Kultur

Harry Potter och den flammande TERF-författaren

Text: Hanna Wagenius

Hanna Wagenius gör upp med en omsusad författare som inte tycks ha uppfattat sensmoralen i sina egna berättelser. Det handlar så klart om J K Rowling.

Berättelsen om Harry Potter har ett sätt att alltid hålla sig aktuell – om inte annat för att författaren, J K Rowling, inte sällan bestämmer sig för att medverka i samhällsdebatten. Rowling var redan tidigt i sin karriär öppen med att hon stödde Labourpartiet i sitt hemland Storbritannien. Men från att ha tagit ställning för social rättvisa, mot ätstörningar och mot Brexit – kanske ändå inte så vansinnigt kontroversiellt – har hon nu gått till storms mot att transkvinnor betraktas som kvinnor.

Det hela började egentligen redan 2019 när Rowling tog ställning mot att Center for Global Development, en Washington-baserad tankesmedja, valde att inte förnya kontraktet med en konsult som uttryckt att »män inte kan bli kvinnor« apropå transpersoner. Sedan dess har hon fått upprepad kritik för diverse olika tweets och öppna brev i frågan, och nu senast har hennes bok Troubled Blood (2020) ifrågasatts. Detta på goda grunder.

Rowling låter en av de misstänkta gärningsmännen klä ut sig i kvinnokläder för att kunna komma närmare sina kvinnliga offer. Ser man bara till det, utan kontext, och utan att lägga märke till hennes tidigare uttalanden, kanske det inte verkar väldigt upprörande. Men det är det. Rowling har sagt sig vara oroad över att det är för enkelt för transkvinnor att få könsbekräftande behandling i Storbritannien, och att »om man öppnar dörren till omklädningsrum och toaletter för vilken man som helst som tror eller känner att han är kvinna […] så öppnar man dörren för vilken man som helst som vill ta sig in där.«

Upprepade uttalanden från Rowling visar att hon målar upp en tydlig halmgubbe i transfrågor: att erkännandet av transkvinnor som kvinnor (och transmän som män för den delen) innebär att man samtidigt måste anse att kön är imaginärt. Så är det givetvis inte – allra minst brukar transpersoner betrakta det så. Kön är inte imaginärt, men det är komplext. Hur någons könsorgan ser ut, hur könskromosomerna är uppsatta och vilket kön hjärnan har behöver inte alltid stämma överens. Avgörande blir då, naturligtvis, hjärnans kön. Den som inte tror det kan med fördel läsa om hur det gick för David Reimer, som efter en misslyckad omskärelse förlorade sin penis som spädbarn. På grund av detta övertygades hans föräldrar att låta operera om honom till kvinna och uppfostra honom därefter. Det rapporterades att det gick utmärkt att uppfostra en pojke till flicka, men det visade sig inte stämma. Alls. Reimer led av svåra depressioner och bytte tillbaka sitt kön så snart han fick reda på sanningen. Han avled genom självmord, endast 38 år gammal. 

Givetvis gäller precis samma sak för den som föds med ett annat kön på hjärnan än vad genitalierna skvallrar om, som för den som ofrivilligt fått sitt könsorgan omopererat som spädbarn – det är hjärnan som egentligen avgör.

När man läser om Reimer är det svårt att inte dra paralleller till såväl Harry Potter som Ariana Dumbledores tragiska öde. En författare som så tydligt målar upp vad som händer med ett barn som försöker undertrycka sig själv och vad hen är, borde också kunna förstå vad som händer när någon försöker undertrycka sitt kön. Rowling beskriver hur Ariana inte kunde stänga inne sin magi – den bubblade ur henne och blev farlig just för att hon försökte stoppa den. Den som har ett annat kön på hjärnan än det som registrerats i folkbokföringen kan lika lite ignorera sin identitet. Det är inte en fråga om att lättvindigt byta kön för att man tror eller känner att det är så – frågan om könsidentitet går givetvis mycket djupare än så.  

Själva idén om att transpersoner inte kan vara »riktiga kvinnor« eller »riktiga män« blir därför djupt problematisk. Den exkluderar transpersoner och utsätter dem de facto för faror. Hatbrott mot, i synnerhet, transkvinnor som tvingas använda toaletter och omklädningsrum för herrar är långt fler än de trakasserier som Rowling och hennes gelikar inbillar sig att ciskvinnor får utstå genom att transkvinnor får tillgång till samma utrymmen som dem. Att neka transkvinnor tillgång till omklädningsrummen är i sig att utsätta dem för fara.

För varje gång någon som Rowling uttalar sig på det sätt hon gör, marginaliseras transpersoner allt mer. Det hjälper inte att hon också säger att de är en utsatt grupp som förtjänar stöd, om hon vägrar att erkänna deras essens. 

Någonstans handlar Harry Potter-böckerna om att inte döma människor utifrån vilka de är, utan utifrån vilka val de gör. Man väljer inte att vara trans – men det är i allra högsta grad ett val att offentligt stötta transfober, att bygga halmdockor och att kämpa för att exkludera transkvinnor. Man får vara tacksam för att de skådespelare som förverkligat Rowlings historier på filmduken verkar ha förstått budskapet bättre än författaren. Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint med flera har aktivt fördömt Rowlings uttalanden. Måtte de transexkluderande radikalfeministerna aldrig vinna mot de som inser att definitionen av vad en kvinna är aldrig kan vara något annat än komplext och inkluderande gentemot alla erfarenheter.

Hanna Wagenius är jurist och distriktsordförande för Centerpartiet i Jämtland.

hanna.wagenius@centerpartiet.se

@hannawagenius

Fler artiklar av Hanna Wagenius

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr