Till minne av Ulrica Schenström skriver den tidigare Foresmedarbetaren Tove Hovemyr personligt om hennes systerskap och hennes gärning som vd för tankesmedjan.
Under onsdagen den 11 juni omskakades vi alla av beskedet att Ulrica Schenström lämnat oss alldeles för tidigt. Fores-familjen är i chock och förtvivlan.
Ulrica och jag träffades för första gången i februari 2020, några veckor innan hon tillträdde som VD för den gröna och liberala tankesmedjan Fores. Hon ville träffa alla anställda en och en för att ta in våra tankar om vad Fores borde vara.
Jag hade länge gått med en sorg och frustration över hur polariseringen hade omformat eller radikaliserat så många i borgerligheten och mitten, till den grad att man från flera håll krattade för att bjuda in Sverigedemokraterna i värmen. Trots att det inte fanns ett uns liberala eller borgerliga värderingar i Sverigedemokraterna.
Det var svårt att ta in både de tidigare allianspartiernas och tidigare partivänners förändrade gränser och värderingar. Ibland kändes det som att man stod ensam kvar, när alla andra hade flyttat på sig.
Samtidigt saknades en utpräglat liberal mötesplats och plantskola för frihetligt sinnade människor, som kunde komplettera Timbros borgerliga profil. Fores gröna arbete och förankring i forskning var stabila, men det liberala benet hade en enorm potential att göra större skillnad för den politiska utvecklingen hos både etablerade och unga liberaler.
Jag var höggravid och hade börjat fundera på vad jag skulle göra härnäst, och kände väl att jag inte hade något att förlora. Därför delade jag de här tankarna med Ulrica, lika rakt och ärligt som Ulrica alltid var själv. Ju mer jag pratade desto bredare log hon. Och så sa hon till slut:
”Du är inte ensam. Jag känner precis likadant. Och det är många fler än oss som också känner sig vilsna och ensamma nu. Jag vill att Fores ska bli ett hem för dem.”
Där och då började vårt systerskap.
Där och då började vårt systerskap. På vägen hem var jag fylld av den kraft som Ulrica gav till så många. Tanken på att söka en ny plats kom aldrig tillbaka.
Mycket har skrivits om hennes politiska gärning. Hennes nyckelroll i att förändra Moderaterna och bilda Alliansen, som kom att förändra svensk inrikespolitik i grunden och bryta socialdemokratins maktprenumeration. De grunder som allianssamarbetet vilade på var desamma som Ulrica Schenström fortsatte att arbeta för in i det sista.
Hon menade att politik ska byggas på en berättelse om ett friare Sverige, med väl genomtänkta reformer som kan bära berättelsen från vision till verklighet. Har man bara det ena eller det andra går trovärdigheten förlorad. För att väcka folkets engagemang och vinna dess stöd, måste man göra grovgörat i det politiska hantverket och inte bara agera reaktivt på frågorna för dagen eller utifrån trubbiga opinionsmätningar.
Utan en egen idé om vart man ska, vilka samhällsproblem som står i vägen och en plan för hur man ska lösa dem, är man dömd att följa väljarna i stället för att leda dem.
Utan en egen idé om vart man ska, vilka samhällsproblem som står i vägen och en plan för hur man ska lösa dem, är man dömd att följa väljarna i stället för att leda dem. Och då gror populismen – inte friheten. Och sannerligen inte väljarnas förtroende för politiken.
Om man inte är beredd att förlora makten, kommer den inre kompassen bli allt svårare att följa.
Ulrica talade ofta om att inflytande inte ska sökas på bekostnad av ens grundvärderingar. Hon stod fast vid att maktpositioner är ett medel, inte ett självändamål. Och om man inte är beredd att förlora makten, kommer den inre kompassen att bli allt svårare att följa.
Men det viktigaste hon visade, var förmågan att kunna skilja på sak och person. I en demokrati ska man kunna bråka i debatterna och ändå kunna vara vänner efteråt, sa hon. En rätt kontroversiell tanke i dessa tider där polariseringen splittrar och fjärmar människor från varandra. Hennes respekt, nyfikenhet och empati för alla hon mötte speglades i hennes många vänskaper med folk från olika politiska kluster och delar av samhället.
Med dessa värden gjorde hon Fores – och senare också Tisdagsklubben – till det hem hon ville ge till de vilsna liberaler och demokrater som kände sig ensamma i det nya politiska landskapet.
Med det slutna nätverket Fores Salong och våra öppna Reformpubar samlade vi människor – över partigränser och generationer – som tror på frihet, öppenhet, respekt för alla människor och en anständig liberal demokrati. Oavsett vilken del av ”gegget” de tillhörde.
Fores blev deras knutpunkt och en fristad att tala öppet med varandra på ett sätt som den offentliga debatten inte ger utrymme för i dag.
Under sena kvällar bjöd Ulrica, jag och Matilda Molander kloka människor på middag vid Fores köksbord. Runt bordet satt statsråd, ungdomspolitiker, partiledningar, akademiker, experter, fria opinionsbildare och eldsjälar från såväl civilsamhället som näringslivet. Över Brillo-pizzor och vin bildades oväntade vänskaper mellan personer som inte hade en aning om hur mycket de hade gemensamt. Fores blev deras knutpunkt och en fristad att tala öppet med varandra på ett sätt som den offentliga debatten inte ger utrymme för i dag.
Fores blev också en liberal plantskola i politiskt hantverk och samarbete. Med Foresakademin och dess mentorskapsprogram förde Sveriges tunga makthavare och bästa reformmakare vidare sina erfarenheter och stärkte en ny generation. Till Fores Reformgrupper, som vi sjösatte i samarbete med Liberal Debatt, handplockade vi de starkast lysande frihetliga ungdomsprofilerna. De förenades över partigränser för att flytta liberalismen från läktaren tillbaka till spelplanen – med självförtroende, reformer och en berättelse för Sverige.
De som hade drivit den liberala borgerlighetens vägval framför sig blev nervösa och projektets deltagare mötte press ända uppifrån toppen av Rosenbad.
Initiativet med Reformgrupperna togs emot av jubel från de som led av samma politiska depression som Ulrica och jag delade i februari 2020. Men de som hade drivit den liberala borgerlighetens vägval framför sig blev nervösa och projektets deltagare mötte press ända uppifrån toppen av Rosenbad. En reaktion som bottnade i vetskapen om vilken naturkraft Ulrica och hennes ledarskap kunde vara. Många reformer som ungdomarna tog fram har i dag anammats av partierna, som i sina politiska arbetsgrupper inför valet 2026 nu pratar om vad just deras berättelse för Sverige ska vara.
Vid sidan om nätverkandet ägnades Fores kraft till rapporter, seminarier, rundabordssamtal, föreläsningar och böcker för att söka och formulera de reformer som Sverige behöver på samtidens och framtidens utmaningar.
Det går inte att fånga vidden av Ulrica Schenströms avtryck på de som hon mötte, de som hon nådde, den svenska politiken och det samhälle vi fortsätter att leva i när hon är borta. Hennes biografi om alla möten i köket på Idungatan fick aldrig bli klar. För egen del har jag förlorat inte bara en chef, mentor och förebild som förändrade mitt liv för all framtid. Jag sörjer den nära vän och medmänniska som Ulrica var för mig, och så många fler.
Vi som är kvar får fortsätta att arbeta för en starkare mitten.
Vi som är kvar får fortsätta att arbeta för en starkare mitten, liberalismens revansch och försvara den liberala demokratin i dessa synnerligen turbulenta och utmanande tider. Ta vara på de broar som hon byggde mellan oss, och se till att bygga fler med de verktyg hon lämnat kvar. Vårda det hem hon gav oss med Fores och Tisdagsklubben. Det var hennes mission och högsta önskan.
Du kan vila nu Ulrica. Vi tar vid där du slutade.
Tove Hovemyr
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!