Mycket hade sett annorlunda ut om borgerligheten tecknat ett januariavtal redan 2014. Centerpartisten Hanna Wagenius skriver om hur överenskommelsen som skulle säkra makten för Alliansen under kommande mandatperiod, istället lade grunden för att den sprack.
Den 27 december 2024 hade Decemberöverenskommelsen fyllt tio år, om den hade överlevt Kristdemokraternas riksting hösten 2015. Trots att den inte blev mer än drygt nio månader, har den haft en stor påverkan på det svenska politiska landskapet det senaste decenniet och kommer förmodligen att ha det även nästa mandatperiod.
Grunden för DÖ, som den kallades i kortform, var en stark vilja på båda sidorna om blockgränsen om att hålla Sverigedemokraterna borta från makten genom att lova varandra att den största minoriteten skulle få igenom sin ekonomiska politk ostört. Den tillkom efter valet 2014, när Sverigedemokraterna röstade för den avgångna Alliansregeringens budget istället för att trycka gult när deras egen fallit. Det var ett brott mot tidigare praxis, och fick Stefan Löfven att utlysa ett extra val, vilket de flesta partier verkligen ville undvika.
Lösningen blev ett löfte om att största minoritet i riksdagen skulle kunna tillträda i regeringsställning och få igenom sin budget, genom att övriga partier som ingick i överenskommelsen skulle lägga ner sina röster i de avgörande omröstningarna. Bland Allianspartierna fanns, förutom SD-motståndet, en tanke om att det hela skulle ”låsa in S i vänsterburen”, som det hette, och att väljarna i nästkommande val skulle straffa Löfvens parti för detta. Idén var alltså att S/MP-regeringen skulle behöva ta stöd av Vänsterpartiet för att bli just största minoritet, och därmed tvingas genomföra delar av V:s politik för att försäkra sig om deras knapptryckningar i budgetomröstningarna. Detta skulle, enligt strategerna, göra att väljarkåren uppfattade S som väsentligt mer vänster än i föregående val, ge dem ett minskat väljarstöd och därmed skulle Alliansen kunna återta makten.
Problemet med detta var naturligtvis att det uppfattades som att Alliansen var de som drev fram mer vänsterpolitik.
Problemet med detta var naturligtvis att det uppfattades som att Alliansen var de som drev fram mer vänsterpolitik. Inte minst borgerliga ledarsidor gav uttryck för en växande ilska över att Alliansen inte bara avstod från eget inflytande, utan också aktivt motverkade sin egen politik genom att driva S i famnen på V. Dåvarande ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, Sara Skyttedal, förklarade krig mot DÖ och lyckades också få moderpartiets riksting att rösta för att lämna avtalet redan i oktober året efter att det slöts.
I praktiken fick det en mycket begränsad betydelse, eftersom Allianspartierna lade separata budgetar istället för en gemensam, och då fanns det ändå ingen risk för att något annat än Löfvens budget skulle gå igenom. Däremot fick hela debaclet andra konsekvenser.
Den överenskommelse som skulle säkra makten för Alliansen under kommande mandatperiod, lade istället grunden för att den sprack.
Moderaterna såg på sitt sviktande opinionsstöd och drog slutsatsen att aldrig mer fick ge intrycket av att de gav inflytande till S. KD drog åt samma håll, medan motståndet mot SD fortsatt var avgörande för hur Centerpartiet och Liberalerna agerade. Den överenskommelse som skulle säkra makten för Alliansen under kommande mandatperiod, lade istället grunden för att den sprack.
Den som hade varit mer framsynt i december 2014, hade inte skapat DÖ, utan en annan beryktad uppgörelse inom politiken – nämligen Januariavtalet. På det viset hade Allianspartierna kunnat driva igenom sin politik utan att skapa det kaos man var oroliga för att ett extra val skulle orsaka. Centerpartiet visade också under efterföljande mandatperiod att det gick att växa i opinionen med en sådan överenskommelse. Ironiskt nog blev DÖ dock också JA:s död – erfarenheterna från det förra bidrog starkt till Moderaternas och Kristdemokraternas vilja att till varje pris fälla en socialdemokratisk statsminister, även om han genomförde deras egen politik. Den gjorde att man öppnade för SD och ledde i slutänden till att Tidöregeringen tillträdde efter valet 2022.
Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser, heter det. Vägen till vad som bara kan beskrivas som en icke-liberal borgerlig regering, den började med en intensiv önskan om att hålla Sverigedemokraterna borta från makten, för att bevara de liberala värdena. Det gäller helt enkelt att tänka efter före.
Hanna Wagenius
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!