Liberalismen är frihetens försvarare. Men vad är frihet? I en artikelserie i fem delar skriver Liberal Debatts Jesper Ahlin Marceta om frihetens filosofi och idéhistoria. Här är del 2.
Del 1 beskrev en doktrin som tolkar frihet som frånvaron av hinder. Men detta är inte den enda doktrinen om frihet som präglar den politiska idédebatten. Andra hävdar att hinderdoktrinen i själva verket bryter med västvärldens hela politiska tänkande och historia, och förespråkar i stället ett så kallat republikanskt frihetsbegrepp.
En av dem är idéhistorikern Annelien de Dijn. I sin bok Freedom (Harvard University Press 2020) argumenterar hon för att hinderdoktrinen om frihet är en förhållandevis sentida företeelse, som började ta form strax efter de atlantiska revolutionerna på 1700-talet. Tidigare har en helt annan föreställning om frihet dominerat den västerländska historien, nämligen att frihet är nära förbundet med en särskild moralisk, social och politisk status.
Frihetens västerländska politiska historia börjar i det antika Grekland, runt 500 år före vår tideräkning. De antika grekerna skilde mellan att vara fri och att vara slav: en slav har en herre, det har inte en fri person. På samma sätt, menade grekerna, var fria samhällen sådana som styrde sig själva, i stället för att styras av en enväldig härskare. Aten var en fri stad. Den styrdes demokratiskt av en folkförsamling. Persien, däremot, var ett ofritt rike eftersom det styrdes av en kung.
Det republikanska frihetsbegreppet genomsyrar centrala dokument och teorier i västerlandets senare politiska historia.
Några hundra år senare anammade romarna det grekiska sättet att tänka på frihet. Den romerska republiken hade två likvärdiga högsta politiska ämbeten: konsulerna. De två konsulerna kontrollerade varandras makt och byttes ut med jämna mellanrum av en mer eller mindre demokratisk församling, så att ingen enskild person kunde styra över republiken efter eget tycke. Därför var republiken fri, romarna ett fritt folk och den enskilde romerske medborgaren en fri person.
Det republikanska frihetsbegreppet genomsyrar centrala dokument och teorier i västerlandets senare politiska historia. Ett exempel är Magna Charta från 1215, ett dokument som reglerade makten mellan den engelske kungen, adeln och prästerna. Filosofen Gerald MacCallum menar att till och med John Lockes politiska filosofi, som många liberaler tolkar som ett uttryck för hinderdoktrinen, i själva verket bygger på den republikanska idén om frihet.
Så tänkte också 1700-talets revolutionärer på frihet. I Nordamerika reste sig invånarna mot den brittiska monarkens makt. Till en början krävde de politiskt inflytande, men när de förvägrades medbestämmande i det brittiska imperiet utropade de en egen republik där folket styrde.
Det var alltså inte höga skatter, som många liberaler tror, som fick britterna – för britter var de! – på den nordamerikanska kontinenten att starta ett interkontinentalt inbördeskrig. Nej, amerikanerna hävdade en särskild status för sitt land och sin person: statusen som fri republik för sitt land, och som personer status som fria medborgare jämlika inför den politiska makten.
Den politiska makten i samhället utövades av medborgarna själva. Folket blev självstyrande och var därför fritt – människorna blev medborgare, med medborgerliga rättigheter, och var därför fria.
Ungefär samma sak hände i Frankrike några år senare. Fransmännen gjorde inte uppror mot en avlägsen maktkoncentration på den andra sidan Atlanten. Deras revolution var vertikal: de störtade sin kung och fördelade hans makt mellan sig. Fransmännen förvandlade sig själva från en monarks undersåtar till jämlika medlemmar i nationen Frankrike.
Båda revolutionerna gav upphov till medborgarskapet som liberal institution. Genom sin status som medborgare blev invånarna i USA och Frankrike okränkbara. Statusen omöjliggjorde den typ av godtyckligt maktutövande som deras forna kungar ägnat sig åt. Den politiska makten i samhället utövades av medborgarna själva. Folket blev självstyrande och var därför fritt – människorna blev medborgare, med medborgerliga rättigheter, och var därför fria.
Eller, vilket inte minst slaveriet i USA vittnar om, sådant var i alla fall det ideal som revolutionärerna föreställde sig. När revolutionärerna talade om frihet var det i republikansk bemärkelse. De slöt sig inte till samma hinderdoktrin om frihet som de flesta av vår tids liberaler. Del 3 handlar om när, hur och varför den västerländska friheten stöptes om till någonting annat.
Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!