För tio år sedan valde Sverige att isolera högerpopulisterna, medan Finland gjorde det motsatta. Redaktionens Silva Mertsola, som i ett decennium följt politiken i bägge länder, reflekterar över om Sverige – även i detta avseende – har något att lära av sin granne.
För tio år sedan slöts decemberöverenskommelsen. Dess syfte var att politiskt isolera Sverigedemokraterna genom att låta det största blocket regera. Den politiska tvångströjan blev, föga överraskande, för stram för oppositionen. Avtalet föll inom kort på sin omöjlighet och i dag skulle ingen föreslå något liknande. Efter tio år är den svenska politikens definierande konflikt därmed fortfarande olöst: hur ska Sverige hantera Sverigedemokraterna?
I december 2014 följde jag svensk politik från Helsingfors och förundrade mig över det absurda spektaklet. Kontrasten mellan den politiska utvecklingen i de två länderna var påtaglig. I Sverige deklarerade den svenska borgerligheten sig villig att låta en vänsterminoritet regera för att utesluta ett parti som vunnit ett starkt parlamentariskt mandat. Samtidigt gjorde det finska Samlingspartiet i ordning för att regera med Sannfinländarna – Finlands motsvarighet till SD. Detta efter att i fyra år ha lett en dysfunktionell regeringskoalition bestående av de finska motsvarigheterna till M, S, L, V, MP och KD.
I dag har de finska högerpopulisterna regerat i två omgångar. SD åker på studieresor till Finland för att lära sig regeringskonst av Sannfinländarna. Medan den svenska borgerligheten fortfarande brottas med regeringsfrågan har den finska borgerligheten för länge sedan funnit sitt svar gällande samarbete med högerpopulister.
Varför var regeringsfrågan jämförelsevis lätt för oss finska borgare?
För oss finländska samlingspartister är det största politiska traumat inte högerpopulisternas frammarsch, utan att påtryckningar från Sovjetunionen i decennier höll vårt parti utanför regeringsmakten. Trots ett starkt demokratiskt mandat var vi inte regeringsdugliga eftersom att vi var för västvänliga. Därav en instinktiv motreaktion då politiska eliter försöker isolera ett parti med ett starkt folkligt stöd.
Motsatt den svenska borgerligheten har vi finska samlingspartister inte uppfostrats till att använda “sosse” som ett glåpord. Vi har regerat med samtliga partier vänster om mitten. Historiskt har samarbeten med socialdemokraterna möjliggjort såväl avskaffandet av hyresregleringen som utbyggnad av kärnkraft. Samtidigt har vi sett det blocköverskridande samarbetets skuggsida: ineffektiva och impopulära koalitioner som inte lyckats driva igenom de ekonomiska strukturreformer som landet behövt. I dag brottas Finland med negativ ekonomisk tillväxt och en stor statsskuld. Högt utbildade finländare flyr utomlands, ofta till Sverige, för att slippa arbetslösheten.
Motsatt liberala svenskar har den finska borgerligheten accepterat att ett starkt demokratiskt mandat medför reella politiska konsekvenser. Uppfattningen är att man kan hantera de risker som regeringssamarbete med högerpopulister medför, medan kostnaderna av att omöjliggöra en högerregering är för stora. Ingendera gång då Sannfinländarna ingått i regeringen har den finska liberala demokratin raserats. Bägge gånger har Sannfinländarnas understöd rasat.
Nu invänder den svenska liberalen att SD inte kan jämföras med Sannfinländarna. SD har rötter i rasism och nazism. Sannfinländarnas rötter ligger i agrar anti-elitism – en politisk drivkraft som många kan ha empati för. Dock har Sannfinländarna radikaliserats sedan deras första mandatperiod. I dag påminner deras politik och retorik i mångt och mycket om Sverigedemokraternas. Trots detta tolereras Sannfinländarna. I Finland bildas regeringskoalitioner utgående från politiska sakfrågor, inte utifrån “guilty by association”-principen.
Jag vet inte var jag landar i frågan om SD, men mina finska instikter drar mig mot att ta folkets röst på allvar. Högerpopulismen växer där människor mår dåligt. Många menar att borgerlig politik är det bästa sättet att stötta dem som har det sämst – men det är svårt att genomföra sådan politik utan att ge högerpopulister en plats i regeringen. I Finland har regeringssamarbeten gjort det möjligt att åtgärda såväl Sannfinländarnas understöd som stora samhällsutmaningar. I årets EU-val backade SD för första gången på 30 år, och invandringsfrågan tas äntligen på allvar. Kanske svenska borgerligheten har något att lära sig av sina finska kolleger även i denna fråga?
Silva Mertsola
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!