Enligt Lena Andersson finns det »falsk« och »äkta« liberalism. Frågan är inte om hon har rätt, utan om det ens är meningsfullt att föreställa sig en »äkta« liberalism. Liberal Debatts Jesper Ahlin Marceta menar att det är tveksamt, men att diskussionen är viktig.
I alla liberala rörelser förs en diskussion om vem som är liberal och inte. Diskussionen rör sig som ett porlande vattendrag genom tid och rum. Ibland är den vild, ibland stilla, dock alltid närvarande. Är man liberal om man förespråkar positiv frihet? Om man är emot kapitalism? Eller om man vill ha en restriktiv narkotikapolitik? Replikerna droppar och skvätter.
Många tror att det bara finns ett liberalt svar på sådana frågor, inte flera. Alltså är den som ger ett annat svar »inte liberal«. Denna föreställning nådde klimax år 2019 i och med utgivningen av Lena Anderssons Om falsk och äkta liberalism. Boken är ett helt vattenfall.
Frågan är om det är intressant att föreställa sig »falsk« och »äkta« liberalism. Man kan tänka på den ur olika perspektiv. Ett är språkligt. Själva ordet »liberalism« kommer från latinets liber – vilket betyder »fri« och »generös« – och liberalis – som betyder »passande för en fri person«. De antika romarna använde också ordet liberalitas om människor som hade ett nobelt och generöst sätt att tänka och agera gentemot sina likar. Statsmannen och filosofen Marcus Tullius Cicero (106–43 f.Kr.) beskrev liberalitas som det band som håller ihop mänskligheten. Först i samband med frihetsrevolutionerna i slutet av 1700-talet blev liberalism en -ism. Det är alltså svårt att skilja mellan »falsk« och »äkta« liberalism genom att hänvisa till språket: ordets betydelse är ju föränderlig.
Ett annat perspektiv på tanken om »falsk« och »äkta« liberalism är historiskt. De tidiga liberalerna gjorde motstånd mot sociala hierarkier och avlägsna politiska maktkoncentrationer. De strävade efter att fördela makten från samhällets elit till alla medborgare på jämlika grunder. En »äkta« liberal, skulle man kunna säga, är någon som delar samma idéer och hänger sig åt samma klasskamp som 1700-talets frihetsrevolutionärer. Men liberalismen har förändrats sedan dess. Eller åtminstone så har samhället förändrats: det finns inte längre en fransk adelsklass med ekonomiska och sociala privilegier att bryta sönder eller en brittisk kungamakt att kasta ut från kolonierna. Världen är en annan och därmed är även liberalismen det.
Ur språkliga och historiska perspektiv är det alltså inte särskilt intressant att föreställa sig »falsk« och »äkta« liberalism. Vårt språk är under ständig utveckling: trots dess latinska rötter skulle de romerska republikanerna inte känna igen vårt ord liberalism. Samma sak gäller historien. Revolutionernas liberaler trodde förvisso liksom vi på konstitutionella maktdelningsprinciper och mänsklig progressivitet, men de skulle till skillnad från oss aldrig betrakta en konservativ som en potentiell politisk bundsförvant – de konservativa var ju liberalernas huvudfiender!
Men ett tredje perspektiv på tanken om »falsk« och »äkta« liberalism är moraliskt. Det är så Lena Andersson föreställer sig saken. I sin bok ger hon uttryck för uppfattningen att den »äkta« liberalismen består av moraliska sanningar om människan och mänskliga relationer. Andersson finner dessa sanningar i en transcendent idévärld som hon står i direktkontakt med genom sitt analytiska förnuft.
Hon föreslår att det är en moraliskt signifikant sanning att människan »äger sig själv« eftersom »någon annan« annars äger henne. I detta påstående, menar hon, »har liberalismen funnit det ideala system« som bör »låsas fast inför evigheten« (s 43). Andersson presenterar dock inte några utvecklade argument som förklarar hennes påståenden om människans självägandeskap. Hon reflekterar heller inte över några av de argument som filosofer och politiska teoretiker har lagt fram mot moraliska teser om självägandeskapet.
Frånvaron av noggrann argumentation är ett skäl att vara skeptisk till just Anderssons teori om »äkta« moralisk liberalism. Men det finns också skäl att vara skeptisk till själva tanken att föreställa sig »äkta« liberalism ur ett moraliskt perspektiv.
Teorin om transcendenta moraliska sanningar är urgammal. Den antike grekiske filosofen Platon sökte på samma sätt som Andersson svar på sina frågor bortom de mänskliga sinnenas horisont. Han ansåg sig ha funnit rättvisans sanna form i idévärlden genom ren och felfri spekulation. Följaktligen trodde han sig ha nått evig moralisk kunskap.
Det är en tvivelaktig föreställning om moral. Till exempel är det tveksamt att vi har lyckats identifiera några av idévärldens eviga moraliska sanningar. Vilka skulle det vara? Platon själv trodde bland annat att den sanna rättvisan kräver att människor delas in i olika klasser så att en samhällsgrupp bestämmer, en annan arbetar och en tredje grupp vaktar så att inte ordningen rubbas. Hans direktkontakt med det transcendenta kan ha haft fnurror på tråden. Likaså bygger Anderssons »analytiska sanning« om människans självägandeskap på ogrundade premisser: kanske äger ingen människan. Jakten på idévärldens moraliska sanningar har hittills burit mindre frukt än vad man skulle kunna önska.
Det betyder inte att spekulationer om moral är meningslösa. Hårt och noggrant filosofiskt arbete hjälper oss att förstå begrepp, argument och teorier. Men tanken att det finns en »äkta« moralisk liberalism bortom sinnenas horisont är i det närmaste meningslös. Liberalism är inte en moralisk form i en transcendent idévärld. Den är vad våra politiska verksamheter och förhållanden gör den till. Filosofiska analyser ger oss inte kunskap om liberalismens sanna natur. De ger oss insikter i de värdekonflikter som uppstår i vår politiska gemenskap.
Om Lena Andersson hade haft rätt skulle det inte ha funnits något mer att diskutera – hennes bok hade tömt vattendraget och blottlagt alla de vassa stenar och knotiga rötter som liberaler har snubblat på genom århundradena.
Men diskussionen om vem som är liberal och inte fortsätter. Och den är viktig. Inte för att den ger oss kunskap om liberalismens transcendenta former, utan för att diskussionen synliggör våra uppfattningar om vad liberalism är och bör vara. Må liberalismens debattfors aldrig torka ut.
Jesper Ahlin Marceta
Lästips: Helena Rosenblatts bok The Lost History of Liberalism: From Ancient Rome to the Twenty-First Century (Princeton University Press, 2018).
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!