Visitationszoner, anonyma vittnen, ansiktsigenkänning i realtid, säkerhetsförvaring, skärpta straff och sänkt straffbarhetsålder. Det är ett axplock av de rättspolitiska åtgärder som den sittande regeringen har talat sig varm för, och som i de flesta fall redan hunnit bli lag. Många av dem utan särskilt mycket mothugg från oppositionens sida. Ofta har det gått fort, väldigt fort, med direktiv som krävt förslag i viss riktning, oavsett om utredningen har funnit skäl till det. Den snabba takten och mängden förslag har genomgående motiverats med att vi har en exceptionell och akut brottslighet att bekämpa. 

Men skälen går även att spåra till det avtal som den sittande regeringen träffade för att kunna tillträda under hösten 2022. Tidöavtalet innehöll en rad detaljerade förslag på rättsområdet, varav flera innebar allvarliga inskränkningar i våra fri- och rättigheter. Och när mandatperioden nu går mot sitt slut är det uppenbart att regeringen har satt avtalsenlig leverans före allvarlig kritik från remissinstanser och Lagrådet. 

Att uppvisa handlingskraft för att ”få ordning på Sverige” har trumfat invändningar mot att införa lagar som varken är effektiva eller ändamålsenliga. Och inför hösten utlovar nu Ulf Kristersson att utrota gängen om han får förnyat mandat. 

I mina öron ekar dock Kristerssons vallöfte tomt. 

Det är en självklarhet att vi måste trycka tillbaka den organiserade brottsligheten. Men för att lyckas med det måste vi utgå från en korrekt bild av verkligheten. Och där leds tankarna alltför ofta fel när vi pratar om gängen. I dag utgör inte unga och våldsbenägna narkotikalangare i förorten majoriteten av gärningsmännen. Enligt en färsk rapport från SMOB är medelåldern inom den organiserade brottsligheten 33 år, och företagsengagemang är vanligt. Den grova organiserade brottsligheten är avancerad, finns i alla samhällssektorer och genererar vinster om svindlande 200 miljarder kronor per år. En stor bit av kakan kommer exempelvis från oseriösa anbud i upphandlingar och bedrägerier i välfärdssektorn. Pengar som, om så krävs, omsätts i våld. 

Därför borde fokus nu ligga på att strypa brottsintäkterna och minska sårbarheterna i systemen. 

Men det kan dessvärre inte politiken, oavsett färg, få bukt med på en mandatperiod. 

Och vägen dit är inte en fängelsepopulation per capita likt Rysslands.

Gunnar Strömmers mantra i debatten har i sin tur varit att genomföra ett ”paradigmskifte”,  där fokus flyttas från gärningsperson till brottsoffer. Och spontant är det lätt att instämma i att ett sådant skifte är rimligt. Att brottsoffer får rätt stöd och hjälp borde vara en självklarhet, liksom att brott utreds inom rimlig tid. Så ser det tyvärr inte ut i dag – och här har heller inte mycket gått åt rätt håll under mandatperioden. 

Mängdbrott, som bedrägerier och stölder, skrivs ofta av direkt – och inte sällan på felaktiga grunder. Ibland hinner brotten inte ens utredas innan de preskriberas.

Men justitieministerns mantra syftar inte främst på att effektivisera brottsbekämpningen. Snarare appellerar det till en form av hämndtanke: att brottsoffer ska få upprättelse genom att gärningspersonen buras in. 

Att förövaren får sitt straff är förstås viktigt, men för den som utsatts för brott är det viktigaste att känna sig trygg igen. Politikens främsta mål borde då vara att minska brottsligheten på aggregerad nivå. Och vägen dit är inte en fängelsepopulation per capita likt Rysslands – en nivå Sverige kommer att hamna på med den straffrättsreform som Tidöpartierna vill driva igenom.

Grova våldsbrott får stort medieutrymme och väcker snabbt ilska och avsky. Världen målas svartvit, människor blir onda eller goda. Och politiker av alla färger hakar på, förkastar och spänner musklerna. Sa nån tre års fängelse? Vi dubblar det! För tro inte att vi vill gulla med buset. 

I en färsk rapport från SNS Demokratiråd framgår samtidigt att sittande regering under sina första två regeringsår fått både mer och allvarligare kritik från Lagrådet än någon tidigare regering sedan 2006. Samma rapport visar dessutom att oppositionen, trots kritiken, till stor del köper regeringens förslag. 

Återigen, ingen vill ju framstå som en vekling.

Som liberal häpnar jag över den rädsla som brett ut sig i den politiska mitten – rädslan att bli kallad vänster om man inte vill delta i repressionsspiralen. Som åklagare vet jag att den som sitter framför mig i rättssalen ibland är både brottsoffer och förövare. Som jurist, med lång erfarenhet från rättsväsendet, har det varit närmast plågsamt att se regeringen återkommande vifta bort relevanta invändningar från professionen. 

När jag i höst lämnar riksdagen är min förhoppning att nästa mandatperiod för med sig ett mer sansat tonläge i den rättspolitiska debatten. För löften om att utrota gängen under en mandatperiod håller inte för seriös granskning. Och med illa underbyggda lagar och överfulla fängelser kommer vi aldrig att få bukt med den grova kriminaliteten. Snarare tvärtom.

Malin Björk

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Jag lämnar riksdagen med hopp om en sansad debatt dök först upp på Liberal Debatt.

Eric Luth skriver att det är dags för en konstitutionell debatt i Sverige. Jag instämmer. Jag för en sådan på nyhets-sajten Riks, efter att flera av huvudfårans medier har varit ointresserade av ämnet. 

Jag har alltid ansett att Sverige behöver konstitutionella förändringar. SD och jag har lagt demokratiförslag, från förenklade folkinitiativ till folkinflytande vid internationella avtal. Ett av skälen till att jag blev medlem i Sverigedemokraterna var just partiets målsättning att fördjupa demokratin genom att öka folkets inflytande. Men kvittningsdebaclet gör de konstitutionella frågorna akuta. Det visar på att dagens system med vildar är ohållbart. För första gången i svensk historia har riksdagen ett vågmästarparti, nybildade Ambition för Sverige, som ingen har röstat på. MP exploaterade det direkt.

Jag noterar att Luths och min önskan kommer att försvåras om den vilande grundlagsförändringen går igenom efter valet.

Agerandet förstör länken mellan väljare och röstutfall i riksdagen. Demokratin skadas och upphör rent av om länken helt spelar ut sin roll. Varför ska medborgarna då rösta? Prejudikatet är dessutom farligt och kan leda till än svårare situationer efter nästa val. Mandaten måste på något sätt knytas närmare partierna. Som ledamot kan man inom partiet ändå påverka för lokala frågor och i enlighet med personliga vallöften. Farhågorna med partiknutna mandat är dessutom kraftigt överdrivna, inte minst eftersom samtliga debattörer glömmer bort den spärr som möjligheten till den specifika, beslutande folkomröstningen i Regeringsformen utgör. Om 1/3 av riksdagen vill, kan folket därmed säga nej till en eventuell odemokratisk utveckling.

Att det inte är en ”bisarr syn” att minska vildars inflytande, indikeras av att under pandemins små riksdagsförsamlingar enades alla om kvittningssystem som neutraliserade vildarnas inflytande. 

När det kommer till att Jimmie representerar Jönköpings län beror det på att han blir inkryssad. Här får han fler personkryss per väljare än i någon annan valkrets. SD har rikslista för att medlemmarna med stor marginal ville det i en medlemsomröstning. Det ökar möjligheterna att uppfylla de löften som partiet ger i det kontrakt med väljarna som hela valrörelsen handlar om.

Även jag anser alltså att demokratin bör förbättras. Franska majoritetsval i enmansvalkretsar i två omgångar tror jag dock inte på. Det leder till mittens tyranni. Separata valdagar är mer intressant. Men jag noterar att Luths och min önskan kommer att försvåras om den vilande grundlagsförändringen går igenom efter valet. Det föreslagna kravet på 2/3 majoritet för framtida grundlagsändring kommer att omöjliggöra de flesta förändringar i framtiden och därmed kommer det sista av diskussionerna att tystna. Det blir ju ingen vits att diskutera.

Staffan Eklöf

Inlägget Replik: Är den svenska demokratin redan fulländad? dök först upp på Liberal Debatt.

Den 13 september 2026 avgörs framtiden för den organiserade liberalismen i Sverige.

För mig är det självklart: Liberalerna och liberalismen behövs.

Svaret är individen själv och det är fortfarande kärnan i mitt politiska engagemang.

Mitt engagemang började 2002 när jag gick med i Folkpartiet. Jag såg hur utanförskapet växte och hur framför allt kvinnor hölls tillbaka från möjligheten att forma sina egna liv. För mig blev liberalismen svaret på en enkel fråga: Vem ska ha makten över ditt liv?

Svaret är individen själv och det är fortfarande kärnan i mitt politiska engagemang.

Sedan juni är jag borgarråd för Liberalerna i Stockholm. Jag har haft olika politiska uppdrag genom åren, men drivkraften har alltid varit densamma. Så länge ofrihet och orättvisor begränsar människors liv, behövs en liberal kraft som kämpar emot.

Skolan.

I Sverige växer barn upp utan att lära sig svenska ordentligt. Alltför många elever i våra förorter lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet. I klassrummen saknas studiero och elever får inte det stöd de behöver. Det handlar om ett utanförskap som cementeras och riskerar att gå i arv. Politikens uppgift är inte att lova alla samma liv, men alla barn måste ges en verklig chans att forma sitt eget liv. 

För att bryta utanförskapet finns inget starkare verktyg än skolan. Det är också hjärtat i den liberala ideologin, för utbildning ger människor makt över sina liv. Därför är skolan den viktigaste politiska frågan. Inget annat parti kommer att prioritera den framför allt annat.

Därför behövs Liberalerna.

Tryggheten.

240 000 barn och unga lever i parallella kontrollsamhällen som är sanktionerade av familj, släkt och moralväktare. En verklighet präglad av oskuldskrav, tvångsäktenskap, könsstympning och omvändelseterapi. Jag har genom åren mött kvinnor och flickor vars frihet begränsats av människor i deras absoluta närhet. Det är en utveckling jag aldrig har kunnat acceptera. Att de ska ha mindre rätt till frihet för att förtrycket motiveras med kultur, tradition eller religion.

Den här utvecklingen accepterades under lång tid, på grund av att rädslan att bli kallad rasist var större än viljan att stå upp för den utsatta individen. Nu har straffen för hedersrelaterat våld och förtryck skärpts. Slöjtvång, kusinäktenskap och oskuldskontroller har kriminaliserats och utreseförbudet utvidgats. Det är liberalism i praktiken, när individens frihet väger tyngre än kollektivets krav.

Därför behövs Liberalerna.

Politikens roll är att öppna dörrar, inte skapa nya hinder. 

Tillväxten.

I Stockholm har S-styret höjt kommunalskatten två gånger, infört lokala bestämmelser som försvårar och fördyrar för företag och samtidigt låtit stadens skulder skena iväg. Det är en förhandsvisning av vad vänsterpartierna vill göra nationellt om det blir maktskifte och vad de kommer fortsätta göra lokalt om de behåller makten i fyra år till. Högre skatter, mer politisk styrning och sämre villkor för företagande.

Men utan tillväxt stannar Sverige. Människor ska kunna arbeta, starta företag, anstränga sig och se resultatet av sitt arbete. Politikens roll är att öppna dörrar, inte skapa nya hinder. 

Nu har skatten på arbete, företagande och sparande sänkts. Liberaliseringar och regelförenklingar har genomförts och riktningen är tydlig. Strävsamhet ska löna sig.

Därför behövs Liberalerna.

Den gångna mandatperiodens liberala framgångar har inte uppnåtts utan kompromisser. Det finns reformer där vi hade velat gå längre och andra där vi hade velat stanna tidigare. För mig handlar inte liberalismen om att stå vid sidan medan andra fattar besluten. 

Politik handlar också om ansvar, att klara av att kompromissa och samtidigt flytta samhället i en mer liberal riktning. Utan Liberalerna riskerar inte bara den organiserade liberalismen att försvinna. Även svensk borgerlighet kommer att förändras i grunden. 

Det är vänsterpartiernas våta dröm att Liberalerna åker ur riksdagen, eftersom det skulle öppna dörren för en återupprättad socialdemokratisk hegemoni som dominerade 1900-talet.

Liberalismen behövs när ett barn inte får den utbildning som krävs för att forma sin framtid. När en flickas frihet begränsas av familjens krav. När företagaren möts av politiska hinder i stället för möjligheter. Och när enkla svar lockar i svåra tider.

Det var därför jag blev liberal och det är därför Sverige fortfarande behöver Liberalerna.

Gulan Avci

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Vänstern drömmer om ett Sverige utan Liberalerna dök först upp på Liberal Debatt.

”Välsignad med en aldrig sinande nyfikenhet på nästan allt”, skriver Per Svensson när han summerar vad livet har gett honom. Det är en formulering som skulle kunna stå som motto över hela hans gärning. 

Per Svensson hade starka övertygelser. Han var liberal, trodde på det öppna samhället och hade bestämda uppfattningar om kultur, politik och modernitet. Men han tycktes inte låta värderingarna stå i vägen för nyfikenheten. Snarare tvärtom. Övertygelserna var utgångspunkter för undersökningen, inte dess slutpunkt.

Kanske är det därför När jag dog blivit en så märkvärdig och rik bok. Vad händer med en människa med den läggningen när det som återstår att undersöka är det egna livet och dess slut?

I början av 2024 fick Per Svensson veta att han hade cancer i bukspottkörteln. Tumören satt illa till och läkarens besked var att det sannolikt handlade om månader snarare än år.

Han började skriva. Resultatet är en rik bok som rör sig mellan sjukhusbesök, hundpromenader och cytostatikabehandlingar å ena sidan, och litteratur, filosofi, religion och samhällsanalys å den andra. Illamående och diarréer finns där. Men det gör också Sokrates, Lucretius, Pär Lagerkvist, Astrid Lindgren och Karl Ove Knausgård. Liksom klimatet, Trump, kärleken, familjen och jobbet som journalist.

Erfarenheten sätter igång en tanke, tanken leder till en bok, boken till en annan tanke. Sedan är hunden där igen och behöver gå ut.

Den bildade människan är kanske inte den som samlat på sig flest svar, utan den som har fler sätt att ställa frågor.

Svensson läser till exempel en intervju med filosofen Patrick Linden, som i Mot döden argumenterar mot den långa filosofiska tradition som försökt lära människan att acceptera sin dödlighet. Linden vill i stället bekämpa döden med medicin och teknik. Svensson är skeptisk. Men hans reaktion på någon som argumenterar mot hans egen uppfattning är talande: ”Inser att jag måste skaffa hans bok, Mot döden.” Man kan inte argumentera mot en bok man inte läst. 

Det är ett intellektuellt ideal som blivit mindre självklart i en tid när övertygelser allt oftare blir identiteter. Vi söker oss gärna till människor som delar våra uppfattningar, medier som bekräftar vår världsbild och algoritmer som lär sig vad vi vill höra. Svensson var påfallande ointresserad av den sortens trygghet.

Bildning missförstås ibland som en välfylld ryggsäck: den bildade har läst vissa böcker, känner till historien och vet vem Lucretius var. Svensson var bildad också i den meningen. Men det intressanta är vad han gör med allt detta.

När döden blir konkret börjar han använda det han samlat på sig. Filosofin blir inte ett förråd av auktoriteter utan en samtalspartner. Böckerna ger inte färdiga svar utan nya frågor. Den bildade människan är kanske inte den som samlat på sig flest svar, utan den som har fler sätt att ställa frågor.

Här finns också en förbindelse till Svenssons liberalism. Liberalismen reduceras ibland, av både kritiker och anhängare, till individens rätt att välja: att konsumera vad hon vill, leva som hon vill och bli lämnad i fred. 

Det är för Svensson en tunn föreställning om både människan och friheten. Hos honom finner man en rikare individualism. Människan ska få forma sitt eget liv, bilda sig, utveckla sin personlighet och tänka själv. Men självständighet innebär inte att vända världen ryggen. Tvärtom. Den fria människan måste också kunna rikta blicken utåt.

Svensson skiljer mellan den privata sfär där människan fritt kan odla sin personlighet och den offentliga där hon träder fram som medborgare, hävdar sina värderingar och samtidigt har blicken riktad mot samhällets bästa. Det är en liberalism som tar individen på stort allvar, utan att låta henne göra sig själv till världens centrum.

Per Svensson höll fast vid sina värderingar, men tycktes aldrig anse att världen var skyldig att rätta sig efter dem. Det är en liberal hållning värd att försöka efterlikna.

Kanske är det också därför nyfikenheten blir så viktig. Den kräver både självständighet och öppenhet: modet att tänka själv och insikten att någon annan kan veta något man själv ännu inte vet. Friheten behöver pluralismen, inte därför att alla uppfattningar är lika riktiga, utan därför att ingen av oss har säker tillgång till hela sanningen.

Cancerbeskedet utmanar vår föreställning om frihet. Kroppen sätter gränser. Behandlingarna styr kalendern. Framtiden krymper. Vad återstår?

Ganska mycket, visar det sig. Det går fortfarande att bestämma hur världen ska betraktas. Det går att läsa, tänka och skämta – När jag dog är stundtals en mycket rolig bok. Det går att älska människor och fortsätta intressera sig för det som händer utanför den egna kroppen. Och det går att låta verkligheten rubba också ganska grundläggande föreställningar.

Någon vecka före sin död säger Svensson till sin hustru Ann-Sofi: ”Jag har kommit fram till att jag är troende, och att jag alltid har varit det.” Hon frågar hur han då gör med det metafysiska. ”Det bryr jag mig inte om. Det är det som sker här på jorden mellan oss människor som är det viktiga.”

Jag fastnar för orden ”kommit fram till”. Det låter inte som en bekännelse utan som resultatet av ännu en undersökning. Inte ens när slutet närmar sig verkar han ha något behov av att sluta ställa frågor.

Ju längre sjukdomen fortskrider, desto tydligare blir det hur sammanvävt hans liv är med andra. Ann-Sofi, barn och barnbarn. Vänner. Människor han mött. Romaner, filmer och musik. 

Han konstaterar, i polemik med den narcissistiska egocentriciteten, att världen kommer att fortsätta utan honom: ”Får inte solen snötäcket att gnistra också när jag själv inte finns där?” Det säger något om hans liberalism. Man kan sträva efter att utvecklas till en självständig individ utan att göra sig själv till alltings mått. Man kan stå stadigt i sina värderingar och samtidigt hålla dörren öppen mot världen. Man kan vårda sin nyfikenhet. 

Per Svensson höll fast vid sina värderingar, men tycktes aldrig anse att världen var skyldig att rätta sig efter dem. Det är en liberal hållning värd att försöka efterlikna.

När jag dog är trots sitt ämne en livsbejakande bok. Jag tror att det beror på Svenssons nyfikenhet. Han fortsätter att vara öppen och vilja veta. Därför blir boken också, trots bredden och de fria associationerna, sammanhållen. Den hålls samman av författarens nyfikna sökande.

Till sist återstår inte mycket att undersöka. Per Svensson sätter punkt med att konstatera:

”Jag dör som en lycklig man.”

Christer Nylander

Inlägget Recension: Per Svensson var den nyfiknaste av liberaler dök först upp på Liberal Debatt.

I Georgios Sideras krönika framställs Christopher Nolan som en publikföraktande kreatör som straffar biobesökarna. Argumenten som tas upp är otillgängligheten på IMAX-biografer och att de flesta visningarna av The Odyssey har en beskuren bild. Resonemanget som förs är att IMAX-versionen innehåller bildinformation som den vanliga bioversionen inte innehåller. Därför skulle filmen inte längre vara densamma.

Det låter förstås allvarligt när man läser krönikan. Problemet är att resonemanget i princip uteslutande bygger på en missuppfattning om hur film fotograferas och visas.

Jag arbetar med digitalisering, restaurering och bevarande av analog film. I mitt yrke hanteras varje films presentation så korrekt som möjligt. Detta omfattar att filmens ljus, färg, hastighet, ljud och inte minst bildformat speglar hur filmen ursprungligen visades upp. När man arbetar med film på den nivån blir det snabbt tydligt att varje film är unik och att filmskapare arbetar mot ett, eller flera, bildformat från början.

Vilket bildformat en film ska visas upp i fastställs tidigt i produktionen. Ända sedan ljudfilmen kom har det varit mer regel än undantag att ett negativ innehåller mer bildinformation än vad som till sist når duken.

När vidfilmen, det vill säga biofilm i bredbildsformat, slog igenom på 1950-talet var det vanligt att filma i normalbild med hänsyn till den bredare duken. Detta förekom i flera decennier. Den som såg 12 edsvurna män på bio fick uppleva juryn argumentera i bredbild, medan den som såg samma film på video eller teve istället fick se filmen i 4:3 med lite extra bild i över- och underkant. Båda versionerna var avsedda för respektive visningsformat.

En traditionell spelfilm i bredbild ser snabbt ansträngd och forcerad ut på en IMAX-duk.

Med The Odyssey har Nolan tillsammans med filmfotografen Hoyte van Hoytema arbetat på ett liknande sätt. Kompositionen är gjord för att fungera i både Cinemascope och IMAX. Därför kan den visas upp på en vanlig biograf. Samtidigt är den inspelad i ett format som gör det möjligt att visa filmen på en IMAX-duk med bibehållen estetik och komposition.

Med IMAX är det centrala inte negativets storlek eller mängden pixlar (i fallen med digital film), utan dukens utformning och storlek i förhållande till sittplatserna i biografen. Bilden ska fylla en stor del av synfältet. En traditionell spelfilm i bredbild ser snabbt ansträngd och forcerad ut på en IMAX-duk.

Att kompensera IMAX-filmer med pillarboxing, vilket Sideras tar upp, gör begränsad nytta. Visserligen bevaras mer bildinformation, men IMAX-formatet blir närmast kontraproduktivt med en så liten projicerad bild.

Det Nolan och hans team har lyckats med i The Odyssey är, precis som med The Dark Knight, Interstellar och Oppenheimer, att skapa en film som kan visas upp i flera format än bara ett. En gemensam nämnare är att filmerna är gjorda för biovisning. Det är inte att förakta publiken, utan att värna både publiken och hela biografkulturen.

Sebastian Pettersson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Replik: Nolan värnar biografkulturen dök först upp på Liberal Debatt.

Det är dags för en andra svensk monarki.

Mitt under riksdagens kvittningsdebacle kom jag att tänka på Jean-Luc Mélenchon, den franske extremvänsterns starke man, och hans löfte från parlamentsvalet 2024 om en sjätte fransk republik. 

Idén är förvisso inte ny. Redan 2005 sade François Bayrou, Frankrikes bonnige premiärminister emeritus, i Le Monde att ”det är dags att vända blad. Vi måste gå vidare från den femte republiken.” Liknande tongångar har hörts till både höger och vänster i årtionden. Nu pratas det i poddar och youtubevideor om att den femte republiken är på väg att ”kollapsa”.

Men visst är det inspirerande? Tänk ett land där man talar om sig själv i termer av antal konstitutioner! Landet kan braka samman och återuppstå som en fågel Fenix, samma land i ny skrud. När det politiska styret av olika skäl inte längre fungerar, då skapar man en ny republik.

Förvisso har vi i Sverige också reviderat regeringsformen, senast 2010. Men inte kallar vi landet för den andra svenska monarkin för det. Vi styrs fortfarande av det kanoniserade fluffet till regeringsform från 1974. Kanske är det dags att ändra på det? 

Häromdagen hävdade en vän efter några öl att vi svenskar är bättre på att tillämpa än på att tänka. Så kommer det sig att medan Danmark kan stoltsera med Kierkegaard, och Norge med att Wittgenstein åtminstone bodde där ett tag, har Sverige framför allt tagit död på Descartes, kuggat Foucault och sedan utbildat en massa kompetenta ingenjörer.

Kanske gäller detsamma med politik? Vi är bra på att tillämpa den, men diskuterar sällan hur den ska bedrivas.

Det handlar inte bara om att man som riksdagsledamot inte längre kan kan få ledigt från jobbet, utan också om vem man som folkvald egentligen representerar.

Kvittningsdebaclet har blottat en ovanlig spricka i den svenska statskonsten. En perifer ordningsfråga blommar ut till en stor konstitutionell debatt. Det handlar inte bara om att man som riksdagsledamot inte längre kan kan få ledigt från jobbet, utan också om vem man som folkvald egentligen representerar: i vilken utsträckning mandatet verkligen är personligt (som grundlagen förutsätter) eller om det borde tillfalla partiet.

SD:s syn, att svenska folkets vilja återspeglas i partiernas valresultat snarare än i vilka politiker som faktiskt väljs – och att det är det förhållandet som måste upprätthållas i kammaren oavsett vad de valda politikerna väljer att göra – står i strid med grundlagen. Men jag skulle önska att de aktivt började förespråka en sådan förändring. Det kunde vara starten på en riktig konstitutionell debatt.

Det står så klart SD fritt att hålla på med sina rikslistor och låta Jimmie Åkesson representera Jönköpings län i riksdagen, medan Staffan Eklöf – som faktiskt bor i Jönköping – i stället representerade Halland förra mandatperioden. Men någon rimlig ordning är det inte. Valkretsindelningen kan lika gärna avskaffas, som i EP-valet, om representanterna ändå kan komma lite varifrån som helst.

Debatten skulle också kunna handla om antalet ledamöter. Om man sällan behöver vara i riksdagen, likt Jimmie Åkesson, då kanske man inte behöver så många riksdagsledamöter? En tredjedel torde räcka om ledamöten som sådan ändå inte fyller någon roll i egen person.

Min drömmonarki skulle innehålla majoritetsval i enmansvalkretsar. Jimmie Åkesson ska inte kunna representera min hemstad Jönköping med mindre än att han bor i Jönköping, med mindre än att han engagerar sig för Jönköpings skull i riksdagen. När satte han senast sin fot i Bibelbältet?

Man skulle, som i Frankrike, kunna ha majoritetsval i enmansvalkretsar i två omgångar. Då får svenskarna både rösta på vad de tycker bäst om (i första omgången), och sen förhindra den kandidat de tycker sämst om (i andra omgången). Ett bra sätt att främja ett flerpartisystem samtidigt som man tvingar parlamentarikerna att faktiskt vara lokalt förankrade. Bryr du dig inte om Jönköping? Då kommer du inte att väljas av Jönköpingsborna. 

Det är en märklig idé, denna svenska besatthet av att gynna ett högt valdeltagande på bekostnad av ungefär allt annat.

När man ändå håller på kan man lika gärna separera valdagarna. Det är en märklig idé, denna svenska besatthet av att gynna ett högt valdeltagande på bekostnad av ungefär allt annat. Ingen vet vad man röstar på i regionvalet, men det gör inget, tänker man för det blir nog bra om man röstar på samma som på alla andra nivåer. Så länge man har röstat har man gjort sin medborgerliga plikt.

Separerade valdagar skulle aktivera demokratin och tvinga människor att ta ställning oftare. Framför allt skulle det tvinga folk att ta ställning, fundera över vad man röstar för på varje nivå. Kanske om man drar det till sin spets: främja demokrati. 

Det skulle också minska behovet av dessa eviga opinionsmätningar, detta aber för den politiska offentligheten som gör att varje politiskt utspel ses som taktiserande snarare än utslag för just … ja, en politisk åsikt.

Und so weiter, und so weiter. 

Men debatten om kvittningssystemet läggs snart till handlingarna. Vi kommer nog varken att få en andra svensk monarki eller en debatt om densamma. Det är ju en politisk dag imorgon också. 

Men det vore bra för den svenska demokratin om SD till slut ställdes mot väggen för sin bisarra syn på vårt demokratiska valsystem. Inte bara i frågan om kvittningssystemet, utan likaledes i hur de ser på politiska mandat och representation. De har för länge kommit undan med sina märkliga metoder.

Risken, om inget händer, är att regeringsformen kollapsar och att vi tvingas fundera över en andra svensk monarki. 

Fast visst vore det ändå lite kittlande?

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Och vi tror att vi har haft en konstitutionell debatt dök först upp på Liberal Debatt.

På senare tid har det utkommit flera romaner som blickar tillbaka mot märkesåret 1968. Yvonne Hirdmans Kungshamra -67 och Karin Skoogs Barrikadernas barn, för att nämna ett par stycken från fjolåret. Nu kan ytterligare en titel läggas till i listan: Rebellerna av Lukas Moodysson. Filmpoeten, som kanoniserat 68:ornas känsloliv genom kultfilmen Tillsammans (2000) och den sevärda uppföljaren Tillsammans 99 (2023), har ägnat en stor del av sitt skapande åt att försöka förstå sina föräldrars generation. Rebellerna är ett nytt led i detta sökande.

Huvudkaraktären Monica är en arbetarklasstjej som driver runt i Stockholm under denna förändringarnas vår. Hon försörjer sig som krokimodell, festar och förlorar vänner till droger och prostitution. Efter att ha förälskat sig i konststudenten Torbjörn flyttar hon in till honom och den revolutionära maoistgruppen Rebellerna. Som den enda proletären i denna ansamling av studenter och villaungar stiger hon snabbt i rang, vilket förstärks av hennes förmåga att insupa och korrekt tolka Mao Tse-tungs läror. Och njuter av makten, det gör hon, utan att märka hur den stiger henne över huvudet.

Precis som Jan Myrdal eller Jan Guillou gör hon inte heller avbön för sitt våldsdyrkande och sina moraliskt grumliga slutsatser om världens beskaffenhet.

Rebellerna var en verklig maoistsekt, som grundades av utbrytare från bland annat Clarté och KFML. Dess kortlivade existens varade från vintern till sommaren 1968 och det var här man fann 68-rörelsens mest extrema avarter. Medlemmarna gjorde sig av med all inredning och sov på kala golv, kvinnorna snaggade håret, familjebanden klipptes och barnen uppfostrades i så kallade barnceller. Det förekommer till och med berättelser om hur en medlem inte tilläts att besöka sin mor på hennes dödsbädd. Allt för att hedra revolutionen och inte låta sinnet förgrumligas av borgarpropaganda.

Gruppen upplöstes på grund av interna konflikter. Och Kinaentusiasmen blev kortvarig, om än högljudd, inom svensk vänster. Bonde- och tredjevärldenromantiken under det tidiga 1970-talet förbyttes snabbt mot känslan av svek. Mao träffade ”ondskans lakej” Nixon 1972, ett historiskt möte som inledde en gradvis normalisering av ländernas diplomatiska relationer. Kinas stöd till Nordvietnam minskade också under  perioden. Det blev allt mindre för de svenska revolutionärerna att haka fast vid och man vände blicken mot Sovjetunionen i stället. Dock utan att be om ursäkt för att ha ignorerat kulturrevolutionens offer.

Rebellerna är uppbyggd som en åldrad Monicas tillbakablick på vansinnestiden. Precis som Jan Myrdal eller Jan Guillou gör hon inte heller avbön för sitt våldsdyrkande och sina moraliskt grumliga slutsatser om världens beskaffenhet. I stället fastslår hon att ”ingen är oskyldig, alla går som slaktmaskiner genom livet” och frågar oss: hur många har mördats under kapitalismen?

I likhet med Tillsammans-filmerna moraliserar inte Moodysson och uppmanar oss i stället att se människan bakom plakaten. Ibland gör hans karaktärer gott, ibland ont. Ibland ångrar de sig, ibland står de fast vid att det fanns en poäng i det de gjorde. Monica ser orättvisorna som människorna i hennes omgivning drabbas av, väninnor som tvingas prostituera sig, sina föräldrars tomma och ointelligenta tillvaro. Där och då skänker maoismen henne hopp om något större. Nej, det blir inte så bra. Men visst kan man ändå förstå henne lite grann?

Margareta Barabash

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Även psykosmaoisterna var som du och jag dök först upp på Liberal Debatt.

En gång i tiden debatterade liberaler om det ska råda helt fri invandring. För många är det en central frihetsfråga. Vi ska kunna göra allt det som gör oss till människor – bygga relationer och politiska rörelser, bli kära och skaffa familj, göra karriär och affärer, forska och uppfinna saker – utan att stater lägger krokben genom att begränsa oss till en godtyckligt avgränsad jordplätt. Gränskontroller inskränker därmed orimligt mycket på individers frihet, anser dessa liberaler.

Liberaler som är emot fri invandring framför dock också frihetsargument. Ett framträdande sådant argument bygger på att individens frihet måste vägas mot kollektivets handlingsutrymme. Nationellt självbestämmande, enligt detta synsätt, kräver att staten kan kontrollera sina gränser. Nationens frihet att kontrollera invandring hänger också ihop med individuell frihet i den mån nationellt självbestämmande ses som en slags föreningsfrihet. 

Kort sagt har debatten om fri invandring bland liberaler handlat om en avvägning av individens kontra kollektivets frihet. Individer ska kunna röra sig fritt, men nationer måste också kunna bestämma vem som får resa in och bosätta sig i landet. 

Denna debatt känns vid det här laget något obsolet. Vi lever i en värld med brutalt kontrollerade statsgränser. Men om frågan om fri rörlighet känns verklighetsfrånvänd så har den egentligen alltid varit det. Den har fokuserat alltför mycket på hur mycket kontroll av invandring som är dåligt för individen kontra bra för nationen, utan att fundera så mycket på hur utformningen av dessa kontroller påverkar både individers och nationers möjlighet att leva i frihet. Debatten har därmed plågats av en idealiserad förståelse av gränspolitik som ett neutralt verktyg för att kontrollera hur människor rör sig mellan gränser, som om det vore en kran man kan vrida på eller av enligt önskad nivå av invandring. 

Hårt kontrollerade nationsgränser gör människor mindre fria, men relationen mellan gränskontroller och frihet är samtidigt mer komplicerad. Det handlar om vilken slags värld gränspolitiken skapar och vilka förutsättningar för ett fritt samhälle som gränspolitiken innebär. 

Ta frågan om nationellt självbestämmande först. Så som invandring diskuteras framställs det som att nationens kollektiva frihet avgörs av hur mycket den är förmögen att kontrollera sina gränser. Kontroll av invandring till landet är vad som står på spel. I verkligheten är dock länders gränspolitik så mycket mer komplex än ”in och ut”-politik. Den består av en uppsjö bilaterala, multilaterala och internationella uppgörelser samt avtal med privata aktörer. Den är dessutom sammanflätad med sådant som handelspolitik. Vi måste därför beakta hur ett lands gränspolitik påverkar andra länders och människors förmåga att vara nationellt självbestämmande och leva i frihet. 

Flera nutida politiska tänkare har utvecklat teorier om hur världsordningen påverkar de externa förutsättningarna för nationellt självbestämmande. Exempelvis gav Adom Getachew, professor vid universitetet i Chicago, år 2019 ut boken Worldmaking after Empire där hon beskriver hur postkoloniala ledare beskrev de internationella ekonomiska beroendeförhållandena efter den formella frigörelsen som neokolonialism. Tanken är att en fri stat bara är möjlig i en relativt jämlik världsordning, så att människor inom ett land faktiskt kan bestämma över sina inre angelägenheter utan att vara djupt beroende av externa stater eller privata aktörer. Om de flesta viktiga besluten dikteras utifrån, eller av en kombination av utomstående aktörer och korrupta regeringar, då blir kollektivt självbestämmande mest en chimär. Internationella relationer är i sig självklart inget frihetsproblem, men ensidighet och exploatering är.  

En väldigt hierarkisk världsordning där vissa stater är extremt politiskt, ekonomiskt och militärt dominanta är en dålig förutsättning för kollektiv frihet.

Tanken är alltså att när vi tänker på nationellt självbestämmande måste vi förstå vilken världsordning vi lever i. En väldigt hierarkisk världsordning där vissa stater är extremt politiskt, ekonomiskt och militärt dominanta är en dålig förutsättning för kollektiv frihet. Inte speciellt kontroversiellt om vi ser på hur världen ser ut just nu, då vi alla är beroende av att ett fåtal länder klarar av att komma överens om att hålla ett sund öppet.    

Vad har då detta med gränspolitik att göra? Jo, den gränspolitik som förs av stater relativt mer makt tenderar att bidra till den ojämlika världsordning som försätter vissa relativt svagare länder, och framför allt deras invånare, i en stark beroendeställning. Gränspolitiken bidrar till att skapa en värld som begränsar vissa länders och människors handlingsutrymme. Denna världsordning gör dessutom att vissa människor har en betydligt högre risk för att tvingas fly sina hem. Mer gränskontroll är alltså inte lika med mer nationellt självbestämmande, givet att vi betraktar hur gränspolitiken påverkar andra länder. 

Ett tydligt exempel på detta är EU:s externalisering av migrationspolitiken, så som den nya ”avvisningslagen”, vilken M, KD och SD röstade för. Den innebär att EU ska förhandla fram deportationsläger i tredje länder dit personer som fått avslag på sin asylansökan ska skickas. EU använder ofta sin ekonomiska makt för att förlägga gränspolitiken i tredje länder. Detta leder inte bara till rättighetskränkningar av människor på flykt, utan bidrar även indirekt till mer instabilitet i länder människor flyr ifrån och direkt till mer ofrihet för människor som behöver fly. 

Ta till exempel EU:s handelssamverkan med Förenade Arabemiraten (UAE), vilken ger medborgare i EU och UAE möjlighet att resa i respektive länder i tre månader utan visum. Denna samverkan har med rätta kritiserats då UAE anses finansiera the Rapid Support Forces (RSF) i Sudan, bland annat genom handel och smuggling av guld. RSF anklagas för att begå folkmord och ligger genom sin roll i inbördeskriget bakom världens för närvarande största humanitära katastrof, som hittills lett till att över 14 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utanför landet. Samtidigt ingår EU en pakt med Egypten som bland annat innebär att Egypten åtar sig att stärka sina gränskontroller för att minska irreguljär invandring till EU. Runt 1,5 miljoner sudanesiska flyktingar befinner sig i Egypten. Redan 2024 och 2025 kom rapporter om att Egypten deporterar flyktingar från Sudan tillbaka till Sudan, och senast i mars 2026 menade FN att flyktingar i Egypten utsätts för godtyckliga arresteringar och deporteringar. Sudaneser behöver visum för att resa in i EU, Egypten och UAE. 

Situationen är uppenbarligen komplicerad, men poängen är att EU:s handels- och gränspolitik används på ett sätt som gör världen mindre säker för, i detta fall, sudaneser. Sudans medborgare är i händerna på en uppsjö illvilliga och egenintresserade aktörer, vilka EU:s politik delvis finansierar. På så sätt kan vi se att gränspolitiken bidrar till en världsordning som undergräver förutsättningarna för vissa människor att leva i frihet. 

Ett annat exempel är den svenska regeringens överenskommelse med Somalia för att möjliggöra tvångsutvisningar. Enligt Ekots källor har 100 miljoner kronor betalats ut till Somalia på ett sätt som medför en hög korruptionsrisk. Detta måste ses som ett ingrepp i en annan stats inre angelägenheter – alltså försvagar Sveriges gränspolitik somaliers rätt till nationellt självbestämmande. 

Gränspolitiken påverkar inte bara förutsättningarna för människor och länder utanför Sverige att leva i frihet. Den har också stor inverkan på Sverige som ett fritt samhälle. Det är förvisso viktigt för människor att kunna röra sig relativt fritt mellan länder. Men gränspolitikens påverkan på individens frihet är kanske än mer påtaglig när en person har rotat sig och inte vill röra sig över någon landsgräns. 

En av de största förändringarna i svensk migrationspolitik är skiftet från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd samt att det tar längre tid och är svårare att bli svensk medborgare – en lag som SD kuppade igenom utan övergångsregler. Dessa förändringar, i kombination med att man i Sverige inte förvärvar medborgarskap genom att födas i landet, innebär att Sverige har fått ett stort antal människor som lever i utdragen ovisshet och utan rösträtt. Detta är ett enormt frihetsproblem. 

Det är extremt svårt under dessa förutsättningar att planera för framtiden och bygga stabila relationer, vilket är själva essensen av vad det innebär att vara en självbestämmande människa. I stället skapar migrationspolitiken en stor konstant oro för individen och medföljande psykisk ohälsa. Dessutom skickar staten tydliga signaler om att personer som invandrat eller har invandringsbakgrund inte hör hemma i Sverige. Detta är oförenligt med ett fritt liv som förutsätter att individen har den grundtrygghet som krävs för att kunna forma sin framtid. 

De fullkomligt vansinniga fallen av tonårsutvisningar som fortfarande pågår är tydliga exempel på detta frihetsproblem. Här rör det sig om personer som vuxit upp eller tillbringat sina formativa år i Sverige. De har därför vad filosofen Joseph Carens kallar ”socialt medlemskap”. Socialt medlemskap innebär att du är djupt rotad i ett samhälle och har starka band till de människor som bor där. De flesta, om inte alla, av dina beslut och livschanser är beroende av landets institutioner, lagar och regler. Det sociala medlemskapet är extra starkt för personer som tillbringat sin barndom eller formativa år i ett land. Vi har alla ett extremt starkt intresse av att kunna leva i trygghet i det land vi har socialt medlemskap i eftersom våra liv är så sammanflätade med landet. Det är till stor del därför flykt och fördrivning är sådana grymheter – man rivs upp från sitt sociala medlemskap och måste skapa sitt liv på nytt. 

Socialt medlemskap bör därför leda till permanent uppehållstillstånd och medborgarskap för att skydda individens grundläggande frihet. För att vara fri krävs det att man inte är beroende av någon annans godtyckliga vilja. Man måste ha möjlighet att säga ifrån när någon försöker utöva makt över en. När det kommer till tonårsutvisningar och de många andra fallen av människor som formats av och levt länge i Sverige saknas motvikt till det starka beroendet av staten. Detta är själva definitionen av statligt förtryck – godtyckligt tvång som påverkar en persons hela existens. Syftet med medborgarskapet är till stor del att verka som en motvikt till vår extrema beroendeställning gentemot staten. Medborgare som kan rösta och utkräva ansvar. Permanent uppehållstillstånd lättar beroendeställningen något eftersom man åtminstone inte kan utvisas mot sin vilja. Socialt medlemskap utan något av detta är ett stort övergrepp på individens frihet. 

Den liberala grundidén att statens tvingande makt måste legitimeras för dem som är starkt beroende av staten verkar helt ha försvunnit från migrationspolitiken.

Den liberala grundidén att statens tvingande makt måste legitimeras för dem som är starkt beroende av staten verkar helt ha försvunnit från migrationspolitiken. Nu har vi i stället ett läge där invånare måste bevisa för staten att de förtjänar rätten att delta i demokratin på lika villkor. Allt statligt tvång behöver såklart inte legitimeras genom att alla kan påverka besluten eller har rätt till permanent uppehållstillstånd. Det är helt okej att utesluta turister och andra korttidsbesökare. Dessa personer har inte socialt medlemskap i Sverige och befinner sig heller inte i en stark beroendeställning till den svenska staten. Problemet med den förda migrationspolitiken är snarare att personer som har socialt medlemskap i Sverige inte har de motsvarande rättigheter som gör statens tvingande makt legitim snarare än förtryckande. 

Jomana Gad som bott i Sverige sedan hon var fyra år och som är en pådrivande röst emot tonårsutvisningarna skriver: ”Efter 15 år i mitt hemland Sverige får jag ett tillfälligt uppehållstillstånd. Som gäller i 13 månader! Vad händer sen? Ny utvisning igen eller en ny kamp? Vad gjorde jag för fel? Vad gjorde mina vänner för fel? Vi blev 18 år.” Det Jomana och andra utsätts för är fördrivning och förtryck. Så länge detta fortgår kan inte Sverige anses vara ett fritt samhälle. 

Lägg till detta: Utvidgning av statens möjlighet att frihetsberöva människor, inklusive barn uppvuxna i Sverige, genom förvar. Elektronisk fotboja för personer med utvisningsbeslut som inte får lämna sin kommun. Fler inre utlänningskontroller. Angiverilag, genom vilken allt fler människor i Sverige kommer att behöva agera gränsvakt. Allt fler kommer att bevittna när deras familjemedlemmar, vänner, arbets- eller skolkamrater hämtas av polisen för att låsas in i förvar. Det är inte tecken på ett fritt samhälle. 

Debatten om fri invandring och öppna gränser kan kanske med rätta beskrivas som förlegad. Men frågan om hur gränspolitiken möjliggör eller förhindrar frihet är mer aktuell än någonsin. Det är alldeles för förenklat att se på gränskontroller som en fråga om ”mer eller mindre” eller som en balansgång mellan nationens rätt att kontrollera sina gränser och individens rätt att röra sig fritt i världen. I verkligheten har ett lands gränspolitik konsekvenser för vilken världsordning vi har och därmed både för människor i andra länders möjlighet att leva i frihet, samt för karaktären på vårt samhälle. Den riktning som Sveriges migrationspolitik har tagit bidrar till en mindre fri värld och ett mindre fritt samhälle.

Clara Sandelind

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Sveriges migrationspolitik är oförenlig med frihet dök först upp på Liberal Debatt.

En av den moderna litteraturvetenskapens stora klassiker är essän ”Odysseus ärr” (1946) av Erich Auerbach. 

Idén i essän är enkel. Auerbach jämför två av litteraturhistoriens största verk – Odysséen och Bibeln – och i synnerhet hur verkligheten framställs i dem. Hans tes är att de två texterna utgör varsin grundtyp: mellan dessa två extremer rör sig hädanefter den europeiska litteraturhistorien (liksom resten av Auerbachs Mimesis, där essän ingår).

Det förstnämnda verket är utförligt beskrivet, saknar luckor i berättelsen och låter allt röra sig i förgrunden; det sistnämnda mörklägger, låter saker vara outsagt, är mångtydigt, kräver tolkning, låter mycket röra sig i bakgrunden.

För att exemplifiera använder Auerbach två kända berättelser ur respektive verk. I passagen där Abraham ska offra sin son Isak, menar Auerbach, är Bibeln oerhört bakgrundsdiger. Början lyder: ”En tid härefter hände det sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: ’Abraham!’ Han svarade: ’Här är jag.'” 

Gud hörs någonstans ifrån och världen framstår som så mycket större än bara Abraham och Isak på sitt berg. 

Men var befinner sig egentligen de två som samtalar? Varifrån kommer Gud? Vad förmår honom att sätta Abraham på prov? Guds enda tilltal är ”Abraham”. Vad som föranleder tilltalet är höljt i dunkel. Det är också höljt i dunkel var Abraham befinner sig. ”Här är jag” syftar förmodligen snarare på ett moraliskt än ett rumsligt förhållande. Det finns inga beskrivningar av vilka landskap som korsas, vilka tjänare som följer med. Gud hörs någonstans ifrån och världen framstår som så mycket större än bara Abraham och Isak på sitt berg. 

Detta kan jämföras med den nittonde sången i Odysséen, där Eurykleia tvättar den hemkomne Odysseys fötter och känner igen den mångårige resenären på dennes ärr. Hur har han fått ärret? Det återges utförligt i en passus som inte bara berättar att det var under ett besök hos Odysseus morfar och att det var under en vildsvinsjakt, utan också skildrar Odysseus släktband, morfaderns karaktärsdrag, hans roll när hans dotter föddes, och så vidare. Varje moment, varje här och nu är det enda som intar scenen. Allt berättas, inget förblir dunkelt eller oartikulerat. De homeriska gestalternas öde är entydigt bestämt, ”de vaknar varje dag som om det vore deras första.” Bilden av människan är enkel. Det finns inget att tolka. Det är den homeriska stilen. Sång 19 är, med Auerbachs ord, extremt förgrundsdiger.

Jag kommer att tänka på (essän) Odysseus ärr när jag ser Christopher Nolans senaste blockbuster, The Odyssey. Framför allt på hur lite fokus Odysseus ärr får. Man får veta att han har angripits av ett vildsvin och i förbifarten framgår det att Eurykleia känner igen Odysseus på detta ärr. Handlingen hastar vidare och Nolans stora film förbigår ett av verkets stora scener. 

Samtidigt finns det något i Nolans verklighetsframställming som är väldigt troget Homeros, åtminstone som den beskrivs i Auerbach essä. I Nolans film lämnar vi aldrig Odysseus. Det finns ingen Gud i ovan eller röst i något bortom. Under åren hos Kalypso finns inte något annat än Odysseus, Kalypso och sand. Under irrfärderna mellan cykloper och häxor försvinner allt bortom det som Odysseus (och ett tag, medan de ännu lever, hans mannar) har för handen. Visst har material rensats bort, det är ofrånkomligt. Nolan kunde gott rensat mer, filmen är redan för lång. Men det som är kvar är en jämnt belyst helhet där inget lämnas i dunkelt, inget förblir oförklarat. Det är nästan lika förgrundsdigert som förlagan. 

Kanske den största förtjänsten med filmen, som gör att den majoritet som aldrig lär orka läsa förlagan ändå får smaka på hur verket är i original.

Det blir storslaget. Man kan kritisera aspekter av Nolans odyssé. Som att fajakernas ö förbigås eller att mötet med cyklopen skildras lättvindigt och kapar viktiga repliker. Men kanske den största förtjänsten med filmen, som gör att den majoritet som aldrig lär orka läsa förlagan ändå får smaka på hur verket är i original, är just att den är Homeros verklighetsframställning trogen. Filmen adapterar inte bara handlingen utan också berättartekniken. 

Homeros verklighetsframställning präglar nästan hela filmen. Undantaget är den tarvliga färden förbi sirenerna. Det hade så klart varit omöjligt att framställa sirenernas sång. Men Nolans försök är deprimerande. Odysseus surras fast runt en påle och våndas medan någon högstämd och mycket högljudd musik fyller biosalongen, varvat med aforismer som far genom Odysseus huvud. Inte ens ett försök att framställa sången, man måste tolka och tänka själv i biosalongen. Det är slappt. Ska man göra ett av världens mest kända litterära verk till film måste man ha högre ambitioner än så. Visst hade det väl blivit ramaskri om Nolan sket i sirenerna. Men här är det så flyhänt passerat att det hade kanske varit lika bra att stryka scenen. 

Filmen hade blivit kortare (bra!) och kanske hade det till och med funnits mer tid kvar för Eurykleia och Odysseus ärr.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Det finns inga likheter mellan Nolan och Bibeln dök först upp på Liberal Debatt.

Omslaget till Charli XCX:s nya album pryds av the Velvet Undergrounds John Cale, modedesignern Marc Jacobs och filmregissören Martin Scorsese. Tre konstformer som tillsammans skapar Charli XCX:s sjunde studioalbum: Music, Fashion, Film. 

Albumet inleds med den småironiska låten ”Rock Music”, där Charli sjunger om att dansgolvet är dött till förvrängda gitarrackord. Med det bryter hon upp med hyperpopen, den genre som präglat hennes musikproduktion de senaste tio åren. Inte för att hon nu gör klassisk rock, utan för att markera sin musikaliska pånyttfödelse. Om än på ett ganska oseriöst men roligt sätt. I stället kombineras den elektroniska hyperpopen med ett rockigt grungeaktigt sound genom albumet. Det passar väl med det dystopiska och frustrerade täcket som ligger över låtarna. Och trots catchiga och lättsamma refränger är textraderna framförallt råa och ärliga. 

I låten ”I’m Afraid” blottar Charli sin rädsla för att hon skulle förstöra sitt äktenskap och att hon inte skulle vara tillräcklig för sin partner. I ”Camera” sjunger hon om viljan att synas på filmduken, även om hon skulle vara sämst på det. Och i den avslutande låten ”No One Lasts Forever” läser David Cronenberg upp ett mellanspel om livets ändlighet. 

Kanske är det också därför albumet känns lite förhastat och halvfärdigt.

De depressiva dragen syns även i låtar som ”Card Declined” där Charli i monoton ton rabblar upp olika saker hon har betalförmåga att köpa. Smycken, väskor och en ny personlighet är inom räckhåll med bankkortet, men ett nytt liv medges ej. Och i ”SS26” lyder refrängen ”Nothing’s gonna save us, not music, fashion or film”. Konst kan varken rädda Charli eller resten av mänskligheten från den obekvämhet och smärta som förändring ger upphov till. 

Kontrasten till brat är tydlig. Att släppa ny musik efter att ha gjort 2020-talets största populärkulturella avtryck är inte heller en lätt uppgift. 

För att parera den press som följer av strålkastarens bländande ljus väljer Charli XCX att göra en punkig vändning. Dessutom använder hon sig av konceptet anti-marketing, som hon själv beskrivit som en trend. I stället för att bygga ett noga uttänkt kommersiellt varumärke (brat var ändå en PR-dröm), är det här ett försök att göra motsatsen. Även om anti-marketing självklart också är marknadsföring. 

I stället för att försöka paketera till perfektion är Music, Fashion, Film en sårbar kanalisering av alla de känslor och tankar som följer av att alla helt plötsligt vet vem man är. Kanske är det också därför albumet känns lite förhastat och halvfärdigt. Det senare förstärks också av att Charli motvilligt väljer att släppa sina så kallade ”b-sides” på iTunes, precis när den här texten ska ut. 

Det handlar om tre låtar som ligger nära albumet men som ändå inte riktigt är en del av det, enligt Charli. Bland annat låten ”I Keep on Thinking Bout You Every Single Day and Night”, som redan smugit sig in i slutet av ”Card Declined”, men som enligt många fans antagligen hade platsat på albumet från början. 

Charlis nya stil kanske passar många, men inte alla. Och det är nog hela grejen. Med Music, Fashion, Film är brat-eran officiellt över. Now we’re making rock music. 

Thea Erlandsson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Charli XCX har blivit emo dök först upp på Liberal Debatt.