Litteraturen har urvattnats ur svenskämnet och ersatts av läsförståelsestrategier och innehållslösa texter. Det är dags att göra litteratur till ett eget skolämne, skriver rektorn Linnea Lindquist.
Det var min lågstadiefröken Berit som fick mig att älska att läsa. Hon var en lärare som byggde sin undervisning på litteratur. Varje eftermiddag satt vi på den blåa runda mattan framför hennes kateder och lyssnade när hon läste högt för oss. Det var min favoritstund under skoldagen. Vi lyssnade på sagor och berättelser från en svunnen tid. Berit tog med oss till Maria Gripes värld där vi fick lära känna Nora som har förlorat sina föräldrar och som dras in i ett mysterium med en docka som lever ett eget liv. I Tordyveln flyger i skymningen mötte vi David, Annika och Jonas som dras in i märkliga händelser på Selanderska gården. Berit tog med oss på Nils Holgersson underbara resa och vi fick bekanta oss med Skrotnisse och hans vänner. På högstadiet kom vi i kontakt med August Strindberg, Vilhelm Moberg, Hjalmar Söderberg och Edith Södergran.
Litteraturen har alltid haft en naturlig plats i skolans svenskundervisning men efter en rad läroplaner och skoltrender har svenskämnets innehåll urvattnats. I dag behandlas litteratur som något som är likvärdigt med läromedel snarare än som ett eget kunskapsområde. Läsning och möte med litteratur har blivit en parentes i stället för fundamentet i ämnet svenska. Elever möter läsläror som förvisso innehåller olika genrer men där texterna ofta är innehållslösa. Det enda läraren kan prata med eleverna om är vad som hände. Jag menar att den utveckling vi sett inom svenskämnet är problematisk ur flera aspekter.
För att stärka både bildning och språklig förmåga bör litteratur, med litteraturhistoria som central del, vara ett eget ämne och svenska språkets form ett annat ämne.
Skolans uppdrag är att både utbilda och bilda. För att stärka både bildning och språklig förmåga bör litteratur, med litteraturhistoria som central del, vara ett eget ämne och svenska språkets form ett annat ämne. Det skulle bli en utgångspunkt för dialog, snarare än vad ämnet svenska har blivit idag: ämnesstoff som eleverna memorerar.
Litteraturens bidrag till bildningen har djupa filosofiska rötter. Sokrates betonade vikten av samtalet som väg till insikt. Men för att samtalen ska bli insiktsfulla behöver vi ha något att samtala kring med våra elever. Parallellt med att vi ger dem kunskap om världen, läser vi litteratur och slutligen tänker vi tillsammans om vad berättelserna vill säga oss om dåtid och nutid. Mötet uppstår inte genom att enbart ta emot färdiga svar om innehåll, utan genom att ställa frågor, pröva tankar och ompröva sanningar.
Litteraturen sträcker sig långt bortom språkets form. Genom svenska klassiker som Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, August Strindbergs Fröken Julie eller Vilhelm Mobergs Utvandrarna möter eleverna berättelser som format det land vi lever i. Även nordiska verk som Henrik Ibsens Ett dockhem eller Tove Janssons berättelser om Mumindalen ger perspektiv och gör barn och ungas tankevärld rikare. Dessa verk modellerar inte bara språk utan de öppnar upp för samtal om vad det är att vara människa i ett samhälle där vi måste förhålla oss till varandra.
Under de år som jag har arbetat i skolan har jag reflekterat över att eleverna inte får möta tillräckligt stor variation på litteratur. Det finns samtidigt en stark tilltro till läsförståelsestrategier vilket gör att vi lägger stor vikt vid att lära ut strategier för läsförståelse, snarare än att låta eleverna djupläsa litteratur för att utveckla sitt språk.
Det är skillnad på att återge en händelse och att utforska tankar och känslor. Att en elev kan redogöra för vad som händer i Utvandrarna säger inte något om vad eleverna har förstått. Det är först när eleverna får samtala om varför Kristina tvekar inför resan, eller vad det innebär att lämna sitt hem, som berättelsen och romanfigurerna kommer till liv. På samma sätt handlar Ett dockhem inte bara om att Nora lämnar sin familj, utan om vilka frågor det väcker kring frihet, att vara kvinna och vad mod gör med en människa.
Jean-Jacques Rousseau framhöll att utbildning måste utgå från människans egen erfarenhet och utveckling. I Émile beskriver han hur lärande sker genom möten mellan individen och världen. Litteraturen erbjuder just sådana möten: elever får leva sig in i olika karaktärer och därigenom utveckla omdöme och förståelse för olika perspektiv, som ofta ligger långt ifrån deras syn på världen.
När vi bildar, med litteraturens hjälp, skapar vi gemenskap och en djupare förståelse för människans roll i samhället. Att diskutera Karl-Oskars och Kristinas val i Utvandrarna leder exempelvis till samtal om migration där elever med olika bakgrund möts i en gemensam förståelse av vad det innebär att lämna sitt hem. Just saknad och rotlöshet är känslor som jag ofta möter hos mina elever i min vardag som skolledare i ett särskilt utsatt område. Med de yngre eleverna kan vi läsa Mino Shams böcker om Meryem som lämnar sitt hemland och med de äldre eleverna kan vi ta avstamp i Utvandrarna. På samma sätt kan Ett dockhem ge upphov till samtal om individens ansvar gentemot familj och samhälle.
Samtidigt är språkets form oerhört viktig, både för att kunna författa text, och för att kunna verka i en demokrati. Därför måste vi undervisa explicit i svenska språket och ge eleverna ett rikt ordförråd. För barn och unga innebär ett utvecklat ordförråd att de ges möjlighet att uttrycka åsikter, ställa krav och delta i samhället. Utan ett rikt språk riskerar individen att bli passiviserad. De elever som möter läsande lärare kommer få tillgång till en bredare litteratur och djupare språklig träning än elever som möter lärare som inte själva är bokmalar. Skolan har blivit ett lotteri som förstärker skillnader snarare än utjämnar dem.
Att ge litteraturen ett eget ämne kommer att stärka bildningen på lång sikt. Genom att samtidigt tydliggöra språkets form som ett eget ämne kan vi skapa en undervisning där både tanke och uttryck utvecklas.
Jag kan inte tänka mig något som är viktigare för vårt samhälle.
Linnea Lindquist
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!