Kan socialdemokratin och liberalismen finna varandra i vår tid? Frågan blir alltmer aktuell i takt med att valet närmar sig. Liberal Debatt och tidskriften Tiden presenterar i ett samarbete sex nya idépolitiska essäer på temat. Först ut är Andreas Johansson Heinö.
I folkomröstningen om kärnkraft våren 1980 stod Socialdemokraterna och Folkpartiet sida vid sida. Tillsammans kampanjade de för “Linje två” som i praktiken var ett tredje alternativ för dem som ville säga ja till kärnkraft, åtminstone för en tid, men inte på riktigt samma sätt som Moderaterna.
Samtidigt höjdes röster för att de båda partierna borde närma sig varandra i fler frågor. Läget i svensk politik talade för nya konstellationer. Socialdemokraterna hade nyss inlett sin andra mandatperiod i opposition – en evighet för ett parti som i generationer inte känt till annat än regeringsmakten – medan Folkpartiet inte trivdes i den återförenade borgerliga trepartiregeringen.
Nu blev det inget med den saken. Efter valsegern 1982 kunde Socialdemokraterna, åtminstone tillfälligt, dra igång sin så kallade återställarpolitik. Samtidigt inledde Folkpartiet under Bengt Westerbergs ledning en resa högerut som så småningom mynnade ut i ett nära samarbete med Moderaterna inför segervalet 1991 (även om man längs vägen hann göra upp med Sossarna om en stor skattereform).
Efterföljande decennium bildades Alliansen och blockpolitiken tycktes vara för evigt.
Inför valet 1994 drömde Westerberg högt om en regering med Socialdemokraterna. Men så blev det inte. Istället cementerades Folkpartiets plats i borgerligheten medan Socialdemokraterna efter några års samarbete med Centerpartiet kom att söka parlamentariskt stöd vänsterut under både Göran Persson och Mona Sahlin. Efterföljande decennium bildades Alliansen och blockpolitiken tycktes vara för evigt.
Borgerliga debattörer och politiker bankade däremot under 2000-talets början mer än gärna liberala trossatser i huvudet på varandra.
Under alla dessa år var det i svensk inrikespolitik en självklarhet att liberalismen hörde hemma i borgerligheten. Det var där som den liberala idéutvecklingen ägde rum och det var där liberalism kom att bli ett nödvändigt, och ibland tillräckligt, argument för att motivera politiska ställningstaganden. Ingen socialdemokrat har någonsin behövt oroa sig över intern kritik över att ett förslag inte är tillräckligt liberalt. Borgerliga debattörer och politiker bankade däremot under 2000-talets början mer än gärna liberala trossatser i huvudet på varandra.
Mot slutet av 2010-talet ägde två parallella skiften rum. Dels tappade liberalismen sin självklara position i borgerligheten. Det märktes förstås genom en konservativ våg som drog med sig såväl politiska förbund som opinionsbildare. Men det tog sig också uttryck i en påtaglig trötthet över kraven på ideologisk renlärighet, vars udd ständigt var riktad mot påstått bristande liberalism. Tröttheten, för att inte säga irritationen, hade varit latent några år. I och med flyktingkrisen 2015 nåddes en vändpunkt. (Liberal) idealism var ute, (konservativ) realism var på modet. Nu fick det vara nog med liberala utopier och progressiv radikalism.
Det andra skiftet vid samma tid bestod i att Socialdemokraterna utropade sig själva till den liberala demokratins försvarare. I takt med att en internationellt utbredd diskurs om högerpopulismen som ett hot mot den liberala demokratin även nådde svensk debatt förflyttade sig Socialdemokraterna snabbt. Till skillnad från 2014 års Decemberöverenskommelse, som syftade till att möjliggöra blockpolitikens fortsatta dominans trots att Sverigedemokraterna omöjliggjorde för något av de traditionella blocken att nå majoritet, motiverades exempelvis Januariavtalet 2019 explicit med behovet av att värna den liberala demokratin:
“Våra partier har skilda ideologiska utgångspunkter men förenas i försvaret av den liberala demokratins grunder; en stark rättsstat, ett orubblig skydd för den enskilda människans fri och rättigheter, motstånd mot främlingsfientlighet, oberoende fria medier, jämställdhet, jämlikhet och lika förutsättningar oberoende av bakgrund”.
Det här var visserligen nyheter för många av oss som följt Socialdemokraterna under en längre tid. Inte desto mindre fanns här en hel del som fick många centerpartister och liberaler att känna sig mer bekväma med ett samarbete med Socialdemokraterna. Samtidigt som Moderaterna flörtade med uttalade anti-liberaler skrev alltså sossarna under på dessa förpliktigande formuleringar. Dessutom var Socialdemokraterna, åtminstone under Stefan Löfven, bevisligen beredda till långtgående kompromisser i ekonomiska frågor. Det hade ett högt pris för Socialdemokraterna att kompromissa om exempelvis marknadshyror och liberaliserade uppsägningsregler, men uppenbarligen menade man allvar. Så varför ens tveka?
Föreställningen att kulturkriget synliggjorde en grundläggande enighet om demokratisyn mellan liberaler och socialdemokrater, vilken i sin tur tvingade fram svårsmälta ekonomiska kompromisser är emellertid felaktig. Egentligen är det tvärtom.
Den som vill finna gemensam grund mellan liberaler (i en ideologisk bemärkelse) och socialdemokrater bör snarare börja i den ekonomiska ojämlikheten.
Den som vill finna gemensam grund mellan liberaler (i en ideologisk bemärkelse) och socialdemokrater bör snarare börja i den ekonomiska ojämlikheten. Där konservativa tenderar att se ojämlikheten som en naturlig och oundviklig, ibland även önskvärd, konsekvens av människors olika förmågor delar de flesta liberaler och socialister övertygelsen om det orättfärdiga i att vi tilldelas olika lotter i livet. Den avgörande ideologiska konflikten uppstår först i nästa steg, när socialister är beredda till mycket mer långtgående åtgärder för att inte bara jämna ut spelplanen utan också kompensera genom omfördelning. Frågor om hur stor omfördelningen bör vara och vilka begränsningar av meritokratin som kan accepteras är relativt lätta att kompromissa kring, eftersom det finns en ömsesidig förståelse om utgångspunkterna.
Svårare är det med det så kallade kulturkriget. Här ställs vanligen en nationalistisk höger mot ett brett etablissemang där liberaler och socialdemokrater står sida vid sida. Men den idémässiga överlappningen är ytlig.
I boken Liberalism in Dark Times (Princeton University Press, 2021) skriver Joshua Cherniss att liberalism ytterst handlar om att begränsa makten i samhället: “liberal politics is limited politics”. Detta gäller institutionellt, normativt, och etiskt, och är en så god sammanfattning av liberalismen som någon. En liberalism som tar utgångspunkt i individen ser ständigt behovet av att skydda den enskilda människan från dominans: i familjen, i kulturen, i arbetslivet men också i politiken. Kollektivets makt behöver begränsas, överallt, hela tiden.
Det högstämda försvaret av den liberala demokratin går sällan djupare än viljan att kortsiktigt bekämpa Sverigedemokraterna och/eller en Moderatledd regering.
Socialdemokratin uppvisar inga sådana drag. Det högstämda försvaret av den liberala demokratin går sällan djupare än viljan att kortsiktigt bekämpa Sverigedemokraterna och/eller en Moderatledd regering. Men i synen på politikens gränser har socialdemokratin i praktiken mer gemensamt med Sverigedemokraterna. Samhället ska förändras, och för detta är de flesta medel tillåtna. Det är exempelvis ingen slump att båda partierna fortfarande finns kvar i kyrkopolitiken efter att nästan alla andra partier har överlåtit sin närvaro i kyrkopolitiken till fristående kyrkopolitiska grupperingar. Det är heller ingen slump att båda partierna ser kulturpolitiken som ett viktigt instrument för att nå politiska mål.
Det här återspeglar sig även i attityder bland väljarna. Statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson har i en studie av politisk intolerans visat att stödet är starkt hos vissa väljargrupper för att begränsa de medborgerliga rättigheterna för till exempel abort- och vaccinmotståndare:
”Nästan hälften (45 procent) ansåg att personer som tillhör den ogillade gruppen inte borde få kandidera till riksdagen och hela två tredjedelar (64 procent) att de inte borde kunna bli statsminister.”
Två slags partisympatier är tydligt överrepresenterade bland de minst toleranta väljargrupperna: Sverigedemokrater och Socialdemokrater.
Två slags partisympatier är tydligt överrepresenterade bland de minst toleranta väljargrupperna: Sverigedemokrater och Socialdemokrater.
Detta är egentligen inte särskilt överraskande. Minoritetsperspektivet har vägt lätt i Socialdemokraternas historiska kamp för att omvandla samhället i önskad riktning. Och Sverigedemokraternas samhällssyn är i stora delar en spegel av den socialdemokratiska: olika mål, men gärna samma politiska medel.
Socialdemokraterna är till skillnad från Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet inte ett anti-liberalt parti. Partiets idégrund är numera delvis liberal, delvis icke-liberal. Få socialdemokrater ser liberalismen som en fiende – till skillnad från sverigedemokrater och vänsterpartister. I de många många överlappningar mellan ideologierna finns en god grund för långtgående politiska samarbeten. Men det förutsätter ett erkännande av de särskiljande dragen.
Redan 1980, när samarbete var på tapeten vid tiden kring kärnkratsomröstningen, uttryckte Dagens Nyheters ledarsida tvivel huruvida folkpartisterna var mogna uppgiften:
“Ska det över huvud taget vara någon mening för ett litet liberalt parti att betona de drag som överensstämmer med socialdemokratin måste det ske genom att hela den ideologiska profilen, även skillnaderna, klart framgår. Luddighet i mitten driver väljarna åt flyglarna” (24 januari 1980)
Liberalismen kan bara överleva om skillnaderna mot andra ideologier upprätthålls.
Det är en sanning som består. Och den gäller oavsett om liberaler samarbetar vänster- eller högerut. Liberalismen kan bara överleva om skillnaderna mot andra ideologier upprätthålls.
Andreas Johansson Heinö
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!