Tove Hovemyr är en av alla svenska liberaler som lär ses i publiken när Kent återförenas i mars 2025. Men har dagens liberala borgerlighet, som bara skriker efter repressiva reformer, verkligen lyssnat på Kents texter? UNT:s tillträdande ledarskribent förvånas över borgerlighetens kognitiva dissonans.
Igår aviserade Kent sin återförening: I mars 2025 ställer de till med tre konserter. Många texter har skrivits om hur den liberala borgerlighetens politiker älskar Kent, så vi frihetligt sinnade Kent-fans lär ses i publiken.
Men när jag betraktar dagens liberala borgerlighet undrar jag ofta om de verkligen har lyssnat ordentligt? Som exempelvis på 18:29-4:
”Och de skjuter alla soldater till en gammal sång om fred
Ett helt hav normala människor sjunger med
Men även hundratusen röster kan ha fel”
Den liberala borgerligheten har en historia av att stå upp för minoritetens skydd mot det allmännas – majoritetens – intresse. När rädslans och populismens vindar blåser måste frihetligt sinnade klara av att värna minoriteters rättigheter. Annars riskerar vi snart att leva i majoritetens diktatur, där majoritetens vilja styr.
Tidigare liberala debattörer har radikaliserats till oigenkännlighet.
Dessvärre ser jag att flera liberala och borgerliga debattörer har tappat detta, inte minst i kölvattnet av twitterstormarnas framfart. Tidigare liberala debattörer har radikaliserats till oigenkännlighet.
Bara för att en arg mobb har en viss åsikt betyder inte det att man ska följa efter den. Detta är särskilt viktigt att komma ihåg om mobben är röster man möter på Twitter, men inte på gatan. I en tid av desinformation, trollfabriker och hybridkrigföring kan den allmänna diskussionen och stödet i en fråga vara fabricerad. Bli inte vilseledd.
”Bered en väg för en ny terrorism
Bered en väg för en ny Egoism
Bered en väg för en ny terrorism
Bered en väg för Ego, Ego, Egoismen”
Det finns en ny -ism som förpestar politiken just nu. Jag kallar den för ”what-about-me?”-ismen. Alltför många personer i politiken, inte minst inom den liberala borgerligheten, funderar mer över hur politiken påverkar dem själva än hur den kan användas för att hjälpa andra. Eller hur man ska få ett visst uppdrag. ”What about me?”
Man hade istället kunnat tro att hemmasittandet skulle leda till politisk verkstad, att man passade på att läsa alla rapporter och böcker man tidigare inte hann med mellan partimöten och seminarier.
Detta blev särskilt tydligt under coronapandemin, där liberala och borgerliga debattörer förargades över statliga rekommendationer om festande. Sådan självupptagenhet är inte detsamma som att vara individualist. Liberalers svåraste frågor uppstår när rättigheter krockar. I detta fall den enes rätt att festa, mot hänsynen till den andres rätt till en vård som klarar att rädda liv. Man hade istället kunnat tro att hemmasittandet skulle leda till politisk verkstad, att man passade på att läsa alla rapporter och böcker man tidigare inte hann med mellan partimöten och seminarier. I stället kom vi ur pandemin med en liberal borgerlighet som bara var emot sossarnas maktinnehav, men inte var för någonting nytt.
I ljuset av ”what-about-me?”-ismen är det lättare att förstå varför vissa i den liberala borgerligheten tycker att Socialdemokraterna är läskigare än Sverigedemokraterna. Höjd skatt anses vara värre än SD:s demokratihotande högerpopulism och rasism, eftersom det senare inte kommer drabba en själv.
Med sådana vägval är det inte svårt att förstå varför ungas framtidstro minskar och politikerföraktet bland medborgarna ökar. Politiska val som så tydligt präglas av egenintresse väcker inga folkrörelser till liv.
”Älskling, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
En ny start, jag tänker nya tankar
men allt det där du föll för
finns fortfarande kvar
Allting har förändrats
men jag känner likadant”
När jag inför valet 2014 jobbade i Erik Ullenhags ministerstab släppte Kent sitt album ”Tigerdrottningen”. Albumet kryllade av politiskt laddade låttexter. Jag minns att Erik frågade oss i staben om inte den här skivan kommer få oss att förlora valet. Möjligen. Min uppfattning är att det var avsaknaden av nya reformidéer och tröttheten efter åtta års regeringsmakt som var problemet. Man försökte bli återvald på gamla meriter istället för framtida ambitioner. Alliansen hade från början blivit vald på den liberala, borgerliga berättelsen om att den som är bidragsberoende inte är fri, och att med egen försörjning kommer också friheten till fler till del. Arbetslinjen. Alliansen var för en förändring, en bild av ett friare och rikare Sverige, istället för att bara vara emot sossarnas maktinnehav.
Det enda partiet som i dag konsekvent har lyckats förankra sin berättelse över lång tid är SD.
Förändring kommer långsamt. Politik är som bekant ett maratonlopp. Det enda partiet som i dag konsekvent har lyckats förankra sin berättelse över lång tid är SD. Inte konstigt att de vinner förtroende, att alla andra tappat.
Det räcker inte att vara emot S. Så länge frihetliga drivs främst av detta, kommer inte de liberala och borgerliga partierna att växa. De kommer endast att kunna växa om de konsekvent förmedlar liberala och borgerliga berättelser för Sverige, uppbackade av reformer som ger berättelserna trovärdighet. Om berättelsen om Sverige vilar på en våg av repressiva reformer och förbudsförslag kommer inte väljarna att övertygas. De ser och synar den kognitiva dissonansen.
Att göra detta politiska hantverk tar tid och kräver en blick långt bortom veckans nyhetsnotiser och kortsiktigt vunna poänger.
Men vi har gjort det förr. Vi kan göra det igen.
”Historia, allting handlar om vår historia
Alla dom som gått mot strömmen
Dom som gått sin egen väg
Drömmar
Allting handlar om våra drömmar
När vi drömmare slutat drömma
Har ni andra inga drömmar kvar?
[…]
Men vi glömmer
Ja gud så lätt vi glömmer
Det som drev oss fick oss gnistra
Som dom stjärnor vi en gång va
Historia, allting handlar om vår historia
Så snälla gå mot strömmen
Ja gå din egen väg”
Tove Hovemyr
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!