Tio år efter Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel funderar Per Svensson åter över tidsandan. Och slås av att både vänstern och högern numer ”ger fan” i liberaler.
Då var det 2014.
Barack Obama var amerikansk president. Angela Merkel var Europas mäktigaste regeringschef. Storbritannien var ett EU-land. Två månader före det svenska riksdagsvalet placerades Jimmie Åkesson på jumboplats i en DN/Ipsos-mätning av väljarförtroendet för partiledarna.
Världen kunde framstå som begriplig.
I februari det året utkom det första bidraget till Liberal idédebatt, den bokserie som generöst finansierats av den liberala veteranen Ingemund Hägg. Jag hade privilegiet att få skriva det: ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.”
Titeln var inte enbart avsedd som en publicitetsstimulerande provokation. Den ville också säga något om liberalismens ställning i samtiden. Nyckelordet var ”alla”. Att ”alla” hatade liberaler skulle förstås som att liberala idéer och liberal praktik var en levande kraft som dess många fiender inte kunde bortse ifrån. Det var en inte orimlig liberal självbild vid denna tid.
Liberaler kunde pekas ut som huvudmotståndare av såväl vänstern som den pånyttfödda extremhögern.
Här hemma gavs liberalismen skulden för allt elände i såväl det svenska samhället som världen i stort. Nationalisthögern, representerad av Sverigedemokraterna prioriterade den förra anklagelsen och pekade ut ”socialliberalerna” som de skyldiga, medan vänstern gärna lyfte fram liberalismens universella skuld representerad av ”nyliberalismen”. Vänsterdebattörernas anklagelseakter byggde på en underförstådd syllogism; Världen är rutten (premiss 1). Världen behärskas av liberalism (premiss 2). Alltså är liberalismen rutten (slutsats).
I min essä om liberalismens natur och kultur la jag ner en en del energi på att synliggöra och bemöta det förakt för liberalismen som frodades till vänster. Jag exemplifierade bland annat med ett antal inlägg på Twitter. En favorit var: ”Liberaler och fascister låser in flyktingar hand i hand. Skrattar och dricker saft.” Ganska roligt då. Mindre skrattretande i dag efter avtalsförhandlingarna på Tidö slott (även om saft väl knappast var den gemensamma favoritdrycken där).
Tidsvinden har blåst hårt och stadigt från höger under det dryga decennium som gått sedan ”Därför hatar alla liberaler….” skrevs. Klimatförändringen är påtaglig. En konsekvens är att det inte längre känns självklart att ”alla” hatar liberaler. Numera är det värre än så. Både vänstern och högern verkar ge fan i liberaler.
Stora delar av vänstern, inklusive den svenska socialdemokratin, är fullt upptagna med olika varianter av defensiv anpassning till den förhärskande tidsandan. I Frankrike och Tyskland tävlar vänsterpolitiker som Jean-Luc Mélenchon och Sahra Wagenknecht med sina kollegor i ytterhögern om att vara mest skamlöst populistisk. I Sverige har Vänsterpartiet försökt göra sig till avantgardet i kampen för allas rätt att ta bilen till ICA och flyget till solen. Men ska kanske tolka denna profilering som en uppdatering av den marxistiska teorin. Konsumismen som socialismens högsta stadium? Socialdemokratin å sin sida gör sitt bästa för att skyla över sitt liberalt lutande förflutna. Nu gäller det att vara, att alltid ha varit, nationens ”strama” ordningsvakt.
Och segrarna, de triumferande svenska högernationalisterna? För dem, i synnerhet för den verbalt välskräddade kader som numera omger Sverigedemokraternas store ledare, postfascismens Per Albin, verkar ”tjafs” om och med företrädare för liberala idéer, vara slöseri med tid. De har annat att göra, till exempel förbereda sig själva och partiet för nästa fas i den långa marschen mot också den formella regeringsmakten.
Liberalismen som dödsfiende tycks vara så överspelad att man nästan blev lite rörd när Jimmie Åkesson i somras höll tal till nationen med anledning av TV 4-reportaget om trollkonton och anklagade det vänsterliberala klägget för att ha förstört Sverige. Det kändes som en tidsresa, tilllbaka till 2014, ja varför inte till 2004 eller rentav till 1934.
Det fanns redan för tio år sedan tecken i skyn som förebådade det klimatskifte som får liberalismen att likna isbjörnen på det smältande isflaket. I min skrift använde jag en annan, men till innebörden snarlik, metafor: liberalismen som en liten smörklick i en stor stekpanna. Den liberala demokratin var inte ens då självklar, inte i en värld där Kina styrdes av en kommunistisk kapitalistkartell, Ryssland av en KGB-agent och Iran av tyranniska teokratskägg. Inte heller den på lag och avtal baserade världsordningen kunde tas för given. I mars 2014 annekterade Putin Krim.
Sedan dess har framtidsutsikterna för den liberala demokratin, och den internationella rättsordningen, stadigt försämrats. Enligt institutet V-Dem vid Göteborgs universitet har den andel av världens befolkning som lever i auktoritärt styrda stater ökat kraftigt under de senaste tio åren, från 48 procent till 71 procent.
Det är samtidigt uppenbart att den liberala demokratin undermineras också i den fria världen. Antidemokratiska rörelser och politiker som utger sig för att representera den sanna folkviljan vinner istället terräng. Deras ”normalpolitiska” motsvarigheter anpassar sig. Värderingar och institutioner som varit bärande bjälkar i den liberala demokratin gröps ur. Fri rörlighet? Vakthållning kring den enskildes rättssäkerhet och integritet? Kulturell mångfald? Liberalism? Sååååå 2010-tal.
Så fort det ändå gick, från ”vi måste kunna prata också med Sverigedemokraterna” till Ulf Kristerssons freudianskt talande kommentar till att en ledande företrädare för ett mc-gäng gästat SD-ledarens bröllop:
”Jag har ingen annan uppfattning annat än den som Jimmie Åkesson gett uttryck för.”
Borgerliga partiers oförmåga att stå emot suget från det högernationalistiska svarta hålet tycks ha att göra med en olycklig förening av självöverskattning och bristande självförtroende.
Självöverskattningen först: Etablerade marknadsliberala och konservativa partier har närmat sig högernationalistiska rörelser övertygade om sin förmåga att tämja dem och spänna dem framför den egna vagnen. Det har slutat med att de själva förvandlas till åsnor, med den auktoritära populismen på kuskbocken. Tories i England är ett exempel. Republikanerna i USA ett annat.
Sverige utgör inget undantag. Här har tre av partierna i den borgerliga kvartetten som sprängdes frivilligt gjort sig till Sverigedemokraternas gisslan, och dessutom förbundit sig att tala väl om representanter för gisslantagaren, ett högernationalistiskt parti med fascistisk idéarv. Förnedrande för alla tre, men alldeles särskilt för Liberalerna, vars existensberättigande vilar på vakthållningen mot just det slags strömningar som SD suger näring ur.
Tidö-samarbetet motiveras oftast med att det finns en rad viktiga samhällsproblem som måste lösas. Och så är det ju. Men hade dessa problem inte kunnat angripas på andra sätt än via en allians med ett makthungrigt antiliberalt parti?
Och är inte också den liberala demokratins kris ett ”samhällsproblem”`? Kanske rentav ett större samhällsproblem än migranters ”vandel”?
I USA har nu en nationalnarcissist som föraktar allt som ryms inom begreppet ”liberal demokrati” på nytt lyfts in i Vita huset. Han har, åtminstone tillfälligt, allierat sig med världens rikaste man, som förutom sin enorma förmögenhet kontrollerar ett växande nätverk av kommunikationssatelliter och en social medieplattform. Den politiska maktfullkomligheten fusioneras med den ekonomiska och teknologiska dito.
Att detta sker i det land som alltid utgjort garanten för demokratin också i Europa, borde räcka som argument för att inte ens i stabila Sverige kan den politiska borgerligheten bara ägna sig åt ”sakfrågor”. Nu, om någonsin, är det tvärtom dags att också här prioritera försvaret av demokratins liberala grund och ramverk.
Att inte göra det är att gravt, och kanske fatalt, underskatta både de egna idéerna och väljarna. Liberalismen förtjänar företrädare med bättre självförtroende så.
Per Svensson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!