När ekonomisk ojämlikhet kommer på tal förvandlas praktiska liberala ekonomerna till moralfilosofer. Leo Sokolow Romin såg den franska stjärnekonomen Gabriel Zucman debattera med ekonomhistorikern Daniel Waldenström, och önksar att liberaler vågade ta debatten i sak.
PM Nilsson, vd för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, skrev nyligen en krönika som var ovanligt personlig (Dagens Industri, 9 april 2026). Vi får följa med en dag i Nilssons liv där han berättar om sina mjölkinköp, sitt poddlyssnande och inhandlande av oversized t-shirts. Har han sadlat om och blivit influencer? Nej, poängen var att illustrera att stora delar av våra dagliga konsumtionsmönster möjliggörs av företag som skapat stora förmögenheter hos ägarna. Eftersom dessa produkter gör våra liv bättre menar han att vi borde ta det ”personligt” när skatter på de superförmögna kommer på tal.
Bakgrunden till krönikan var den franska nationalekonomen Gabriel Zucmans Sverige-besök i samband med att hans bok Miljardärsskatt (Atlas, 2026) gavs ut på svenska.
Zucmans tes är följande: Den rikaste promillen betalar i praktiken en lägre andel av sin inkomst i skatt än vanliga löntagare. Detta då deras tillgångar till stor del består av orealiserade kapitalvinster som aldrig beskattas, och eftersom stora förmögenheter rör sig fritt över gränser och kan placeras där skatten är som lägst. Hans förslag är en minimiförmögenhetsskatt på två procent för tillgångar som överstiger 100 miljoner euro, utformad för att kunna avtalas globalt, och följa individen i tio år om denne väljer att byta medborgarskap.
När ojämlikhetsfrågan väl aktualiseras förvandlas i normala fall praktiskt orienterade ekonomer och debattörer till moralfilosofer.
Under sin Sverigeturné mötte Zucman nationalekonomen Daniel Waldenström i en debatt i Aula Magna på Stockholms Universitet för att diskutera ojämlikhetens förklaringar och vad som bör göras. Under sitt anförande visade Waldenström hur vanliga svenskar blivit rikare genom bostadsägande, pensionssparande och investeringskonton, något som därmed minskat ojämlikheten underifrån.
Men när de kom till frågan om de superförmögna hände något märkligt. Waldenström vände sig till tacksamhetsdygden. När han var ung var han tvungen att lyssna på enskilda kassettband i sin walkman. I dag kan han, för en relativt billig peng, få åtkomst till nästan hela världens musik tack vare Daniel Eks Spotify. ”Vi bör vara tacksamma för våra entreprenörer. De tar risker. Vissa misslyckas, andra lyckas. Är det då fel att de belönas?”, löd hans argument.
Det här med att ta till tacksamhet verkar vara ett mönster. När ojämlikhetsfrågan väl aktualiseras förvandlas i normala fall praktiskt orienterade ekonomer och debattörer till moralfilosofer. Diskussioner om skattebaser och kapitalinkomster övergår i resonemang om avundsjuka, förtjänst och dygd. Kanske är det den gamla svenska protestantismen som slår igenom? Strävsamhet ska löna sig och du ”skall icke ha begärelse till din nästas hus” (2 Mos. 20:17).
Det finns många intressanta filosofiska perspektiv på ojämlikhet. Om rikedom bara är resultatet av fria transaktioner, varför ska man då envisas med att omfördela den? Och bör man inte fokusera på att lyfta botten i stället för att dra ner toppen? Eller borde vi tänka mindre på matematiska ojämnheter i ekonomin och mer på den sociala sammanhållningen medborgare sinsemellan?
Eller ett helt annat perspektiv: om juridiskt säkrade äganderätter och offentlig infrastruktur såsom transporter, stabila valutakurser och finansmarknader är nödvändigheter för att bygga framgångsrika företag, går det då att påstå att framgången bara är entreprenörens egen?
De här frågorna har diskuterats i århundraden, och vi gör förstås rätt i att fortsätta denna tradition. Men om vi endast uppehåller oss vid det moralfilosofiska perspektivet blir vår förståelse av den faktiska samhällsekonomin sämre. När AI-strukturomvandlingen riskerar att urholka skattebasen vid uteblivna arbetsinkomster, och försvaret behöver rustas upp, borde det åtminstone vara tillåtet att diskutera förutsättningarna för alternativa beskattningsformer utan att anklagas för att vara otacksam.
En som har försökt få igång en diskussion om ojämlikheten i Sverige är nationalekonomen Jesper Roine. Som ledamot i Finanspolitiska rådet har han föreslagit att vi bör återupprätta det förmögenhetsregister som lades ner 2007. Det skulle vara en anonymiserad databas över hushållens tillgångar och skulder, något som skulle ge forskare och beslutsfattare bättre underlag för att förstå hur förmögenheter faktiskt är fördelade i Sverige.
Det verkar finnas ett starkt opinionstryck för att vi inte ska tänka för mycket på förmögenheter.
Detta förslag möttes av hårt motstånd. Tobias Wikström, ledarskribent på Dagens Industri, hävdade att svenskars förmögenheter inte är en politisk angelägenhet, och att forskning på den riskerar att leda till att den beskattas (Dagens Industri 29/2 2024) .
Den moderata finansmarknadsministern Niklas Wykman avvisade till slut förslaget med motiveringen: ”Med detta stänger vi dörren för nya statliga register som skulle kunna ligga till grund för en förmögenhetsskatt.” (Tidningen Näringslivet 5/7 2024).
För att göra saken klar: vi accepterar utan vidare att staten samlar detaljerad data om arbetsinkomster, transfereringar, utbildningsnivåer och sjukfrånvaro, för att forskning och politik ska kunna bygga på verkligheten. Men förmögenheter ska förbli höljt i dunkel för att kunskapen i sig riskerar att leda till eventuellt oönskade reformer.
Det verkar finnas ett starkt opinionstryck för att vi inte ska tänka för mycket på förmögenheter. Om det främst handlar om individers moraliska övertygelser eller aktörers ekonomiska intressen är svårt att säga.
Oavsett vilket borde samtalet vila på principen om en kunskapsbaserad samhällsdiskussion, ur vilken det följer att olika gruppers ekonomiska situation kan bli föremål för forskning, för offentlig debatt och påverkas av politiska beslut.
Likaså principen om det jämlika medborgarskapet som säger att detta inte är något man undantas från, ens om man har revolutionerat marknaden för musiklyssnande eller salufört extra stora t-shirts.
Leo Sokolow Romin
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!