Ska ta sig an en begreppslig diskussion måste man kunna använda samma kriterier både för ideologier man gillar och ideologier man ogillar. Jesper Ahlin Marceta försöker i stället upphöja socialliberalismen till norm, menar Caspian Rehbinder i en replik på Ahlin Marcetas essä.
Läs även:
Släpp föreställningen om »klassisk liberalism« och »socialliberalism«
Slutreplik: Rädda liberalismen från nyliberalerna
Liberalismen är en bred och spretig rörelse vars historia sträcker sig över sekler. En ideologi som har varit relevant i vitt skilda samhällen och epoker måste av nödvändighet vara mångfasetterad och töjbar. Töjbara begrepp innebär i sin tur att viktiga semantiska frågor kommer att uppstå: vad är egentligen liberalism, vad är nytt och gammalt i den, finns det en klassisk tradition, och vilka grenar förtjänar egentligen egna namn?
Jesper Ahlin Marceta bidrar med ett sådant inlägg i Liberal Debatt, där han menar att vi borde släppa konflikten mellan klassisk liberalism och socialliberalism. Ahlin Marceta menar att den klassiska liberalismen inte alls är klassisk utan en modern uppfinning, och att socialliberalismen inte är en egen gren utan bara borde kallas liberalism.
Ahlin Marceta använder begreppet »socialliberalism« som om det bygger på distinktionen mellan positiv och negativ frihet: socialliberalerna är de som försvarar den positiva friheten. Det är en historielös användning av begreppet. Socialliberalismen har använts som beskrivning för en gren av liberalismen i över hundra år. Journalisten och författaren Ernst Thörnberg skrev om John Stuart Mill som den första socialliberalen i sin bok Samhällsklasser och politiska partier i Sverige redan 1917. Bertil Ohlin använde begreppet i sin bok Fri eller dirigerad ekonomi? ett par decennier senare, 1936. Isaiah Berlin håller sin föreläsning om de två frihetsbegreppen först 1958, så socialliberalismen som begrepp föregår alltså Berlin med nästan ett halvt sekel.
Inte heller är socialliberalismen knuten till ett idealistiskt frihetsbegrepp. Frågar man Svensk Ordbok (2021) är socialliberalism en »liberalism med inriktning på sociala reformer och social välfärd«. Ohlin var politiker och ekonom, inte teoretisk filosof och inte idealist i sin syn på politiken. Thörnberg beskrev ekonomiskpolitiska reformer och utvecklingar, inte teorier om det bästa samhället. Socialliberalismen växer fram som en politisk rörelse som strävar efter sociala och demokratiska reformer. Delvis i strid mot den äldre liberalismen, som också varit en realistisk och praktisk politisk rörelse, men med mer fokus på rättsstatliga och ekonomiska reformer. Tittar man på hur begreppet används idag är det framför allt folkpartister som beskriver sig själva eller socialdemokrater som kontrasterar en mer vänsterlutande socialliberalism mot den mer högerlutande nyliberalismen – inte heller det utifrån Isaiah Berlin eller en idealistisk politiskteoretisk syn.
Uppslagsverk, praktiska politiker, samtida dagspress, verkar eniga om att socialliberalismen är en urskiljbar gren av liberalismen med inriktning på välfärd. Ingenstans verkar Berlins frihetsbegrepp ligga till grund för distinktionen. Så vilka är dessa idealistiska teoretiker vars socialliberalism Ahlin Marceta kritiserar? Varför gå till frontalangrepp mot en definition som nästan ingen verkar använda? Det framgår inte ur Ahlin Marcetas artikel.
Inte heller den klassiska liberalismen är en så ny konstruktion som Ahlin Marceta påstår. Nordisk Familjebok beskriver 1930 hur den tidiga liberalismen bekämpade allt privilegieväsen, ivrade för näringsfrihet […] utgingo från en rent individualistisk åskådning, ivrade för frihandel, minsta möjliga statsingripande i samhällslivet samt förverkligande av religionsfrihetens, tryckfrihetens och församlingsfrihetens grundsatser.
Först när »de ursprungliga kraven på politisk ekonomisk frihet mer el. mindre grundligt genomförts« skiftade liberalismens betydelse, »särskilt i samband med den av socialismen företrädda kritiken mot den gamla liberalismens hävdande av obegränsad frihet på det ekonomiska området«. Då börjar sociala reformer ta ett större utrymme, statsingripande inte längre förkastas och demokratifrågan växer till en av de största liberala kamperna. (Inte heller här är historieskrivningen ny: Redan den första utgåvan av Nordisk Familjebok, 1885, beskriver hur de tyska liberalerna i mitten av 1800-talet splittras mellan de mer radikala liberalerna och de som kallar sig »gammalliberala«.)
Ahlin Marceta nämner att några franska politiker ibland kunde vara egenintresserade protektionister och att liberaler sällan var idealistiska, renodlade anhängare av laissez faire. Så är det naturligtvis, men även om liberalismen varken är renodlat principiell eller någon homogen rörelse ska man inte underskatta de gemensamma dragen. Ett grundläggande stöd för näringsfrihet, yttrandefrihet och frihandel är gemensamt för de stora liberala rörelserna som präglar så gott som hela Europa – inte minst Sverige – under 1800-talet. Reformer genomförs för meritokrati, lägre tullar, färre kvoter, antikorruption, avskaffat skråväsende, likhet inför lagen.
Ironiskt nog understryker Ahlin Marceta vikten av politiker – inte bara teoretiker – för att förstå en ideologi, samtidigt som han ser förbi politiken som faktiskt genomförs. Att säga att »Bastiat var i minoritet, även bland liberaler« kräver en väldigt snäv bokstavsläsning av Bastiat och en rätt närsynt granskning av Europas 1800-talshistoria. Under århundradet genomfördes enorma reformer i liberal riktning av pragmatiker, inte utopister. Det beskrevs träffande av Ahlin Marceta 2016, i förordet till Eamonn Butlers bok Klassisk liberalism: En introduktion: »Den klassiska liberalismen är antiutopisk och flera av dess företrädare har historiskt sett försvarat en pragmatisk politik.« Även om Frédéric Bastiat var mycket mer idealistisk och långtgående än politikerna – det är opinionsbildarens förmån att vara – är de stora liberala reformerna i Europa i Bastiats anda.
Den som vill läsa med berlinska glasögon ser att den äldre liberalismen verkar stå för en negativ syn på frihet medan den nyare, från omkring 1850, prioriterar positiva friheter. Man behöver dock inte använda Berlins frihetsbegrepp för att se en stor samstämmighet med den äldre liberalismens reformer på det ekonomiska planet, den liberalism som Nordisk Familjebok beskriver år 1930 och den liberalism som »en liten grupp ideologer«, med Ahlin Marcetas ord, konstruerar på 1930- och 1940-talet.
Är det ett politiskt grepp att kalla den gamla liberalismen för klassisk? När Ludwig von Mises bok Liberalismus översätts till engelska 1962 får den titeln The Free and Prosperous Commonwealth: An Exposition of the Ideas of Classical Liberalism. (Först 1985 får den titeln Liberalism: In the Classical Tradition). På ett plan är svaret självklart ja. Det är en politisk bok som skriver en politisk historia, alla grepp är politiska till sin natur. Men Ahlin Marceta drar det längre och jämför det med om Justin Timberlakes PR-agent hade kallat Timberlakes musik »klassisk rock«.
Det Mises kallar klassisk liberalism konstrueras bara ungefär 15 år tidigare, skriver Ahlin Marceta – ungefär när Mont Pelerin-sällskapet grundas 1947 – så: »Benämningen ’klassisk liberalism’ kan vara en avsiktlig taktik som är tänkt att skänka historisk legitimitet åt en nykonstruerad ideologisk doktrin.« Men Liberalismus publiceras redan 1927, och i den skriver Ludwig von Mises om »die klassische Doktrin« och »die älteren Liberalen«. Redan 1927 använder Mises alltså ett begrepp som inte konstrueras förrän 1947 för att 1962 skänka historisk legitimitet åt de 1800-talsliberaler han beskriver som klassiska. Det är en förbryllande kronologi Ahlin Marceta målar upp.
En rimligare beskrivning som också rymmer kärnan i kritiken mot Ludwig von Mises: Liberalismus tecknar en bild av en gren inom liberalismen, Ludwig von Mises ideal, men bortser från andra delar av liberalismens innehåll och historia. Mises vill lägga fram argumentet för den liberalism som dominerade bland filosofer, ekonomer och i viss mån politiker i England och USA under 1800-talet. Den liberalismen kallar han »den klassiska doktrinen«. Boken är därför lite ensidig och polemisk, men konstigare än så är inte begreppsanvändningen.
Den klassiska rocken som Ahlin Marceta lyfter är en bra jämförelse – den är ett efterhandskonstruerat begrepp, och ändå vet alla vad man pratar om. Det är Led Zeppelin, Deep Purple och Rolling Stones, inte Elvis Presley eller Slayer (och alla, precis alla, förstår att det inte är Justin Timberlake).
På samma sätt är det med den klassiska liberalismen. Begreppet är konstruerat i efterhand, men alla vet vad man menar. Den som kallar sig klassiskt liberal tycker inte nödvändigtvis som liberaler gjorde på 1800-talet, följer en ideologi som knyter an till en liberal historia där Locke, Smith, Bastiat, Bentham och Hayek är några av förgrundsgestalterna. I förordet till ovan nämnda Klassisk liberalism illustrerar Ahlin Marceta vad klassisk liberalism skulle innebära för Sverige: »att staten drog sig tillbaka på alla områden: socialt, ekonomiskt och politiskt«.
Den historiska kontinuitet begreppet gör anspråk på finns (även om det förstås inte är den enda historiska liberalismen) och det är tydligt vad begreppet betyder. »Klassisk liberalism« är alltså både ett välanvänt och gångbart begrepp.
Ironiskt nog vänder sedan Ahlin Marcetas text på en femöring. Från att kritisera PR-konstruktioner för vissa sorters liberalism, till att bygga egna PR-konstruktioner för den egna sortens liberalism. Ahlin Marceta skriver:
»Vissa tenderar att förespråka en fri marknad och liten stat genom att fokusera på ekonomiska argument. Låt oss kalla deras idéer ’nyliberala’.«
För att direkt efter följa upp:
»Låt oss sedan avstå från föreställningen att vi är i behov av att urskilja liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden. De är bara liberaler.«
Ahlin Marceta säger att de liberaler som skiljer ut sig från andra liberaler genom ett större fokus på fria marknader och ekonomiska argument ska kallas nyliberaler. De liberaler som skiljer ut sig från andra liberaler genom större interventioner i marknaden och mer omfattande offentlig sektor däremot, de ska bara kallas liberaler. Det är en svårförståelig knut.
Alla liberaler försvarar ett offentligt grundskydd och tolererar någon form av interventioner i marknaden. Det betyder inte att alla är socialliberaler, för det har aldrig varit vad socialliberalism betyder. Socialliberalism är, med Svensk Ordboks ord, »liberalism med inriktning på sociala reformer och social välfärd«. Alla liberaler försvarar också marknadsekonomi och begränsningar i statens makt. Det betyder inte att alla är nyliberaler.
Liberaler kan förstås avvika från något slags genomsnittsliberalism i riktning mot mindre stat, friare marknader, mer ekonomiska argument. Liberaler kan också avvika från något slags genomsnittsliberalism i riktning mot mer stat, mer marknadsintervention, mindre ekonomiska argument. Det är helt rimligt att kalla den förra gruppen »nyliberaler«, som Ahlin Marceta gör, men då kan man inte med hedern i behåll säga att den senare gruppen ska ses som bara »liberaler« utan prefix. Då blir vänstersvängar norm och högersvängar avvikelser. Det blir bara PR för Ahlin Marcetas egen favoritliberalism, inte ett seriöst sätt att se på olika grenar av liberalismen.
Ahlin Marcetas avfärdande syn på nyliberalismen framstår som ännu mer märklig i ljuset av hur han brukar förstå liberalismen. Han hänvisar till franska, tyska och brittiska politiker, deras ickeidealistiska politiska praktik och vitt spretande politiska idéer som ett bevis för hur liberalismen faktiskt såg ut på 1800-talet. Ahlin Marceta låter den franske politikern Adolphe Thiers bli ett sanningsvittne för vad som är liberalism 1830. Men när det kommer till nyliberalismen har politikerna ingen betydelse; då är det inga brittiska, amerikanska eller tyska politiker som formar ideologin, ingen Margaret Thatcher eller Ronald Reagan, ingen Curt Nicolin eller Gösta Bohman. Tvärtom definierar Ahlin Marceta nyliberalismen utifrån »en liten grupp ideologer«.
Båda perspektiven är viktiga för att förstå ideologier. Vad som står i teoretiska volymer och filosofiska traktat har betydelse. Hur politiken tillämpas i praktiken är också viktigt. Men ska man jämföra ideologier måste man hålla sig till ett perspektiv i taget. Det gör inte Ahlin Marceta. Han låter liberalismen definieras av politiker, men nyliberalismen definieras av ideologer. Det är svårt att få ihop.
Om man menar allvar med att en ideologi ska tolkas utifrån politikers verkliga agerande är nyliberalismen inte ett »bråkigt småsyskon« utan en av de mest dominerande krafterna i svensk och internationell politik de senaste cirka femtio åren. Den ekonomiska friheten har tagit enorma språng. Frihandeln, den fria rörligheten och den fria företagsamheten har blivit ett fundament för den europeiska unionen och internationella organsiationers syn på utveckling. I Sverige har inte bara löntagarfonder och radiomonopol brutits, man får också köpa Ipren i matbutiker och äga sin egen telefon (så sent som 1985 dömdes Ulf Adelsohn till dagsböter för att han inte använde Televerkets telefon). Bemanningsföretag och privat arbetsförmedling har legaliserats. Nästan hela Europa får arbeta i vilket land de vill, hos vilken arbetsgivare de vill och sedan 2008 är arbetsmarknaden också öppnad för tredjelandsmedborgare. Grundlagsskyddet för äganderätten har stärkts. Det är en liberalism som förespråkat friare marknader med ekonomiska argument – precis vad Ahlin Marceta kallar nyliberala idéer.
Att nyliberalismen inte är ett marginellt fenomen brukar också framhållas av dess kritiker. Jenny Andersson leder i skrivande stund ett forskningsprojekt om nyliberaliseringen i Norden vid Uppsala universitet. Ola Innset har skrivit om nyliberalismen i Norge. Utanför Skandinavien hörs namn som Wendy Brown, Quinn Slobodian, Philip Mirowski. Att blunda för hela det fältet och kalla nyliberalismen för ett bråkigt småbarn eller en marginell del av liberalismen är missvisande.
Liberalismens bredd måste förstås genom dess historia. Det är en lång historia och följaktligen ett begrepp som skiftat i betydelse över tid. Frågor om begrepps historia och innebörd är både viktiga och roliga att ta sig an. Men om man ska ta sig an en begreppslig diskussion måste man kunna använda samma kriterier både för ideologier man gillar och ideologier man ogillar. Det gör inte Ahlin Marceta. Han kallar nyliberalismen för bråkiga småbarn, samtidigt som han försöker upphöja socialliberalismen till prefixlös norm. Det är inte en seriös begreppslig diskussion, utan slagträ för Ahlin Marcetas egen ståndpunkt. Synd på en diskussion som förtjänar bättre.
Caspian Rehbinder är arbetsmarknadsansvarig på Timbro.