projekt bör enbart fokusera på frihet i negativ bemärkelse. Det är orimligt att säga att människor bara är fria om vad-det-nu-är-som-måste-vara-närvarande finns på plats. Människor kan inte vara politiskt skyldiga att förse varandra med kontroll, självbestämmande, självförverkligande eller vad-det-nu-är, med Berlins sätt att tänka.
Därför är det vanligt bland dagens liberaler att tänka på frihet som frånvaron av hinder i allmänhet, och frånvaron av yttre hinder i synnerhet. De menar att liberalismens uppgift är att röja undan yttre faktorer som hindrar människan från att leva som hon vill.
Hans resonemang landar i slutsatsen att negativ och positiv frihet står i konflikt med varandra – och att den negativa friheten måste ges förtur. Den svenska statsvetaren Gina Gustavsson sammanfattar det väl, i förordet till en svensk utgåva av Berlins texter (Timbro förlag 2011):
“Den positiva friheten kräver […] att individen kuvar allt som kan stå i vägen för hennes ‘sanna’ jag, vare sig det rör sig om hennes drifter, neuroser, rädslor eller internaliserade föreställningar om rätt och fel. När vi kommit så långt i vår tankebana ligger det farligt nära till hands att identifiera individens frihet med lydnad också inför andra människor, sådana som tror sig veta andras bästa bättre än de själva. Genom att förbjuda människor att göra vad de säger sig vilja […] kan man nu plötsligt hävda att man i själva verket befriar deras sanna eller högre jag. Därmed har den positiva friheten förvandlats till tyranni.”
Därför är det vanligt bland dagens liberaler att tänka på frihet som frånvaron av hinder i allmänhet, och frånvaron av yttre hinder i synnerhet. De menar att liberalismens uppgift är att röja undan yttre faktorer som hindrar människan från att leva som hon vill.
Men hinderdoktrinen är inte det enda sättet att tänka på frihet. Faktum är att doktrinen, historiskt sett, är förhållandevis sentida. I över två tusen år betydde frihet någonting helt annat i västerländska samhällen. Del 2 i den här artikelserien beskriver friheten som den uppfattades innan hinderdoktrinen gjorde entré.
Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!