Vi kan inte lämpa över hela ansvaret för Europas utveckling på före detta riksbankschefer och nästa generations högerpopulister, skriver LD:s chefredaktör Eric Luth. Liberaler behöver ta bladet från munnen och skyndsamt driva på för en europeisk federation.
Nationen är inte evig. En dag kommer den att ersättas av en europeisk konfederation.
Skrev inte jag, utan den franske filosofen Ernest Renan i Vad är en nation? (1882, på svenska 2024).
Renan var en stor tänkare och essän, där han i förbifarten förebådar nationens undergång, tillhör det bästa som har skrivits om nationen som koncept. Men han hade fel om konfederationen: det räcker inte längre med ett löst, mellanstatligt europeiskt samarbete.
Nu har vi kommit till en punkt då en europeisk federation måste ersätta nationerna.
Hade Trumps USA – Gud förbjude! – invaderat Grönland hade steget mot ett Europas förenta stater nog redan varit taget. Inget driver fram modiga steg så effektivt som hot från yttre fiender. Med tre sådana på ett halvt årtionde (covidpandemin, Ryssland och Donald Trump) och en direkt amerikansk kränkning av Europas territoriella gränser hade åtgärder som nyss ansetts helt otänkbara varit fullt möjliga.
Men även utan krig mot Uncle Sam måste Europa utvecklas mot en riktig federation, och liberaler måste skynda att ta första steget.
För mig blev det uppenbart när jag i januari läste en krönika av journalisten Janan Ganesh i Financial Times, där han beskriver hur det bara är en tidsfråga innan även ytterhögern börjar kämpa för ett Europas förenta stater. Grunden, menar han, har redan lagts genom Le Pen-generationens besatthet av den ”europeiska”, ”västerländska” – eller med Busch-språk, ”judeo-kristna” – civilisationen. Nästa generation kan med lätthet använda den grunden för en nationalism som ser Europa som hemmet att värna politiskt.
Men vem vågar blicka fram mot Europa i dag?
Det vore så klart inte fel om nationalisterna på högerkanten också började kämpa för europeiskt samarbete, i stället för att, som Ungerns Viktor Orban eller Slovakiens Robert Fico, ständigt underminera det. Men som Ganesh skriver i sin krönika vore deras Europa knappast liberalt. Deras kultursyn går på tvärs med hela den europeiska framstegstanken.
En satirisk försmak av hur en tillbakablickande högerkantsfederalism skulle kunna se ut erbjuder Georgi Gospodinov i sin roman Tidstillflykt (som mottog internationella Bookerpriset 2023). I romanen har den europeiska kontinenten blivit besatt av det förflutna. Därför anordnas en europeisk folkomröstning om vilket av alla förflutnor man ska återgå till, varefter sammandrabbningar mellan människor från olika årtionden börjar äga rum. Långsamt växer en europeisk karta definierad av årtionden snarare än partifärger fram. Europa förenas i drömmen om förr.
Jämför med de tidiga romanförfattare som lade fram visioner för Europas framtid. Victor Hugo höll långa tal om Europas förenta stater på 1840-talet, Elin Wägner tog vid tre kvarts sekel senare. Stefan Zweig lade fram visioner om europeiska universitetsutbyten och roterande maktcentrum redan innan andra världskriget.
Men vem vågar blicka fram mot Europa i dag?
Efter andra världskriget tog gråa byråkrater – som fransmannen Jean Monnet eller belgaren Paul-Henri Spaak, räknade som EU:s grundfäder men knappt ihågkomna av någon – över författarnas visionära roll. Byråkrater som enligt romanfiguren Jean Danthès i Romain Garys roman Europa såg till att det aldrig var ”något annat än armén och ekonomin på förhandlingsbordet vid de stora konferenserna, i Valérys, Barbusses och Manns hemland.”
Vi behöver nya progressiva författare och tänkare som kliver fram i kampen mot de högerpopulistiska federalisterna.
En av få svenskar som passionerat ägnade sig åt Europa under efterkrigstiden var högerpartisten Karl Wistrand, vars engagemang, bland annat som delegat till Europarådet, skildras i hans förvånansvärt läsvärda memoarer Hört och upplevat (1962). Wistrands eftermäle hyllades av den nära vännen, kommunistiske poeten och bänkgrannen i riksdagen Ture Nerman på följande sätt:
Du går bland följsammare kamrater
Din väg i en alltmer likriktad stat,
och det är dock en dygd bland demokrater
att vara Frihetens aristokrat.
Du ensam vågar tänka Dig att slopa
gränshinder som man skyltar fosterländskt
Om hundra år ska kanske allihopa
ha mod med Dig bekänna Europa
och vad som mänskligt är blir en gång även svenskt.
Men i dag är Frihetens aristokrat lika bortglömd som Monnet och Spaak.
Vi behöver nya progressiva författare och tänkare som kliver fram i kampen mot de högerpopulistiska federalisterna. Och det är dags att fler européer, likt skönsjungande Toto Cutugno i ”Insieme 1992”, tar bladet från munnen och propagerar för en liberal federalism.
Tidigare i våras noterade den förre italienske premiärministern Mario Draghi i ett tal i belgiska Leuven att EU är en respekterad och handlingskraftig aktör på de områden där man har gett upp den nationella kompetensen: handel, konkurrenskraft, inre marknad. Men på de områden där nationella kompetenser fortfarande står i vägen – försvar, utrikespolitik, industripolitik – är EU fortsatt sårbart och svagt.
Slutsatsen av detta måste vara en europeisk federation: Ett fördjupat samarbete, en förstärkt rättighetsstadga (en borgmästare i en europeisk stad kan inte straffas för att ha tillåtit en prideparad) och att kravet på enhällighet i utrikespolitiken tas bort.
Dagens struktur fungerar inte längre, och i försvars- och säkerhetspolitiken utsätter den oss alla för en akut risk.
Uppdraget för oss liberaler är stort, och vi kan inte lämpa över hela ansvaret för att utveckla idén Europa på Mario Draghi och Mark Carney (där den sistnämnda inte ens är europé). Det säger också något om vår samtid när de enda som påverkar Europas utveckling är före detta riksbankschefer.
Eric Luth är chefredaktör för Liberal Debatt.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!