Liberalismen är frihetens försvarare. Men vad är frihet? I en artikelserie i fem delar skriver Liberal Debatts Jesper Ahlin Marceta om frihetens filosofi och idéhistoria. Här är del 3.
Del 2 handlade om hur 1700-talets revolutionärer föreställde sig frihet. När invånarna i Nordamerika och Frankrike gjorde revolution mot det brittiska respektive franska kungahuset var det i den republikanska frihetens namn. Människorna ville ha politiskt inflytande. De krävde en särskild status för sig själva och sina länder, som skulle återspeglas genom medborgarskapet.
Men så tänker inte många liberaler på frihet i dag. När, hur och varför förändrades frihetsbegreppet? I Annelien de Dijns teori skedde förändringen under 1800-talets första hälft. Ett skäl till förändringen var att liberaler tappade tron på folkligt självstyre.
Till skillnad från i Nordamerika tog olika härskare i Europa tillbaka makten under det tidiga 1800-talet. I Frankrike lät Napoleon kröna sig till kejsare år 1804. Liberaler tolkade den återuppståndna absolutismen som ett tecken på att folkligt inflytande över politiken inte fungerar. Demokratin är dömd att misslyckas.
Liberalismens första stora politisk-filosofiska bedrift var därför att bryta en två tusen år gammal frihetstradition.
Benjamin Constant, som är en av liberalismens viktigaste tänkare, genomlevde den franska revolutionen och dess fall. I sin essä “Den antika friheten jämfört med den moderna” skrev han om hur grekernas och romarnas frihetsbegrepp handlade om aktivt deltagande i den gemensamma politiska makten. Den moderna friheten, menade Constant, behöver vara någonting annat.
I stället för att betrakta frihet som en status måste frihet i den moderna tiden handla om en skyddad sfär som politiken inte har tillgång till. Frihet kan bara finnas när politikens makt är begränsad.
Enligt Constants sätt att tänka förutsätter inte frihet politiskt inflytande. Medborgaren kan vara fri, även om hon inte kan påverka samhället och dess institutioner. Frihetens kärna ligger i att medborgaren ges utrymme att leva som hon vill, att politiken inte står i vägen för henne. Hinderdoktrinen om frihet hade börjat ta form.
Denna utveckling av frihetsbegreppet sker alltså när det tidiga 1800-talets liberaler hade tappat tron på demokratin. Ändå ville de föra vidare den frihetskamp som revolutionärerna hade påbörjat. Så de förändrade frihetsbegreppet. Därmed kunde de fortsätta att kämpa för friheten – som nu betydde att individens privata sfär var skyddad – och samtidigt vara antidemokrater.
Liberalismens första stora politisk-filosofiska bedrift var därför att bryta en två tusen år gammal frihetstradition. Våra ideologiska motparter, socialisterna och de konservativa, kan förstås skrocka gott åt detta.
Friheten, så som den förstods i två tusen år, gick förlorad i samma stund som den vek undan från kraven på politiskt inflytande och medbestämmande.
Synen på frihet förändrades alltså under 1800-talets början eftersom liberaler började tveka på revolutionärernas tro på politiskt inflytande. De utvecklade en ny frihetsdoktrin som var orienterad kring hinder, eller närmare bestämt frånvaron av hinder.
Somliga vill tolka förändringen som ett framsteg. Men man kan också tänka på den med sorg. Tappar man sin tro på frihet så är den förlorad – det är självbedrägeri att definiera om frihet till någonting annat, för att kunna hävda att man fortfarande har sin frihetstro i behåll. Friheten, så som den förstods i två tusen år, gick förlorad i samma stund som den vek undan från kraven på politiskt inflytande och medbestämmande.
Senare under 1800-talet återfick liberaler sin tro på demokrati. Men då inte för att demokratin skyddade friheten, utan som en del i liberalismens jämlikhetskamp. För liberaler förblev frihet en fråga om hinder. Del 4 handlar om statusdoktrinen om frihet och hur moderna tänkare har börjat återuppliva den republikanska frihetstraditionen.
Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!