Migrationsminister Johan Forssell anklagar Centerpartiet för hyckleri och påstår att vi bär ansvaret för att unga som Ayla Rostami nu utvisas. Ingenting kunde vara mer fel. Det är dags för migrationsministern att sluta skylla ifrån sig och ta ansvar för sin egen havererade politik.

Ja, 2021 röstade Centerpartiet för tillfälliga uppehållstillstånd men säkrade en ventil för personer med stark anknytning genom ”särskilt ömmande omständigheter”. I december 2023 tog Tidöregeringen och Socialdemokraterna bort denna möjlighet. Både Centerpartiet och Migrationsverket varnade för att konsekvensen skulle bli att tonåringar med stark anknytning skulle utvisas, vilket bevisligen sedan blev fallet.

Numera krävs i stället uppehållstillstånd för arbete eller studier. Tillstånd som ska sökas från utlandet. På grund av den regering som Forssell är en del av måste man tjäna 33 390 kronor i månaden för att få arbetstillstånd. Så mycket tjänar inte 18-åringar. Därför kan Ayla inte få uppehållstillstånd för arbete. Centerpartiet vill istället ha ett lönegolv som motsvarar kollektivavtal, så att hon faktiskt har en möjlighet att nå lönegolvet.

Uppehållstillstånd på studier då? Om man redan har anknytning till Sverige eller har sökt uppehållstillstånd på andra grunder tidigare ökar risken för avslag. Det har Ayla, och alla andra utvisade tonåringar. Därför får de även nej på uppehållstillstånd för studier. Centerpartiet vill ändra lagstiftningen så att de åtminstone inte straffas för att ha familj här! 

”Det var Centerpartiet som försökte stoppa utvisningarna, men du och ditt parti röstade nej. Nu ska jag lämna mitt liv här tack vare dig.”

Men Moderaterna säger nej.

Som Ayla själv skriver till dig på Instagram, Johan Forssell: ”Det var Centerpartiet som försökte stoppa utvisningarna, men du och ditt parti röstade nej. Nu ska jag lämna mitt liv här tack vare dig.” 

Aylas utvisning är ditt ansvar, Forssell. Jag vet det, Ayla vet det och du vet det. Och nu vill du utvisa ännu fler tonåringar!

För regeringen vill avskaffa möjligheten till permanenta uppehållstillstånd. Det kommer att leda till att fler som rotat sig i Sverige kastas ut. Dessutom vill regeringen utvisa även barn till arbetskraftsinvandrare när de blir 18 år. Centerpartiet säger nej.

Och jag vet att du påstår att du redan för ett år sedan ville stoppa tonårsutvisningarna och att en utredning tillsattes. Det låter ju bra! Men sanningen är att utredarens uppdrag var att begränsa anhörigkretsen för uppehållstillstånd på grund av anknytning samt begränsa möjligheterna att vara anknytningsperson. Även den gången var målet att färre skulle få stanna, inte fler.

Och medan regeringen utredde skärpningar, lade oppositionspartierna fram konkreta förslag i riksdagen för att stoppa tonårsutvisningarna. Förslag som regeringen och Sverigedemokraterna konsekvent röstade ner. 

Det minsta du kan göra är att se Ayla i ögonen och stå för vad ni gjort. 

Nu har Migrationsverket till sist infört en så kallad paus av tonårsutvisningarna. Men som Aylas fall visar, fortsätter utvisningarna för de som redan fått beslut. Och för de som väntar på beslut innebär pausen bara att utvisningen skjuts upp till dagen efter examen. Det är ett grymt spel med unga människors liv och framtidsdrömmar.

Johan Forssell, ansvaret för utvisningen av Ayla Rostamis och alla andra utvisade tonåringar är ditt och din regerings. Det minsta du kan göra är att se Ayla i ögonen och stå för vad ni gjort. 

Men det viktiga nu är vad som händer framåt. Jag och Centerpartiet är redo att träffas för att göra upp om hur utvisningarna kan stoppas samt hur de tonåringar som utvisats snabbt ska kunna komma tillbaka. Vi har bland annat föreslagit en återkomsthub så att de kan få snabb handläggning och att de inte ska straffas för att ha familj här.

För Centerpartiet är redo för att ta ansvar. Vi hoppas att även du är det, Forssell.

Niels Paarup-Petersen

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Det är dags att Johan Forssell tar ansvar för sin havererade politik dök först upp på Liberal Debatt.

Varje rättsordning är antingen lagstyrd eller fallstyrd.

Ett lagstyre är centraliserat och top-down. Genom att stifta lagar ger politikerna order till en högsta domstol som styr rättstillämpningen i undre domstolar, vilka i sin tur kontrollerar den offentliga förvaltningen och privata aktörer. Sverige är ett lagstyre.

Ett fallstyre är tvärtom decentraliserat och bottom-up. Domstolar tar ställning i konkreta konflikter där parterna argumenterar dels med stöd av tidigare domar, dels med önskan om att utveckla rätten för att beakta viktiga intressen. Genom att överklaga till nästa instans tillåts svåra frågor och kloka insikter sippra uppåt i ett slags krypande reformarbete. Först när domstolsväsendet halkat snett kliver lagstiftaren in för att staka ut en ny riktning. England är ett fallstyre.

Som produkt av mänsklig planering är lagstyret en skapad ordning – ett system – medan fallstyret är en spontan ordning som i högre grad återspeglar fritt mänskligt handlande.

Huruvida en rättsordning är att betrakta som lag- eller fallstyrd beror på juristkårens inre förhållningssätt till tre sammanvävda frågor. Hur får rätten sin legitimitet? Hur förutbestämda är rättsliga bedömningar? Och hur förändras rätten över tid? Tillsammans säger svaren mycket om ordningens rättskultur.

Svenska villaägare får inte elda pinnar och löv i sina trädgårdar eftersom det sägs stå så i ett EU-direktiv.

I ett lagstyre får rätten sin legitimitet från demokratiska processer: på kort sikt riksdagsval och på lång sikt grundlagsändringar. I fallstyret får rätten i stället sin legitimitet av hävd, alltså av att domstolarna länge har förvaltat rättsordningen på ett transparent, förutsebart och rättvist sätt.

När legitimiteten kommer ovanifrån blir regelhierarkin sträng. Annars bryts delegeringskedjan. Därför är svenska rättskällor villkorslöst underkastade EU-rätten och Europakonventionen på ett sätt som ofta slår över i absurd övertillämpning. Svenska villaägare får inte elda pinnar och löv i sina trädgårdar eftersom det sägs stå så i ett EU-direktiv.

Engelska jurister har flexibelt vävt in de europeiska rättskällorna som förbättrat deras rättstradition, men kraftigt kringskurit kontinentala influenser som riskerat att skava mot den engelska kärnan. Rätten till privatliv har oftast tolkats för att värna MI6 (James Bond, liksom). När domstolar ansvarar för rättens trovärdighet duger det inte att blint tugga i sig en rättskälla bara för att den kommer från högre ort.

När legitimiteten kommer ovanifrån måste varje rättsfråga också ha ett förutbestämt svar som lagstyrets domare har till uppgift att ”hitta” genom att noggrant tolka de rättskällor som politikerna formulerat. Men sanningen är att även till synes triviala rättsfrågor ofta aktualiserar en rad regler och principer som drar åt olika håll, vilket i praktiken ger domare vida beslutsmandat i såväl lagstyre som fallstyre. Myten om rättens bestämdhet hindrar dock domare i lagstyret från att öppet redovisa sina avvägningar mellan konkurrerande samhällsintressen.

Samma myt gör också att jurister som fattar konstiga beslut slipper granskas av medier, som i stället riktar sitt sökarljus mot de politiker som enligt systemets logik ansvarar för det förutbestämda rättsliga innehåll som domaren råkat hitta. Trots att domare har långtgående kontroll över omedelbara rättsföljder kan de inte hållas ansvariga för dessa – en ordning som torde leda till mindre samvetsgrant beslutsfattande. Man skulle kunna kalla det för en sorts public choice moral hazard.

Domarens omedelbara incitament kan rentav vara att fatta beslut som uppfattas som perversa eller antisociala, såsom Hovrättens snippa-dom eller Högsta domstolens mål om vapenattrapper. Sådana domar är nämligen det yttersta beviset på att domaren varit trogen rättskällorna och inte låtit sig nedsolkas av politiska hänsyn eller godtyckligt sunt förnuft.

I ett fallstyre, däremot, behöver domare inte låtsas hitta förutbestämda svar. För att värna rättens hävdvunna legitimitet måste engelska domare tvärtom redovisa hur de väger samhällsintressen för att förvalta och utveckla rätten. När domare tillåts axla ett tyngre ansvar för samhällsbygget kan de också granskas medialt för sina beslut.

Under tiden hinner problemet eskalera och politiseras så illa att riksdagen drämmer till med storsläggan.

Att rättens legitimitet härrör ur politiska processer betyder också att dessa är lagstyrets enda godtagbara källa till förändring.

Det innebär flera problem att regering och riksdag ständigt måste agera. För det första går det för långsamt – uppåt tio år från probleminsikt till att reformen debatterats, utretts, klubbats, trätt i kraft och satt sig ordentligt i myndighetsväggar. För det andra går det för fort. Under tiden hinner problemet eskalera och politiseras så illa att riksdagen drämmer till med storsläggan.

För det tredje, och framför allt, är centralplanering en återvändsgränd. Även om ett dussin experter i åratal mejslar fram den perfekta lagtexten kommer de inte att kunna förutse de oändliga situationer som fria människors handlande ger upphov till.

Den engelska domstolshierarkin är en spontan ordning som kontinuerligt filtrerar svåra frågor och kloka poänger uppåt. En svensk domare ska bara kontrollera att nivån under henne har hittat rätt svar.

Det är ovärdigt för ett så kompetent skrå. Sverige förtjänar en mer rakryggad domarkår som axlar ett tydligare ansvar för samhällsbygget genom aktiv och transparent förvaltning av rikets rättstradition. Jurister är smartare än politiker.

Wilhelm Nyström

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Jurister är smartare än politiker dök först upp på Liberal Debatt.

PM Nilsson, vd för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, skrev nyligen en krönika som var ovanligt personlig (Dagens Industri, 9 april 2026). Vi får följa med en dag i Nilssons liv där han berättar om sina mjölkinköp, sitt poddlyssnande och inhandlande av oversized t-shirts. Har han sadlat om och blivit influencer? Nej, poängen var att illustrera att stora delar av våra dagliga konsumtionsmönster möjliggörs av företag som skapat stora förmögenheter hos ägarna. Eftersom dessa produkter gör våra liv bättre menar han att vi borde ta det ”personligt” när skatter på de superförmögna kommer på tal. 

Bakgrunden till krönikan var den franska nationalekonomen Gabriel Zucmans Sverige-besök i samband med att hans bok Miljardärsskatt (Atlas, 2026) gavs ut på svenska. 

Zucmans tes är följande: Den rikaste promillen betalar i praktiken en lägre andel av sin inkomst i skatt än vanliga löntagare. Detta då deras tillgångar till stor del består av orealiserade kapitalvinster som aldrig beskattas, och eftersom stora förmögenheter rör sig fritt över gränser och kan placeras där skatten är som lägst. Hans förslag är en minimiförmögenhetsskatt på två procent för tillgångar som överstiger 100 miljoner euro, utformad för att kunna avtalas globalt, och följa individen i tio år om denne väljer att byta medborgarskap. 

När ojämlikhetsfrågan väl aktualiseras förvandlas i normala fall praktiskt orienterade ekonomer och debattörer till moralfilosofer.

Under sin Sverigeturné mötte Zucman nationalekonomen Daniel Waldenström i en debatt i Aula Magna på Stockholms Universitet för att diskutera ojämlikhetens förklaringar och vad som bör göras. Under sitt anförande visade Waldenström hur vanliga svenskar blivit rikare genom bostadsägande, pensionssparande och investeringskonton, något som därmed minskat  ojämlikheten underifrån. 

Men när de kom till frågan om de superförmögna hände något märkligt. Waldenström vände sig till tacksamhetsdygden. När han var ung var han tvungen att lyssna på enskilda kassettband i sin walkman. I dag kan han, för en relativt billig peng, få åtkomst till nästan hela världens musik tack vare Daniel Eks Spotify. ”Vi bör vara tacksamma för våra entreprenörer. De tar risker. Vissa misslyckas, andra lyckas. Är det då fel att de belönas?”, löd hans argument. 

Det här med att ta till tacksamhet verkar vara ett mönster. När ojämlikhetsfrågan väl aktualiseras förvandlas i normala fall praktiskt orienterade ekonomer och debattörer till moralfilosofer. Diskussioner om skattebaser och kapitalinkomster övergår i resonemang om avundsjuka, förtjänst och dygd. Kanske är det den gamla svenska protestantismen som slår igenom? Strävsamhet ska löna sig och du ”skall icke ha begärelse till din nästas hus” (2 Mos. 20:17). 

Det finns många intressanta filosofiska perspektiv på ojämlikhet. Om rikedom bara är resultatet av fria transaktioner, varför ska man då envisas med att omfördela den? Och bör man inte fokusera på att lyfta botten i stället för att dra ner toppen? Eller borde vi tänka mindre på matematiska ojämnheter i ekonomin och mer på den sociala sammanhållningen medborgare sinsemellan? 

Eller ett helt annat perspektiv: om juridiskt säkrade äganderätter och offentlig infrastruktur såsom transporter, stabila valutakurser och finansmarknader är nödvändigheter för att bygga framgångsrika företag, går det då att påstå att framgången bara är entreprenörens egen? 

De här frågorna har diskuterats i århundraden, och vi gör förstås rätt i att fortsätta denna tradition. Men om vi endast uppehåller oss vid det moralfilosofiska perspektivet blir vår förståelse av den faktiska samhällsekonomin sämre. När AI-strukturomvandlingen riskerar att urholka skattebasen vid uteblivna arbetsinkomster, och försvaret behöver rustas upp, borde det åtminstone vara tillåtet att diskutera förutsättningarna för alternativa beskattningsformer utan att anklagas för att vara otacksam. 

En som har försökt få igång en diskussion om ojämlikheten i Sverige är nationalekonomen Jesper Roine. Som ledamot i Finanspolitiska rådet har han föreslagit att vi bör återupprätta det förmögenhetsregister som lades ner 2007. Det skulle vara en anonymiserad databas över hushållens tillgångar och skulder, något som skulle ge forskare och beslutsfattare bättre underlag för att förstå hur förmögenheter faktiskt är fördelade i Sverige. 

Det verkar finnas ett starkt opinionstryck för att vi inte ska tänka för mycket på förmögenheter.

Detta förslag möttes av hårt motstånd. Tobias Wikström, ledarskribent på Dagens Industri, hävdade att svenskars förmögenheter inte är en politisk angelägenhet, och att forskning på den riskerar att leda till att den beskattas (Dagens Industri 29/2 2024) . 

Den moderata finansmarknadsministern Niklas Wykman avvisade till slut förslaget med motiveringen: ”Med detta stänger vi dörren för nya statliga register som skulle kunna ligga till grund för en förmögenhetsskatt.” (Tidningen Näringslivet 5/7 2024).

För att göra saken klar: vi accepterar utan vidare att staten samlar detaljerad data om arbetsinkomster, transfereringar, utbildningsnivåer och sjukfrånvaro, för att forskning och politik ska kunna bygga på verkligheten. Men förmögenheter ska förbli höljt i dunkel för att kunskapen i sig riskerar att leda till eventuellt oönskade reformer.

Det verkar finnas ett starkt opinionstryck för att vi inte ska tänka för mycket på förmögenheter. Om det främst handlar om individers moraliska övertygelser eller aktörers ekonomiska intressen är svårt att säga. 

Oavsett vilket borde samtalet vila på principen om en kunskapsbaserad samhällsdiskussion, ur vilken det följer att olika gruppers  ekonomiska situation kan bli föremål för forskning, för offentlig debatt och påverkas av politiska beslut. 

Likaså principen om det jämlika medborgarskapet som säger att detta inte är något man undantas från, ens om man har revolutionerat marknaden för musiklyssnande eller salufört extra stora t-shirts.

Leo Sokolow Romin

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Liberaler måste börja prata om ojämlikhet dök först upp på Liberal Debatt.

– Jag tycker att lagstiftningsprocessen går för sakta, säger Jimmie Åkesson till SVT våren 2025. 

Han vill halvera tiden det tar att få ny lagstiftning på plats och öppnar för ministerstyre. Samtidigt ryktas det om en svart lista över motsträviga tjänstemän som enligt Sverigedemokraterna motarbetar Tidöavtalet. Trumpfasoner! hävdar somliga. Men är Jimmie Åkesson verkligen den enda makthavaren som är sur på Regeringskansliets tjänstemän, eller är det fler som knyter nävarna i fickan?

Detta reportage ger en unik inblick i hur politiskt sakkunniga på regeringskansliet uppfattar byråkraterna. Vi har intervjuat politiskt sakkunniga som har tjänstgjort för tre olika regeringar: Alliansen, den rödgröna regeringen och den nuvarande Tidöregeringen, samt företrädare för regional och kommunal nivå. Mot löfte om anonymitet har vi frågat dem hur relationen mellan politiska och opolitiska tjänstemän egentligen ser ut och om det finns någon sanning bakom begreppet ”tjänstemannaaktivism”.

Bilden som växer fram är att de som är mest kritiska mot den statliga förvaltningen är Tidöregeringens politiska tjänstemän.

Relationen i den svenska förvaltningen brukar beskrivas som att politiken står för vadet och tjänstemännen för huret. Tjänstemännen är tillsatta för att säkerställa att regeringens politik genomförs på bästa möjliga sätt, medan de politiska stabernas uppgift är att komma med idéer.

Denna arbetsfördelning kan dock försvåras av de politiska stabernas storlek.

Över videolänk förklarar Agnes Cornell, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, att Sverige har en ovanligt liten andel politiskt tillsatta tjänstemän på nationell nivå:

– Det gör att man förlitar sig mycket på de icke-politiska tjänstemännen som sitter kvar oberoende av vilken regering vi har och att de faktiskt gör det som påbjuds, säger hon.

Enligt en politiskt sakkunnig får stabernas storlek konsekvensen att det är svårt att driva igenom förändring från politiskt håll:

– Staten är liksom uppbyggd för att ingenting ska förändras av sig självt. Regeringen är den enda enhet som får ge politiska instruktioner, men när de politiska staberna är så små och departementen över huvud taget är små blir den politiska impulsen minimal.

Regeringskansliet beskrivs ofta som en apparat som mal på oavsett politisk styrning. Att reformer tar tid i Sverige beror delvis på beredningskravet, där förslag arbetas fram av utredare. Inflytandet styrs främst via direktiven. Ju tydligare de är, desto mer motsvarar resultatet politikernas önskemål. En utredare förklarar:

– Jag var jättenoga med att hålla mig till direktiven. För annars vet jag ju vad som händer. Då hamnar den i byrålådan.

Regeringen är den enda enhet som får ge politiska instruktioner, men när de politiska staberna är så små och departementen över huvud taget är små blir den politiska impulsen minimal. 

Det syns dock ett skifte där regeringar allt oftare vill gå fram med lagförslag oavsett utredarens rekommendation. En intervjuperson beskriver utvecklingen:

– En kritik som har funnits mot många av de senare regeringarna är att man är skarpare och skarpare i vilka typer av direktiv man skriver. Bland annat finns det en skrivning som finns med i nästan alla utredningar som jag har sett i det senaste. Som innehåller i lydelsen att ’oavsett ställningstagande i sak lämna nödvändiga författningsförslag’. Det är ett sätt för politiken att köpa sig handlingsfriheten. Att gå fram med de förslag som man vill. Även om utredaren bedömer att det är väldigt dåligt.

Denna strävan efter politiskt manöverutrymme kan tyda på minskad tilltro till utredningsväsendet. Samtidigt finns en frustration över att utredningar tyngs av krav på omfattande analyser:

– De ska innehålla en konsekvensanalys för funktionsnedsatta, en barnkonsekvensanalys, en jämställdhetsanalys, en hbtq-analys. Man ska göra en jämförelse med andra länder. Det är väldigt enkelt för tjänstemän att lägga på byråkratiska bördor. Det kanske måste vara så, men det sinkar processerna ganska mycket. Och det ger allt det här fluffet.

Otåliga politiska tjänstemän lyfter också fram hur politiken måste driva på för att det ska bli några reformer och att förvaltningen till sin natur är förändringsobenägen. Att den politiska staben behöver agera blåslampa för att någon förändring ska ske. Som en politiskt sakkunnig från en rödgrön regering upplever de opolitiska tjänstemännens attityd:

– Vi gör det vi har gjort och det funkar bra och låt oss fortsätta göra det. Kom inte med en massa nya grejer.

Man kan tänka sig att det är uttryck för att tjänstemännen undviker att ta på sig mer saker att göra. Alternativt kan det handla om att politik och förvaltning blandas ihop – medvetet eller omedvetet.

Förutom att genomföra den politik som regeringen beslutar har de opolitiska tjänstemännen också ett uppdrag att uppmärksamma politiker på ifall deras förslag inte kommer att kunna genomföras, om de riskerar att vara olagliga eller på annat sätt olämpliga. Här ställs uppdelningen mellan politik och byråkrati på sin spets, och utrymme för den så kallade tjänstemannaaktivismen uppstår. En politiskt sakkunnig säger diplomatiskt:

– I de opolitiska tjänstemännens goda strävan att vilja skydda ett statsråd, så kan man till viss del bli hämmad i sitt behov av att agera politiskt.

En annan person uttrycker sig betydligt skarpare när hen berättar hur tjänstemännen upplevs hota med konstitutionsutskottet.

Generellt sett är Tidöregeringens sakkunniga mer kritiska till byråkratin på departementen än de från Alliansen eller de rödgröna. Men kanske är det helt enkelt så att de sakkunniga från fordom inte längre kommer ihåg alla jobbiga mejl och allt dagligt groll som inträffade för fem eller till och med tio år sedan? Kanske framstår arbetet på Regeringskansliet i bättre dager i backspegeln än under en kaffepaus precis efter ett möte med en ifrågasättande tjänsteman.

Relationen mellan politik och förvaltning tycks se väldigt olika ut på olika departement. Samarbetet fungerar olika väl beroende på var man befinner sig.

– I grunden handlar det om selektionsmeka-nismer på regeringskansliet, alltså vilka som söker sig vart, förklarar en person som tjänstgjort för Tidöregeringen och fortsätter: Vill man jobba på Arbetsmarknadsdepartementet är man intresserad av aktiv arbetsmarknadspolitik och då är man mer välvilligt inställd till S-politik. De som söker sig till Miljödepartementet mer till MP:s.

En sådan selektionsmekanism bekräftas av andra vi talar med. Ett problem tycker vissa, samtidigt som det kan ses som en fördel att byråkrater är intresserade av sitt politikområde.

Även bland dem som hyllar tjänstemännens neutralitet lyfter man att det sker övertramp på politikens område.

Även bland dem som hyllar tjänstemännens neutralitet lyfter man att det sker övertramp på politikens område. Ett exempel som lyfts var när en opolitisk tjänsteman företrädde en åsikt i EU-förhandlingar som inte stämde överens med regeringens:

– En morgon vaknade jag upp till att SvD hade skrivit att regeringen driver den här linjen i EU. Det var en linje som var helt i motsats till det som regeringen och inte minst min minister drev. Och det var mitt departement som var ansvarigt för frågan.

Tjänstemannen hade fortsatt driva den tidigare regeringens linje utan att stämma av med den nya politiska ledningen. Tjänstemannen hänvisade också till att åsikten som uttryckts var i linje med vad den aktuella branschen tyckte. I det fallet blev det alltså branschen somtjänstemannen tog riktning från, snarare än den politiska ledningen.

– Det är en grej att göra så i en fråga som inte är så viktig eller som inte är så relevant för den politiska ledningen, berättar vår intervjuperson, och fortsätter: Men det rörde en fråga som var känslig och medialt viktig. Då är det fel, helt enkelt. Det blev viktigt för mig att markera att det inte är acceptabelt.

När samarbetet fungerar som bäst kan de opolitiskt tillsatta komma med förslag som ligger i linje med regeringens politik, men ibland kommer också förslag från opolitiskt håll som går stick i stäv med vad regeringen vill. En person berättar:

– Regeringen vill sänka bidragen. Departementet tar hela tiden upp förslag om att höja bidragen.

I samtalen framkommer också exempel på att tjänstemännen har en tendens att förhala politiska beslut som de inte håller med om. Det kan ta sig uttryck i både det lilla och det stora:

– Jag tror att alla som har varit i ledande ställning som politiker upplever att en del underlag aldrig blir färdiga. Samtidigt som en del underlag blir färdiga väldigt fort. Därför att politiken och tjänstemännen inte riktigt är överens om vad som är viktigt eller vad det är man vill få gjort.

En annan person berättar hur även enkla uppgifter kan förhalas:

– En gång skulle jag beställa en siffra från enheten. Det var bara statistik. Jag fick svaret att det inte var intressant. Jag framhärdade. De bara kom med samma påstående om och om igen och skulle avgränsa beställningen mer och mer. Det var bara en siffra.

Agnes Cornell framhåller att gränsdragning mellan politik och förvaltning ser väldigt olika ut på statlig respektive kommunal nivå:

– Det skiljer sig väldigt mycket om du sen går ner till kommunal nivå. Där är det mycket mindre barriär kan man säga mellan politik och förvaltning. I kommunerna fattar politiker faktiskt väldigt mycket beslut som de inte skulle ha rätt till på nationell nivå.

Exempel som lyfts fram på kommunal nivå är hur politiska beslut inte har blivit införda därför att tjänstemännen inte har hållit med om dem. En politiskt sakkunnig beskriver exempelvis följande situation:

– Det var en situation där den politiska nämnden tog ett beslut som sedan klubbades igenom i kommunfullmäktige. Men det ansvariga kontoret utförde helt enkelt inte uppgiften. Möjligen att de sa att de skulle göra det, men att de bara drog ut på tiden enormt mycket. Medvetet.

Vi får höra flera exempel där tjänstemän anser att de företräder en objektiv sanning om huruvida något är möjligt eller inte, men där politikerna anser att tjänstemännen framför politiska argument.

En aspekt som framkommer är att det ibland inte är helt tydligt vad som är politiskt och vad som inte är det. Som en intervjuperson säger:

– En politisk åsikt är en politisk åsikt tills den normaliseras. Sen är den bara ett sätt man gör saker på.

Så kan det vara när en politiker får svaret ”det går inte” från sin förvaltning. Vi får höra flera exempel där tjänstemän anser att de företräder en objektiv sanning om huruvida något är möjligt eller inte, men där politikerna anser att tjänstemännen framför politiska argument. Vi får höra exempel på detta från en kommun där högern tog över efter lång tid av socialdemokratiskt styre. Och från en region där Socialdemokraterna tog över efter lång tid av moderat styre.

En av intervjupersonerna beskriver:

– Det uppstår gärna lojalitet mellan politiska tjänstemän och opolitiska tjänstemän. Om det här samarbetet pågår år efter år så är det svårt till slut att skilja på vad som är politik och vad som är något annat.

Ibland låter också politikerna tjänstemännen sitta i framsätet. Dels på grund av att de i sin roll ofta är experter vilket kan göra att politikerna lyssnar för mycket på dem, och inkorporerar tjänstemännens åsikter som att det är deras egen politik. Pandemihanteringen tas som ett exempel, där en före detta regionpolitiker beskriver det som att de politiskt valda frivilligt satte sig på läktaren:

– Där blev gränslandet mellan politik och tjänstemän suddigt och lite oklart för båda parter. Vem är det som fattar vilka beslut?

Trots dessa kritikpunkter beskriver flera av de vi har intervjuat tjänstemännens professionalism. Som en intervjuperson uttrycker det:

– Det finns en kultur hos de opolitiska tjänstemännen på Regeringskansliet där man sätter ett enormt värde vid att inte uttrycka egna åsikter, men där man samtidigt är intresserad av att förstå vad politiken egentligen vill: ”Vad vill ni åstadkomma?”

En sakkunnig från Alliansregeringen beskriver hur de oroades över var tjänstemännens lojalitet skulle ligga efter tio år av socialdemokratiskt styre. Men de överraskades positivt:

– De opolitiska tjänstemännen var oerhört professionella och jag tror att de till och med längtade lite efter ett regeringsskifte. Att det skulle hända något nytt. Många hade läst in sig på Alliansens program så att de var startklara. Det de sa var egentligen: ”Säg vad vi ska göra så kör vi igång”.

Bland våra intervjuobjekt finns de som enligt en klassisk skola anser att Sveriges trögrörliga departement och myndigheter är ett skydd:

– Jag tycker att trögheten, förhandlingar, kompromisser och förankring är en viktig del i den demokratiska processen. Att vi har självständiga institutioner och myndigheter som människor känner tillit till är viktigt. I det polariserade samhälle som vi nu upplever är jag särskilt tacksam att vi inte har ministerstyre.

Det är ingen av våra intervjupersoner som stödjer Jimmie Åkessons förslag om ministerstyre eller en helt annorlunda lagstiftningsprocess.

Andra menar att det är ett ineffektivt sätt att skapa maktdelning:

– Jag tror att det kanske är bättre än ingenting. Men man ska också komma ihåg att det är jävligt trubbigt för det slår helt urskiljningslöst mot alla politikområden. Det är ett substitut, men det är ett ganska dåligt substitut för att ha mer maktdelning.

Även om Sverigedemokraterna inte är de enda som är trötta på byråkrati och byråkrater, är det ingen av våra intervjupersoner som stödjer Jimmie Åkessons förslag om ministerstyre eller en helt annorlunda lagstiftningsprocess.

En person säger:

– Sverigedemokraterna tycker att deras politiska projekt är överordnat. Alla andra partier i Sverige, förutom eventuellt Vänsterpartiet, har förbundit sig att verka inom det här politiska systemet. Om man är ett samhällsomstörtande parti så är det svårare att få gehör för sin politik inom samhällets institutioner. Och det är liksom meningen.

Efter att ha förhört oss om frustrationen på Regeringskansliet har vi fått fler bilder uppmålade för oss än vad det finns riksdagspartier. Men i slutändan fanns det en fråga som alla besvarade likadant. Trodde de att något i det politiska systemet skulle ändras inom en överskådlig framtid?

Svaret var nej.

Klara Lundvik och Elin Hjelmestam

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Är Jimmie Åkesson den enda som misstror statens tjänstemän? dök först upp på Liberal Debatt.

Josef Schönberg gör för studentföreningen Verdandis räkning en liberal dygd genom att replikera mig och bidra till Uppsalas akademiska debatt. Mindre liberala och dygdiga är resonemangen som framförs i opposition mot mina teser.

Schönberg inleder sin replik med att påstå att liberala studenter borde argumentera emot sina professorer när de framför sina egna politiska uppfattningar som saklig vetenskap, vilket han utifrån min artikel har inbillat sig inte redan sker. Men självklart argumenterar liberala studenter emot sina professorer när de predikar egna åsikter som vetenskap.

Det är dock inte tillräckligt, och problemen som uppstår som konsekvens av politiseringen löser sig inte av studenters motargument. Till exempel hade den politiska konservatismens grepp om universiteten som fanns innan 1900-talets reformer inte brutits om organisatoriska åtgärder aldrig vidtogs.

Att bagatellisera institutionaliserad politisering vid flera institutioner som Schönberg gör är att förminska och förneka problemet utan något riktigt motargument. Ansvaret för ett sunt förhållande mellan studenter och lärosäten ska inte bygga på studenternas vilja att argumentera emot sina professorer på dyrbar undervisningstid, utan det ansvaret ska ligga hos lärosätena som i egenskap av myndigheter är finansierade med skattepengar och förpliktigade enligt grundlag att vara opartiska. Schönberg ser hellre att studenterna tvingas vara vakthundar, än att professorerna, som statliga tjänstemän, är opartiska från första början.

Problemet är alltså inte att liberala studenter möter alternativa perspektiv och åsikter, utan att dessa lärs ut till dem som vetenskap.

Liberala studenter kan både vara intellektuella och trotsande och samtidigt känna sig ovälkomna, de två sakerna utesluter inte varandra – frågan man ställer sig efter att ha läst Schönbergs replik är varför just liberala studenter inte ska få känna sig välkomnade och uppmuntrade vid universiteten. ”Varje människas reella möjligheter måste stärkas för att göra oss friare”, som det står i Verdandis egna manifest. Problemet är alltså inte att liberala studenter möter alternativa perspektiv och åsikter, utan att dessa lärs ut till dem som vetenskap.

Schönberg verkar också ha missförstått innebörden av mina ord om ytterhögerns roll i frågan. Jag har aldrig påstått att vår ”målgrupp” riskerar att lockas över till ytterhögern, av den enkla anledning att den liberalism som Geijerska studentföreningen är främsta företrädare för är och genom historien har varit högerextremismens främsta motkämpe. Schönberg väljer också att tolka min kritik mot Nick Alinias uppenbart logiskt fallerande uttalande om att man blir mindre utbildad av utbildning som ”lojalitet mot institutionen”. Min jämförelse med liberala ideal som utrymmen för fritt idéutbyte ignoreras för att i stället implicera liberala studenter som riskgrupp för att falla in i högerextremismens famn.

Den enda riktigt anklagande tes som finns i min artikel är att det finns en vänstervridning vid universiteten, och att det är inkompatibelt med en opartisk, apolitisk och fri akademi. Vilken sann liberal som helst skulle åtminstone möta uttalandet för vad det är, om inte annat för att säkerställa det fria idéutbytet och att staten genom sina myndigheter inte ska bedriva politiserad undervisning.

Men Schönberg och Verdandi försvarar i stället vänstervridningen, och ger uttryck för en acceptans för de orättvisor som gynnar en själv, något som man inte förväntar sig från en självutnämnt humanistisk, rättvisevurmande och liberal förening.

Man frågar sig hur Verdandi, som i sitt manifest stolt proklamerar att man vill avkasta sig konformitet och värna om individen, hennes friheter och möjligheter, har kommit att acceptera ideologisk vridning vid universiteten och tycker att det är de utsattas fel för att de skulle vara för veka för att bekämpa det. Studentföreningen Verdandis humana liberalism tycks begränsas till de egna leden.

Love Richert

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Slutreplik: Hur kan Verdandi acceptera universitetens vänstervridning? dök först upp på Liberal Debatt.

Nationen är inte evig. En dag kommer den att ersättas av en europeisk konfederation.

Skrev inte jag, utan den franske filosofen Ernest Renan i Vad är en nation? (1882, på svenska 2024).

Renan var en stor tänkare och essän, där han i förbifarten förebådar nationens undergång, tillhör det bästa som har skrivits om nationen som koncept. Men han hade fel om konfederationen: det räcker inte längre med ett löst, mellanstatligt europeiskt samarbete. 

Nu har vi kommit till en punkt då en europeisk federation måste ersätta nationerna.

Hade Trumps USA – Gud förbjude! – invaderat Grönland hade steget mot ett Europas förenta stater nog redan varit taget. Inget driver fram modiga steg så effektivt som hot från yttre fiender. Med tre sådana på ett halvt årtionde (covidpandemin, Ryssland och Donald Trump) och en direkt amerikansk kränkning av Europas territoriella gränser hade åtgärder som nyss ansetts helt otänkbara varit fullt möjliga. 

Men även utan krig mot Uncle Sam måste Europa utvecklas mot en riktig federation, och liberaler måste skynda att ta första steget.

För mig blev det uppenbart när jag i januari läste en krönika av journalisten Janan Ganesh i Financial Times, där han beskriver hur det bara är en tidsfråga innan även ytterhögern börjar kämpa för ett Europas förenta stater. Grunden, menar han, har redan lagts genom Le Pen-generationens besatthet av den ”europeiska”, ”västerländska” – eller med Busch-språk, ”judeo-kristna” – civilisationen. Nästa generation kan med lätthet använda den grunden för en nationalism som ser Europa som hemmet att värna politiskt.

Men vem vågar blicka fram mot Europa i dag?

Det vore så klart inte fel om nationalisterna på högerkanten också började kämpa för europeiskt samarbete, i stället för att, som Ungerns Viktor Orban eller Slovakiens Robert Fico, ständigt underminera det. Men som Ganesh skriver i sin krönika vore deras Europa knappast liberalt. Deras kultursyn går på tvärs med hela den europeiska framstegstanken.

En satirisk försmak av hur en tillbakablickande högerkantsfederalism skulle kunna se ut erbjuder Georgi Gospodinov i sin roman Tidstillflykt (som mottog internationella Bookerpriset 2023). I romanen har den europeiska kontinenten blivit besatt av det förflutna. Därför anordnas en europeisk folkomröstning om vilket av alla förflutnor man ska återgå till, varefter sammandrabbningar mellan människor från olika årtionden börjar äga rum. Långsamt växer en europeisk karta definierad av årtionden snarare än partifärger fram. Europa förenas i drömmen om förr.

Jämför med de tidiga romanförfattare som lade fram visioner för Europas framtid. Victor Hugo höll långa tal om Europas förenta stater på 1840-talet, Elin Wägner tog vid tre kvarts sekel senare. Stefan Zweig lade fram visioner om europeiska universitetsutbyten och roterande maktcentrum redan innan andra världskriget.

Men vem vågar blicka fram mot Europa i dag?

Efter andra världskriget tog gråa byråkrater – som fransmannen Jean Monnet eller belgaren Paul-Henri Spaak, räknade som EU:s grundfäder men knappt ihågkomna av någon – över författarnas visionära roll. Byråkrater som enligt romanfiguren Jean Danthès i Romain Garys roman Europa såg till att det aldrig var ”något annat än armén och ekonomin på förhandlingsbordet vid de stora konferenserna, i Valérys, Barbusses och Manns hemland.”

Vi behöver nya progressiva författare och tänkare som kliver fram i kampen mot de högerpopulistiska federalisterna.

En av få svenskar som passionerat ägnade sig åt Europa under efterkrigstiden var högerpartisten Karl Wistrand, vars engagemang, bland annat som delegat till Europarådet, skildras i hans förvånansvärt läsvärda memoarer Hört och upplevat (1962). Wistrands eftermäle hyllades av den nära vännen, kommunistiske poeten och bänkgrannen i riksdagen Ture Nerman på följande sätt:

Du går bland följsammare kamrater
Din väg i en alltmer likriktad stat,
och det är dock en dygd bland demokrater
att vara Frihetens aristokrat.
Du ensam vågar tänka Dig att slopa
gränshinder som man skyltar fosterländskt
Om hundra år ska kanske allihopa
ha mod med Dig bekänna Europa
och vad som mänskligt är blir en gång även svenskt.

Men i dag är Frihetens aristokrat lika bortglömd som Monnet och Spaak.

Vi behöver nya progressiva författare och tänkare som kliver fram i kampen mot de högerpopulistiska federalisterna. Och det är dags att fler européer, likt skönsjungande Toto Cutugno i ”Insieme 1992”, tar bladet från munnen och propagerar för en liberal federalism.

Tidigare i våras noterade den förre italienske premiärministern Mario Draghi i ett tal i belgiska Leuven att EU är en respekterad och handlingskraftig aktör på de områden där man har gett upp den nationella kompetensen: handel, konkurrenskraft, inre marknad. Men på de områden där nationella kompetenser fortfarande står i vägen – försvar, utrikespolitik, industripolitik – är EU fortsatt sårbart och svagt.

Slutsatsen av detta måste vara en europeisk federation: Ett fördjupat samarbete, en förstärkt rättighetsstadga (en borgmästare i en europeisk stad kan inte straffas för att ha tillåtit en prideparad) och att kravet på enhällighet i utrikespolitiken tas bort.

Dagens struktur fungerar inte längre, och i försvars- och säkerhetspolitiken utsätter den oss alla för en akut risk.

Uppdraget för oss liberaler är stort, och vi kan inte lämpa över hela ansvaret för att utveckla idén Europa på Mario Draghi och Mark Carney (där den sistnämnda inte ens är europé). Det säger också något om vår samtid när de enda som påverkar Europas utveckling är före detta riksbankschefer.

Eric Luth är chefredaktör för Liberal Debatt.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Det är dags för en europeisk federation dök först upp på Liberal Debatt.

Ni har sett det, jag har sett det och nu har även Fredrik Skavlan pratat om det. Aktivister som i klimatrörelsens anda använt sig av minst sagt uppseendeväckande metoder har länge varit föremål för debatt, diskussion och frustration i Sverige. Det är märkligt att det finns en så stor acceptans för något som faktiskt av staten bedöms som brottsligt.

Härom veckan belystes ämnet om aktivism i Skavlan & Sverige. De behandlade den urgamla frågan om civil olydnad, vägran att följa lagen för att uppnå politiska mål. Ofta presenteras det som en fråga där främst konservativa står i opposition till aktivister.  

Att agera som ”Batman” och ta lagen i egna händer är en tanke som man lätt kan leka med. Man ser moraliska problem som statens förlängda arm, i form av rättsväsende och politik, inte lyckas komma åt, vilket ibland kan skapa orättvisor. Så man vill stiga in och själv upprätta rättvisan som man menar har brustit. 

En sådan insikt får dock aldrig bli skäl till våld eller till drastiska aktioner som att stoppa avgörande samhällsviktig infrastruktur i välfungerande demokratier, där möjligheten till politisk reform finns i andra former. 

Återställ våtmarker är inte Batman och även om de skulle vara Bruce Wayne i förklädnad skulle jag fortfarande opponera mig mot deras vanvettiga metoder. 

Det är inte deras välvilja gentemot vår planet jag ifrågasätter. Vi har stora problem med exempelvis miljö- och klimatfrågor. Men att limma fast sig på vägen gör knappast moder jord bättre. Återställ våtmarker är inte Batman och även om de skulle vara Bruce Wayne i förklädnad skulle jag fortfarande opponera mig mot deras vanvettiga metoder. 

Som motargument till denna tes möter man ofta diverse historiska fotnoter. Inte sällan görs referenser till historiens stora apologeter för fred och frihet för att rättfärdiga sina gärningar. Alla som förstår sig på grundläggande historievetenskap borde kunna konstatera att det är rätt bisarrt att jämföra Återställ våtmarker med Mahatma Gandhi och Martin Luther King. Det riskerar att relativisera de sistnämndas heroiska insatser för fred och frihet, insatser som lett till att miljontals människor i dag har bättre förutsättningar.  

Apokalyptiska föreställningar tenderar att få oss människor att drastiskt förändra vårt förhållningssätt till samhället och varandra. Här kan man faktiskt dra likheter mellan stora delar av den kristna högern, eskatologiska sekter och mer extrema delar av aktiviströrelsen. När världens öde ska avgöras krävs det handling och aktion. Vem vågar då riskera att ”missa tåget” för att möta eftervärldens dom? I detta fall tycks det ironiskt nog snarare handla om att någon annan ska missa tåget.

Att bryta mot lagen är i grunden något som inte kan ursäktas till förmån för att man påstår sig rädda världen. Det är att öppna upp Pandoras ask; då kan vem som helst göra vad som helst och gömma sig bakom godtyckliga moraliska masker. Det är en utveckling som bör oroa alla som bryr sig om den liberala demokratin.

Olle Edborg

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Det är självklart inte okej att limma fast sig på vägen dök först upp på Liberal Debatt.

Det var min lågstadiefröken Berit som fick mig att älska att läsa. Hon var en lärare som byggde sin undervisning på litteratur. Varje eftermiddag satt vi på den blåa runda mattan framför hennes kateder och lyssnade när hon läste högt för oss. Det var min favoritstund under skoldagen. Vi lyssnade på sagor och berättelser från en svunnen tid. Berit tog med oss till Maria Gripes värld där vi fick lära känna Nora som har förlorat sina föräldrar och som dras in i ett mysterium med en docka som lever ett eget liv. I Tordyveln flyger i skymningen mötte vi David, Annika och Jonas som dras in i märkliga händelser på Selanderska gården. Berit tog med oss på Nils Holgersson underbara resa och vi fick bekanta oss med Skrotnisse och hans vänner. På högstadiet kom vi i kontakt med August Strindberg, Vilhelm Moberg, Hjalmar Söderberg och Edith Södergran.

Litteraturen har alltid haft en naturlig plats i skolans svenskundervisning men efter en rad läroplaner och skoltrender har svenskämnets innehåll urvattnats. I dag behandlas litteratur som något som är likvärdigt med läromedel snarare än som ett eget kunskapsområde. Läsning och möte med litteratur har blivit en parentes i stället för fundamentet i ämnet svenska. Elever möter läsläror som förvisso innehåller olika genrer men där texterna ofta är innehållslösa. Det enda läraren kan prata med eleverna om är vad som hände. Jag menar att den utveckling vi sett inom svenskämnet är problematisk ur flera aspekter.

För att stärka både bildning och språklig förmåga bör litteratur, med litteraturhistoria som central del, vara ett eget ämne och svenska språkets form ett annat ämne.

Skolans uppdrag är att både utbilda och bilda. För att stärka både bildning och språklig förmåga bör litteratur, med litteraturhistoria som central del, vara ett eget ämne och svenska språkets form ett annat ämne. Det skulle bli en utgångspunkt för dialog, snarare än vad ämnet svenska har blivit idag: ämnesstoff som eleverna memorerar.

Litteraturens bidrag till bildningen har djupa filosofiska rötter. Sokrates betonade vikten av samtalet som väg till insikt. Men för att samtalen ska bli insiktsfulla behöver vi ha något att samtala kring med våra elever. Parallellt med att vi ger dem kunskap om världen, läser vi litteratur och slutligen tänker vi tillsammans om vad berättelserna vill säga oss om dåtid och nutid. Mötet uppstår inte genom att enbart ta emot färdiga svar om innehåll, utan genom att ställa frågor, pröva tankar och ompröva sanningar. 

Litteraturen sträcker sig långt bortom språkets form. Genom svenska klassiker som Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, August Strindbergs Fröken Julie eller Vilhelm Mobergs Utvandrarna möter eleverna berättelser som format det land vi lever i. Även nordiska verk som Henrik Ibsens Ett dockhem eller Tove Janssons berättelser om Mumindalen ger perspektiv och gör barn och ungas tankevärld rikare. Dessa verk modellerar inte bara språk utan de öppnar upp för samtal om vad det är att vara människa i ett samhälle där vi måste förhålla oss till varandra. 

Under de år som jag har arbetat i skolan har jag reflekterat över att eleverna inte får möta tillräckligt stor variation på litteratur. Det finns samtidigt en stark tilltro till läsförståelsestrategier vilket gör att vi lägger stor vikt vid att lära ut strategier för läsförståelse, snarare än att låta eleverna djupläsa litteratur för att utveckla sitt språk.

Det är skillnad på att återge en händelse och att utforska tankar och känslor. Att en elev kan redogöra för vad som händer i Utvandrarna säger inte något om vad eleverna har förstått. Det är först när eleverna får samtala om varför Kristina tvekar inför resan, eller vad det innebär att lämna sitt hem, som berättelsen och romanfigurerna kommer till liv. På samma sätt handlar Ett dockhem inte bara om att Nora lämnar sin familj, utan om vilka frågor det väcker kring frihet, att vara kvinna och vad mod gör med en människa. 

Jean-Jacques Rousseau framhöll att utbildning måste utgå från människans egen erfarenhet och utveckling. I Émile beskriver han hur lärande sker genom möten mellan individen och världen. Litteraturen erbjuder just sådana möten: elever får leva sig in i olika karaktärer och därigenom utveckla omdöme och förståelse för olika perspektiv, som ofta ligger långt ifrån deras syn på världen.

När vi bildar, med litteraturens hjälp, skapar vi gemenskap och en djupare förståelse för människans roll i samhället. Att diskutera Karl-Oskars och Kristinas val i Utvandrarna leder exempelvis till samtal om migration där elever med olika bakgrund möts i en gemensam förståelse av vad det innebär att lämna sitt hem. Just saknad och rotlöshet är känslor som jag ofta möter hos mina elever i min vardag som skolledare i ett särskilt utsatt område. Med de yngre eleverna kan vi läsa Mino Shams böcker om Meryem som lämnar sitt hemland och med de äldre eleverna kan vi ta avstamp i Utvandrarna. På samma sätt kan Ett dockhem ge upphov till samtal om individens ansvar gentemot familj och samhälle.

Samtidigt är språkets form oerhört viktig, både för att kunna författa text, och för att kunna verka i en demokrati. Därför måste vi undervisa explicit i svenska språket och ge eleverna ett rikt ordförråd. För barn och unga innebär ett utvecklat ordförråd att de ges möjlighet att uttrycka åsikter, ställa krav och delta i samhället. Utan ett rikt språk riskerar individen att bli passiviserad. De elever som möter läsande lärare kommer få tillgång till en bredare litteratur och djupare språklig träning än elever som möter lärare som inte själva är bokmalar. Skolan har blivit ett lotteri som förstärker skillnader snarare än utjämnar dem. 

Att ge litteraturen ett eget ämne kommer att stärka bildningen på lång sikt. Genom att samtidigt tydliggöra språkets form som ett eget ämne kan vi skapa en undervisning där både tanke och uttryck utvecklas. 

Jag kan inte tänka mig något som är viktigare för vårt samhälle. 

Linnea Lindquist

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Gör litteratur till ett eget skolämne dök först upp på Liberal Debatt.

När Göteborgs kommun använde en AI för skolplaceringar glömde man att algoritmen måste ta med i beräkningarna att det går en älv genom stan. 

Det skapade en dominoeffekt där några barn placerades i skolor som låg geografiskt nära, men lokaltrafikmässigt långt borta, och i sin tur knuffade bort andra barn som behövde gå på skolor ännu längre bort. 450 barn placerades så långt bort från sitt hem att det bröt mot regelverken. Kommunen vägrade dock att erkänna att besluten var fattade av en algoritm, trots att en revision senare visade det. Föräldrarna som överklagade besluten förlorade i alla instanser.

Fallet, som beskrivs av Charlotta Kronblad i antologin AI & Makten över besluten (8tto förlag), är inte en sedelärande berättelse om hur dåligt tekniken fungerar utan i stället en slags Kafkaartad beskrivning av när svensk förvaltning möter AI-teknik. 

I december 2025 meddelade civil- och digitaliseringsminister Erik Slottner (KD) att runt 100 myndigheter får utökade uppdrag i sina regleringsbrev. De ska nu redovisa hur de arbetar med data och AI och hur tekniken kan stärka deras verksamhet. Myndigheter som Exportkreditnämnden, Institutet för språk- och folkminnen, BRÅ och Fastighetsmäklarinspektionen ska tillsammans med flera universitet bidra till att höja sin egen och landets AI-förmåga.

Uppdragen kan, och behöver, förändra några av fundamenten i svensk förvaltning. Det handlar inte bara om att myndigheter kan bli mer effektiva, utan också om en djupare konflikt – principerna för hur myndighetsutövning fungerar utmanas i grunden. De AI-genererade besluten krockar helt enkelt med de logiker vi tagit för givna i förvaltningen.

En viktig grundpelare i förvaltningen är att myndighetsbeslut och grunderna för varför ett beslut tagits ska kunna visas och förklaras för medborgaren. Traditionellt är det en handläggare som måste motivera hur hen har tagit beslut som påverkar den enskilde. Det finns förvisso brister i mänskligt beslutsfattande men vi har, över tid, skapat strukturer såväl förvaltningsmässigt som juridiskt för att kunna ha både ett ansvarsutkrävande och en transparens i myndighetsbeslut. Vi kan helt enkelt fråga en människa hur hen har resonerat. 

Utvecklingsavdelningens chef intog dock motsatt position menade att handläggarnas makt att säga emot algoritmens rekommendationer skulle begränsas.

Det går såklart att fråga en AI också, men det kommer inte att gå att veta exakt vilka faktorer som vägdes på vilket sätt för att nå ett visst beslut. Det finns genvägar – man kan redogöra för logiken i modellen, vilka data som använts, eller till och med publicera koden. Men dessa ger inte pålitliga svar. Generativa språkmodeller som ChatGPT klarar av att gå igenom stora mängder information och därefter generera svar som är sannolika. De beräknar vad som är den mest sannolika följden av ord och tecken givet en viss fråga och den information den har tillgänglig. Internetdebattören Cory Doctorow har kallat modellerna för ”spicy autocomplete” och sagt att ”ordförutsägelse med fler ord är inte intelligens” för att beskriva illusionen av att chattbotarna förstår världen.

Göteborg hävdade dock att det inte var en algoritm som tagit beslutet. På grund av det behövde de heller inte lämna ut någon information om algoritmen. Man menade att det var ett beslutsstödssystem men att handläggare hade tagit det slutgiltiga beslutet. När en grupp föräldrar överklagade besluten ställdes de inför det faktum att det var de, och inte kommunen, som behövde bevisa att en algoritm tagit beslutet. Och så länge kommunen förnekade fanns det inget som faktiskt kunde bevisa att så var fallet.

När Arbetsförmedlingen introducerade en algoritm som skulle hjälpa till med matchning för personer långt ifrån arbetsmarknaden ledde det till en öppen konflikt mellan handläggare och utvecklingsavdelningen. Handläggarna anklagade AI-systemet för att stirra sig blint på statistik utan hänsyn till mjuka värden. Utvecklingsavdelningens chef intog dock motsatt position menade att handläggarnas makt att säga emot algoritmens rekommendationer skulle begränsas: ”Vi tror kanske att man behöver förstärka riktlinjerna så att handläggare ifrågasätter lite mindre”, förklarade chefen för DN.

Några knutar i förvaltningen håller förvisso på att lösas upp. Förslag finns om att göra det lättare för myndigheter att dela data mellan varandra, och det finns mer resurser för att lära av varandra i offentligheten än det fanns för bara några år sen.

Men många knutar kvarstår, och om ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda AI för att öka kostnadseffektiviteten samt höja kvaliteten och servicen i den offentliga förvaltningen” (som Sveriges AI-strategi har som ambition) måste politiken och samhället också svara på hur man ska göra i frågor om vilka möjligheter tjänstemän och medborgare ska ha att granska, påverka och ifrågasätta algoritmerna, i vilken utsträckning beslut ens behöver tas av handläggare, eller ska förvaltningen bara kunna använda algoritmer som går att förklara

Och viktigast av allt: på vilka principer ska den AI-förstärkta förvaltningen byggas?

Jacob Dexe

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Vem håller vi till svars när myndighetsbeslut fattas av en svart låda? dök först upp på Liberal Debatt.

Det är en märklig replik som Jakob Norrhall skriver på Liberal Debatt den 10 mars 2026. Eftersom han inte bara kritiserar Olof Edsinger, som skrev den ursprungliga artikeln, utan även Jacob Rudenstrand, som är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, väljer vi att gemensamt svara på hans text.

Norrhalls kritik fokuserar på två saker:

1. Våra exempel på bristande respekt för religionsfrihetsfrågor är antingen irrelevanta eller uttryck för att vi är dåliga förlorare: Vi är bara sura för att alla inte håller med oss i våra (konservativa) åsikter.
2. Vi borde engagera oss mer i religionsfrihetsfrågor kopplat till muslimers och judars situation i Sverige.

I anslutning till detta kommer Norrhall med ett antal gravt missvisande påståenden om religionsfrihet i allmänhet och ”konservativa kristna” i synnerhet. Han inleder till exempel med påståendet att ”religionsfriheten är den konservativa kristenhetens nya frontlinje”. Men väckelsekristna har brunnit för dessa frågor i hundratals år. Som alla minoriteter har man känt av majoritetssamhällets tryck, och det är detta som har tvingat upp frågorna på agendan. Redan när Evangeliska Världsalliansen (som är SEA:s paraplyorganisation) grundades 1846 var religionsfrihet ett prioriterat område och man verkade bland annat för det svenska konventikelplakatets avskaffande.

Samma sak när Norrhall antyder att muslimer och judar är betydligt mer utsatta för mobbning och trakasserier. Visst stämmer det att judar är betydligt mer utsatta i dagens Sverige – till stor del på grund av muslimskt präglad antisemitism. Men så sent som för några veckor sedan publicerade Forum för levande historia en undersökning som visade att kristna löper större risk än muslimer och personer som inte angett någon tro att utsättas för mobbning och misshandel i skolans värld. Detta inte sagt för att relativisera någon form av hot eller hat, utan för att sätta Norrhalls kritik i perspektiv. 

Lika märkligt blir det när Jakob Norrhall reducerar samvetsfriheten och möjligheten till konfessionella friskolor till en gränsdragning mellan ”ansvar i sitt ämbete och personlig övertygelse” respektive ”återkommande problem med att upprätthålla en sekulär skolgång”. 

Visserligen borde det vara förlåtligt att en kristen tankesmedja ser som sin primära uppgift att bevaka kristna gruppers religionsfrihet.

Låt oss påminna om vad de internationella konventionerna säger i dessa frågor. Europakonventionens nionde artikel fastslår rätten till ”tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”, vilket i de flesta europeiska länder (inklusive Danmark och Norge) ligger till grund för den praxis som säger att exempelvis kristna, muslimska eller judiska barnmorskor kan slippa medverka vid aborter och i stället fokusera på förlossningsverksamheten.

I EU-stadgan talas det vidare om ”friheten att inrätta undervisningsanstalter” som ger föräldrar möjlighet att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter” (artikel 14, tredje punkten). I FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter förtydligas därtill att ”ingen bestämmelse i denna artikel skall tolkas som att den inskränker en fysisk eller juridisk persons rätt att grunda och driva utbildningsanstalter” (artikel 13, fjärde punkten). Så mycket för att en ”sekulär skolgång” skulle vara en neutral politisk utgångspunkt!

Men även i fråga om vårt engagemang för muslimers och judars religionsfrihet ger Norrhall en alltför snäv bild. Visserligen borde det vara förlåtligt att en kristen tankesmedja ser som sin primära uppgift att bevaka kristna gruppers religionsfrihet. Citaten av Jacob Rudenstrand i Expressen och Kvartal knyter därtill an till ett vedertaget faktum: Det är fullt tillåtet att i statliga medier driva med kristen tro, men betydligt mer tabubelagt att driva med muslimska övertygelser.

Men i motsats till vad Norrhall påstår värnar Jacob Rudenstrand i sin bok Den första rättigheten (Timbro förlag) alla människors religionsfrihet. Bland annat poängterar han att de främsta offren för de återkommande kraven på hädelselagar är muslimer. Han för även fram muslimska tänkares försvar för en vidsträckt yttrandefrihet.

Det är inte heller sant att SEA varit tysta i alla de frågor som Norrhall nämner. Vintern 2024 var SEA en av arrangörerna bakom en stor manifestation mot antisemitism. Vi har flera gånger försvarat judars och muslimers rätt till manlig omskärelse samt kosher- och halalslakt. Vi har även försvarat muslimers rätt att bära slöja och starta konfessionella friskolor – och därtill riktat stark kritik mot moskéförbud. Dock anser vi inte att rätten att bära slöja är detsamma som ett frikort till att tvinga på muslimska kvinnor heltäckande kläder. Gällande böneutrop har vi pekat på frågans komplexa karaktär, både med tanke på hur återkommande och institutionaliserade proklamationer i människors närområde landar i en svensk kontext (inte minst bland invandrare som flytt från muslimska länder) och på de dominansanspråk som ofta följer på denna sedvänja. 

Samtliga religiösa samfund, inte bara kristna, oroas slutligen över vad vagt definierade demokratikriterier och värdegrundsdokument kommer att ha för inverkan på statliga och kommunala bidrag när teologiska och etiska övertygelser kolliderar med progressiva tabun.

Olof Edsinger är generalsekreterare och Jacob Rudenstrand biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Slutreplik: Missvisande om vårt engagemang för religionsfrihet dök först upp på Liberal Debatt.