Det är vanligt bland liberaler att skilja mellan ”socialliberalism” och ”klassisk liberalism”. Men distinktionen mellan de två är inte självklar. Kanske borde den ersättas av andra sätt att föreställa sig liberalism, skriver Liberal Debatts Jesper Ahlin Marceta.
De som använder benämningarna ”socialliberalism” och »klassisk liberalism« brukar ta stöd i ett antal moraliska och historiska teser. Moraliskt sett sägs »klassiska liberaler« urskilja sig genom att bara förespråka så kallad negativ frihet. De menar i korthet att en människa är fri om hon inte hindras av andra grupper eller individer. Om till exempel en lag förbjuder henne att dricka alkohol så är lagen en inskränkning av hennes frihet. Därför bör staten endast ha till uppgift att skydda den enskilde individens personliga sfär i livet, som hon får göra vad hon vill med.
Enligt samma uppsättning moraliska teser är »socialliberaler« sådana som också tror på positiv frihet. De menar att människan bara är fri om hon har kapacitet att förvalta sin personliga sfär som hon vill. Om till exempel en person saknar utbildning eller pengar så saknar hon de förutsättningar som krävs för att hon ska kunna fullfölja sin vilja. Då hjälper det inte att andra grupper eller individer avstår från att hindra henne. Därför bör staten inte bara ha till uppgift att skydda den enskilde individens sfär i livet: den borde också bistå individen socialt och ekonomiskt så att hon bär kraft att nyttja sin sfär.
I Sverige förknippas »socialliberalismen« ofta med folkpartiledaren Bertil Ohlin, som liksom Keynes menade att offentliga stimulanser kunde främja ekonomin.
De två olika »liberalismerna« sägs också ha olika historiska bakgrunder. Förespråkare av »klassisk liberalism« gör gärna gällande att deras ideologi har djupa historiska rötter. Vissa hänvisar till Frédéric Bastiat, en liberal som under den första halvan av 1800-talet förespråkade en fri marknad och en liten stat. Andra menar i stället att den »klassiska liberalismen« är något yngre. De pekar på en liten grupp liberala ideologer som under 1930- och 1940-talen utvecklade en »ny liberalism« (ideologerna kallade den själva så) som i flera avseenden liknade Bastiats.
I samma historieskrivning sägs det då att »socialliberalismen« uppstod ungefär samtidigt som den »nya liberalismen«. Till exempel förespråkade den liberale ekonomen John Maynard Keynes statliga interventioner med marknaden som skulle motverka effekterna av 1929 års börskrasch. I Sverige förknippas »socialliberalismen« ofta med folkpartiledaren Bertil Ohlin, som liksom Keynes menade att offentliga stimulanser kunde främja ekonomin. Ohlin var politiskt verksam i nästan fyra decennier i mitten av 1900-talet och beskrev sin politik som just »socialliberal«.
Vid en första anblick tycks skillnaden mellan de två liberala doktrinerna tydlig och klar. Men den första anblicken kan vara förrädisk.
Bastiat var i minoritet, även bland liberaler. Franska liberala politiker avfärdade teorin om en generell ekonomisk politik och menade i stället att protektionism och interventioner är lämpliga ibland, och ibland inte. Saken måste avgöras från fall till fall.
De historiska teserna är nämligen tveksamma. Under sitt första århundrade var liberalismen absolut inte »klassisk«, i den bemärkelse som nämnts ovan. Tvärtom var de tidiga liberalerna splittrade både i sin syn på ekonomin och på staten. Till exempel var franska liberaler under 1800-talets första decennier benägna att intervenera med ekonomin för att uppnå särskilda ändamål – nämligen sådana som gynnade dem själva. De stöttade arbetsgivare mot arbetstagare, censurerade sina kritiker och införde skatter som slog mot de fattiga. Det fåtal liberaler som förespråkade så kallad laissez-faire använde sällan eller till och med aldrig ordet »liberalism« för att beskriva sin ekonomiska doktrin, och benämningen »klassisk liberalism« förekom inte över huvud taget.
Bastiat var i minoritet, även bland liberaler. Franska liberala politiker avfärdade teorin om en generell ekonomisk politik och menade i stället att protektionism och interventioner är lämpliga ibland, och ibland inte. Saken måste avgöras från fall till fall. De ansåg också bland mycket annat att staten skulle bekosta offentlig utbildning, reglera bruket av skog och vatten och standardisera mått och vikter. Brittiska liberaler krävde att staten skulle ingripa i ekonomin för att göra livet bättre för de mest utsatta. Tyska liberaler avfärdade doktrinen om en fri marknad som ett »pseudo-system för frihet« och anklagade dess förespråkare för själviskhet. Laissez-faire, menade de, gjorde enskilda individer förmögna på bekostnad av hela samfundets välstånd.
Det fanns alltså inte någon enad liberalism under 1800-talet. Vissa liberaler ville sänka matpriserna för de fattigas skull, andra ville använde statsmakten till att främja sina egna intressen. Somliga förespråkade en fri marknad, andra avfärdade sådant som nonsens. Liberalismen var under sitt första århundrade en osammanhängande och ofta motsägelsefull ideologi präglad av interna motsättningar och politiska maktstrider. Därför är det inte rimligt att påstå att »klassisk liberalism« har med 1800-talets liberalism att göra. De som ser en koppling mellan den »klassiska liberalismen« och 1800-talets liberaler »plockar körsbär«: de väljer ett fåtal förebilder som i sin samtid inte representerade liberalismen.
Startpunkten för den »klassiska liberalismen« kan dock flyttas framåt i tiden. Vissa menar som sagt att »klassisk liberalism« är den liberalism som utvecklades bland en liten grupp ideologer under 1930- och 1940-talen. Men då uppstår andra problem. Ideologerna själva kallade sin liberalism för »ny«. De uttryckte explicit att de »formulerade om« liberalismen till något som inte hade funnits förut.
En av de liberaler som tidigt använde ordet »klassisk« för att beskriva sin liberalism var Ludwig von Mises. 1962 gavs hans bok Liberalismus ut på engelska med titeln Liberalism: The Classical Tradition. I boken skriver Mises att tiden mellan Napoleonkrigen och det första världskriget var »liberalismens tid«. Då lämnade staten både människor och marknader ifred så att välstånd uppstod av sig självt. Det är »sann« liberalism, menar Mises. Hans historieskrivning är selektiv och missvisande. 1800-talets liberalism var som redan diskuterats inte en enhetlig ideologi, liksom att många av den tidens liberaler ville använda statsmakten för både själviska och osjälviska ändamål.
Liberaler har aldrig varit ense. Inte vid någon punkt i liberalismens historia har det rått bred enighet bland liberaler kring de ämnen som benämningarna »klassisk liberalism« och »socialliberalism« är avsedda att fånga. Sett till liberalismens historia finns det ingen gedigen grund för distinktionen mellan de två.
Men det intressanta i sammanhanget är att boken gavs ut med ordet »klassisk« i titeln. 1962 hade det bara gått ungefär 15 år sedan det Mises kallar för »klassisk liberalism« konstruerades, då under benämningen »ny liberalism«. Var ordvalet ett politiskt grepp, avsett att ge boken en tyngd den annars saknade? Tanken ligger nära till hands. Tricket kan jämföras med om Justin Timberlakes PR-agent skulle börja kalla hans musik för »klassisk rock«: en beskrivning som vore främmande för Led Zeppelins och Rolling Stones fans, men som kanske skulle övertyga många i generation Z. Benämningen »klassisk liberalism« kan vara en avsiktlig taktik som är tänkt att skänka historisk legitimitet åt en nykonstruerad ideologisk doktrin.
Samtidigt som en liten grupp liberala ideologer formulerade en »ny liberalism« hade många liberaler helt andra idéer. John Maynard Keynes och Bertil Ohlin har redan nämnts som exempel. Historien visar alltså att liberaler fram till mitten av 1900-talet var oeniga både om statens funktion och ekonomisk politik. Och historien tar inte slut där. Under 1900-talets andra hälft utvecklade filosofen John Rawls en liberalism som välkomnade socialism, vilken filosofen Robert Nozick replikerade på med en liberal teori om en minimal stat och naturliga rättigheter. Debatten mellan liberaler i båda lägren pågår ännu.
Liberaler har aldrig varit ense. Inte vid någon punkt i liberalismens historia har det rått bred enighet bland liberaler kring de ämnen som benämningarna »klassisk liberalism« och »socialliberalism« är avsedda att fånga. Sett till liberalismens historia finns det ingen gedigen grund för distinktionen mellan de två.
Men även om de historiska teserna är otillräckliga för att grunda distinktionen mellan de två »liberalismerna« så kanske de kan kompletteras med moraliska teser. Eller kanske inte. Det finns minst två stora problem med de moraliska teser som påstås kunna skilja mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism«.
Det första problemet är att distinktionen utgår från dikotomin negativ/positiv frihet. Men inte alla liberaler köper den dikotomin. Föreställningen att frihet kan vara negativ eller positiv kan kallas för berlinsk, efter idéhistorikern och filosofen Isaiah Berlin som på 1950-talet gjorde dikotomin känd. Den berlinska föreställningen om frihet är orienterad kring hinder. Människan kan vara hindrad av andra individer och grupper, vilket påverkar hennes negativa frihet, och hon kan vara hindrad av exempelvis en brist på resurser, vilket påverkar hennes positiva frihet.
Många liberaler förespråkar i stället en så kallad republikansk föreställning om frihet. Det är ett frihetsbegrepp med helt andra utgångspunkter än det berlinska. När de amerikanska och franska revolutionärerna i slutet av 1700-talet hänvisade till »frihet« avsåg de republikansk frihet. De ville ha politiskt inflytande. I republikansk bemärkelse handlar inte frihet om frånvaron av hinder utan om att inte vara underställd godtycklig maktutövning. Frihet är att inte ha en härskare, som exempelvis de franska eller brittiska kungahusen.
Liberaler som förespråkar republikansk frihet föreställer sig en social och politisk status. En person är bara fri om ingen kan kuva henne, om hon är okränkbar. Friheten kräver att individens status som okränkbar är skyddad i lag, men också i normer: alla måste vara medvetna om att alla har samma status, och alla måste vara medvetna om att alla är medvetna om det, och så vidare. Fria människor är människor som har en trygg och jämlik delaktighet i samhället både socialt och politiskt.
Från ett republikanskt perspektiv är den moraliska distinktionen mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism« problematisk. Ingen av de två doktrinerna är formulerade med stöd i ett verkligt betydelsefullt frihetsbegrepp. De är bara två olika sätt att missförstå vad frihet handlar om.
Sådant som kallas för »klassisk liberalism« har aldrig varit vanligt förekommande över huvud taget. Sådant som kallas för »socialliberalism« har historiskt sett ofta bara varit »liberalism«.
Det andra problemet med den moraliska distinktionen mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism« är att den tycks bygga från ett idealistiskt politiskt tänkande. Men inte alla liberaler är idealister. Eller, mer försiktigt uttryckt, så tror många liberaler att idealism är otillräckligt för politiskt tänkande.
När distinktionen mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism« görs på moralisk grund är det vanligt med frågor som »vad borde statens uppgift vara?«, »hur borde samhällets resurser förvaltas?« och »vilka rättigheter bör individen ha?« Svaren på frågorna sägs skilja »klassiska liberaler« från »socialliberaler«. Men de besvaras ofta på ett särskilt sätt. Det är det sättet som är främmande för många liberaler.
Den liberale franske handelsministern Adolphe Thiers avfärdade på 1830-talet Frédéric Bastiats ekonomiska idéer, vilka han beskrev som »så kallade« liberala. Thiers menade att teorin om laissez-faire skulle »stanna i böckerna, där den hör hemma«, eftersom politik måste bestämmas »med hänvisning till fakta«. Han var till skillnad från Bastiat realist.
Thiers besvarade politiska frågor på ett sätt som inte passar in i det idealistiska tankesättet. En realist besvarar frågor som exempelvis »vad borde statens uppgift vara?« utan att förlita sig enbart på teoretiska tankemodeller om ett idealt samhälle. Realisten tolkar frågan som »vad borde den svenska statens uppgift vara idag?« och besvarar den därefter, förhållandevis obrydd över vilka uppgifter en »ideal« stat skulle kunna tänkas ha.
En realist förbinder sig alltså inte på förhand till uppfattningar som att staten bara borde skydda den negativa friheten, eller att staten ska ha ett särskilt förhållande till marknaden, eller att människor måste erbjudas resurser för att vara fri, och så vidare. För en realistisk liberal kan de moraliska teser som ligger till grund för distinktionen mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism« därför uppfattas som främmande. »Du ställer fel frågor«, är hennes svar. »Politik måste bestämmas med hänvisning till fakta.«
Det tycks alltså som att varken de historiska eller de moraliska teserna är tillräckliga för att göra en klar principiell åtskillnad mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism«. Sådant som kallas för »klassisk liberalism« har aldrig varit vanligt förekommande över huvud taget. Sådant som kallas för »socialliberalism« har historiskt sett ofta bara varit »liberalism«. Till detta kommer att de moraliska teser som sägs kunna skilja mellan de två varken är självklara eller accepterade av alla liberaler.
Så varför över huvud taget ens föreställa sig »klassisk liberalism« och »socialliberalism«? Begrepp och benämningar är bara värdefulla i den utsträckning som de bidrar till tydlighet och insikt. Distinktionen mellan de två doktrinerna tycks varken bidra till det förra eller det senare. Tvärtom kan benämningarna spela de »klassiska liberalernas« taktiker i händerna. Om vi accepterar dem är vi som musikälskare i generation Z som köper att Justin Timberlakes musik är »klassisk rock«: PR-agenten cashar in.
Det finns små grupperingar av liberaler som urskiljer sig från andra genom ett par utmärkande egenskaper. Vissa tenderar att förespråka en fri marknad och liten stat genom att fokusera på ekonomiska argument. Låt oss kalla deras idéer »nyliberala«.
I stället borde vi helt enkelt tala om »liberalism«. Liberalismen är en stor familj som samlar en mängd olika uppfattningar. Vissa liberaler tror på berlinsk frihet, andra på republikansk. Somliga liberaler är idealister, andra är realister. För några liberaler är idealet om laissez-faire eftersträvansvärt, medan de flesta liberaler anser att ekonomin måste regleras och justeras av staten. Nästan alla liberaler skulle försvara ett offentligt grundskydd som tryggar individen och motverkar orättvisor i samhället.
När vi börjar tänka så kan vi ta nästa steg. Det finns små grupperingar av liberaler som urskiljer sig från andra genom ett par utmärkande egenskaper. Vissa tenderar att förespråka en fri marknad och liten stat genom att fokusera på ekonomiska argument. Låt oss kalla deras idéer »nyliberala«. Det var vad doktrinens konstruktörer själva gjorde på 1930- och 1940-talen. Vissa liberaler tenderar att förespråka en fri marknad och en liten stat genom att betona den enskilde individens moraliska rättigheter. Vi kan kalla deras idéer »libertarianska«. Det gör de ofta själva. »Låt oss som älskar frihet«, skrev den amerikanske nationalekonomen Dean Russell år 1955, »reservera för oss själva det goda och hedervärda namnet ’libertarianer’.«
Låt oss sedan avstå från föreställningen att vi är i behov av att urskilja liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden. De är bara liberaler. Så har de beskrivits genom historien både av sig själva och andra. Vi borde tänka på liberalismen som en stor och mångfacetterad familj med två bråkiga småsyskon: nyliberalerna och libertarianerna. Det är den kanske mest rättvisande, och samtidigt mest hjälpsamma, föreställningen om liberalism vi kan åstadkomma som håller ihop ideologin både historiskt och moraliskt.
Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!