1834 publicerade kulturskribenten Johan Peter Theorell en recension av Sophie von Knorrings debutroman Cousinerna i Aftonbladet. Recensionen var rakt igenom en hyllning – von Knorring hade tack vare en realistisk stil lyckats ge en spegelbild av det svenska samhället samtidigt som hon bjudit läsarna på en gripande berättelse. 

Theorells recension publicerades under en tid då offentligheten genomgick en radikal omvandling. Romanen hade gjort entré som litterärt medium och den fria oberoende pressen hade etablerats som offentlighetens mittpunkt. Förändringen drevs fram av den tidiga industrialiseringens mekanismer. Både romanen och den fria pressen var billiga konsumtionsvaror som nu svämmade över marknaden med en aldrig tidigare skådad mängd läsbart material. 

Långt ifrån alla såg positivt på utvecklingen. I den konservativa pressen och i de adliga salongerna talades det om att de nya lättillgängliga formaten skulle leda till att folket inte längre skulle kunna ta till sig den ”seriösa” litteraturen – poesin och de längre historiska och filosofiska verken. Svenskarna skulle drunkna i en våg av skit, med andra ord. 

Jag återvänder nästan ohälsosamt ofta till den tiden. Inte minst eftersom många av de aktörer som skrivits in i historieböckerna omfamnade utvecklingen. Långt ifrån alla lät nämligen som det gnälliga konservativa lägret. 

På tidningar som Aftonbladet och Dagens Allehanda tänkte man som Johan Peter Theorell: Den ökande mängden litteratur, och att fler och fler kunde ta del av den, sågs i grunden som något positivt. Men det förde också med sig ett stort ansvar, framförallt för dåtidens kulturskribenter. När det nu gavs ut fler romaner och diktverk än någonsin behövde tidningarnas skribenter aktivt ta ställning och lyfta fram de verk som de ansåg var bra – det som i dag beskrivs med det något nedsättande ordet konsumentupplysning.

Förvånansvärt många har fastnat i villfarelsen att liberaler inte bör ha åsikter om kultur, att det vore illiberalt att ta ställning.  

Det var precis vad Theorell gjorde i sin recension av Cousinerna. Han lyfte fram ett verk som han tyckte att den läsande publiken borde ta del av, men utpekade också dess realistiska stil som ett ideal som kulturen borde präglas mer av. En sorts estetiskt driven kulturkritik, med andra ord. 

För mig är det förhållningssättet ett ideal, och under de senaste åren har Liberal Debatts kultursida verkat i en liknande radikal, liberal tradition. Den har präglats av något annat än de senaste decenniernas nyliberala värdenihilism, där förvånansvärt många fastnat i villfarelsen att liberaler inte bör ha åsikter om kultur, att det vore illiberalt att ta ställning.  

Under Eric Luth och Max Hjelm har antalet rena recensioner ökat, och fler och fler liberaler har lyft fram verk och värden de vill att kulturen ska präglas av. Därtill har den litterära essän fått en större plats, med fördjupande texter om de författarskap som formar, och har format, vår tid. Det har varit ett förhållningssätt till kulturen som har präglats av en sökande optimism. 

När landets andra kultursidor låter som 1800-talets konservativa gnällspikar – klagar på poptimism och skriver text efter text om att Spotify förstör musiken – har Liberal Debatt publicerat recensioner av Svart Ridå, Nektar och Division sju – band som får den svenska indiescenen att blomstra och som förtjänar att nå ut genom bruset. 

Så ska vi fortsätta. Även i dag förändrar teknikutvecklingen drastiskt kulturens förutsättningar och det produceras mer kultur än någonsin. Då krävs det att fler engagerar sig i kulturen, aktivt söker upp det som är bra och tar ställning mot det som är dåligt. Det är vad det innebär att ha en fri marknad av idéer.

Henrik Dalgard är kulturredaktör för Liberal Debatt.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Sveriges enda liberala kultursida dök först upp på Liberal Debatt.

Atlantens mage är förödmjukande läsning för en svensk läsare. Romanen från 2003 skildrar i detalj åttondelsfinalen mellan Sverige och Senegal 2002, en match som Sverige som bekant förlorade. Jag har ett vagt minne av att vi såg matchen i klassrummet på lågstadiet. Det blev den sista matchen på Sveriges VM-resa. 

Nu, 24 år senare, står de svenska VM-drömmarna på topp efter den inledande 5-1-segern mot Tunisien. För Senegal inleds också en ny VM-resa när premiären står mot den forna kolonialmakten Frankrike i vad som kan bli gruppspelets mest laddade match.

Vill man förstå varför matchen har potential att bli så laddad är Fatou Diomes roman mycket passande läsning. Romanen handlar om den senegalesiska städerskan Salie, som är bosatt i Frankrike efter att ha skilt sig från en fransk man. Kvar i Senegal, på en fattig ö, bor hennes bror, Madicke. Hans stora dröm är att fly undan fattigdomen i Senegal och bli fotbollsproffs i Frankrike. Det är dock inte bara Madickes stora dröm. På ön är det alla unga mäns stora dröm. De försummar sina familjer, sina studier, sina arbeten för att spela fotboll på stranden.   

Saile gör vad hon kan för att få sin bror på andra tankar. Hon vet hur svårt det är att lyckas, som fotbollsspelare men också över huvud taget i Frankrike. Hon har fått smaka på det franska utanförskapet och på rasismen. Hon vet att det franska livet inte är så rosenskimrande som det framstår i Senegal. Men hon får inget gehör för sina invändningar. Brodern är mycket besviken på att systern vägrar köpa honom en flygbiljett. Särskilt när en annan person som emigrerade till Frankrike kom tillbaka med en teve.

Det Frankrike man möter är alltså samtidigt både drömmen som hägrar och motståndet som ska bekämpas.

VM-premiären mellan Frankrike och Senegal är alltså inte bara en fotbollsmatch mellan ett av Europas och ett av Afrikas bästa landslag. Det är en match mellan två länder med ett mycket komplicerat förflutet.

Många senegalesiska ungdomar drömmer fortfarande om Frankrike. Det är dit utbytesstudierna går, om man har råd eller får stipendier. Den välutbildade eliten har franska examina. Har man inte råd spelar man fotboll på stranden och hoppas att bli upptäckt som en ny Mbappé, eller så sätter man sig på skraltiga båtar från Mauretanien på väg mot Kanarieöarna, för vidare färd mot Frankrike. I synnerhet om man är en fattig fiskare, efter att den senegalesiska regeringen sade upp fiskeavtalet mellan landet och EU.

Det sistnämnda är ett exempel på hur pendeln samtidigt rör sig i motsatt riktning. Regeringen har vunnit val på hårdnad retorik. Frankrike beskrivs som orsaken till landets fattigdom. Bara genom att skaka av sig sin forna kolonialherres kappa kan man bli stor och stark själv. Därför kastar man ut franska trupper, skriver om gamla franska lagar, pratar om att göra sig fri från den franska centralbanken, bjuder upp Ryssland och Turkiet till dans i stället. I vissa delar och i viss utsträckning kanske en rimlig utveckling, i många andra delar en ideologiskt färgad politik som sätter käppar i landets eget hjul.

Det Frankrike man möter är alltså samtidigt både drömmen som hägrar och motståndet som ska bekämpas. I herrlandslaget finns fotbollsspelare som Ousmane Dembélé, som har senegalesiskt påbrå. Om det var känslosamt för Yasin Ayari i den svenska matchen mot Tunisien kan man fråga sig hur Dembélé firar om han gör mål?

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Hur firar Dembélé om han gör mål? dök först upp på Liberal Debatt.

Många har hoppats att Sverigedemokraterna med tiden skulle växa in i det ansvar som följer med politiskt inflytande. Den förhoppningen har ännu inte infriats. När SD den 29 april, på ett noga överlagt sätt, bröt mot kvittningsöverenskommelsen, var det första gången i svensk historia ett parti medvetet missbrukat en överenskommelse i Riksdagen. 

Kvittningen ska spegla förhållandet som råder om hela riksdagen är samlad. Inget annat. Om alla 349 ledamöter hade varit på plats den 29 april hade regeringens förslag – om regler för svenskt medborgarskap – fallit, eftersom två tidigare sverigedemokrater, nu partilösa, röstade mot regeringen. 

Det är djupt oroväckande, och förvånande, att statsminister Ulf Kristersson vägrar ta ansvar.

En ledare med självrespekt och aktning för parlamentariska överenskommelser hade krävt att omröstningen gjordes om, markerat att riksdagens spelregler ska respekteras och tydliggjort att överenskommelser gäller. I stället har det varit viktigare att manifestera sammanhållningen med Jimmie Åkesson än att värna den demokratiska ordningen. 

Tragiskt nog är det här bara ett av flera exempel på hur SD:s syn på demokratin, och de institutioner som bär den, avviker. De har lagt förslag på att avskaffa public service, kapat anslagen till folkbildningen, upprättat ”svarta listor” på tjänstepersoner i Regeringskansliet, använt trollfabriker för att attackera politiska motståndare, attackerat medias granskningar av partiet som ”påverkansoperationer” och opponerat sig mot att det ska bli svårare att ändra grundlagen – för att bara nämna några exempel. 

Lagrådets erfarna domare har riktat allvarlig kritik mot Kristersson-regeringens lagförslag dubbelt så ofta som under någon annan period mellan 2006 och 2024.

Samtidigt är det anmärkningsvärt att den SD-stödda regeringen gång på gång kört över Lagrådet, den myndighet som granskar hur lagförslag förhåller sig till bland annat grundlagarna. Lagrådets erfarna domare har riktat allvarlig kritik mot Kristersson-regeringens lagförslag dubbelt så ofta som under någon annan period mellan 2006 och 2024, vilket således inte inkluderar det senaste årets strida ström av kritik. Detta trots att Moderaterna i opposition talade om respekt för Lagrådet som en dygd. 

Centerpartiet kommer alltid att försvara Sveriges demokratiska system. Därför vill vi:

• Skydda oppositionens viktiga roll genom lag. Mycket av det politiska arbetet i Sverige sker genom praxis. I riksdagen, region- och kommunfullmäktige delar partier upp ordförandeposter och inflytande enligt till stor del oskrivna regler, oftast med respekt för politiska motståndare. Det är beundransvärt och ger en värdefull flexibilitet till våra demokratiska institutioner, men skapar också risker. I vissa länder har polarisering lett till att praxis brutit samman. I andra länder har styrande partier utnyttjat avsaknaden av lagstiftning för att köra över oppositionen. Centerpartiet vill att en parlamentarisk kommitté ser över hur beslut fattas i riksdagen, i syfte att skydda bland annat oppositionens ställning i lag, och att en utredning ser om samma behov finns på regional och lokal nivå.
• Skapa möjligheten att pröva grundlagsskyddade fri- och rättigheter i en författningsdomstol. I dag saknas en uttrycklig rätt till domstolsprövning av de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna i regeringsformen. Det gör den enskilda medborgaren för sårbar mot statligt maktmissbruk och utan tillräckliga möjligheter att söka upprättelse. Vi anser därför att det bör införas en uttrycklig rätt till domstolsprövning av fri- och rättigheterna i regeringsformen. Vi vill se en författningsdomstol dit du som enskild kan vända dig om staten har kränkt dina grundläggande fri- och rättigheter.
• Kräv transparens i politisk kommunikation. Desinformation, trollfabriker och taktiker för att skrämma meningsmotståndare har fått allt större plats i svensk debatt. Det måste hanteras och motverkas, och samtalen som Liberalerna föreslog som svar på trollfabriksavslöjandena leder just nu ingenstans. För Centerpartiet är det självklart att allmänheten ska veta när ett politiskt parti är avsändare för ett budskap. Vi vill att en utredning identifierar hur ett sådant krav kan införas. 

För Centerpartiet är samarbete med Sverigedemokraterna otänkbart. Inte bara på grund av våra sakpolitiska skillnader. Ett grönt, liberalt, decentralistiskt parti kan inte få mycket gjort med ett klimatförnekande, socialkonservativt parti på nationalistisk grund. Utan även på grund av deras fundamentalt avvikande syn på demokrati, praxis och de institutioner som i över hundra år byggt svensk förvaltning robust och som i tid av ofred i världen har en helt avgörande roll. 

Nu behövs åtgärder som skyddar den svenska demokratins fundament. Centerpartiet kommer alltid stå för ett statsskick där den offentliga makten skyddar minoriteter, respekterar parlamentariska överenskommelser och verkar för demokratiska värden. För det behövs ett stärkt skydd för oppositionen, en författningsdomstol och fullständig transparens från politiska partier. 

Elisabeth Thand Ringqvist

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Elisabeth Thand Ringqvist: ”Stärk oppositionens ställning i lag” dök först upp på Liberal Debatt.

Många letar förklaringsmodeller för vilka de är i stjärntecken, diagnoser, barndomstrauman – vad som helst som inte lägger skulden och ansvaret på en själv. Det är förvisso inget nytt, det förutbestämdas tyngd har varit med människan ända sedan kristendomen hittade på sitt vidriga koncept om arvsynd. Men ändå.

Och är det så fel? Kan man alls släppa det bagage man ärver? Författaren Tone Schunnessons tredje roman Ultravåld (Norstedts förlag) utforskar frågan genom en lång rad Freud moments – försök att bli fri från sina föräldrar. Boken är ett familjedrama som kretsar kring mamman Monica och hennes barn: sonen Jarl och dottern Eddie. Pappan Carl-Fredrik försvinner tidigt ur barnens liv, men de kommer aldrig riktigt ifrån honom. Det visar sig svårt att lämna barndomen.

Som bokens titel antyder förekommer en hel del våld. Men det är inte ständigt och uppsökande som i Burgess Clockwork Orange, där termen ”ultravåld” är hämtad ifrån. Snarare förekommer våldsamheterna plötsligt och utan tanke, varpå romanfiguren går vidare i livet. Just därför blir det än mer brutalt. Och äkta.

Spåren från Stanley Kubricks filmatisering av Clockwork… syns i form och stil. Liksom Hanna Johanssons roman Body Double från 2025 är Ultravåld starkt inspirerat av filmkonsten. Språket är aldrig i vägen för att följa med i visuellt sprakande scener, samtidigt som läsaren då och då attackeras av meningar som kräver understrykningar – som då Eddie inser att hon ”dagdrömt om det yttersta försvinnandets oerhörda lättnad”.

Den Stora Berättelsen är tillbaka.

Där Johansson skrivit en surrealistisk och svindlande förlust av konturer, är Schunnessons bok i stället psykologiserande likt så mycket annan samtidskultur. Men i stället för att, som den Knausgård-stämplade autofiktionen, fastna i ett ältande och reflekterande över det egna livet, utforskar Ultravåld interna motsättningar genom handlingar. Att Kött av David Szalay, översatt av Norstedts konkurrenter Albert Bonnier, liksom tävlar mot Schunnesson om årets strand-midcult-bok visar verkligen att Den Stora Berättelsen är tillbaka. Snarare än konstruktion och inåtvändhet får läsaren ge sig ut på en resa med vändningar och dramturgisk kurva.

Mest fastnar jag för syskonen vars personligheter speglas mot varandra genom livet. Eddie som varken får styrfart på sig själv eller karriären sätts mot sin bror som i ungdomen försöker hålla pli på sin kropp och sitt mål om att bli en stor filmskapare. I ett sorts rebelliskt försök till det samtida ledordet ”Abow knas, tänk inte på det” trotsar Jarl sina känslor. Det ska visa sig svårare än han kanske önskat.

Spänningen mellan att ha kontroll på sitt liv, och att vara närmast deterministiskt seglandes ett skepp man själv inte styr är  ständigt återkommande i dag.

Existentialismen från 1900-talets mitt, med ledord om att skapa sig själv, har bytts ut till den till idioti förenklade självhjälpen. Och samtidigt ger tanken om kontroll ständigt vika för människors vilja att förstå sig själva genom vad de varit med om. ”Det är en modern sjuka att vi ska älta varje litet problem, som att problemet inte har gått över”, reflekterar Monica, ”jag tycker det verkar göra människor mer olyckliga, inte mindre”.

Man letar förklaringar och springer från ansvar. Och varför inte? Om det är sant att ”existensen föregår essensen” visar det sig för många att essensen ändå tidigt solkas och tyngs ned av den barndom då man varken psykiskt eller fysiskt är fri att skapa sig själv.

Mot slutet av Ultravåld öppnas ändå en möjlig väg mot att lämna barndomen. Romanen antyder att det kostar och kräver rätt mycket. Samtidigt, vad är inte frihet värt?

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Vad är inte friheten värd? dök först upp på Liberal Debatt.

Ingen som rört sig i svensk offentlighet de senaste åren kan ha undgått att stöta på idén om ”den djupa staten”. Föreställningen om en tjänstemannakår som i det fördolda styr staten i enlighet med sina egna intressen. Men finns den? En artikel i den liberala schweiziska tidskriften Le Regard Libre spårar begreppet tillbaka till det döende ottomanska riket i slutet av 1800-talet när samhälleliga eliter konspirerade med kriminella grupperingar i de svaga institutionerna.  

I dag känner vi mest begreppet i dess amerikanska form. När jag för några år sedan deltog i en libertariansk konferens i North Carolina för några år sedan blev stämningen snabbt eldfängd när The Deep State kom på tal. ”Vi borde bara åka till Washington och slänga ut alla byråkrater ur sina kontor!”, ropade en ung man. 

Ett par år senare stormades Förenta staternas Kapitolium av just sådana som trodde på konspirationen. 

Men sanningen om den djupa staten är långt gråare, långt tråkigare men också långt tryggare än vad konspiratörerna vill få oss att tro, åtminstone i Sverige. 

Det är något vi kan tacka Preussen för. På 1800-talet revolutionerades landets statsförvaltning genom idén att tillsättningar av tjänstemän borde baseras på merit och prestation, inte kontakter eller nätverk. Sedermera blev denna modell också ett svenskt ideal som överlevt till våra dagar. 

Den funktionella måttfullhet som präglar Sveriges ”djupa stat” når ända till Regeringskansliets lunchrestaurang, där fredagarnas desserter alltid serveras i bonsai-format. Fira helgen, visst. Men inga överdrifter på skattebetalarnas bekostnad.  

I viss mån påverkas också politiska tjänstemän av detta preussiska ideal. 

Att som politiskt sakkunnig ta steget över tröskeln in på Rosenbad 2022 ska jag alltid minnas som en personlig metamorfos. Över en natt förändrades min lojalitet från att tjäna ett parti, Moderaterna, till att tjäna en nation, Sverige.  

Inget imponerar på en opolitisk förvaltning som en politisk ledning som vet vad den vill.

Ändå är mötet mellan politiska tjänstemän och opolitiska diton fyllt av friktion. Däremellan ryms spännvidden mellan två filosofier för styrning, beslutsfattande och legitimitet: statens regler mot partiernas opinionsbildning, statens beredningar mot partiernas medlemsdemokrati, formell hierarki mot informella nätverk. 

Trots det utvecklas relationen mellan de politiska och opolitiska tjänstemännen oftast till en ömsesidigt gynnsam symbios, där det inte råder några tvivel om vilka som har det sista ordet. Det är en välkänd sanning i politiken att nya ministrar behöver akta sig för att bli styrda av sina departement. Mindre talas det om det faktum att de flesta tjänstemän vill bli styrda.  

Inget imponerar på en opolitisk förvaltning som en politisk ledning som vet vad den vill. Velighet och ombytlighet inger förakt; bestämdhet och långsiktighet inger respekt. Här behöver man se att politiken också för en opolitisk tjänsteman fyller en vital funktion som långsiktig styråra. Sent ska jag glömma det inspirerade tack jag fick av en UD-tjänsteman som svar på en promemoria med några ideologiskt koherenta principer för regeringens syn på internationell handel.  

Mot detta finns såklart en del undantag. Demokrati trumfar förvaltning, men ibland gnisslar det ändå till. En ambassadör blev en gång förnärmad när jag kallade henne och ett par UD-kollegor till ett möte på mitt kontor i Arvfurstens palats. ”Det hör ju inte till vanligheten att vi möts på en politiskt sakkunnigs kontor”, lät hon meddela med illa dold överlägsenhet. 

En annan egenhet är hur väsentlig information ibland kan undanhållas från den politiska ledningen. Men det som man lätt tar för slughet kan lika gärna vara omsorg. I en professionell organisation låter man ledningen arbeta med det strategiska, medan det taktiska hanteras utan att belasta ledningen. Först när enskilda händelser förvandlas till mediala skandaler blir det väsentligt för ministern att veta x eller y. 

Allt detta är ändå bara en repa i lacken på den Volvo som, tryggt brummande av svensk ingenjörskonst, fortsätter framåt år efter år. 

Ty sådan är den djupa staten: Lite tråkig, lite fyrkantig, men ack så pålitlig. 

Carl-Vincent Reimers är programansvarig för Europafrågor på Timbro. Han har tidigare jobbat som politiskt sakkunnig till statsminister Ulf Kristersson och bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Till den djupa statens försvar dök först upp på Liberal Debatt.

I takt med att Sverige blev mångkulturellt växte också en ny litteraturgenre fram. Skildringar av invandrares erfarenheter – flerspråkighet, värderingskrockar, mellanförskapet – blev oumbärliga för att förstå vårt nya land. Till saken hör att dessa erfarenheter främst förmedlas av de största invandrargrupperna, nämligen de med rötterna i Mellanöstern. Det har lett till att migrantidentiteten tenderar att snävas in till frågor som hedersförtryck, rasifiering och islamofobi. Det är, ärligt talat, rätt trist.

I Sverige levde år 2021 över 102 000 personer som antingen föddes i Sovjetunionen eller i det postsovjetiska landskapet. De ukrainska flyktingarna har sedan dess puttat upp siffran ännu mer. Addera dessa människors svenskfödda barn och plötsligt är det en rätt så betydande del av befolkningen som delar en ytterst specifik identitet. Denna ryskspråkiga värld har tillgängliggjorts för allmänheten av journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina i reportageböckerna Imperiets barn (2023) och De livegnas land (2025). Hon har dock främst skildrat skuggsamhället, med dess svartkontrakt, migrationsfusk och maffiabossar. Och i skönlitteraturen tenderar närvaron av denna värld att reduceras till spionsagor. Att Polaris nu översatt den tysk-ukrainske Dmitrij Kapitelmans finurliga och sorgsna lilla roman Ryska specialiteter är därför en gärning för allmänbildningen.

Klipper han med familjen, klipper han också med den ryskspråkiga världen och därmed med en del av sig själv.

I Kapitelmans Leipzig ligger Magazin, ett allt i allo-livs där man kan hitta rysk majonnäs,  armenisk konjak i dolkformade flaskor, militärjackor, SIM-kort… ja, allt man kan tänkas behöva för att slippa assimilering. Butiken drivs av en rysktalande judisk familj från Ukraina. Författarjaget, sonen Dmitrij, kom till Tyskland som åttaåring och tvingas därför jonglera de olika språkidentiteterna. Ryskan är hans ”inhalator”. Han läser varje dag för att hålla fast vid sitt modersmål – för vem är han utan det? Trots detta glider språket mellan fingrarna och värre blir det när mamman, fastklistrad vid nyhetssändningarna från Moskva, börjar tala om ukrainska nazister. Dmitrij står politiskt på motsatt sida och vill egentligen distansera sig. Samtidigt är han smärtsamt medveten om rävsaxen han sitter i. För det handlar inte bara om barnets villkorslösa kärlek till sin mor. Klipper han med familjen, klipper han också med den ryskspråkiga världen och därmed med en del av sig själv.

Med hjälp av språklekar målar Kapitelman upp huvudkaraktärens tvivel och ångest över sin identitet. Här blir de ständiga infogningarna av ryska uttryck, ibland direkt på kyrilliska, ett bärande element. Alla invandrarfamiljer känner igen dessa skämt, detta att blanda ord på två-tre språk i samma mening. Och det latiniserade ”Magazin” har trots allt en helt annan aura än ”Mагазин”, något läsaren vänligt (och välkommet) påtalas om och om igen. 

Samtidigt träder Dmitrijs tillvaro fram som ett pärlband av absurda situationer. Kapitelman räds inte galghumorn. Som när han kommer till Butja och det vid ortskylten står en enorm reklampelare med orden ”Mer espresso, mindre depresso”. Mörkt? Visst. Stilistiskt läckert motsatsförhållande? Absolut!

Även om det stundtals kan bli för mycket av det goda, är det just genom just dessa små humoristiska grepp som de brännande frågorna ställs: Vilka är vi när vi bestjäls eller förlorar våra föräldrars språk? Och vad innebär det att vara ryss, jude, ukrainare år 2026? Kapitelman levererar inga svar, men han är själv fasligt nyfiken – och det är skäl nog att läsa hans bok.

Margareta Barabash

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget ”Mer espresso, mindre depresso”, säger reklamskylten i Butja dök först upp på Liberal Debatt.

Sommaren 2023 måste ha varit särskilt svettig på regeringskansliet. Natointrädet strulade, Turkiet vägrade godkänna Sveriges medlemskap som svar på protesterna mot den religiösa diktaturen.

Förutom en upp och ner-hängd docka föreställande Recep Tayyip Erdoğan var koranbränningarna nålar i ögat på den turkiska presidenten. Situationen väckte två inkompatibla borgerliga impulser: den liberala viljan att värna yttrandefriheten och den konservativa önskan att främja ordning.

Konflikten blev ett reellt problem för de partier som styr Sverige.

”Det är lagligt, men inte lämpligt” sade Ulf Kristersson, statsminister och ledare för liberalkonservativa Moderaterna om koranbränningarna. Ett jämkat uttalande fick sammanfatta den liberala impulsen att tolerera yttrandet med den konservativa impulsen att missakta ordningsstörningarna. Samma sommar beställde justitieminister Gunnar Strömmer (M) en utredning som syftade till att rikets säkerhet ska vara skäl att inte tillåta allmänna sammankomster – ett uppenbart konservativt steg. Yttrandefriheten var priset för att upprätthålla ordning och diplomatiska kontakter.

Sakine Madon kritiserar denna slentrianmässiga inställning till yttrandefriheten i Till kättarens försvar (2025).

Sakine Madon kritiserar denna slentrianmässiga inställning till yttrandefriheten i Till kättarens försvar (2025). Hon förespråkar en kraftigare yttrandefrihet, men även för henne har rättigheten en gräns.

I december i fjol utvecklade hon sin linje i ett samtal arrangerat av Liberal Debatt ihop med Studentföreningen Verdandi i Uppsala. Gränsen för det tillåtna passeras vid utsagor som uppviglar till våld, menade Madon – en mer tillåtande definition än den nuvarande lagtolkningen ger.

Två exempel nämns i Kättarens försvar.

Det första är ett fall från 2020. En man brände en koran, inlindad i bacon, utanför en moské i Linköping. Sedan spred han en film på aktionen, tonsatt med låten ”Remove kebab”, som spelades i anslutning till ett terrordåd som dödade 51 muslimer i Christchurch, Nya Zeeland, 2019. Det andra fallet är från Sergels torg i Stockholm, 2016. Turkiska riksförbundets vice ordförande skanderade i ett tal bland annat att ”de armeniska hundarna ska dö”. Publiken ropade tillbaka: ”Död!”. 

Både fallet i Linköping och det från Sergels torg ledde till fällande domar som hets mot folkgrupp. 

En liberal gräns för yttrandefriheten kommer inte kunna vara konsekvensneutral eftersom samma kränkning har olika utfall i olika situationer. En religiös minoritet kan ha goda skäl att ta hot på allvar medan en annan reagerar med en axelryckning – det kan göra att samma kränkning begränsar möjligheten till religionsutövning i ett fall men inte ett annat.

När yttranden eller demonstrationer utgör ett substantiellt hinder för den enskilde att utöva sina friheter är gränsen för det tillåtna säkerligen passerad, då har frihet för vargarna inneburit förtryck mot fåren.

Medan den liberala gränsen är luddig är den konservativa gränsen för yttrandefriheten svag. Den moderna konservatismens gudfader, Roger Scruton, beskrev att staten legitimt kan ingripa i allt det som kan försvaga social sammanhållning: provokationer undanbedes. Lag, moral och normer är ihopvävda enligt Scruton – eftersom att det är olämpligt att bränna Koranen kan det lika gärna vara olagligt, till exempel med hänvisning till rikets säkerhet.

Den konservativa attityden gäller inte bara protester – den syns även i vardagliga attityder.

Sakine Madon skriver om Kvartals chefredaktör, Jörgen Huitfeldts, kommentarer om en privat dekoration. Vid en bjudning såg Huitfeldt en Muhammedkarikatyr hängande på väggen, han ansåg att karikatyren var destruktiv och ifrågasatte syftet med att påminna om skändelsen mot muslimer. 

Om borgerligheten – eller ett enskilt parti – ska kunna förena konservatism och liberalism kommer de i flera lägen tvingas prioritera mellan dem.

Med ett konservativt synsätt blir koranbränningar störande, karikatyr onödig och utmanande offentlig konst kränkande, normanpassning och ordning står främst.

Om borgerligheten – eller ett enskilt parti – ska kunna förena konservatism och liberalism kommer de i flera lägen tvingas prioritera mellan dem. I sociala frågor är det svårare att sammanfoga politiken än i ekonomiska. I en politisk era som präglas av nationell identitet och social gränsdragning kommer det vara svårare för liberalkonservatism att gå ihop än i en tid som definieras av tillväxt och ekonomisk politik.

Den liberala hållningen är friskare än den konservativa: repressiva åsikter möts bäst med öppen debatt, inte med repression. 

I Till kättarens försvar gör Sakine Madon tydligt att yttrandefriheten måste vara omfattande för att fylla någon som helst funktion, hon påminner också om Montesquieus gamla sanning: att skyddet för andras yttrandefrihet också är skyddet för din och min yttrandefrihet.

Gustaf Lindskog

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget När Erdogan ställer krav är det svårt att vara liberalkonservativ dök först upp på Liberal Debatt.

Minns du den första gången konsten förändrade ditt liv? Horace Engdahl minns. När han är femton år gammal hör han för första gången Frédéric Chopins vals op. 64 nr 2 framföras under en tv-konsert. Det tre och en halv minut långa stycket förhäxar Engdahl. Livet klyvs i ett före och ett efter. Medveten om att han är alldeles för gammal för att bli en sann pianist sätter han sig ändå vid instrumentet. Efter timmar, veckor, månader behärskar han valsen och tar sig därefter an kompositörens resterande verklista med samma lidelse. I skydd av natten tar han sig in i kyrkans föreningslokaler och umgås med mazurkorna på andaktspianona.

Berättelsen inleder Engdahls nya essäsamling, den rara lilla skriften Själen och musiken som gör anspråk på att vara ”i stället för självbiografi”. Mötet med valsen mynnar ut i en tillbakablick på livets första förälskelse. Genom att växelvis analysera musikens förmåga att orsaka ”existentiella revolutioner” och väva in dem i sin egen livshistoria beskriver han människosjälens tillblivelse och mognadsprocess. Trots – eller tack vare – att han ibland rör sig väl långt ifrån det självbiografiska elementet (essän om poeten Stéphane Mallarmés teoribildning om konstarternas ömsesidiga förhållande är en essä om precis detta och ingenting annat), är det en ömsint läsning rätt igenom. 

Lika skvallrigt spännande som det vore att läsa om Ulf Kristerssons första kyss, lika intressant vore det att läsa hans analys av den låt som spelades samtidigt. 

Här har Engdahl kanske kommit på det enda verkligt intressanta sättet att skriva en självbiografi. Han fastslår i inledningen att skillnaden mellan att vara ung och att inte vara det är att man med åldern inte längre råkar ut för omvändelser. Och nog är det dessa omvändelser som är det mest intressanta, dessa byggstenar som staplats för att slutligen ta formen av en människa. Fler politiker, kändisar och övriga memoarförfattare borde inspireras av stilgreppet. Åtminstone de som menar allvar med att blotta sitt innersta för sin publik och samtidigt uppvisa intellektuella anspråk. Lika skvallrigt spännande som det vore att läsa om Ulf Kristerssons första kyss, lika intressant vore det att läsa hans analys av den låt som spelades samtidigt. 

Att ta sig igenom de 120 sidor korta skriften tar oväntat lång tid. Det beror på att tankarna ständigt far i väg till det egna livets existentiella revolutioner. Häri ligger skriftens sprängkraft. Horace Engdahls berättelse om Horace Engdahl blir också en berättelse om människan.

Margareta Barabash

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Horace Engdahls själ är hela människosläktets själ dök först upp på Liberal Debatt.

Jag känner mig lite dum när jag ställer frågan, men jag är tvungen: ”Kan ni snälla förklara för mig vad en planeringsenhet gör i en stad som inte har stadsplanering?”

Stadsplanerarna Misty Staunton och Suvidha Bandi utbyter en blick med varandra. Det är uppenbarligen inte första gången de fått den här frågan. Misty tar ordet.

– Det som är speciellt med Houston är att vi inte har något planmonopol. Ägaren kan när som helst ändra tomtens användningsområde utan att kolla med oss, men vi har fortfarande saker att göra. Vi kollar om nybyggnation överensstämmer med byggreglerna, man får inte bygga hur man vill, men att vi inte lägger oss i vad som byggs håller nere priserna.

Houston är unikt bland amerikanska städer. Det är den enda miljonstaden som saknar zoning laws, motsvarigheten till det svenska planmonopolet. Det betyder dock inte att staden saknar byggregler. Suvidha berättar hur processen ser ut.

– Varannan vecka har vi ett stort möte där vi beslutar om alla inkomna bygglovsansökningar. Inför det har vi kontrollerat om de uppfyller alla regler, minimal tomtarea, översvämningsskydd, parkeringskrav, avstånd mellan korsningar och så vidare. Uppfyller man reglerna så godkänner vi. Vill någon klaga på beslutet måste man visa hur den inskickade planen strider mot reglerna. Totalt tar det oss 10-15 dagar, men vi försöker få ned det till sju.

I Houston är alltså bygglovsprocessen helt omvänd mot den svenska. I stället för att politikerna pekar ut vad som ska byggas var, är sådana beslut helt upp till fastighetsägarna och byggbolagen. Byråkraterna kontrollerar bara att de gemensamma reglerna uppfylls. Resultatet är att staden har bland de lägsta byggkostnaderna i hela USA. Enligt Misty är det resultatet av politisk prioritering.

– Politikerna är tydliga med att de vill ha överkomliga bostadspriser, det får man om fastighetsägarna får göra vad de vill med sin egendom. Dessutom ändrar vi ständigt byggreglerna för att hålla nere kostnaderna.

Redan 1998 minskade Houston den minimala tomtarean i stadens centrala delar från 465 kvadratmeter, vilket fortfarande är standard i stora delar av USA, till 130 kvadratmeter. 2013 utsträckte man samma regel till i stort sett hela staden, och 2023 lättade man på reglerna för flerfamiljshus och parkeringar.

Under samma period har priserna i New York ökat med 147 procent och San Francisco med 216. 

Som följd har Houston lyckats hålla huspriserna nere trots sin enorma tillväxt. De enda större städerna i USA som har billigare boenden är utflyttningsorter i rostbältet som Detroit, eller platser med markant lägre löner som San Antonio. Inflationsjusterat är huspriserna till och med lägre i Houston i dag än 1980, samtidigt som staden mer än tredubblat sin befolkning. Under samma period har priserna i New York ökat med 147 procent och San Francisco med 216. 

Även i Sverige har priserna på fastigheter stigit kraftigt sedan SCBs Fastighetsprisindex startade 1981. Hyreshus har haft den starkaste inflationsjusterade värdeökningen med 251 procent, följt av fritidshus med 198 procent och småhus med 151 procent. När det kommer till bostadsrätter har kvadratmeterpriserna i Sverige ökat från 4997 kronor 1996, då Svensk Mäklarstatistik började mäta, till 44 894 kronor 2025. Det är en inflationsjusterad ökning på 454 procent.

Houston saknar dock inte helt planerade områden. Det är dock inte politikerna som planerar. Systemet kallas deed restrictions, eller privaträttsliga avtal.

När en byggherre planerar ett nytt bostadsområde i Houston kan de skriva in specifika regler och restriktioner direkt i köpekontrakten. Avtalen knyts till marken och följer med oavsett vem som äger fastigheten i framtiden. De kan reglera allt från att området är exklusivt reserverat för villor (vilket hindrar grannen från att öppna en högljudd bilverkstad eller en nattklubb) till mer detaljerade estetiska krav på fasadfärger, staketens höjd eller var sopkärlen får stå.

Houstons modell är ett marknadsbaserat alternativ till traditionell stadsplanering. I stället för att kommunens politiker ber tjänstemännen dra streck på en karta för att bestämma hur hela staden ska se ut, styrs besluten av utbud och efterfrågan. Konsumenterna kan själva välja vilken typ av grannskap de föredrar. Den som vill ha lugn, ro och strikt enhetlighet köper in sig i ett område med omfattande privaträttsliga avtal. Den som i stället prioriterar maximal frihet att bygga om sitt hus, starta verksamhet på tomten eller bygga ett flerfamiljshus, söker sig helt enkelt till områden med få eller inga restriktioner.

Invånarnas skepsis mot politisk inblandning i äganderätten, anledningen till att staden har bra och billiga bostäder, var helt enkelt för stark.

För byggherrarna blir reglerna ett sätt att maximera värdet på det de bygger. De skapar de restriktioner som de tror att framtida köpare är villiga att betala för. Blir reglerna för strikta eller för slappa i förhållande till vad människor efterfrågar, kommer de få svårt att sälja husen. Dessutom har alla avtalen ett slutdatum, och förlängs bara om tillräckligt många boende röstar för fortsatt reglering.

En unik detalj i Houstons system är hur dessa privata avtal upprätthålls. Normalt sett i USA är det motsvarigheten till bostadsrättsföreningar (HOA), eller enskilda grannar, som måste dra varandra inför domstol om ett avtal bryts, vilket kan vara både dyrt och uppslitande.  Eftersom avtalen är så centrala för stadens funktion, har administrationen i Houston valt att hjälpa invånarna att upprätthålla dem. Om någon bryter mot ett avtal kan staden kliva in och stämma fastighetsägaren å grannarnas vägnar.

På så sätt har Houston lyckats kombinera fördelarna med en fri byggmarknad med invånarnas behov av förutsägbarhet. I dag är de flesta Houstonbor nöjda med systemet, men historiskt har det behövt försvaras. Houstons väljare har gått till valurnorna flera gånger för att ta ställning till om staden ska införa en traditionell stadsplan, och varje gång har svaret blivit ett nej. Redan 1948 och 1962 hölls folkomröstningar där förslagen om att införa zonindelning röstades ner. Invånarnas skepsis mot politisk inblandning i äganderätten, anledningen till att staden har bra och billiga bostäder, var helt enkelt för stark.

Den verkliga prövningen kom 1993. Då röstade stadsfullmäktige igenom zoning laws, pådriven av inflytelserika husägare som oroade sig för att karaktären i deras villakvarter höll på att förändras. Men motståndet organiserade sig snabbt, samlade in tillräckligt med namnunderskrifter och tvingade fram en bindande folkomröstning för att riva upp beslutet.

Houston är en Monet, andra städer är Rothkos.

Kampanjen inför omröstningen blev stenhård och ritade om den politiska kartan. Zoning laws förespråkades av den etablerade medelklassen, som argumenterade för ordning, reda och skydd av den egna närmiljön. Motståndarna samlade en bred och udda koalition av fastighetsutvecklare och företagare – som gjorde gemensam sak med stadens minoritetsgrupper och låginkomsttagare.

Nej-sidans huvudargument var att stadsplanering i praktiken skulle bli en osynlig mur. De menade att zoning skulle driva upp bostadspriserna, göra det svårare för invånare att starta småföretag i sina egna kvarter och fungera som ett verktyg för ekonomisk och rasifierad segregering. Det faktum att byråkrati slår hårdast mot de med minst resurser var det starkaste argumentet.

När rösterna väl räknades på valnatten vann nej-sidan med knapp marginal – 52 procent mot 48. Houstons oortodoxa och fria modell överlevde. Sedan dess har frågan om att införa ett planmonopol varit stendöd. Politiken har i stället inriktat sig på att hyvla ner resterande byggregler. Resultatet är den mest välmående bostadsmarknaden i hela USA, och kanske i hela västvärlden.

Dagen efter mitt möte med Misty och Suvidha träffar jag Margaret Brown som nyss gått i pension men som tidigare var direktör för planeringsenheten. Hon minns folkomröstningen 1993, hon var med och tog fram förslaget som man röstade om.

– Det var en Houston-style zoning. Inte för mycket regler, och inga områden som var bara för villor, men det förlorade ändå. Houstonborna har alltid sagt ”berätta inte för mig vad jag ska göra med min egendom”. Utan zoning har vi kunnat växa och utvecklas utan att priserna drar iväg.

Margaret beskriver sedan Houston på det mest målande vis jag hört.

– Houston är en Monet, andra städer är Rothkos.

Mellan de två tror jag att de flesta väljer Monet.

Rutger Brattström är projektledare inom internationell marknadsekonomi på Timbro

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Ingen plan löser bostadskrisen dök först upp på Liberal Debatt.

Som Uppsalastudenter är vi bortskämda med abstrakta 1700-talsdeviser. Poeten Thomas Thorilds välkända ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” är en av dem.

För Thorild skulle aforismen förstås i logisk bemärkelse, som att det rätta innebär det logiskt rätta, men när citatet valdes i samband med universitetshusets byggnation under 1800-talets andra hälft var betydelsen snarare moralisk. I dag riskerar Thorilds ord åter få en förvanskad – nu politisk – innebörd.

Universiteten har i århundraden varit motorn för mänsklighetens utveckling. Som institutioner är de ovärderliga, för våra vetenskapliga och kulturella framsteg, men också för demokratin. När forskningen styrs från högre ort, eller bedrivs utifrån en redan fastställd slutsats eller samhällsanalys, hämmas dock dess fulla potential. 

Dessutom är det problematiskt ur ett demokratiskt hänseende. Det är väsentligt med en akademi som är fristående politiken för att fostra en kritiskt tänkande och samhällsengagerad befolkning, men när politiken stryper det fria tänkandet försvinner också möjligheten att göra motstånd mot antidemokratiska tendenser. Den utvecklingen går att se idag.

Sedan USA:s president Donald Trump åter intagit Vita huset har en konflikt pågått mellan administrationen och flertalet amerikanska universitet. Enligt Trump har universiteten blivit grogrund för en vänsteropinion och han har därför försökt dra in deras statsbidrag. Majoriteten av de utsatta universiteten har kuvats, men Harvards universitet är ett lysande undantag. De har stått upp för den akademiska friheten. Men ett liknande motstånd vore inte möjligt på de flesta lärosäten i Sverige.

Det som hindrar politikerna att lägga sig i läroverkens verksamhet är därmed inte lagen eller organisationsformen, utan enbart en norm.

Lejonparten av de svenska universiteten är förvaltningsmyndigheter – en otvetydigt problematisk förvaltningslösning. De är juridiskt direkt underställda regeringen, och kan påverkas likt alla andra myndigheter. Som Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, formulerar det: ”Verksamhetsformen gör dem öppna för politisk styrning”.

Hon har vidare, i en utredning publicerad av Sveriges universitets- och högskoleförbund, funnit att den akademiska friheten inskränkts de senaste trettio åren. Det som hindrar politikerna att lägga sig i läroverkens verksamhet är därmed inte lagen eller organisationsformen, utan enbart en norm. Och allt som behövs för att ändra denna norm är en enskild partipolitisk toker – en svensk Trump.

I samband med utvecklingen i USA tillsatte den svenska regeringen en utredning kring hur den akademiska friheten kan stärkas. Det var mycket välkommet. Den akademiska friheten är förvisso reglerad i lag i Sverige, men endast mellan universitetet och individer – inte mellan universiteten och staten. Riktig akademisk frihet existerar alltså inte.

Trots motstånd från både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna i riksdagen valde regeringen att gå vidare med utredningen – en av få frihetsfrågor där Tidöregeringen faktiskt har stått på sig. Kvar står emellertid de ideologiska ställningstagandena. För trots deras olikheter förenas S och SD i en gemensam och farlig föreställning: att staten är universitetens mest lämpade befälhavare. I januari 2026 yttrade Socialdemokraternas högskolepolitiska talesperson Anders Ygeman att ”den akademiska friheten säkras bäst genom att ha politiska ledare som värnar vetenskapens oberoende.” SD formulerar sig på liknande sätt.

Varför driver de denna linje? För att de vill kunna påverka universiteten i sin egen ideologiska riktning.

Den enda rimliga slutsatsen är att en organisationsförändring är nödvändig.

Våren 2025 ville exempelvis SD dra in de statliga bidragen till Chalmers, för att de skulle öppna ett så kallat ”DEI-office” – ett initiativ med syfte att öka lärosätets jämlikhetsarbete. SD försöker importera det amerikanska kulturkriget till Sverige. För S handlar det om att skydda sin egen socialistiska version av frihet. För Ygeman är statlig styrning okej, så länge rätt person (socialdemokrater) innehar makten. Dock kan han knappast garantera att inte en antidemokrat kommer till makten.

Sveriges två största partier driver därmed en politik för att de själva ska kunna påverka universiteten som de vill – det kan knappast definieras som akademisk frihet.

Regeringens utredare bör ta ett större grepp om den akademiska friheten. Den enda rimliga slutsatsen är att en organisationsförändring är nödvändig, som en omvandling av lärosätena från myndigheter till stiftelser. Det är en förvaltningspolitisk reform som hade skyddat universiteten från politisk styrning och faktiskt värnat den akademiska friheten.

Det finns redan lärosäten som fungerar enligt denna organisationsform, exempelvis Högskolan i Jönköping. 1994 överfördes högskolan från statligt till privat huvudmannaskap och styrs i dag av en stiftelse där regeringen tillsätter delar av styrelsen, medan den dagliga verksamheten drivs i ett av stiftelsen helägt aktiebolag. Högskolan är därmed friare i sin verksamhet och den lyder också under aktiebolagslagen, något som minskar dess administrativa börda. Fler reformer är nödvändiga för en världsledande akademi, men att åtgärda det demokratiska problemet måste stå högst på agendan.

För Socialdemokraterna är en stiftelsereform lika med ett marknadsexperiment. Det kunde inte vara längre ifrån sanningen. I stället är det en helt nödvändig reform för att stärka den akademiska friheten när den allt mer hotas, även från våra svenska riksdagspartier. För när S och SD tydligt ger uttryck för en politik där akademin ska kuvas i deras riktning måste borgerligheten ha lite stake och stå upp för den faktiska friheten.

Akademisk frihet som vilar på politisk självbehärskning är ingen verklig frihet. Att låta räven vakta hönshuset är inte rätt väg att gå.

Harry Grauers och Max Bundell är vice ordföranden för Geijerska studentföreningen

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Sossar och sverigedemokrater hotar den akademiska friheten dök först upp på Liberal Debatt.