Tema

Frågorna som leder oss till liberalismens framtid

Text: Bengt Westerberg

Westerberg

Stora utmaningar står för dörren och det är upp till bevis. För att vara fortsatt relevanta måste liberaler nu inse vidden av de utmaningar som följer av klimatförändringar, ökad ojämlikhet och angrepp på individens ställning och rätt. Bengt Westerberg, tidigare ordförande för Folkpartiet, tar avstamp i liberalismens framgångsrika historia och pekar ut några viktiga steg på resan in i framtiden.

Liberala idéer har under de senaste 250 åren bidragit till att skapa samhällen som i historisk och internationell jämförelse framstår som utomordentligt framgångsrika. Framför allt så i västvärlden. Det är ingen tillfällighet att dessa samhällen betecknas som liberala demokratier och att de i dag attraherar miljontals människor med bakgrund i mer auktoritära och mindre frihetliga samhällen. Till de liberala idéer som fått starkt genomslag hör demokratiskt statsskick med allmän och lika rösträtt, ­makt­delning, yttrandefrihet, individuella fri- och rättig­heter, en rättsstat byggd på rättssäkerhet och allas likhet inför lagen, blandekonomier med en balans mellan stat och marknad och organisatoriska lösningar för att sprida välståndet ­– välfärdsstaten.

Edmund Fawcett menar i sin bok Liberalism – The Life of an Idea (2014) att liberalismen som politisk rörelse föddes som en reaktion på den industriella revolutionen och de dramatiska utmaningar som samhällena ställdes inför i dess kölvatten. Liberalismen visade hur lagstiftning och styrning kunde anpassas till de nya förutsättningarna för handel och industriell verksamhet, hur samhällen – som hotades att splittras när gamla hierarkier och trosuppfattningar tynade bort – i stället kunde hållas ihop, och hur humanistiska principer kunde främjas, till exempel för att förhindra hänsynslös politisk och ekonomisk maktutövning över enskilda människor.

Men om de utmaningar som industrialismen förde med sig har varit en viktig utgångspunkt för utvecklingen av liberal politik så här långt – det har under historiens lopp naturligtvis tillkommit fler – så kan vi konstatera att nya utmaningar nu tornar upp sig. Frågan är om liberalismen kan formulera gångbara svar och därmed bli en viktig kraft i utvecklingen också framöver.

Låt mig här beröra tre utmaningar som jag uppfattar som särskilt stora och avgörande:

  • Hur man ska kunna skapa ekonomisk tillväxt inom »planetens gränser«.
  • Hur man ska kunna skapa jämlikhet och rättvisa i en värld som blir alltmer sammanhängande.
  • Hur man ska kunna hävda den individuella frihet som kännetecknar liberaldemokratiska samhällen.

Liberalismens svar på dessa utmaningar kommer att vara avgörande för vilken roll ideologin – och liberala partier – kan komma att spela framöver.

Ekonomisk tillväxt inom planetens gränser
En av liberalismens nyckelidéer har varit att framsteg är möjliga, för individer och för samhällen, både kulturellt och materiellt. En förutsättning för att förverkliga de materiella framstegen har varit den ekonomiska tillväxten.

Under många årtusenden förändrades inte människors levnadsvillkor särskilt mycket. Den genomsnittlige individen i världen hade det inte bättre år 1800 än 100 000 år före vår tidräkning. Den förväntade livslängden var inte längre år 1800 än då människorna levde som jägare och samlare. Så inleddes i mitten av 1700-talet i England det som vi brukar kalla den industriella revolutionen. Vissa nya tekniska uppfinningar – symboliserade av ångmaskinen – var avgörande, men många andra förändringar i samhället skedde samtidigt. Till dem hörde den specialisering och arbetsfördelning som är så karaktär­istisk för moderna ekonomier och en lika viktig förutsättning för den ekonomiska utvecklingen som de tekniska innovationerna. (Clark, Sachs, Ridley)

Från England spred sig den industriella revolutionen ut över världen. Den har lett till att en rad samhällen i dag är tiotals gånger rikare än de var för 200 år sedan. Men rikedomen har inte nått alla. Det finns i dag samhällen, särskilt i södra Afrika, som har en sämre standard än under den förindustriella perioden. På vår jord lever i dag både de rikaste människorna som någonsin levat och de fattigaste. (Sachs, Clark)

Samtidigt kan vi glädjande nog konstatera att den extrema fattigdomen på jorden minskar. Mellan 1990 och 2010 halverades den. FN har nyligen beslutat om nya »sustainable development goals«. Ett av dem är att den extrema fattigdomen ska vara utrotad till 2030. Det målet kan bara nås med ekonomisk tillväxt. (UN, Sachs)

Den ekonomiska tillväxten sedan 1800-talet har till stor del varit baserad på användningen av fossila bränslen. Det har inneburit stora utsläpp av koldioxid. Som de flesta i dag är medvetna om kommer fortsatta utsläpp på dagens nivå att leda till en kraftig höjning av medeltemperaturen på jorden och utgöra ett allvarligt hot mot levnadsvillkoren för stora delar av dess befolkning.

Koldioxidutsläppen och klimateffekterna är inte det enda exemplet på att vi i dag överskrider planetens gränser och tär på dess resurser. En internationell forskargrupp under ledning av den svenske miljöprofessorn Johan Rockström har tagit fram olika mått på vad den betecknar som planetens absoluta gränser, det vill säga gränsvärden som inte kan överskridas om vi vill behålla de goda förutsättningarna för mänskligt liv på vår planet. Gränsvärdena handlar, förutom klimatet, om bland annat kemiska föroreningar, havsförsurning, färsk­vattenanvändning och markanvändning. (Rockström & Klum, Sachs)

Planetens gränser måste innebära restriktioner för all ekonomisk verksamhet. Det är inget principiellt nytt med sådana begränsningar. Det är länge sedan »tillväxt till varje pris« ansågs bra. Men nu är det alltså nödvändigt att göra dessa ramar snävare och internationellt allmängiltiga.

Den ekonomiska tillväxten har ofta varit förknippad med påfrestningar på miljön. Samtidigt är tillväxt inte med någon automatik kopplad till miljöförstöring. Vi kan konstatera att det oftast är rika länder som har gått i bräschen för en progressiv miljöpolitik och som har förbättrat miljön. Problemet är att viktiga miljöresurser under lång tid har betraktats som fria tillgångar snarare än som knappa resurser som det kostar att utnyttja. En framsynt miljöpolitik har ofta inneburit en förändring av det synsättet: man har, för att använda en liberal slogan, »satt pris på miljön«. Men det har inte inneburit att man avstått från ekonomisk tillväxt. Tillväxt handlar till stor del om att genom teknisk utveckling och ökat humankapital effektivisera användningen av knappa resurser. Den strävan upphör inte för att miljön på ett tydligare sätt betraktas som en sådan knapp resurs. Däremot kan vi anta att striktare krav kommer att dämpa tillväxttakten något. (Boyd, Weil)

Nu är det uppenbart att priset på miljön måste höjas avsevärt om vi ska hålla oss inom planetens gränser. Här har liberala krafter inte agerat tillräckligt kraftfullt och konsekvent. Det finns anledning att anta att den tekniska utvecklingen till miljöns fromma även fortsättningsvis bäst frodas i liberala ekonomier med privata företag, men de yttre ramarna måste beslutas politiskt.

Ett kännetecken för liberalismen under de gångna tvåhundra åren har enligt Edmund Fawcett varit insikten att det i alla samhällen finns ofrånkomliga spänningar mellan olika intressen och trosuppfattningar. Det gäller också när vi vill skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt inom ramen för planetens gränser. I princip kan nog alla hålla med om ambitionen, men när det kommer till att konkret sätta ett högt pris på miljön så kommer kritiken från de intressen som drabbas att bli hård. Företag som sitter på gammal teknik kommer erfarenhetsmässigt att bjuda motstånd (Boyd). Även enskilda människor kan förväntas ha invändningar när till exempel konsumtionen av nötkött kraftigt måste begränsas (Kihlberg).

Här krävs att liberalismen tar till sig vetenskapliga fakta och vågar ställa sig på framtidens sida. Ett dilemma kan vara att de uppoffringar som krävs är kortsiktiga och konkreta medan vinsterna är mer långsiktiga och kan upplevas som osäkra. Men det har kännetecknat hela den strukturomvandling av våra samhällen som lett fram till dagens välstånd. Detta bör inte utgöra något hinder för liberalismen, men ställer stora krav på den pedagogiska förmågan.

Jämlikhet och rättvisa
Generellt har den industriella revolutionen efter viss tid lett till minskade klyftor i de samhällen som blivit rika. Inkomstskillnaderna minskade i flertalet länder fram till mitten av 1980-talet, men sedan dess finns en tydlig tendens att de åter ökar. I Sverige är inkomstskillnaderna i internationell jämförelse små, men även i vårt land har de ökat under denna period. Det mönster som går igen i land efter land är alltså att en mycket liten del av inkomsttagarna, med de allra högsta inkomsterna, har rusat ifrån och lagt beslag på en stor del av inkomstökningen. En viktig förklaring är den ojämna fördelningen av förmögenheter (till viss del ärvda), som leder till stora skillnader i kapitalinkomster. (Clark, Reich, Molander)

Finns det anledning för liberaler att vara bekymrade över detta? Hur ska inkomstskillnader värderas? Vilka inkomstskillnader är försvarbara? Det är naturligtvis frågor med betydande ideologisk laddning.

För liberaler kan en utgångspunkt vara den amerikanske filosofen John Rawls tankar om rättvisa och jämlikhet. Hans filosofiska idé är att strukturen i ett samhälle borde beslutas bakom en okunnighetens slöja, det vill säga att förutsättningarna formas av människor utan att dessa vet vilken position i samhället de själva kommer att få. Strukturen skulle med andra ord vara sådan att beslutsfattarna skulle kunna acceptera vilken position som helst. Detta kan naturligtvis aldrig bli mer än en tankeövning, men jag menar att den som sådan är nyttig. Mycket talar för att den önskade strukturen för många skulle bli ett mer jämlikt samhälle än det vi faktiskt lever i.

En annan av Rawls idéer är det han kallar differensprincipen. Hans utgångspunkt är att det behövs incitament för att uppmuntra till utbildning, ansträngningar, risktagande med mera. Detta, kort sagt, för att få individer att utnyttja sin potential till helhetens fromma. Av detta följer vissa skillnader i utfall. Men vilka skillnader kan accepteras? Rawls menar att endast sådana incitament och skillnader i utfall kan accepteras som i slutändan innebär en förbättring av situationen för de människor som har det sämst ställt.

Om man delar Rawls principiella synsätt bör man alltså ställa sig frågan om de ökade klyftorna sedan 1980-talet har bidragit till att de sämst ställdas situation har förbättrats. Svaret är med största sannolikhet nej. Ekonomen Robert B. Reich har visat att de rikaste tio procenten i USA ökade sina inkomster mer än den samlade tillväxten mellan 2009 och 2012, medan de övriga 90 procenten minskade sina. USA är på många sätt extremt, men tendensen är likartad i många länder. En sådan utveckling kan av många upplevas som att regeringar och parlament inte förmår att leverera ett resultat till allas bästa och skapa misstro mot politiken. Den blir då ett hot mot hela den demokratiska strukturen.

Liberaler har traditionellt lagt stor vikt vid utbildningssatsningar i arbetet för att skapa ökad jämlikhet. Bakgrunden är en stark tro på individens utvecklingsmöjligheter. Mycket talar också för att till exempel 1950- och 60-talens stora svenska skolreformer hade en utjämnande effekt. Men samtidigt måste det konstateras att de inte har förmått eliminera effekterna av den socioekonomiska bakgrunden. Även bland elever med samma betyg avspeglas denna bakgrund i deras studieval.

Statsvetaren Robert D. Putnam menar att generella klasskillnader mellan rika och fattiga familjer i USA snarast har ökat sedan 1950-talet. Bakgrunden är att föräldrar med goda ekonomiska resurser satsar mer tid och pengar på sina barn, vilket gör att skillnaderna mellan dem och barn från fattigare miljöer tenderar att öka. Jag har inga siffror på hur det ser ut i Sverige, men en indikation på att samma tendens kan vara för handen även i vårt land är att föräldrar från överklassen är mer aktiva vid val av skola för sina barn (Andersson, Malmberg & Östh a och b) och att de i samhällen som Djursholm aktivt försöker förmå lärare att sätta högre betyg än vad som är sakligt motiverat (Holmqvist).

I de liberala demokratierna har utbyggnaden av välfärdsstaten varit en metod för att jämna ut skillnader. Sverige är i vissa avseenden ett extremt exempel på detta, med vår väl utbyggda välfärdsstat finansierad huvudsakligen genom skatter. Spänningen mellan välfärdens kostnader och skatteuttaget är något som alla politiker i dag brottas med. Finansieringen av välfärdsstaten har till och med kallats »välfärdspolitikens klimatfråga«.

Den ekonom som tydligast har riktat uppmärksamheten mot den utmaning vi står inför när det gäller välfärdens framtida finansiering är William J. Baumol. Han blev känd på 1960-talet för en analys av varför levande kultur tenderar att bli allt dyrare i jämförelse med industriprodukter. Förklaringen är skillnaden i produktivitetsutveckling. Medan arbetsinsatsen vid produktion av till exempel en bil hela tiden minskar, så behövs det lika många personer – och tar lika lång tid – för att spela en stråkkvartett av Mozart i dag som på kompositörens tid (däremot har den tekniska utvecklingen lett till att fler i dag i andra former kan få ta del av Mozarts musik).

I sin senaste bok The Cost Disease (2012) fokuserar Baumol mer på sjukvård och utbildning – bokens undertitel är Why Computers Get Cheaper and Health Care Doesn’t – där han hävdar att problemen är desamma som inom kulturområdet. Han menar att vi successivt kommer att tvingas sätta av mer av våra samlade resurser för att upprätthålla och utveckla standarden inom dessa sektorer. När en stor del av finansieringen, som i Sverige, sker genom skatter förutsätter det, med oförändrad finansieringsstruktur, ett ökande skatteuttag. En invändning mot Baumol har varit att han underskattar potentialen för produktivitetsförbättringar inom välfärdssektorerna. Jag delar den uppfattningen, men menar att han likväl har en viktig poäng. Inom vissa andra välfärdssektorer än sjukvård och utbildning, såsom omsorg om äldre och personer med funktionsnedsättning, är dessutom effektiviseringsmöjligheterna mindre och trycket på skatte­finansiering därmed högre. Särskilt den åldrande befolkningen bidrar till detta.

Mot detta tryck på ökat skatteuttag måste förstås vägas de problem ett sådant kan medföra. Det har att göra både med effekterna på människors beteende vid ökat skatteuttag, särskilt högre marginalskatter, och med den globala konkurrensen. Ökad sysselsättningsgrad, som innebär högre skatteintäkter vid oförändrade skatte­satser, och ändamålsbundna avgifter i stället för allmänna skatter, till exempel för att finansiera socialförsäkringarna, kan vara metoder att lindra effekterna av ett totalt sett ökat skattetryck (Westerberg). Mot förhoppningarna att det ska vara möjligt att öka sysselsättningsgraden står oron för att den så kallade automatiseringen snarare ska leda till minskat behov av arbete. Om det blir så är svårt att sia om, men det skulle i så fall ställa oss inför ännu större utmaningar. (Reich)

Globaliseringen kommer även i andra avseenden att innebära en utmaning för välfärds­politiken, som traditionellt utformats på nationell nivå. Globaliseringen innebär ökad rörlighet inte bara för varor och kapital utan också för människor. Vissa av dem är delar av internationella organisationer, som multinationella företag, vilka delvis kan ta över den statliga välfärdspolitikens uppgifter. Men migranter som inte är knutna till sådana organisationer kan innebära en utmaning för välfärdsstaten. (Jordan & Düvell)

Ett exempel på hur rörligheten för personer kan påverka välfärdspolitiken är reglerna för den svenska garantipensionen. Innan Sverige blev medlem i EU 1995 utgick den till alla som hade fyllt 65 år, men när vi anslöt oss till unionen med dess fria rörlighet för personer ändrades reglerna. I dag krävs att man har bott minst 40 år i Sverige mellan 16 och 64 år för att få full garantipension. För varje år som saknas minskas garantipensionen med 1/40.

Inom överstatliga ramverk som EU kan förmåner göras portabla, men utmaningen är större när det gäller migranter från länder som saknar välfärdssystem eller som ligger i ruiner.

En annan utmaning hänger samman med den segregation som har skapats i migrationens kölvatten. Det som i svensk debatt har kallats »utanförskapsområden« blir, som vi har sett många exempel på, lätt grogrund för extremistiska attityder, kriminalitet och terrorism. Om vi ska leva upp till liberala principer kan sådana tendenser inte bara bemötas med säkerhetspolitiskt motiverade åtgärder utan kräver investeringar som syftar till integration och inkluderande.

Inom detta fält – jämlikhet och rättvisa – finns en rad utmaningar för liberaler. Hur ska man se på de ökade klyftorna mellan och inom länder? Och om man vill minska klyftorna, vad kan göras? Hur kan en utjämning av förmögenhetsfördelningen åstadkommas? Hur kan fler komma i arbete? Hur ska fördelningen arrangeras om automatiseringen minskar efterfrågan på arbete? Är man beredd att berätta om nödvändigheten i att höja skatterna för att klara finansieringen av välfärdsstaten? Och hur ska man bygga goda välfärdssystem i en alltmer rörlig värld, välfärdssystem som på riktigt förmår integrera också dem som i dag lever i utanförskapsområden?

Respekt för individer
En av de idéer som Edmund Fawcett tillskriver liberalismen är uppfattningen att det finns moraliska gränser för vad den som har makt – staten eller aktörer på marknaden eller i samhället – kan tillåtas besluta när det gäller enskilda individer. Individen har rätt till en privat sfär och får inte exkluderas i samhället eller förhindras i sin utveckling. Respekten för individen måste gälla oavsett vem hen är eller vad hen tror på.

Liberalismens genomslag i västvärlden under se senaste 200 åren har inneburit en väsentligt stärkt ställning för individen. Detta har manifesterats i till exempel FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter och i internationella konventioner och nationell lagstiftning som har inspirerats av den. (Roth)

Trots det genomslag som detta liberala credo har haft finns det i vår värld i dag flera konkurrerande synsätt. De innebär att individer placeras i kategorier eller grupper, som av vissa uppfattas som viktigare än individerna. De individer som ingår i kategorin tillskrivs ofta gemensamma egenskaper. Kategoriseringen kan ske både på initiativ av utomstående – »de andra« placeras i en kategori – eller av sådana som själva tillhör kategorin – »vi« är annorlunda än andra, ­kanske till och med utvalda av en högre makt. All sådan kategoriindelning kännetecknas av att man fokuserar på vissa kriterier som kan skilja människor åt – såsom hudfärg, trosuppfattning eller ursprung – samtidigt som man blundar för individuella variationer inom kategorin och likheter mellan individer tillhörande olika kategorier.

De konkurrerande synsätten innebär också ett ifrågasättande av de universella värden som liberalismen står för och som manifesterats ibland annat de mänskliga rättigheterna. Låt mig ge tre exempel på en sådana synsätt.

Det etnopluralistiska synsätt, som är förhärskande inom den högerpopulistiska rörelsen i Europa – i Sverige representerat av Sverige­demokraterna. Det utgår ifrån kulturella skillnader som kan finnas mellan olika geografiska områden eller folkgrupper. Den kulturella miljön antas tidigt sätta sin prägel på individerna och deras kulturella tillhörighet som sedan anses mer eller mindre oföränderlig. Alla anses därför kunna värderas utifrån sitt ursprung. Ibland förespråkas till exempel att nationalitet ska anges för brottslingar med utrikes bakgrund. Tanken är att ­allmänheten därigenom ska kunna bedöma brottsbenägenheten hos andra med samma ursprung.

Det identitetspolitiska synsätt, som är vanligt särskilt i vissa vänsterkretsar. Historieprofessorn Arthur M. Schlesinger Jr ger exempel på hur identitetspolitiken växte fram främst bland svarta i USA på 1980-talet. Även detta synsätt utgår ifrån att vissa identitetsmarkörer präglar individers personligheter. Det kan handla om till exempel hudfärg eller sexuell läggning. Identitetsmarkörerna anses skapa samhörighet mellan bärarna och exkludera andra. Dessa andra kan till exempel anses vara olämpliga att bedriva akademiska studier om gruppen i fråga eller oförmögna att förstå identitetsbärarnas sociala situation eller att visa solidaritet med dem.

Det normativa multikulturalistiska synsättet, som finns hos vissa etniska och religiösa grupper. Mångkultur eller multikulturalism kan ibland användas för att karaktärisera liberala samhällen där flera kulturer lever tillsammans. Men med normativ multikulturalism förstås här idén att olika kulturer ska finnas sida vid sida, i samma land, men aldrig mötas, och ibland också att de ska tillåtas leva efter egna regelsystem (Malik, Bauhn & Demigbar-Sten). Statsvetaren Andreas Johansson Heinö ger exempel på detta synsätt i Sverige på 1970-talet, som när ordföranden i Grekiska riksföreningen krävde att »hela personalen på dagisavdelningen skall vara grekisk och att all undervisning sker på grekiska på låg- och mellanstadiet«. Synsättet företräds i dag i Sverige bland annat av vissa muslimska ledare – islamister – vars »mål är att muslimer … ska leva i ett parallellt samhälle med egna skolor, egna vårdcentraler, egen äktenskapslagstiftning, egen arvsrätt och en total underordning av kvinnan« (Pekgul & Pekgul).

Det som förenar de här synsätten är att de vill osynliggöra individen. Det står i skarp kontrast till det liberala synsätt, som till exempel Amartya Sen har gett uttryck för:

»En persons medborgarskap, bostadsort, geografiska ursprung, kön, klass, politiska åsikter, yrke, anställning, matvanor, sportintresse, musiksmak, sociala engagemang och så vidare gör henne till medlem i en mängd sammanslutningar. Vart och ett av detta kollektiv ger personen en särskild identitet. Inget av dem kan anses vara hennes enda identitet eller främsta tillhörighet.«

Att på detta sätt framhålla att varje individ har många sociala identiteter vars kombination gör hen unik utgör naturligtvis inget hinder för att ­individer kan finna det ändamålsenligt att gå samman och driva gemensamma intressen. Många kvinnor enades i början av förra seklet om att kräva rösträtt, men när de väl fick den valde de att nyttja den på olika sätt. Arbetstagare kan ofta bättre hävda sina ekonomiska och andra yrkesmässiga intressen genom facklig organisering, men i andra avseenden kan de ha olika värderingar och intressen (även om den tidigare kollektivanslutningen av LO-medlemmar till Socialdemokraterna var ett försök att skapa en mer homogen identitet). På samma sätt kan HBTQ-personer eller svarta tillsammans slåss mot diskriminering, som riktas mot dem just på grund av dessa egenskaper. Men det innebär inte att de kan tillskrivas en rad andra gemensamma egenskaper eller intressen. Man måste kunna se individerna också i sådana grupper.

För liberalismen är det viktigt att stå upp för individens fri- och rättigheter och för de universella värdena. Det finns också starka skäl att framhålla att en liberal kultursyn skiljer sig från etnopluralisternas. Kulturer skapas enligt den liberala kultursynen inte i slutna rum – eller innanför nationsgränser – utan i korsvägar. Svensk kultur har inte vuxit upp ur den svenska myllan utan formats i ständiga erfarenhets- och idéutbyten med omvärlden. Kulturella uttryck och artefakter tillhör inte enskilda länder utan mänsklig­heten. (Bayart, Appiah)

Avslutning
När det gäller de två första utmaningarna – ekonomisk tillväxt inom planetens gränser och jämlikhet och rättvisa i en globaliserad värld – kan liberalismen behöva göra nya prioriteringar och hitta nya metoder. När det gäller försvaret för individen är det lättare att knyta an till gamla principer. Här är den stora utmaningen att hitta effektiva sätt att ta upp kampen med de konkurrerande synsätt som nu tenderar att breda ut sig. Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten har i Till frihetens försvar (2010) gett ett viktigt bidrag till den svenska debatten. I sina slutord skriver de:

»Med frihetens hjälp har människan kunnat ifrågasätta begränsande lagar och trångsynta auktoriteter. Utrustad med frihet har hon tillsammans med andra kunnat skapa samhällen, där de mångas kreativitet och konstruktiva framåtanda har kunnat tas till vara. I dessa samhällen har tilliten till människans förmåga och hävdandet av medborgarnas rättigheter gjort det möjligt att bygga en civilisation baserad på respekt och inte bara på makt, på diskussioner och argument i stället för diktat och dekret.«

Liberalismen har haft ett unikt inflytande på utvecklingen i världen under de gångna 250 åren. Liberalismen hade goda svar på de utmaningar som den industriella revolutionen medförde. Nu är det nya utmaningar som står för dörren. Vilka de exakt blir i ett perspektiv på två sekel är naturligtvis omöjligt att sia om. Men några av utmaningarna för de kommande årtiondena kan vi skönja redan nu. Tre av dem har jag diskuterat i denna artikel. Här krävs en liberal strategi om liberalismen ska spela samma viktiga roll
i utvecklingen också framöver.

En liberal strategi baserad på fakta och värderingar och som även om den kommer att utmana många intressen kan få stöd bland människor.

Bengt Westerberg är tidigare partiledare för Liberalerna/Folkpartiet och socialminister 1991-94. Han har även varit ordförande för Svenska Röda Korset och vice president i Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen.

Kulturjournalisten Per Svensson kommentar artikeln här: ”Från askfat till spottkopp”

Skribenten Isobel Hadley-Kamptz kommentar artikeln här: ”En liberalism bortom industrikapitalismen”

Nationalekonomen Andreas Bergh kommenterar artikeln här: ”Vem ska bestämma hur mycket vi ska jobba?”

Komplett litteraturförteckning.

Fler artiklar av Bengt Westerberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr