Jakob Norrhalls replik ger en snäv och missvisande bild av Svenska Evangeliska Alliansens verksamhet, skriver företrädarna Olof Edsinger och Jacob Rudenstrand.
Det är en märklig replik som Jakob Norrhall skriver på Liberal Debatt den 10 mars 2026. Eftersom han inte bara kritiserar Olof Edsinger, som skrev den ursprungliga artikeln, utan även Jacob Rudenstrand, som är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, väljer vi att gemensamt svara på hans text.
Norrhalls kritik fokuserar på två saker:
- Våra exempel på bristande respekt för religionsfrihetsfrågor är antingen irrelevanta eller uttryck för att vi är dåliga förlorare: Vi är bara sura för att alla inte håller med oss i våra (konservativa) åsikter.
- Vi borde engagera oss mer i religionsfrihetsfrågor kopplat till muslimers och judars situation i Sverige.
I anslutning till detta kommer Norrhall med ett antal gravt missvisande påståenden om religionsfrihet i allmänhet och ”konservativa kristna” i synnerhet. Han inleder till exempel med påståendet att ”religionsfriheten är den konservativa kristenhetens nya frontlinje”. Men väckelsekristna har brunnit för dessa frågor i hundratals år. Som alla minoriteter har man känt av majoritetssamhällets tryck, och det är detta som har tvingat upp frågorna på agendan. Redan när Evangeliska Världsalliansen (som är SEA:s paraplyorganisation) grundades 1846 var religionsfrihet ett prioriterat område och man verkade bland annat för det svenska konventikelplakatets avskaffande.
Samma sak när Norrhall antyder att muslimer och judar är betydligt mer utsatta för mobbning och trakasserier. Visst stämmer det att judar är betydligt mer utsatta i dagens Sverige – till stor del på grund av muslimskt präglad antisemitism. Men så sent som för några veckor sedan publicerade Forum för levande historia en undersökning som visade att kristna löper större risk än muslimer och personer som inte angett någon tro att utsättas för mobbning och misshandel i skolans värld. Detta inte sagt för att relativisera någon form av hot eller hat, utan för att sätta Norrhalls kritik i perspektiv.
Lika märkligt blir det när Jakob Norrhall reducerar samvetsfriheten och möjligheten till konfessionella friskolor till en gränsdragning mellan ”ansvar i sitt ämbete och personlig övertygelse” respektive ”återkommande problem med att upprätthålla en sekulär skolgång”.
Visserligen borde det vara förlåtligt att en kristen tankesmedja ser som sin primära uppgift att bevaka kristna gruppers religionsfrihet.
Låt oss påminna om vad de internationella konventionerna säger i dessa frågor. Europakonventionens nionde artikel fastslår rätten till ”tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”, vilket i de flesta europeiska länder (inklusive Danmark och Norge) ligger till grund för den praxis som säger att exempelvis kristna, muslimska eller judiska barnmorskor kan slippa medverka vid aborter och i stället fokusera på förlossningsverksamheten.
I EU-stadgan talas det vidare om ”friheten att inrätta undervisningsanstalter” som ger föräldrar möjlighet att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter” (artikel 14, tredje punkten). I FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter förtydligas därtill att ”ingen bestämmelse i denna artikel skall tolkas som att den inskränker en fysisk eller juridisk persons rätt att grunda och driva utbildningsanstalter” (artikel 13, fjärde punkten). Så mycket för att en ”sekulär skolgång” skulle vara en neutral politisk utgångspunkt!
Men även i fråga om vårt engagemang för muslimers och judars religionsfrihet ger Norrhall en alltför snäv bild. Visserligen borde det vara förlåtligt att en kristen tankesmedja ser som sin primära uppgift att bevaka kristna gruppers religionsfrihet. Citaten av Jacob Rudenstrand i Expressen och Kvartal knyter därtill an till ett vedertaget faktum: Det är fullt tillåtet att i statliga medier driva med kristen tro, men betydligt mer tabubelagt att driva med muslimska övertygelser.
Men i motsats till vad Norrhall påstår värnar Jacob Rudenstrand i sin bok Den första rättigheten (Timbro förlag) alla människors religionsfrihet. Bland annat poängterar han att de främsta offren för de återkommande kraven på hädelselagar är muslimer. Han för även fram muslimska tänkares försvar för en vidsträckt yttrandefrihet.
Det är inte heller sant att SEA varit tysta i alla de frågor som Norrhall nämner. Vintern 2024 var SEA en av arrangörerna bakom en stor manifestation mot antisemitism. Vi har flera gånger försvarat judars och muslimers rätt till manlig omskärelse samt kosher- och halalslakt. Vi har även försvarat muslimers rätt att bära slöja och starta konfessionella friskolor – och därtill riktat stark kritik mot moskéförbud. Dock anser vi inte att rätten att bära slöja är detsamma som ett frikort till att tvinga på muslimska kvinnor heltäckande kläder. Gällande böneutrop har vi pekat på frågans komplexa karaktär, både med tanke på hur återkommande och institutionaliserade proklamationer i människors närområde landar i en svensk kontext (inte minst bland invandrare som flytt från muslimska länder) och på de dominansanspråk som ofta följer på denna sedvänja.
Samtliga religiösa samfund, inte bara kristna, oroas slutligen över vad vagt definierade demokratikriterier och värdegrundsdokument kommer att ha för inverkan på statliga och kommunala bidrag när teologiska och etiska övertygelser kolliderar med progressiva tabun.
Olof Edsinger är generalsekreterare och Jacob Rudenstrand biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!