Det är nog tyvärr sant att ingen längre bryr sig om vare sig liberalism och liberaler, som Per Svensson är inne på i denna tidskrift. Apropå tioårsjubileet av sin läsvärda essäbok Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel (2014). Samtidigt är det också sant att de allra flesta svenskar medvetet eller omedvetet är liberaler.

Svensson anser hur som helst att liberaler bör sluta samverka med sverigedemokrater eftersom rörelsen ändå inte går att tämja, vilket även Republikanernas utveckling visar. Men detta får Svensson gärna konkretisera. Hur borde moderater, liberaler och kristdemokrater ha agerat efter det senaste valet?  Svensson är tyvärr vag på den punkten och ger inga förslag, men jag lyssnar gärna på vad han har att säga därom.

Det är som Svensson skriver lätt och bekvämt att säga att liberaler bör cancellera SD som ’hotar demokratin’ och ’hetsar mot muslimer’ – att liberaler bör agera annorlunda. Problemet är att alternativen sällan klargörs eller konkretiseras: borde regeringen utlyst extra val? Åkt till månen? Låtit vänsterblocket ha kvar statsministerposten?

Det sistnämnda verkar vara vad Svensson efterfrågar mot slutet av sin krönika. Jag skulle köpa detta alternativ ifall, säg, M och KD tillsammans fick 18 procent, samtidigt som Liberalerna åkte ut ur riksdagen. Då skulle det vara lika bra att låta sossarna styra. 

Det vore ej rationellt eller rättvist gentemot denna väljarkår att lämna walk over till en vänsterekonom att diktera villkoren.

Men nu är vi inte där; den samlade borgerligheten är alltjämt en tongivande kraft som förenar cirka två femtedelar av väljarna. Det vore ej rationellt eller rättvist gentemot denna väljarkår att lämna walk over till en vänsterekonom att diktera villkoren.Varför ens rösta borgerligt framöver? Många skulle ställa sig den frågan. Var är självförtroendet? Det skulle andra tänka.

Jag uppskattar att Svensson inkluderar M och KD bland svenska liberaler, eftersom det stämmer att dessa rörelser inte har tappat sin identitet utan vilar på en stadig liberal grund – tvärtemot vad vissa kritiker hävdar. På valnatten betonade statsminister Kristersson återkommande att han företräder alla och är ”allas statsminister” – ett sympatiskt budskap som förenar snarare än splittrar. Och vad gäller Kristdemokraterna: både partiet och rörelsen rymmer fortfarande en stark och levande liberal falang.

Jag anser att regeringspartierna har ett ypperligt tillfälle att neutralisera S och SD genom att satsa på sjukvården, socialförsäkringssystemet och samtidigt stärka hederligt folks friheter med fullt rimliga lagändringar som skärpta straff för grova vapenbrott, preventivt vistelseförbud och fotboja för unga som är eller riskerar att bli yrkeskriminella (något som inte minst behövs i min hemkommun Södertälje). Men jag kan ha fel.

I så fall bör Per Svensson och andra liberaler förklara hur. Samt vad som bör göras, som bolsjevikledaren Lenin skulle ha sagt.

Rolan Jusupov

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Per Svensson får gärna konkretisera vad regeringen borde göra dök först upp på Liberal Debatt.

(Och även om Liberal Debatt kanske inte är vad man brukar förknippa med giganter, så handlar det som vanligt mycket om vad man jämför sig med. I den vidsträckta kategorin liberala svenskspråkiga idétidskrifter så kan vi kanske, ändå, efter 75 år och tack vare alla er läsare, betraktas som något av en gigant. Det är vi mycket glada över.)

När vi under det här jubileumsåret har fått tillfälle att blicka tillbaka på tidskriftens historia har det blivit tydligt hur avgörande enskilda personers insatser varit för såväl tidskriften som liberalismen. De stora strömningarna är viktiga, men det krävs individer som vill, vågar och orkar omsätta idéerna i verkligheten. 

Detsamma gäller samhället och politiken i stort. Som redaktionens Thea Andersson skriver i det här numret behövs det idémässiga giganter som inte bara filar på marginalerna utan kan lyfta debatten och samhället till nästa nivå.

Giganterna kan komma i form av författare som genom att sätta ord på förtryck och orättvisor ändrar vårt sätt att se på oss själva och vår omgivning och därigenom öppnar upp för en ny politisk rörelse, som Fredrika Bremer och senare Simone de Beauvoir. 

De kan komma i form av ett kollektiv som gemensamt arbetar för att i grunden ändra samhället, som den svenska kvinnliga rösträttsrörelsen. Eller i form av en man som får en idé som kommer att sätta en världsdel i gungning i decennier framöver, som sionismens grundare Theodor Herzl. Men giganten kan också vara en Viktor Orbán, som visat vägen för populism och illiberalism över hela världen och blivit Europas längst sittande regeringschef. 

Liberalismen lider sedan länge brist på giganter som kan bära och utveckla idéerna. Med det här numret vill vi sätta ljuset på vad en ny idémässig gigant skulle kunna vara. 

Sist, men verkligen inte minst, vill jag presentera Eric Luth som ny chefredaktör för Liberal Debatt jämte mig. Tillsammans med vår redaktion ska vi göra vårt bästa för att ni ska ha ett gott nytt år av liberal läsning att se fram emot. 

Matilda Molander

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Giganternas tid är snart här dök först upp på Liberal Debatt.

Att liberalismen är på tillbakagång sägs så ofta numera att det börjat bli en sanning. Mycket tyder på att det ligger en del i ett sådant påstående. I land efter land vinner populister och illiberala partier framgång. I land efter land ser vi hur liberala kärnvärden undergrävs av aktiva politiska beslut.

Men detta är bara halva sanningen. Samtidigt som den politiska debatten och den parlamentariska vardagen i många länder präglas av något annat än liberal förnufts- och framtidstro finns fortsatt en stor väljargrupp som identifierar sig som liberaler. Inte minst i Sverige.

Tankesmedjan Ohlininstitutet har sammanställt de undersökningar som gjorts de senaste åren av väljarnas ideologiska självidentifiering. I en ny rapport visar vi att liberalismen har fortsatt stark ställning bland de svenska väljarna. Många väljare betraktar sig själva som liberaler och de finns representerade i flera olika partiers väljarunderlag. 

Av de moderata och kristdemokratiska väljarna betraktade sig 43 respektive 42 procent som liberaler.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har ett flertal gånger genomfört undersökningar där väljarna får definiera sin ideologiska övertygelse. En undersökning från 2018 visade att störst andel liberaler fanns hos Liberalerna och Centerpartiet där 54 respektive 49 procent definierder sig som liberaler. Men i den undersökningen gavs också höga värden i övriga partier – av de moderata och kristdemokratiska väljarna betraktade sig 43 respektive 42 procent som liberaler.

Detta är som sagt siffror från 2018 och en hel del har hänt i svensk politik sedan dess. För några månader sedan publicerade Ipsos en undersökning som visade att andelen väljare som kallar sig liberaler sjunkit från 31 procent till 26 procent. Det är alltså fortfarande runt en fjärdedel av väljarna som ser sig själva som liberaler. Störst är andelen hos Liberalerna och Centerpartiet, deras väljare har också det gemensamt att de utöver liberal beskriver sig som feminist, grön och globalist. 

Liberaler finns enligt Ipsos i de flesta partier. Det finns fler undersökningar som pekar åt samma håll. De mäter lite olika och kan därför inte jämföras rakt av, men tillsammans skapar de en bild av väljarnas preferenser som sällan uppmärksammas i dagens debatt. 

Enligt Det ideologiska landskapet, en sammanställning Göteborgs universitet gjorde 2021 visade det sig att 37 procent av Liberalernas väljare betraktar sig själva som liberala. Bland Centerpartiets och Moderaternas väljare är det 18 respektive 15 procent som tycker att beteckningen liberal stämmer helt. 

Liberal var därmed det populäraste svaret under ”stämmer delvis”.

Dessa siffror ger dock bara halva bilden. Många väljare tycker att liberal delvis stämmer som beskrivning av deras ideologiska identifikation. I den nationella SOM-undersökningen 2020 svarade 47 procent att den liberala identifikationen ”stämmer delvis”. Liberal var därmed det populäraste svaret under ”stämmer delvis”. Bland de som inte i första hand definierar sig som liberala kommer alltså liberalism som en god tvåa. Dessutom var liberal den ideologi som lägst andel av de responderade svarade ”stämmer inte alls” på. 

Den ideologi som flest svarande inte alls höll med om var i samma undersökning nationalism. Detta kan tolkas som att många av de som i första hand identifierar sig med andra ideologier ändå värdesätter det liberala tankegodset. Eller med andra ord: Få människor i Sverige ser sig själva som anti-liberala, många är mer eller mindre liberala.

Få människor i Sverige ser sig själva som anti-liberala, många är mer eller mindre liberala.

Att många svenskar är liberalt sinnade blir ännu tydligare om man räknar om andel av väljarna till antal väljare. Utifrån 2021 års SOM-undersökning där man också angett partival, ger en sådan omräkning att det finns runt 150 000 väljare i vardera Liberalerna och Moderaterna som anser att liberal stämmer helt som beteckning på deras självidentifierade ideologi. Samtidigt finns 80 000 liberaler i C och runt 60 000 respektive 50 000 som kallar sig liberaler i S respektive MP. Också i övriga partier finns det liberaler, även om de är betydligt färre.

Det finns alltså en stor potential för ett parti som väljer en linje som tydligt talar till liberalt sinnade väljare. Väljargruppen finns dessutom såväl bland sympatisörer till partier i nuvarande regeringsunderlag som bland oppositionspartier. Partiernas förmåga att locka liberala väljare kan därför bli helt avgörande för valutgången 2026. 

Vilka är då dessa liberala väljare? Eftersom frågorna handlar om huruvida man själv uppfattar sig som liberal är det svårt att veta exakt vad de menar med beteckningen. Men man kan anta att de åtminstone har det gemensamt att de tycker att politik ska sträva efter att öka individens frihet och integritet, samt att de sätter värde på tolerans, öppenhet, marknadslösningar, valfrihet och förnuft.

Av de undersökningar som gjorts kan man konstatera att den liberala väljargruppen är ganska jämnt fördelad vad gäller kön och ålder. När det gäller utbildningsnivå finns däremot tydliga skillnader. Liberalismen är den populäraste ideologin bland dem med högskoleutbildning eller forskarutbildning. I den gruppen är andelen liberaler nästan dubbelt så stor som i gruppen med gymnasieexamen. Liknande skillnader finner man när det gäller bostadsort. Det är betydligt vanligare att den som bor i storstad betraktar sig som liberal än den som bor på landsbygd. I en undersökning av Demoskop var 30 procent av de tillfrågade i Stockholmsområdet liberaler. I Norrbotten var liberalerna bara 16 procent av befolkningen. 

Ett parti som vill profilera sig som liberalt kan inte bortse från att den riktigt stora potentialen finns bland välutbildade personer i storstäder.

Det innebär inte att det uteslutande är välutbildade storstadsbor som är liberaler. Det finns många liberaler som bor på landsbygden och bland dem som inte har examen från universitet. 

Ett parti som vill profilera sig som liberalt kan inte bortse från att den riktigt stora potentialen finns bland välutbildade personer i storstäder, 30 procent av väljarna i Stockholmsområdet är onekligen fler än 16% i Norrbotten. Men, med en frihetlig tonalitet och tydliga liberala svar på samhällsutmaningar kan man nå väljare bland högutbildade storstadsbor samtidigt som man är attraktiv för liberalt sinnade väljare på landsbygd och bland dem med annan utbildningsnivå.  

Under de senaste åren har den politiska debatten i Sverige präglats av andra tongångar än de liberala. Det har gjort att många liberala väljare haft svårt att orientera sig. Såväl partierna i regeringsställning som i opposition har en läxa att göra. Det regeringsalternativ som bäst fångar den liberala väljargruppens förväntningar har nämligen en avgörande fördel inför valet 2026.

Christer Nylander och Hugo Burén

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Svenska liberalers identitet – vad säger forskningen? dök först upp på Liberal Debatt.

För tio år sedan presenterade EU-kommissionen ett lagförslag för mer jämställda börsbolagsstyrelser. Europaparlamentet var snabba med att inta sin position, som var att ivrigt påheja kvotering som ett tvångsmedel för företagen. I ministerrådet  låg filen däremot orörd fram till våren 2022 eftersom en minoritet av medlemsstater blockerade förslaget. En minoritet som bland annat utgjordes av Sverige.

När fransmännen tog över EU-ordförandeskapet och prioriterade frågan, samtidigt som tyskarna genomförde ett regeringsskifte, släppte blockaden trots svenskt motstånd. Nyligen klubbade både rådet och Europaparlamentet slutligt igenom överenskommelsen, vilket driver på för indirekt kvotering till bolagsstyrelser. Börsnoterade bolag med fler än 250 anställda måste senast i juli 2026 ha en könsfördelning om minst 40 procent av det underrepresenterade könet.

Jag var med om ett liknande scenario när jag startade upp Iraks första liberala parti i början av 2000-talet. Då var statlig kvotering av kvinnor till offentliga poster det enda alternativet för att inte cementera männens makt. I praktiken  ledde det bara till en enorm maktkoncentration hos de kvinnor som blev inkvoterade. Samma kvinnor satt på flera poster och på så sätt uppfylldes kvoterna – utan att vi såg en nämnvärd förbättring av jämställdheten i samhället.

Det här är på gränsen till statlig pennalism.

Jämställdhet handlar nämligen om värderingar, som i sin tur utgår från attityder och normer. Som liberal tror jag inte att det är genom statlig intervenering i det privata näringslivet som vi skapar de attitydförändringar som behövs för att nå äkta jämställdhet. I stället borde vi fokusera på incitament som gör att bolag vill satsa på kvinnor och att kvinnor vill söka sig till bolagen. Som stärker kvinnor att söka sig till och ta maktpositioner, och att de på meriter – inte kön – blir valda av aktieägarna att styra deras bolag. Det är ingen tvekan om att kvinnor har kompetensen – men med kvotering till privata bolag underminerar vi denna kompetens.

Kvoteringsdirektivets ingrepp i bolagsrättsliga regler slår tyvärr också helt fel. Man ålägger bolaget att uppfylla kvoteringskravet och om detta inte uppfylls ska företaget förklara sig eller möta sanktioner. Det synliggör förslagets stora brister. Styrelsens sammansättning bestäms ju av aktieägarna, som är fria att välja vem eller vilka de vill. Ändå ger man personer som känner sig förfördelade i denna process, rätten att klaga till styrelsen och få en motivering av bolaget varför hen inte fått en plats i styrelsen. Som om processen att utnämna styrelseledamöter är att jämföra med en anställningsprocess på en myndighet, med objektiva kriterier eller på förhand nominerade kandidater. Så är det inte.

Jag vill inte ge staten för mycket makt – särskilt inte över näringslivet.

Det här är på gränsen till statlig pennalism. Det är ett oerhört nedlåtande sätt att se på näringslivet. I en öppen, marknadsliberal ekonomi är aktieägarna fullt medvetna, och måna, om vikten av att välja kompetenta styrelseledamöter för att förvalta bolagets tillgångar.

Jag ser med fasa över hur sådana här regler riskerar att ytterligare göda allmänhetens skepsis mot EU. Därmed skulle vårt utrymme att sprida liberala värderingar genom EU-samarbetet minska ytterligare. Det riskerar att bli kontraproduktivt.

Jag vill inte ge staten för mycket makt  särskilt inte över näringslivet. I dagens läge där världsekonomin är i gungning är det sista vi ska göra att kväva företagens möjlighet att utvecklas genom att överreglera dem. Vi bör i stället satsa allt vi kan på att främja fri företagsamhet och lita på våra företag.

Det är så vi kan uppnå jämställdhet på riktigt.

Abir Al-Sahlani, Europaparlamentariker (C)

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Fokusera på kompetens i stället för kvotering, EU dök först upp på Liberal Debatt.

I min essä i Liberal Debatt den 4 augusti problematiserade jag distinktionen mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism«. Jag försvarade två teser.

Den första var att det, sett till liberalismens historia, inte finns någon »gedigen grund för distinktionen mellan de två«. Den andra tesen var att de moraliska argument som används för att skilja mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism« förbinder sig till uppfattningar som inte alla liberaler delar. Min slutsats var att varken de historiska eller moraliska argumenten »är tillräckliga för att göra en klar principiell åtskillnad mellan ›klassisk liberalism‹ och ›socialliberalism‹«.

Därtill föreslog jag ett alternativt sätt att förstå liberalism på. Liberalismen, skrev jag, är »en stor familj som samlar en mängd olika uppfattningar« men att det finns »små grupperingar av liberaler som urskiljer sig från andra«: nyliberaler och libertarianer.

Caspian Rehbinder har replikerat på min essä. Om jag har räknat rätt framför Rehbinder 16 teser i sin replik. Teserna handlar om idéhistorisk metodologi, olika tänkares och politikers betydelse för liberalismen och värdet av »klassisk liberalism« som begrepp, med mera. Rehbinder drar slutsatsen att jag »kallar nyliberalismen för bråkiga småbarn, samtidigt som [jag] försöker upphöja socialliberalismen till prefixlös norm«.

Tveksamheterna i Rehbinders replik är många. Men det finns viktigare saker att diskutera.

Det finns mycket i Rehbinders text som jag skulle vilja diskutera vidare. Jag skulle gärna bemöta de 16 teserna var och en för sig. Därtill skulle jag vilja diskutera källvärdet hos Nordisk Familjebok från 1930 i jämförelse med modern idéhistorisk forskning och det elaka i att klippa citat så att motiveringarna till mina uppfattningar inte följer med, liksom att jag vill fortsätta diskussionen om Ludwig von Mises selektiva och missvisande historieskrivning (som vi än så länge bara har skrapat på ytan av).

Jag skulle också gärna belysa det Rehbinder bortser från i sin replik. Till exempel får läsaren inte ta del av mina argument om hur osammanhängande 1800-talets liberalism var och alla de faktiska exempel jag tar upp för att styrka mina uppfattningar. Det republikanska frihetsbegreppet, som är centralt för mitt argument, nämns inte alls. Rehbinder väljer och väljer bort.

Det vore också viktigt att belysa att ordet »socialliberal« är relativt ovanligt på andra språk än de nordiska, att det tidiga historiska stödet för marknadsekonomi kom från vänster och var en del i kampen mot kyrkans och adelns privilegier, att distinktionen mellan negativ och positiv frihet gjordes redan innan första världskriget och inte, som Rehbinder antyder, av Isaiah Berlin 1958, att 1800-talets liberalism inte var individualistisk och att Rehbinder blandar ihop »klassisk liberalism« som term och som begrepp, bland mycket annat. Tveksamheterna i Rehbinders replik är många. Men det finns viktigare saker att diskutera.

Varför är debatten om liberalismens kärnbegrepp ens intressant? Jag är »löjlig« och mitt »korståg« är »barnsligt«, tyckte nyliberalen Fredrik Segerfeldt på Twitter. Vi är inte helt överens i det omdömet. Debatten om vad liberalismens kärnbegrepp betyder är en debatt om vad liberalismen är och bör vara. Vi använder begreppen för att förstå den politiska verkligheten. Utan sunda uppfattningar om dem navigerar vi fel, eller kan inte navigera alls.

Vår samtid bär med sig tuffa utmaningar för liberaler. Jag menar att vi inte förmår ta oss an dessa utmaningar med stöd i de politiska begrepp som liberaler använde under 1900-talet. Vi måste tänka om. Och vi måste tänka nytt.

Från vilket perspektiv finns det ett behov av att urskilja liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden från andra? Viljan till det härrör från tron att sådana liberaler avviker. Men det gör de inte.

I stället för att bemöta Rehbinders alla 16 teser vill jag diskutera två saker: liberalismens vänsterhistoria och nyliberalismens utbredning. Jag är nämligen säker på att den kritiske läsaren kan bilda sig en trygg uppfattning om mina och Rehbinders åsikter på egen hand. Men jag vill bistå läsaren med en ram för tolkningen av debatten. I diskussionen som följer placerar jag Rehbinders och mina skilda åsikter i ett historiskt och politiskt sammanhang. Det bör ge läsaren ytterligare skäl att se behovet av att ompröva våra politiska kärnbegrepp.

***

Rehbinder skriver att med mitt begrepp »blir vänstersvängar norm och högersvängar avvikelser«. Det är en övertolkning: liberalismen, som jag förstår den, borde bara dra åt vänster i de fall det gynnar individens intressen och gemenskapen i samhället. Annars inte. Men det ligger en viss sanning i Rehbinders åsikt, som jag ska återkomma till. I min essä skrev jag:

”Låt oss […] avstå från föreställningen att vi är i behov av att urskilja liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden. De är bara liberaler. Så har de beskrivits genom historien både av sig själva och andra.”

Den motsatta uppfattningen är att sådana liberaler behöver urskiljas från andra. Varför skulle det behövas? Från vilket perspektiv finns det ett behov av att urskilja liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden från andra? Viljan till det härrör från tron att sådana liberaler avviker. Men det gör de inte.

Liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden är norm. De är i överväldigande majoritet bland vår samtids liberaler. Under liberalismens första sekel var det en typisk ideologisk position bland liberaler som inte behövde urskiljas genom tilläggsord.

Föreställningen att sådana liberaler behöver ett namn är politisk. För det första skymmer en specialbenämning normen. Det som faktiskt är norm görs med hjälp av ett kreativt språkbruk till normbrytande. För det andra höjer samma föreställning det som faktiskt är avvikande till oförtjänt höga höjder. Nyliberaler och libertarianer är i minoritet. Det har alla liberaler som tror på sådana idéer alltid varit. Föreställningen om »socialliberalism« förvandlar liberalismens normalposition till en fraktion bland andra. Det är politik att vilja genomföra den förvandlingen.

Under liberalismens första sekel fanns det ingen avgörande konflikt mellan socialister och liberaler. De delade ett politiskt projekt: att bryta de traditionella sociala och politiska hierarkierna i samhället. Därför delade de också en politisk fiende i konservatismen – det vill säga högern.

Närmare bestämt är det nyliberal politik. I den nyliberala berättelsen om liberalism, som skrevs under 1900-talet, är socialismen liberalismens huvudsakliga motståndare. Liberalismen, fortsätter berättelsen, är som ideologi orienterad kring kapitalism. Nyliberalernas konstruktion av liberalismens historia och moraliska natur förbinder sig till att liberalismen är en högerdoktrin: liberaler som har en kritisk attityd till kapitalismen och dess förträfflighet, eller som stöder välfärdsstaten, görs till vänsterlutande kättare.

På det sättet ligger det en viss sanning i Rehbinders åsikt att med mitt begrepp »blir vänstersvängar norm och högersvängar avvikelser«. Mitt begrepp strider mot den nyliberala berättelsen om liberalism. Därför protesterar Rehbinder. Men nyliberalismen måste utmanas. Vår samtids politiska problem kräver att vi tar ett steg tillbaka och omprövar vår tolkning av liberalismen.

Liberalismen föddes ur 1700-talets frihetsrevolutioner. Under sitt första århundrade var liberalismen nära förbunden med socialismen. 1814 skrev Robert Owen om ett nytt »socialt system« som skulle förbättra livet för de fattiga. Han kallade sina socialistiska idéer för »sant liberala«. Ordet »socialism« blev vanligt först under 1840-talet, men de som tänkte på sig själva som socialister beskrev sig ofta också som liberaler. Owens följare menade att de var »liberalt sinnade personer av olika klasser och partier«. De betraktade sig som upplysningens arvtagare som ville skapa ett bättre samhälle. På samma sätt var det naturligt för liberaler att kalla sig själva för socialister. Liberalen John Stuart Mill skrev i sin självbiografi att han var »en demokrat, men inte minst en socialist«.

Under liberalismens första sekel fanns det ingen avgörande konflikt mellan socialister och liberaler. De delade ett politiskt projekt: att bryta de traditionella sociala och politiska hierarkierna i samhället. Därför delade de också en politisk fiende i konservatismen – det vill säga högern.

Först under 1930- och 1940-talen pekades socialismen ut som liberalismens politiska motpart av nyliberala ideologer. De visste att de formulerade en ny ideologisk doktrin, och var öppna med det. Det är i dessa ideologers berättelse som »socialliberaler« behöver urskiljas från andra liberaler.

De nära banden mellan liberalismen och socialismen levde kvar länge. 1905 grundades Sveriges »vänsterpressförening«, en organisation för liberala skribenter. 1926 skrev socialdemokraten Nils Karleby att det fanns två »andliga motsatser« i det europeiska kulturlivet, nämligen »auktoriteten och friheten«. I Karlebys föreställningsvärld var det självklart att liberaler och socialister enades i en frihetskamp mot det auktoritära.

Först under 1930- och 1940-talen pekades socialismen ut som liberalismens politiska motpart av nyliberala ideologer. De visste att de formulerade en ny ideologisk doktrin, och var öppna med det. Det är i dessa ideologers berättelse som »socialliberaler« behöver urskiljas från andra liberaler. I den nyliberala berättelsen görs den »klassiska liberalismen« till en måttstock för all annan liberalism, en slags ideologisk baslinje eller urkärna som liberala tankar prövas mot: tron på kapitalism och en minimal stat blir till norm och allt annat påstås vara avvikande.

Rehbinder tror på den nyliberala berättelsen om liberalismen. Därför är det i hans ideologiska världsbild ett problem att med mitt begrepp »blir vänstersvängar norm och högersvängar avvikelser«. I själva verket är det helt i sin ordning. Mitt förslag att betrakta liberalismen som »en stor familj som samlar en mängd olika uppfattningar«, där nyliberaler och libertarianer – inte »socialliberaler« – urskiljer sig från andra, utmanar föreställningen att liberalismen hör hemma till höger. Men förslaget är väl förankrat i liberalismens historia som vänsterdoktrin.

***

Rehbinder invänder mot att jag kallar nyliberalismen för ett »bråkigt småsyskon«. Nyliberalismen, menar han, är nämligen »en av de mest dominerande krafterna i svensk och internationell politik de senaste cirka femtio åren«. Det är ett tacksamt erkännande. Nyliberaler brukar ju annars avfärda sina kritiker med att vi inte alls har 5% i platt inkomstskatt och att det är olagligt att skydda sina marijuanaplantor med automatkarbiner, varför det nyliberala samhället är långt från uppnått.

Men även i detta ligger det viss sanning. Nyliberalismen har varit viktig. Rehbinder tillskriver bland annat nyliberalismen de politiska vinsterna att Sverige inte har löntagarfonder och att det är lagligt att äga sin egen telefon (som om vanliga liberaler skulle höra till de politiska förlorarna i saken). Nyliberalismen har varit, och är fortfarande, en dominerande kraft. Men inte på det sätt som Rehbinder tror. Den nyliberalism som faktiskt har tillåtits att dominera har att göra med en övertro på kapitalismen, en matematisering av politiken och en maktförskjutning från det gemensamma till det enskilda.

Nyliberalismen dominerar i bemärkelsen att det nyliberala sättet att förstå politik dominerar. Vi tänker på politik som en uppsättning ekvationer som ska lösas.

Marknadsekonomin är det enda realistiska sättet att organisera ett samhälles resurser på. Inget alternativt system skapar värde lika effektivt (och värdeskapandet är nödvändigt). Men nyliberaler nöjer sig inte med det. De anammar också en naiv optimism bland annat vad gäller marknadens förmåga att möta klimathotet, dess betydelse för innovationer inom teknik och industri och dess funktion som säkerhetspolitisk garant. Marknaden har en roll att spela i allt sådant. Men denna roll är mer begränsad än vad nyliberalerna tror. Ändå har den nyliberala doktrinen haft en stark inverkan på politiken på dessa områden, och andra.

Vidare har den nyliberala världsbilden påverkat hur politiken uppfattas. Det nyliberala tänkandet, som är orienterat kring kapitalism, ekonomiserar politiken. Nyliberalismen rymmer bara kvantifierbara omdömen om moraliska problem som är politiskt grundläggande: det som inte kan mätas och räknas finns inte. De nyliberala intellektuella instrumenten är otillräckliga för att, med tillfredsställande djup, hantera frågor som exempelvis vad som är ett gott liv eller vad gemenskap betyder.

Därför knuffar nyliberalismen bort sådana frågor från den politiska agendan, så att bara de matematiserade frågorna finns kvar. Hur hög är skatten? Vilket överskott är optimalt? Vad är den förväntade nettoeffekten av interventionen? Sådana frågor är förstås viktiga, men de är för nyliberalismen de enda existerande frågorna. Nyliberalismen dominerar i bemärkelsen att det nyliberala sättet att förstå politik dominerar. Vi tänker på politik som en uppsättning ekvationer som ska lösas.

Slutligen har nyliberalismen inneburit att gemensamma politiska projekt har övertagits av enskilda aktörer. Kapitalistiska koncerner inom bland annat vård och skola har tillskansat sig stora portioner av den makt som tidigare stod under politikens kontroll. Nyliberalismens föreställning om hur det gemensamma bör förvaltas har till följd att medborgare, på flera områden, berövas sina praktiska möjligheter att delta i samhällsskötseln. Det privata har tagit över det offentliga.

1900-talets liberala idédebatt och politik har gjort högerståndpunkter till »det normala«. Det historierevisionistiska begreppet »klassisk liberalism« har tilldelats en central roll, på bekostnad av att viktiga delar av den liberala idéhistorien har fallit i glömska. Nyliberalismen har kanske gjort världen rikare, men den har gjort liberalismen fattigare.

Rehbinder har både rätt och fel. Nyliberalismen dominerar på ett sätt, genom att matematisera och privatisera politiken. Ändå är nyliberalismen inte utbredd. Få vill ha 5% i platt inkomstskatt, amerikanska vapenlagar eller kapitalistisk välfärd. Men det är den nyliberala minoriteten, som vill ha sådant, som formulerar liberal idépolitik och skriver liberalismens berättelse.

***

I sin replik förlitar sig Rehbinder på en auktoritet, nämligen författaren till förordet i Eamonn Butlers bok Klassisk liberalism. En introduktion. Förordet ger en hyfsad, men bara hyfsad, beskrivning av den »klassiska liberalismen«. Tyvärr är det jag själv som är författaren. För mig markerar förordet det sista jag skrev innan jag såg svagheterna i den nyliberala berättelsen om liberalism. Jag skulle inte med hedern i behåll kunna förlita mig på förordet som en tillräcklig källa för liberalismens filosofi och idéhistoria. (Det gäller även Rehbinder.)

Rehbinder menar att min essä inte är »en seriös begreppslig diskussion, utan slagträ för Ahlin Marcetas egen ståndpunkt«. Naturligtvis drivs jag av avsikter i mitt skrivande, och i min essä uttrycker jag mina åsikter. Det är så politik fungerar. Men låt mig för säkerhets skull vara tydlig med mina avsikter och åsikter.

1900-talets liberala idédebatt och politik har gjort högerståndpunkter till »det normala«. Det historierevisionistiska begreppet »klassisk liberalism« har tilldelats en central roll, på bekostnad av att viktiga delar av den liberala idéhistorien har fallit i glömska. Nyliberalismen har kanske gjort världen rikare, men den har gjort liberalismen fattigare.

Jag vill vinna tillbaka berättelsen om liberalism från nyliberalerna. Det är liberalt – inte »liberalt« – att vara maktkritisk mot kapitalism, att motverka orättvisa sociala strukturer, att utkräva plikter av medborgaren och att förespråka moral och gemenskap i samhället. Liberalismen rymmer värdeuppfattningar som den nyliberala doktrinen inte ser, och därför inte heller förmår husera eller driva framåt. Jag vill rädda liberalismen från nyliberalerna.

Jesper Ahlin Marceta

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Rädda liberalismen från nyliberalerna dök först upp på Liberal Debatt.

De som använder benämningarna ”socialliberalism” och »klassisk liberalism« brukar ta stöd i ett antal moraliska och historiska teser. Moraliskt sett sägs »klassiska liberaler« urskilja sig genom att bara förespråka så kallad negativ frihet. De menar i korthet att en människa är fri om hon inte hindras av andra grupper eller individer. Om till exempel en lag förbjuder henne att dricka alkohol så är lagen en inskränkning av hennes frihet. Därför bör staten endast ha till uppgift att skydda den enskilde individens personliga sfär i livet, som hon får göra vad hon vill med.

Enligt samma uppsättning moraliska teser är »socialliberaler« sådana som också tror på positiv frihet. De menar att människan bara är fri om hon har kapacitet att förvalta sin personliga sfär som hon vill. Om till exempel en person saknar utbildning eller pengar så saknar hon de förutsättningar som krävs för att hon ska kunna fullfölja sin vilja. Då hjälper det inte att andra grupper eller individer avstår från att hindra henne. Därför bör staten inte bara ha till uppgift att skydda den enskilde individens sfär i livet: den borde också bistå individen socialt och ekonomiskt så att hon bär kraft att nyttja sin sfär.

I Sverige förknippas »socialliberalismen« ofta med folkpartiledaren Bertil Ohlin, som liksom Keynes menade att offentliga stimulanser kunde främja ekonomin.

De två olika »liberalismerna« sägs också ha olika historiska bakgrunder. Förespråkare av »klassisk liberalism« gör gärna gällande att deras ideologi har djupa historiska rötter. Vissa hänvisar till Frédéric Bastiat, en liberal som under den första halvan av 1800-talet förespråkade en fri marknad och en liten stat. Andra menar i stället att den »klassiska liberalismen« är något yngre. De pekar på en liten grupp liberala ideologer som under 1930- och 1940-talen utvecklade en »ny liberalism« (ideologerna kallade den själva så) som i flera avseenden liknade Bastiats.

I samma historieskrivning sägs det då att »socialliberalismen« uppstod ungefär samtidigt som den »nya liberalismen«. Till exempel förespråkade den liberale ekonomen John Maynard Keynes statliga interventioner med marknaden som skulle motverka effekterna av 1929 års börskrasch. I Sverige förknippas »socialliberalismen« ofta med folkpartiledaren Bertil Ohlin, som liksom Keynes menade att offentliga stimulanser kunde främja ekonomin. Ohlin var politiskt verksam i nästan fyra decennier i mitten av 1900-talet och beskrev sin politik som just »socialliberal«.

Vid en första anblick tycks skillnaden mellan de två liberala doktrinerna tydlig och klar. Men den första anblicken kan vara förrädisk.

Bastiat var i minoritet, även bland liberaler. Franska liberala politiker avfärdade teorin om en generell ekonomisk politik och menade i stället att protektionism och interventioner är lämpliga ibland, och ibland inte. Saken måste avgöras från fall till fall.

De historiska teserna är nämligen tveksamma. Under sitt första århundrade var liberalismen absolut inte »klassisk«, i den bemärkelse som nämnts ovan. Tvärtom var de tidiga liberalerna splittrade både i sin syn på ekonomin och på staten. Till exempel var franska liberaler under 1800-talets första decennier benägna att intervenera med ekonomin för att uppnå särskilda ändamål – nämligen sådana som gynnade dem själva. De stöttade arbetsgivare mot arbetstagare, censurerade sina kritiker och införde skatter som slog mot de fattiga. Det fåtal liberaler som förespråkade så kallad laissez-faire använde sällan eller till och med aldrig ordet »liberalism« för att beskriva sin ekonomiska doktrin, och benämningen »klassisk liberalism« förekom inte över huvud taget.

Bastiat var i minoritet, även bland liberaler. Franska liberala politiker avfärdade teorin om en generell ekonomisk politik och menade i stället att protektionism och interventioner är lämpliga ibland, och ibland inte. Saken måste avgöras från fall till fall. De ansåg också bland mycket annat att staten skulle bekosta offentlig utbildning, reglera bruket av skog och vatten och standardisera mått och vikter. Brittiska liberaler krävde att staten skulle ingripa i ekonomin för att göra livet bättre för de mest utsatta. Tyska liberaler avfärdade doktrinen om en fri marknad som ett »pseudo-system för frihet« och anklagade dess förespråkare för själviskhet. Laissez-faire, menade de, gjorde enskilda individer förmögna på bekostnad av hela samfundets välstånd.

Det fanns alltså inte någon enad liberalism under 1800-talet. Vissa liberaler ville sänka matpriserna för de fattigas skull, andra ville använde statsmakten till att främja sina egna intressen. Somliga förespråkade en fri marknad, andra avfärdade sådant som nonsens. Liberalismen var under sitt första århundrade en osammanhängande och ofta motsägelsefull ideologi präglad av interna motsättningar och politiska maktstrider. Därför är det inte rimligt att påstå att »klassisk liberalism« har med 1800-talets liberalism att göra. De som ser en koppling mellan den »klassiska liberalismen« och 1800-talets liberaler »plockar körsbär«: de väljer ett fåtal förebilder som i sin samtid inte representerade liberalismen.

Startpunkten för den »klassiska liberalismen« kan dock flyttas framåt i tiden. Vissa menar som sagt att »klassisk liberalism« är den liberalism som utvecklades bland en liten grupp ideologer under 1930- och 1940-talen. Men då uppstår andra problem. Ideologerna själva kallade sin liberalism för »ny«. De uttryckte explicit att de »formulerade om« liberalismen till något som inte hade funnits förut.

En av de liberaler som tidigt använde ordet »klassisk« för att beskriva sin liberalism var Ludwig von Mises. 1962 gavs hans bok Liberalismus ut på engelska med titeln Liberalism: The Classical Tradition. I boken skriver Mises att tiden mellan Napoleonkrigen och det första världskriget var »liberalismens tid«. Då lämnade staten både människor och marknader ifred så att välstånd uppstod av sig självt. Det är »sann« liberalism, menar Mises. Hans historieskrivning är selektiv och missvisande. 1800-talets liberalism var som redan diskuterats inte en enhetlig ideologi, liksom att många av den tidens liberaler ville använda statsmakten för både själviska och osjälviska ändamål.

Liberaler har aldrig varit ense. Inte vid någon punkt i liberalismens historia har det rått bred enighet bland liberaler kring de ämnen som benämningarna »klassisk liberalism« och »socialliberalism« är avsedda att fånga. Sett till liberalismens historia finns det ingen gedigen grund för distinktionen mellan de två.

Men det intressanta i sammanhanget är att boken gavs ut med ordet »klassisk« i titeln. 1962 hade det bara gått ungefär 15 år sedan det Mises kallar för »klassisk liberalism« konstruerades, då under benämningen »ny liberalism«. Var ordvalet ett politiskt grepp, avsett att ge boken en tyngd den annars saknade? Tanken ligger nära till hands. Tricket kan jämföras med om Justin Timberlakes PR-agent skulle börja kalla hans musik för »klassisk rock«: en beskrivning som vore främmande för Led Zeppelins och Rolling Stones fans, men som kanske skulle övertyga många i generation Z. Benämningen »klassisk liberalism« kan vara en avsiktlig taktik som är tänkt att skänka historisk legitimitet åt en nykonstruerad ideologisk doktrin.

Samtidigt som en liten grupp liberala ideologer formulerade en »ny liberalism« hade många liberaler helt andra idéer. John Maynard Keynes och Bertil Ohlin har redan nämnts som exempel. Historien visar alltså att liberaler fram till mitten av 1900-talet var oeniga både om statens funktion och ekonomisk politik. Och historien tar inte slut där. Under 1900-talets andra hälft utvecklade filosofen John Rawls en liberalism som välkomnade socialism, vilken filosofen Robert Nozick replikerade på med en liberal teori om en minimal stat och naturliga rättigheter. Debatten mellan liberaler i båda lägren pågår ännu.

Liberaler har aldrig varit ense. Inte vid någon punkt i liberalismens historia har det rått bred enighet bland liberaler kring de ämnen som benämningarna »klassisk liberalism« och »socialliberalism« är avsedda att fånga. Sett till liberalismens historia finns det ingen gedigen grund för distinktionen mellan de två.

Men även om de historiska teserna är otillräckliga för att grunda distinktionen mellan de två »liberalismerna« så kanske de kan kompletteras med moraliska teser. Eller kanske inte. Det finns minst två stora problem med de moraliska teser som påstås kunna skilja mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism«.

Det första problemet är att distinktionen utgår från dikotomin negativ/positiv frihet. Men inte alla liberaler köper den dikotomin. Föreställningen att frihet kan vara negativ eller positiv kan kallas för berlinsk, efter idéhistorikern och filosofen Isaiah Berlin som på 1950-talet gjorde dikotomin känd. Den berlinska föreställningen om frihet är orienterad kring hinder. Människan kan vara hindrad av andra individer och grupper, vilket påverkar hennes negativa frihet, och hon kan vara hindrad av exempelvis en brist på resurser, vilket påverkar hennes positiva frihet.

Många liberaler förespråkar i stället en så kallad republikansk föreställning om frihet. Det är ett frihetsbegrepp med helt andra utgångspunkter än det berlinska. När de amerikanska och franska revolutionärerna i slutet av 1700-talet hänvisade till »frihet« avsåg de republikansk frihet. De ville ha politiskt inflytande. I republikansk bemärkelse handlar inte frihet om frånvaron av hinder utan om att inte vara underställd godtycklig maktutövning. Frihet är att inte ha en härskare, som exempelvis de franska eller brittiska kungahusen.

Liberaler som förespråkar republikansk frihet föreställer sig en social och politisk status. En person är bara fri om ingen kan kuva henne, om hon är okränkbar. Friheten kräver att individens status som okränkbar är skyddad i lag, men också i normer: alla måste vara medvetna om att alla har samma status, och alla måste vara medvetna om att alla är medvetna om det, och så vidare. Fria människor är människor som har en trygg och jämlik delaktighet i samhället både socialt och politiskt.

Från ett republikanskt perspektiv är den moraliska distinktionen mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism« problematisk. Ingen av de två doktrinerna är formulerade med stöd i ett verkligt betydelsefullt frihetsbegrepp. De är bara två olika sätt att missförstå vad frihet handlar om.

Sådant som kallas för »klassisk liberalism« har aldrig varit vanligt förekommande över huvud taget. Sådant som kallas för »socialliberalism« har historiskt sett ofta bara varit »liberalism«.

Det andra problemet med den moraliska distinktionen mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism« är att den tycks bygga från ett idealistiskt politiskt tänkande. Men inte alla liberaler är idealister. Eller, mer försiktigt uttryckt, så tror många liberaler att idealism är otillräckligt för politiskt tänkande.

När distinktionen mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism« görs på moralisk grund är det vanligt med frågor som »vad borde statens uppgift vara?«, »hur borde samhällets resurser förvaltas?« och »vilka rättigheter bör individen ha?« Svaren på frågorna sägs skilja »klassiska liberaler« från »socialliberaler«. Men de besvaras ofta på ett särskilt sätt. Det är det sättet som är främmande för många liberaler.

Den liberale franske handelsministern Adolphe Thiers avfärdade på 1830-talet Frédéric Bastiats ekonomiska idéer, vilka han beskrev som »så kallade« liberala. Thiers menade att teorin om laissez-faire skulle »stanna i böckerna, där den hör hemma«, eftersom politik måste bestämmas »med hänvisning till fakta«. Han var till skillnad från Bastiat realist.

Thiers besvarade politiska frågor på ett sätt som inte passar in i det idealistiska tankesättet. En realist besvarar frågor som exempelvis »vad borde statens uppgift vara?« utan att förlita sig enbart på teoretiska tankemodeller om ett idealt samhälle. Realisten tolkar frågan som »vad borde den svenska statens uppgift vara idag?« och besvarar den därefter, förhållandevis obrydd över vilka uppgifter en »ideal« stat skulle kunna tänkas ha.

En realist förbinder sig alltså inte på förhand till uppfattningar som att staten bara borde skydda den negativa friheten, eller att staten ska ha ett särskilt förhållande till marknaden, eller att människor måste erbjudas resurser för att vara fri, och så vidare. För en realistisk liberal kan de moraliska teser som ligger till grund för distinktionen mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism« därför uppfattas som främmande. »Du ställer fel frågor«, är hennes svar. »Politik måste bestämmas med hänvisning till fakta.«

Det tycks alltså som att varken de historiska eller de moraliska teserna är tillräckliga för att göra en klar principiell åtskillnad mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism«. Sådant som kallas för »klassisk liberalism« har aldrig varit vanligt förekommande över huvud taget. Sådant som kallas för »socialliberalism« har historiskt sett ofta bara varit »liberalism«. Till detta kommer att de moraliska teser som sägs kunna skilja mellan de två varken är självklara eller accepterade av alla liberaler.

Så varför över huvud taget ens föreställa sig »klassisk liberalism« och »socialliberalism«? Begrepp och benämningar är bara värdefulla i den utsträckning som de bidrar till tydlighet och insikt. Distinktionen mellan de två doktrinerna tycks varken bidra till det förra eller det senare. Tvärtom kan benämningarna spela de »klassiska liberalernas« taktiker i händerna. Om vi accepterar dem är vi som musikälskare i generation Z som köper att Justin Timberlakes musik är »klassisk rock«: PR-agenten cashar in.

Det finns små grupperingar av liberaler som urskiljer sig från andra genom ett par utmärkande egenskaper. Vissa tenderar att förespråka en fri marknad och liten stat genom att fokusera på ekonomiska argument. Låt oss kalla deras idéer »nyliberala«.

I stället borde vi helt enkelt tala om »liberalism«. Liberalismen är en stor familj som samlar en mängd olika uppfattningar. Vissa liberaler tror på berlinsk frihet, andra på republikansk. Somliga liberaler är idealister, andra är realister. För några liberaler är idealet om laissez-faire eftersträvansvärt, medan de flesta liberaler anser att ekonomin måste regleras och justeras av staten. Nästan alla liberaler skulle försvara ett offentligt grundskydd som tryggar individen och motverkar orättvisor i samhället.

När vi börjar tänka så kan vi ta nästa steg. Det finns små grupperingar av liberaler som urskiljer sig från andra genom ett par utmärkande egenskaper. Vissa tenderar att förespråka en fri marknad och liten stat genom att fokusera på ekonomiska argument. Låt oss kalla deras idéer »nyliberala«. Det var vad doktrinens konstruktörer själva gjorde på 1930- och 1940-talen. Vissa liberaler tenderar att förespråka en fri marknad och en liten stat genom att betona den enskilde individens moraliska rättigheter. Vi kan kalla deras idéer »libertarianska«. Det gör de ofta själva. »Låt oss som älskar frihet«, skrev den amerikanske nationalekonomen Dean Russell år 1955, »reservera för oss själva det goda och hedervärda namnet ’libertarianer’.«

Låt oss sedan avstå från föreställningen att vi är i behov av att urskilja liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden. De är bara liberaler. Så har de beskrivits genom historien både av sig själva och andra. Vi borde tänka på liberalismen som en stor och mångfacetterad familj med två bråkiga småsyskon: nyliberalerna och libertarianerna. Det är den kanske mest rättvisande, och samtidigt mest hjälpsamma, föreställningen om liberalism vi kan åstadkomma som håller ihop ideologin både historiskt och moraliskt.

Jesper Ahlin Marceta

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Släpp föreställningen om ”klassisk liberalism” och ”socialliberalism” dök först upp på Liberal Debatt.

I alla liberala rörelser förs en diskussion om vem som är liberal och inte. Diskussionen rör sig som ett porlande vattendrag genom tid och rum. Ibland är den vild, ibland stilla, dock alltid närvarande. Är man liberal om man förespråkar positiv frihet? Om man är emot kapitalism? Eller om man vill ha en restriktiv narkotikapolitik? Replikerna droppar och skvätter.

Många tror att det bara finns ett liberalt svar på sådana frågor, inte flera. Alltså är den som ger ett annat svar »inte liberal«. Denna föreställning nådde klimax år 2019 i och med utgivningen av Lena Anderssons Om falsk och äkta liberalism. Boken är ett helt vattenfall.

Frågan är om det är intressant att föreställa sig »falsk« och »äkta« liberalism. Man kan tänka på den ur olika perspektiv. Ett är språkligt. Själva ordet »liberalism« kommer från latinets liber – vilket betyder »fri« och »generös« – och liberalis – som betyder »passande för en fri person«. De antika romarna använde också ordet liberalitas om människor som hade ett nobelt och generöst sätt att tänka och agera gentemot sina likar. Statsmannen och filosofen Marcus Tullius Cicero (106–43 f.Kr.) beskrev liberalitas som det band som håller ihop mänskligheten. Först i samband med frihetsrevolutionerna i slutet av 1700-talet blev liberalism en -ism. Det är alltså svårt att skilja mellan »falsk« och »äkta« liberalism genom att hänvisa till språket: ordets betydelse är ju föränderlig.

Ett annat perspektiv på tanken om »falsk« och »äkta« liberalism är historiskt. De tidiga liberalerna gjorde motstånd mot sociala hierarkier och avlägsna politiska maktkoncentrationer. De strävade efter att fördela makten från samhällets elit till alla medborgare på jämlika grunder. En »äkta« liberal, skulle man kunna säga, är någon som delar samma idéer och hänger sig åt samma klasskamp som 1700-talets frihetsrevolutionärer. Men liberalismen har förändrats sedan dess. Eller åtminstone så har samhället förändrats: det finns inte längre en fransk adelsklass med ekonomiska och sociala privilegier att bryta sönder eller en brittisk kungamakt att kasta ut från kolonierna. Världen är en annan och därmed är även liberalismen det.

Ur språkliga och historiska perspektiv är det alltså inte särskilt intressant att föreställa sig »falsk« och »äkta« liberalism. Vårt språk är under ständig utveckling: trots dess latinska rötter skulle de romerska republikanerna inte känna igen vårt ord liberalism. Samma sak gäller historien. Revolutionernas liberaler trodde förvisso liksom vi på konstitutionella maktdelningsprinciper och mänsklig progressivitet, men de skulle till skillnad från oss aldrig betrakta en konservativ som en potentiell politisk bundsförvant – de konservativa var ju liberalernas huvudfiender!

Men ett tredje perspektiv på tanken om »falsk« och »äkta« liberalism är moraliskt. Det är så Lena Andersson föreställer sig saken. I sin bok ger hon uttryck för uppfattningen att den »äkta« liberalismen består av moraliska sanningar om människan och mänskliga relationer. Andersson finner dessa sanningar i en transcendent idévärld som hon står i direktkontakt med genom sitt analytiska förnuft.

Hon föreslår att det är en moraliskt signifikant sanning att människan »äger sig själv« eftersom »någon annan« annars äger henne. I detta påstående, menar hon, »har liberalismen funnit det ideala system« som bör »låsas fast inför evigheten« (s 43). Andersson presenterar dock inte några utvecklade argument som förklarar hennes påståenden om människans självägandeskap. Hon reflekterar heller inte över några av de argument som filosofer och politiska teoretiker har lagt fram mot moraliska teser om självägandeskapet.

Frånvaron av noggrann argumentation är ett skäl att vara skeptisk till just Anderssons teori om »äkta« moralisk liberalism. Men det finns också skäl att vara skeptisk till själva tanken att föreställa sig »äkta« liberalism ur ett moraliskt perspektiv.

Teorin om transcendenta moraliska sanningar är urgammal. Den antike grekiske filosofen Platon sökte på samma sätt som Andersson svar på sina frågor bortom de mänskliga sinnenas horisont. Han ansåg sig ha funnit rättvisans sanna form i idévärlden genom ren och felfri spekulation. Följaktligen trodde han sig ha nått evig moralisk kunskap.

Det är en tvivelaktig föreställning om moral. Till exempel är det tveksamt att vi har lyckats identifiera några av idévärldens eviga moraliska sanningar. Vilka skulle det vara? Platon själv trodde bland annat att den sanna rättvisan kräver att människor delas in i olika klasser så att en samhällsgrupp bestämmer, en annan arbetar och en tredje grupp vaktar så att inte ordningen rubbas. Hans direktkontakt med det transcendenta kan ha haft fnurror på tråden. Likaså bygger Anderssons »analytiska sanning« om människans självägandeskap på ogrundade premisser: kanske äger ingen människan. Jakten på idévärldens moraliska sanningar har hittills burit mindre frukt än vad man skulle kunna önska.

Det betyder inte att spekulationer om moral är meningslösa. Hårt och noggrant filosofiskt arbete hjälper oss att förstå begrepp, argument och teorier. Men tanken att det finns en »äkta« moralisk liberalism bortom sinnenas horisont är i det närmaste meningslös. Liberalism är inte en moralisk form i en transcendent idévärld. Den är vad våra politiska verksamheter och förhållanden gör den till. Filosofiska analyser ger oss inte kunskap om liberalismens sanna natur. De ger oss insikter i de värdekonflikter som uppstår i vår politiska gemenskap.

Om Lena Andersson hade haft rätt skulle det inte ha funnits något mer att diskutera – hennes bok hade tömt vattendraget och blottlagt alla de vassa stenar och knotiga rötter som liberaler har snubblat på genom århundradena.

Men diskussionen om vem som är liberal och inte fortsätter. Och den är viktig. Inte för att den ger oss kunskap om liberalismens transcendenta former, utan för att diskussionen synliggör våra uppfattningar om vad liberalism är och bör vara. Må liberalismens debattfors aldrig torka ut.

Jesper Ahlin Marceta

Lästips: Helena Rosenblatts bok The Lost History of Liberalism: From Ancient Rome to the Twenty-First Century (Princeton University Press, 2018).

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget En falsk föreställning om en »äkta« liberalism dök först upp på Liberal Debatt.

Till att börja med framgår det inte varför man anser det viktigt med en jämn könsfördelning. Det ses som självklart att detta är någonting positivt. Det oreflekterade vurmandet för en jämlikhet baserad på gruppegenskaper tycks extra märkligt för liberala partier. Liberalismen har ju sin grund i upplysningens idéer om individen. Dessa idéer utgjorde senare grunden även till feministrörelsen. Genom upplyftandet av individen kunde nämligen även kvinnors emancipation motiveras.

Den liberala pionjären och tänkaren Mary Wollstonecraft påtalade under 1790-talet bristerna på kvinnlig individualism i upplysningsfilosofen Jean-Jaques Rousseaus verk. Under mitten av 1800-talet pläderade även den liberale debattören John Stuart Mill för kvinnans emancipation med argument baserade på tanken om individen. Bland annat ifrågasatte han om det alltid, till varje uppgift i samhället, fanns en man som var så pass lämplig att det var värt att utestänga halva befolkningen från möjligheten att ens söka posten.

Vad vill dagens politiker uppnå med en jämn könsuppdelning av styrelser? Tänker de liksom man gjorde under den kvinnliga rösträttsrörelsen att kvinnor har extra kompetens att tillföra i egenskap av sitt kön? Den kvinnliga rösträtten, till skillnad från den manliga, motiverades nämligen med just nyttoargument byggda på kvinnors påstått kollektiva egenskaper. Även om detta inte är tanken i dag borde politiker inse att deras förslag ytterligare polariserar män och kvinnor.

Just debatten om kvinnlig rösträtt splittrade den tidiga feministrörelsen i två läger. Feministrörelsen enades formellt 1888 i ståndpunkten att det primärt var kvinnlig rösträtt man skulle arbeta för. Dock var det en grupp feminister som inte höll med om denna prioritering. De individualistiska feministerna ville inte legitimera ett system där kvinnor var underordnade män genom att rösta inom det. I stället ville de först driva igenom exempelvis reformer kring äktenskapet och legalisera preventivmedel för att sedan införa kvinnlig rösträtt. Denna skulle på så vis bli en individuell rättighet snarare än en grupprättighet.

Inom den individualistiska feminismen kom kampen sedan att stå mellan den socialistiskt orienterade Emma Goldman och libertarianen Voltairine de Cleyre. Den intellektuella anarkisten de Cleyre var tidig med att ifrågasätta traditionella könsroller vilket de samtida socialistiskt orienterade mainstreamfeministerna inte gjorde. Den kvinnliga emancipationen var viktig för de Cleyre och hon hävdade att kapitalismen skulle bli vägen till kvinnans frigörelse från mannen.

Att det finns strukturer i samhället som missgynnar kvinnor kan vi inte bortse ifrån. Om vi ska vara lika inför lagen är det dock en politisk omöjlighet att med statliga medel värna lika representation av könen. Det är viktigt att betona att en jämn könsfördelning eller kvotering inte är dålig per se. Det som är kritiserbart är insinuationen om statliga ingrepp för att uppnå detta. Staten bör inte bedriva en politik som utgår från gruppegenskaper. Det är denna tanke som är utgångspunkten i den tidiga individualistiska feminismen som de Cleyre förespråkade. Ojämlikhet i möjligheter krävs nämligen om målet är lika utfall som välfärdsforskaren Andreas Bergh uttryckt det.

Den tidiga feminismen tog fasta på just rättigheter. Målet var kvinnlig frigörelse och likhet inför lagen. I dag ses jämställdhet i Sverige som så självklar att den inte behöver motiveras. Vilket givetvis är något positivt. Men att oreflekterat diskutera statlig jämställdhetsrankning och processer för jämställda styrelser, det är att återvända till den generalisering av könen som härskade innan kvinnor ansågs som fullvärdiga människor.

Kvinnor är liksom män individer och kan därför inte sägas representera sitt kön. Att antyda att så är fallet implicerar även att kvinnor skulle vara utbytbara sinsemellan. Nej, det är snarare ytterligare individualisering feminismen borde handla om. Inte om statistik och lika utfall. För vi får aldrig glömma att vi genom statlig särbehandling upphäver just rätten att bedömas som individer.

Ebba Tornérhielm är förbundsstyrelseledamot i Liberala ungdomsförbundet. 

Inlägget Staten, kvinnor och feminister dök först upp på Liberal Debatt.

Något som är helt självklart i Sverige, att man inte misshandlar barn, är inte lika självklart i många andra länder. Kommunpolitikern Colasante från Canosa di Pugli i södra Italien kom i närkontakt med en värderingskonflikt som ställer liberala och traditionella idéer om individers rättigheter mot varandra. Men är det verkligen så lätt?

Under 1980-talet emigrerade mina föräldrar från Polen, ett land där synen på barnuppfostran liknar den italienska. I båda länderna har barnaga under lång tid setts som en självklar del av barnuppfostran. Starkt kopplat till en traditionell och i religionen förankrad människosyn har barnens roll under årtusenden haft en väldefinierad roll. Dop och konfirmation har inramat den period i en människas liv då man helt befinner sig i sina föräldrars makt och har rollen som objekt på tillväxt. Det är troligtvis först under 1800-talet som barn överhuvudtaget förmänskligades. I Charles Dickens romaner gavs barn en röst och ett perspektiv som kunde väcka empati och förståelse.

Mina föräldrar kom till ett Sverige som under efterkrigstiden blivit ett land där etablerade normer och traditioner ifrågasattes i allt högre grad. Samhällets trädde in i den privata sfären på ett sätt som tidigare hade varit främmande. Liberaler glömmer ofta att det inte bara är upprätthållande av positiva rättigheter som kräver ökade statliga befogenheter. Även en negativ frihet, som att slippa utsättas för våld och psykiska trakasserier, kräver att offentligheten griper in med tvångsmakt.

Barn har globalt sett gjort en rättighetskarriär, från att inte vara mycket mer än faderns ägodel, till att delvis kunna fatta autonoma beslut om sitt liv. Till den typen av beslut räknas vilken förälder man vill bo hos om föräldrarna har separerat. Detta är ett val som svenska barn får fatta från tolv års ålder.

Från att vara en förmedlare av enstaka påbud om god moral har samhället förvandlats till en rättighetsombudsman. En traditionalist hade emellertid påstått att vi enbart gått från en typ av förmynderi till ett annat. Barns utökade rättigheter i många länder har varit en parallell utveckling av rättigheter och välfärdsstatens utökade roll i samhället. Detta kan man förstås ha de delade uppfattningar om, men det är svårt att förneka att barns rättigheter till en början uppfattades (vilket ibland alltjämt är fallet) som en inskränkning på äganderätten och privatlivets helgd.

Rättigheter är oavsett hur vi härleder dem alltid sociala konstruktioner som vi upprätthåller genom gemensamma regelverk och institutioner. Skiljelinjen som alltid existerat mellan rättighetssubjekt och rena objekt har i alla tider varit grumlig. Men trots dess otydlighet är det denna linje som avgör om en person eller en varelse har rättigheter eller inte. Det går en skör gräns mellan att vara ägodel och suverän över sitt eget liv. Det är denna linjes förflyttning som har kommit att prägla liberalismens utveckling från att enbart omfatta myndiga, välbärgade vita män till att omfatta betydligt fler.

Men frågan är långtifrån avgjord. Och därför hamnar vi i den återkommande och för liberalismen helt centrala frågeställningen: vem bör ha rättigheter och varför? Är barn att jämställa med kycklingar, foster och gravt utvecklingsstörda? Vem ska ha rättigheter och är det ett naturgivet tillstånd eller beroende av graden av medvetenhet om att man har rättigheter? När det kommer till barn är den här frågan än mer komplicerad: barn är inte myndiga och befinner sig i en gråzon av förmynderi mellan sina föräldrar och samhället, samma gäller för foster. Från befruktning till artonårsdagen är människor täckta en tjock väv av överlappande rättigheter och friheter som upprätthålls och säkerställs av samhället.

Kanske avslöjar denna oklarhet och stora mängd frågor liberalismens svaghet, dess godtyckliga och arbiträra natur. Du kan inte härleda en varelses rättigheter från gudagivna dekret eller absoluta sanningar, du är tvungen att skapa ett både i teorin och praktiken fungerande ramverk. Jag vill påstå att det inte bara är liberalismens svaghet utan även är dess styrka. Om du inte kan härleda roller till absolut givna sanningar framstår de som oklara och förhandlingsbara och möjliga att utsätta för kompromisser. Därför ska vi inte heller låtsas om som om fosters, barns och djurs rättigheter är okomplicerade frågor.

Barn har under det senaste århundradet för första gången fått åtnjuta en serie negativa friheter som att slippa utsättas för våld, såväl psykisk som fysisk men även positiva rättigheter som skolgång och en allsidig fritid. Få ifrågasätter dessa i västvärlden. Men vissa av barns rättigheter är inte ens när man är enig om dess grundsats, exempelvis rätten till en utbildning, helt självklara. Vilken är den utbildning man åsyftar? Är exempelvis skola anordnad hemma (så kallad home schooling) acceptabel?

Rättigheter beter sig lite som skatter, när de väl är på plats är de väldigt svåra att göra sig kvitt. Om vi lånar den marxistiska historiematerialismens determinism kan vi konstatera att ökat välstånd har lett till större friheter och rättigheter för många, inte minst för barn. Vad vi under de senaste hundra åren kunnat se är en utveckling av barns rättigheter och ställning i samhället som är snabbare och mer omfattande än den samlade utvecklingen under hela mänsklighetens historia.

Det är inte en slump att utvecklingen av barns rättigheter har löpt parallellt med utvecklingen av kvinnors rättigheter. Det är den långa marschen från objekt och ägodel till subjekt och autonom varelse som ägt rum. En motsvarande utveckling har även skett för personer med olika typer av antingen mentala eller fysiska handikapp. Däremot haltar djurrättigheterna efter. Vi har där en till stoppkloss på vägen, den antropocentriska världsbilden som placerar människan i centrum av världen. Det är en stoppkloss som är betydligt större och tyngre än ålders- och könsnormerna som delvis har flyttat sig.

Men som jag tidigare konstaterat kan rättigheterna krocka mellan samhällets upprätthållande av sin tolkning av rättigheterna och föräldrarnas egen tolkning. I synnerhet kan den här krocken bli märkbar i ett pluralistiskt samhälle. Ett samhälle med en mångfald av kulturer, religioner och seder, såväl progressiva som reaktionära, kommer att ställa barns rättigheter inför komplexa situationer. Där uppkommer frågan: Vem vet bäst, samhället eller föräldrarna? Här har vi ett gigantiskt problem för liberalismen och samhället i stort. Att samhället nästlat sig in i den mest privata av sfärer, familjen, är inte okontroversiellt.

Det finns en risk att liberaler alltför lättvindigt sätter sig i sitsen av samhälliga överförmyndare som lyfter barnuppfostran bort från föräldrarna. Komplexiteten i gränsdragningen, som vi tyvärr alltför ofta glömmer, måste göra sig påmind. Men liberalismens styrka är den pågående diskussionen om rättigheterna. Än är inte linjens slutgiltiga placering, om vem som bör ha rättigheter och av vilken typ avgjord. Inte minst frågan om avsaknad av rättigheter för djur visar att gräsdragningen inte är färdig. Det är här vi kan fånga liberalismens väsen: vi konstaterar att rättigheter behövs men ställer oss ödmjuka inför den absoluta sanningen om dess tillämpning.

Adam Cwejman är ordförande för Liberala ungdomsförbundet. .

Inlägget Från ägodel till individ dök först upp på Liberal Debatt.

För en del år sedan kände jag en man som publicerade sig flitigt på Expressens kultursidor. Han var ett namn – inte tillräckligt stort för att människor utanför kulturklassen skulle känna till honom men stort nog för att alla inom den skulle göra det. Vi kan ge honom ett annat namn, varför inte Mats.

Mats var en av de mest radikala människor jag umgicks med. På den tiden definierade jag honom som gåslevervänster, i dag kanske jag skulle använda en modernare term som, säg, iPadvänster. På Mats politiska agenda stod höga skatter, tung statlig kultusponsring, avveckling av kärnkraften och ivrigt påhejande av offentligt stöd till alla termer som började med ordet ”miljö”. För mig fanns inget tvivel. Gåslever eller iPad: mannen var vänster.

Sedan dök det upp någon gemensam bekant där, och hur det var började vi prata om Mats.

”Vet du vad han röstar på?” frågade jag.

”Han är i alla fall liberal”, sa vår vän.

Jag fick tänka efter en stund, osäker på om jag hört rätt.

”Mats kan inta många positioner i Vår Herres politiska hage”, sa jag. ”Men han är inte liberal. Den mannen kan inte ha en liberal cell i kroppen”.

”Han är socialliberal”.

Det var första gången jag på allvar kom att överväga det där märkliga politiska djuret: socialliberalen. En skvader som uppenbarligen har mycket stor vingbredd. Jag har själv, utan alltför ansträngande eftertanke, kallat mig socialliberal ett antal gånger. Det finns ett antal politiker av varierande färgskala som gjort eller gör det. Och nu alltså denne Mats, en man som jag skulle ha svårare att se under en liberal fana än på en barrikad, brännande en amerikansk.

Vi lever förstås i tider av politisk begreppsförvirring, då politiker i rädsla för att förlora en enda röst gärna säger sig omfatta varenda potentiell väljares uppfattning. Lars Ohly är samtidigt kommunist och är inte, Moderaterna är ett arbetarparti och Håkan Juholt är socialdemokrat med andningspaus: social demokrat. Kanske är det just den pausen han utnyttjar för att hinna byta åsikt i det halsbrytande tempo som är hans. Jag har försökt roa mig med att göra motsvarande paus i begreppet socialliberal: social (…) liberal. Det gjorde det inte lättare att fånga in och definiera, och hur lång paus jag än gjorde var det inte tillräckligt för att få in en människa med ett åsiktsspektrum som Mats i den. Socialliberal är man utan paus. Orden hör trots allt ihop.

Och vad prefixet ”social” handlar om, oavsett man talar socialdemokrati eller socialliberalism, är kanske mer samvete än samhälle. En socialdemokrat är i första hand demokrat, alltså en person som tror på den allmänna rösträtten och andra demokratins nyckelbegrepp. En liberal tror mer än på något annat på individens frihet att söka sin lycka. Men det finns en ytterligare gräns. ”Social” är som en liten kulle där man kan stå och se demokratin och liberalismen breda ut sig och finna att det är gott. Men så ser man, liksom en rastvakt på en skolgård, små oroshärdar där systemet urartar och hur samhället faktiskt producerar olycksbarn. Och då suckar man, tar sitt ansvar, går ner från kullen och griper in.

Men precis som demokratin är (borde vara) det primära för den som kallar sig socialdemokrat måste liberalismen vara prio ett för en socialliberal. Det är därför vi borde vara lite mer varsamma med ordet och inte låta folk som Mats ta över det. Det räcker kanske inte med att man som politiker accepterar två livsmedelskedjor i sin kommun och att man på 1980-talet hade mycket otalt med Sovjetunionen; tokhöjer man skatterna och försöker uppfostra sina kommunmedborgare med alltför stora doser genuspedagogik, hjälmtvång och alkoholrestriktioner har man förmodligen förverkat rätten att kalla sig liberal, oavsett hur mycket ”social” man utsmyckar ordet med.

Jag var trots allt rätt förtjust i det gamla systemet, där en spade var en spade och där Moderaterna kunde kalla sig det mesta men inte ”arbetarparti”. Precis som respekt är beteckningen liberal något man måste förtjäna.

Erik Helmerson är författare och ledarskribent på Dagens Nyheter.

Inlägget En spade är en spade dök först upp på Liberal Debatt.