Konservativa kristna säger sig kämpa för religionsfriheten, men i slutändan betyder det oftast bara samvetsfrihet eller religiösa friskolor. Varför bryr man sig aldrig om den mest utsatta religiösa minoriteten i Sverige, frågar sig Jakob Norrhall, nämligen muslimer?
Religionsfriheten är den konservativa kristenhetens nya frontlinje. Det både gläder, och förbryllar mig.
Som liberal är religionsfriheten idealet som alla andra rättigheter ska sträva efter. Tolerans, förståelsen av andra perspektiv, den oliktänkades rätt att liksom jag få vara en del av det gemensamma samhällets uppbyggnad. Ideal som varje sunt demokratiskt samhälle byggs på.
I sin artikel i Liberal Debatt beklagar sig Olof Edsinger över hur undervärderad denna rättighet är. En tes jag håller med om.
Det är därför förbryllande att konservativa debattörer alltid tycks glömma att skriva om det främsta hotet mot religionsfriheten i Sverige: andra religioners rätt till likmätig religionsutövning.
I vanliga fall är det fel att påtala när någon inte tar upp perspektiv man själv anser bör tas upp, en så kallad halmdocka. Men när Edsinger skriver en artikel om religionsfrihetens undervärdering, och samtidigt ”glömmer” att nämna de största hotet mot den, blir det oseriöst.
Ja, det är ett enormt problem med förföljda kristna på den internationella såväl som på den nationella arenan och att det råder stor brist på förståelse om vad religion är i det svenska samhället. På den fronten är vi överens. Men det är ändå jämförelsevis märkligt att påstå att det är den kristna religionsfriheten som är hotad i Europa och i Sverige. De exempel som Edsinger tar upp är egentligen bara uttryck för att han tycker det är tråkigt att så få håller med om hans konservativa åsikter.
Samvetsfriheten är ett sådant exempel. Frågan handlar inte om att staten tycker att sjuksköterskor med religiös övertygelse ska förhindras i sin utövning för att de är religiösa, utan om en uppfattning gällande gränsen mellan ansvar i sitt ämbete och personlig övertygelse.
Andra frågor som tas upp, såsom religiösa friskolor, handlar inte heller nödvändigtvis om att alla som vill avskaffa dem ogillar religion, utan snarare om att religiösa friskolor har återkommande problem med att upprätthålla en sekulär skolgång.
Dessa frågor handlar om sådant som berör religionsfriheten. Men det syftar inte alltid till att förhindra troende i deras personliga övertygelse. Det handlar om hur en sekulär stat rimligtvis ställer krav på de som arbetar i det offentliga.
Även jag har hånats och mobbats av såväl lärare som människor i mitt liv för den tro jag växt upp med.
Ett annat exempel som Edsinger pekar på är troendes utsatthet i ung ålder. Unga kristna, muslimer och judar utsätts för mobbning av såväl klasskamrater som samhället. Även jag har hånats och mobbats av såväl lärare som människor i mitt liv för den tro jag växt upp med. På den punkten är vi också överens, eftersom det i förlängningen leder till en försämrad tolerans i vårt land.
Men det är inte heller synonymt med att den kristna religionsfriheten är hotad. Allra minst för kristna när det ställs i parallell relation till de hot som den muslimska och judiska religionsfriheten utstår.
Förslag om slöj, omskärelse- och böneutropsförbud. Spirande antisemitism och xenofobi. Konstanta hot om nedmonteringar av moskéer. Återkommande hat- och hotbilder mot muslimer och judar, som tvingar moskéer och synagogor att inspektera väskor och ha polisskydd inför dess bönestunder och gudstjänster. Hotet mot religionsfriheten sker i detta nu på hemmaplan, men inte mot kyrkorna.
När artiklar till religionsfrihetens försvar skrivs skriar dessa genuina hot med sin frånvaro i den konservativa hegemonin. Det är inte bara Edsinger som begår denna miss, det gör även Jacob Rudenstrand, som i sin bok Den första rättigheten såväl i artiklar i Liberal Debatt lägger stor vikt vid den kristna utsattheten men sällan på den mycket större sådana för muslimer i Sverige. I en artikel i Expressen anser exempelvis Rudenstrand att ”vi i Sverige tar särskild hänsyn till islam”, och i Kvartal om ”att man ska kunna kritisera islam på ett vuxet sätt”. För att vara en författare som skrivit en hel bok om religionsfriheten är det märkligt att inte se ett enda kapitel om utsattheten för den religion han tycker man ska kunna kritisera, men flera kapitel om hur utsatta kristna är.
Sådana samfund som både Edsinger och Rudenstrand tillhör finns i dag till och frodas tack vare att staten till slut föredrog tolerans före intolerans. Konvertikelplakatens avskaffande, som Edsinger använder i sin artikel, var det första steget att ge dem och andra samfund likvärdig rätt som den statliga kyrkan att få existera. Den radikala idéen att alla, inte bara de som tillhör majoriteten, ska få samma rätt att utöva sin tro på det sätt de vill.
Om något är konvertikelplakatens avskaffande den perfekta och naturliga språngbrädan, inte minst av företrädare för frikyrkorna, att återkommande tala om muslimers och judars rätt att få samma obehindrade och ohotade rätt att utöva sin tro som vi kristna har.
Men när det väl kommer till kritan skriver frikyrkoföreträdarna om cancelkultur, religiösa friskolor och abort- och äktenskapsfrågan.
Det är frustrerande, att det är dessa frågor som bägge anser främst ”hotas” inom den svenska religionsfriheten, när det egentligen handlar om att de tycker det är tråkigt att andra inte håller med deras åsikter. Religionsfriheten är mycket större och viktigare än så.
Ja, det är viktigt att svenskar i högre utsträckning förstår vikten av religionsfriheten och är mer toleranta till religiösa uttryck och motverkar åsiktskorridorer. Ja, det är viktigt att motverka kristen förföljelse i Europa. Men tar vi inte itu med de mest grundläggande hoten först är det lönlöst att ens tala om religionsfriheten över huvud taget.
Att försvara muslimers och judars rätt till likvärdig och obehindrad tro är avgörande även för kristna. Den lägsta ribban för tolerans skapar möjligheten att höja den till det ideal som Edsinger eftersträvar. Då behöver vi vara sammansvetsade i vår kamp till försvar för de som är allra mest utsatta. Man bygger inte ett hus på sandig strand, man bygger den på en stadig grund som inte rubbar sig. Och först när grunden är byggd kan vi tala om hur vi formar huset.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!