Jag vill vinna tillbaka berättelsen om liberalism från nyliberalerna, svarar Jesper Ahlin Marceta i en slutreplik på Caspian Rehbinder.
I min essä i Liberal Debatt den 4 augusti problematiserade jag distinktionen mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism«. Jag försvarade två teser.
Den första var att det, sett till liberalismens historia, inte finns någon »gedigen grund för distinktionen mellan de två«. Den andra tesen var att de moraliska argument som används för att skilja mellan »klassisk liberalism« och »socialliberalism« förbinder sig till uppfattningar som inte alla liberaler delar. Min slutsats var att varken de historiska eller moraliska argumenten »är tillräckliga för att göra en klar principiell åtskillnad mellan ›klassisk liberalism‹ och ›socialliberalism‹«.
Därtill föreslog jag ett alternativt sätt att förstå liberalism på. Liberalismen, skrev jag, är »en stor familj som samlar en mängd olika uppfattningar« men att det finns »små grupperingar av liberaler som urskiljer sig från andra«: nyliberaler och libertarianer.
Caspian Rehbinder har replikerat på min essä. Om jag har räknat rätt framför Rehbinder 16 teser i sin replik. Teserna handlar om idéhistorisk metodologi, olika tänkares och politikers betydelse för liberalismen och värdet av »klassisk liberalism« som begrepp, med mera. Rehbinder drar slutsatsen att jag »kallar nyliberalismen för bråkiga småbarn, samtidigt som [jag] försöker upphöja socialliberalismen till prefixlös norm«.
Tveksamheterna i Rehbinders replik är många. Men det finns viktigare saker att diskutera.
Det finns mycket i Rehbinders text som jag skulle vilja diskutera vidare. Jag skulle gärna bemöta de 16 teserna var och en för sig. Därtill skulle jag vilja diskutera källvärdet hos Nordisk Familjebok från 1930 i jämförelse med modern idéhistorisk forskning och det elaka i att klippa citat så att motiveringarna till mina uppfattningar inte följer med, liksom att jag vill fortsätta diskussionen om Ludwig von Mises selektiva och missvisande historieskrivning (som vi än så länge bara har skrapat på ytan av).
Jag skulle också gärna belysa det Rehbinder bortser från i sin replik. Till exempel får läsaren inte ta del av mina argument om hur osammanhängande 1800-talets liberalism var och alla de faktiska exempel jag tar upp för att styrka mina uppfattningar. Det republikanska frihetsbegreppet, som är centralt för mitt argument, nämns inte alls. Rehbinder väljer och väljer bort.
Det vore också viktigt att belysa att ordet »socialliberal« är relativt ovanligt på andra språk än de nordiska, att det tidiga historiska stödet för marknadsekonomi kom från vänster och var en del i kampen mot kyrkans och adelns privilegier, att distinktionen mellan negativ och positiv frihet gjordes redan innan första världskriget och inte, som Rehbinder antyder, av Isaiah Berlin 1958, att 1800-talets liberalism inte var individualistisk och att Rehbinder blandar ihop »klassisk liberalism« som term och som begrepp, bland mycket annat. Tveksamheterna i Rehbinders replik är många. Men det finns viktigare saker att diskutera.
Varför är debatten om liberalismens kärnbegrepp ens intressant? Jag är »löjlig« och mitt »korståg« är »barnsligt«, tyckte nyliberalen Fredrik Segerfeldt på Twitter. Vi är inte helt överens i det omdömet. Debatten om vad liberalismens kärnbegrepp betyder är en debatt om vad liberalismen är och bör vara. Vi använder begreppen för att förstå den politiska verkligheten. Utan sunda uppfattningar om dem navigerar vi fel, eller kan inte navigera alls.
Vår samtid bär med sig tuffa utmaningar för liberaler. Jag menar att vi inte förmår ta oss an dessa utmaningar med stöd i de politiska begrepp som liberaler använde under 1900-talet. Vi måste tänka om. Och vi måste tänka nytt.
Från vilket perspektiv finns det ett behov av att urskilja liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden från andra? Viljan till det härrör från tron att sådana liberaler avviker. Men det gör de inte.
I stället för att bemöta Rehbinders alla 16 teser vill jag diskutera två saker: liberalismens vänsterhistoria och nyliberalismens utbredning. Jag är nämligen säker på att den kritiske läsaren kan bilda sig en trygg uppfattning om mina och Rehbinders åsikter på egen hand. Men jag vill bistå läsaren med en ram för tolkningen av debatten. I diskussionen som följer placerar jag Rehbinders och mina skilda åsikter i ett historiskt och politiskt sammanhang. Det bör ge läsaren ytterligare skäl att se behovet av att ompröva våra politiska kärnbegrepp.
***
Rehbinder skriver att med mitt begrepp »blir vänstersvängar norm och högersvängar avvikelser«. Det är en övertolkning: liberalismen, som jag förstår den, borde bara dra åt vänster i de fall det gynnar individens intressen och gemenskapen i samhället. Annars inte. Men det ligger en viss sanning i Rehbinders åsikt, som jag ska återkomma till. I min essä skrev jag:
”Låt oss […] avstå från föreställningen att vi är i behov av att urskilja liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden. De är bara liberaler. Så har de beskrivits genom historien både av sig själva och andra.”
Den motsatta uppfattningen är att sådana liberaler behöver urskiljas från andra. Varför skulle det behövas? Från vilket perspektiv finns det ett behov av att urskilja liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden från andra? Viljan till det härrör från tron att sådana liberaler avviker. Men det gör de inte.
Liberaler som försvarar ett offentligt grundskydd eller tolererar interventioner med marknaden är norm. De är i överväldigande majoritet bland vår samtids liberaler. Under liberalismens första sekel var det en typisk ideologisk position bland liberaler som inte behövde urskiljas genom tilläggsord.
Föreställningen att sådana liberaler behöver ett namn är politisk. För det första skymmer en specialbenämning normen. Det som faktiskt är norm görs med hjälp av ett kreativt språkbruk till normbrytande. För det andra höjer samma föreställning det som faktiskt är avvikande till oförtjänt höga höjder. Nyliberaler och libertarianer är i minoritet. Det har alla liberaler som tror på sådana idéer alltid varit. Föreställningen om »socialliberalism« förvandlar liberalismens normalposition till en fraktion bland andra. Det är politik att vilja genomföra den förvandlingen.
Under liberalismens första sekel fanns det ingen avgörande konflikt mellan socialister och liberaler. De delade ett politiskt projekt: att bryta de traditionella sociala och politiska hierarkierna i samhället. Därför delade de också en politisk fiende i konservatismen – det vill säga högern.
Närmare bestämt är det nyliberal politik. I den nyliberala berättelsen om liberalism, som skrevs under 1900-talet, är socialismen liberalismens huvudsakliga motståndare. Liberalismen, fortsätter berättelsen, är som ideologi orienterad kring kapitalism. Nyliberalernas konstruktion av liberalismens historia och moraliska natur förbinder sig till att liberalismen är en högerdoktrin: liberaler som har en kritisk attityd till kapitalismen och dess förträfflighet, eller som stöder välfärdsstaten, görs till vänsterlutande kättare.
På det sättet ligger det en viss sanning i Rehbinders åsikt att med mitt begrepp »blir vänstersvängar norm och högersvängar avvikelser«. Mitt begrepp strider mot den nyliberala berättelsen om liberalism. Därför protesterar Rehbinder. Men nyliberalismen måste utmanas. Vår samtids politiska problem kräver att vi tar ett steg tillbaka och omprövar vår tolkning av liberalismen.
Liberalismen föddes ur 1700-talets frihetsrevolutioner. Under sitt första århundrade var liberalismen nära förbunden med socialismen. 1814 skrev Robert Owen om ett nytt »socialt system« som skulle förbättra livet för de fattiga. Han kallade sina socialistiska idéer för »sant liberala«. Ordet »socialism« blev vanligt först under 1840-talet, men de som tänkte på sig själva som socialister beskrev sig ofta också som liberaler. Owens följare menade att de var »liberalt sinnade personer av olika klasser och partier«. De betraktade sig som upplysningens arvtagare som ville skapa ett bättre samhälle. På samma sätt var det naturligt för liberaler att kalla sig själva för socialister. Liberalen John Stuart Mill skrev i sin självbiografi att han var »en demokrat, men inte minst en socialist«.
Under liberalismens första sekel fanns det ingen avgörande konflikt mellan socialister och liberaler. De delade ett politiskt projekt: att bryta de traditionella sociala och politiska hierarkierna i samhället. Därför delade de också en politisk fiende i konservatismen – det vill säga högern.
Först under 1930- och 1940-talen pekades socialismen ut som liberalismens politiska motpart av nyliberala ideologer. De visste att de formulerade en ny ideologisk doktrin, och var öppna med det. Det är i dessa ideologers berättelse som »socialliberaler« behöver urskiljas från andra liberaler.
De nära banden mellan liberalismen och socialismen levde kvar länge. 1905 grundades Sveriges »vänsterpressförening«, en organisation för liberala skribenter. 1926 skrev socialdemokraten Nils Karleby att det fanns två »andliga motsatser« i det europeiska kulturlivet, nämligen »auktoriteten och friheten«. I Karlebys föreställningsvärld var det självklart att liberaler och socialister enades i en frihetskamp mot det auktoritära.
Först under 1930- och 1940-talen pekades socialismen ut som liberalismens politiska motpart av nyliberala ideologer. De visste att de formulerade en ny ideologisk doktrin, och var öppna med det. Det är i dessa ideologers berättelse som »socialliberaler« behöver urskiljas från andra liberaler. I den nyliberala berättelsen görs den »klassiska liberalismen« till en måttstock för all annan liberalism, en slags ideologisk baslinje eller urkärna som liberala tankar prövas mot: tron på kapitalism och en minimal stat blir till norm och allt annat påstås vara avvikande.
Rehbinder tror på den nyliberala berättelsen om liberalismen. Därför är det i hans ideologiska världsbild ett problem att med mitt begrepp »blir vänstersvängar norm och högersvängar avvikelser«. I själva verket är det helt i sin ordning. Mitt förslag att betrakta liberalismen som »en stor familj som samlar en mängd olika uppfattningar«, där nyliberaler och libertarianer – inte »socialliberaler« – urskiljer sig från andra, utmanar föreställningen att liberalismen hör hemma till höger. Men förslaget är väl förankrat i liberalismens historia som vänsterdoktrin.
***
Rehbinder invänder mot att jag kallar nyliberalismen för ett »bråkigt småsyskon«. Nyliberalismen, menar han, är nämligen »en av de mest dominerande krafterna i svensk och internationell politik de senaste cirka femtio åren«. Det är ett tacksamt erkännande. Nyliberaler brukar ju annars avfärda sina kritiker med att vi inte alls har 5% i platt inkomstskatt och att det är olagligt att skydda sina marijuanaplantor med automatkarbiner, varför det nyliberala samhället är långt från uppnått.
Men även i detta ligger det viss sanning. Nyliberalismen har varit viktig. Rehbinder tillskriver bland annat nyliberalismen de politiska vinsterna att Sverige inte har löntagarfonder och att det är lagligt att äga sin egen telefon (som om vanliga liberaler skulle höra till de politiska förlorarna i saken). Nyliberalismen har varit, och är fortfarande, en dominerande kraft. Men inte på det sätt som Rehbinder tror. Den nyliberalism som faktiskt har tillåtits att dominera har att göra med en övertro på kapitalismen, en matematisering av politiken och en maktförskjutning från det gemensamma till det enskilda.
Nyliberalismen dominerar i bemärkelsen att det nyliberala sättet att förstå politik dominerar. Vi tänker på politik som en uppsättning ekvationer som ska lösas.
Marknadsekonomin är det enda realistiska sättet att organisera ett samhälles resurser på. Inget alternativt system skapar värde lika effektivt (och värdeskapandet är nödvändigt). Men nyliberaler nöjer sig inte med det. De anammar också en naiv optimism bland annat vad gäller marknadens förmåga att möta klimathotet, dess betydelse för innovationer inom teknik och industri och dess funktion som säkerhetspolitisk garant. Marknaden har en roll att spela i allt sådant. Men denna roll är mer begränsad än vad nyliberalerna tror. Ändå har den nyliberala doktrinen haft en stark inverkan på politiken på dessa områden, och andra.
Vidare har den nyliberala världsbilden påverkat hur politiken uppfattas. Det nyliberala tänkandet, som är orienterat kring kapitalism, ekonomiserar politiken. Nyliberalismen rymmer bara kvantifierbara omdömen om moraliska problem som är politiskt grundläggande: det som inte kan mätas och räknas finns inte. De nyliberala intellektuella instrumenten är otillräckliga för att, med tillfredsställande djup, hantera frågor som exempelvis vad som är ett gott liv eller vad gemenskap betyder.
Därför knuffar nyliberalismen bort sådana frågor från den politiska agendan, så att bara de matematiserade frågorna finns kvar. Hur hög är skatten? Vilket överskott är optimalt? Vad är den förväntade nettoeffekten av interventionen? Sådana frågor är förstås viktiga, men de är för nyliberalismen de enda existerande frågorna. Nyliberalismen dominerar i bemärkelsen att det nyliberala sättet att förstå politik dominerar. Vi tänker på politik som en uppsättning ekvationer som ska lösas.
Slutligen har nyliberalismen inneburit att gemensamma politiska projekt har övertagits av enskilda aktörer. Kapitalistiska koncerner inom bland annat vård och skola har tillskansat sig stora portioner av den makt som tidigare stod under politikens kontroll. Nyliberalismens föreställning om hur det gemensamma bör förvaltas har till följd att medborgare, på flera områden, berövas sina praktiska möjligheter att delta i samhällsskötseln. Det privata har tagit över det offentliga.
1900-talets liberala idédebatt och politik har gjort högerståndpunkter till »det normala«. Det historierevisionistiska begreppet »klassisk liberalism« har tilldelats en central roll, på bekostnad av att viktiga delar av den liberala idéhistorien har fallit i glömska. Nyliberalismen har kanske gjort världen rikare, men den har gjort liberalismen fattigare.
Rehbinder har både rätt och fel. Nyliberalismen dominerar på ett sätt, genom att matematisera och privatisera politiken. Ändå är nyliberalismen inte utbredd. Få vill ha 5% i platt inkomstskatt, amerikanska vapenlagar eller kapitalistisk välfärd. Men det är den nyliberala minoriteten, som vill ha sådant, som formulerar liberal idépolitik och skriver liberalismens berättelse.
***
I sin replik förlitar sig Rehbinder på en auktoritet, nämligen författaren till förordet i Eamonn Butlers bok Klassisk liberalism. En introduktion. Förordet ger en hyfsad, men bara hyfsad, beskrivning av den »klassiska liberalismen«. Tyvärr är det jag själv som är författaren. För mig markerar förordet det sista jag skrev innan jag såg svagheterna i den nyliberala berättelsen om liberalism. Jag skulle inte med hedern i behåll kunna förlita mig på förordet som en tillräcklig källa för liberalismens filosofi och idéhistoria. (Det gäller även Rehbinder.)
Rehbinder menar att min essä inte är »en seriös begreppslig diskussion, utan slagträ för Ahlin Marcetas egen ståndpunkt«. Naturligtvis drivs jag av avsikter i mitt skrivande, och i min essä uttrycker jag mina åsikter. Det är så politik fungerar. Men låt mig för säkerhets skull vara tydlig med mina avsikter och åsikter.
1900-talets liberala idédebatt och politik har gjort högerståndpunkter till »det normala«. Det historierevisionistiska begreppet »klassisk liberalism« har tilldelats en central roll, på bekostnad av att viktiga delar av den liberala idéhistorien har fallit i glömska. Nyliberalismen har kanske gjort världen rikare, men den har gjort liberalismen fattigare.
Jag vill vinna tillbaka berättelsen om liberalism från nyliberalerna. Det är liberalt – inte »liberalt« – att vara maktkritisk mot kapitalism, att motverka orättvisa sociala strukturer, att utkräva plikter av medborgaren och att förespråka moral och gemenskap i samhället. Liberalismen rymmer värdeuppfattningar som den nyliberala doktrinen inte ser, och därför inte heller förmår husera eller driva framåt. Jag vill rädda liberalismen från nyliberalerna.
Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!