Den traditionella kapitalismen innehåller sin egen fördelningsmekanism. Fabrikören, låt oss tänka oss honom med tjock mage och hög hatt, måste anställa massor med människor för att hålla igång fabriken och för att kunna få vinst. Marxister ser det som att han tjänar pengar på arbetarnas svett, men man kan lika gärna fokusera på det faktum att han måste ge dem ersättning, lön, för att alls få ut något av värde ur sina produktionsmedel.
I och med automatiseringen och digitaliseringen stämmer inte det här längre. Det är lätt att se en rätt snar framtid när de största fabrikerna inte har några anställda alls. Allt billigare och mer effektiva robotar, bättre artificiell intelligens, smartare algoritmer, gör att arbetaren helt kan rationaliseras bort. Fabriken skapar sannolikt mer värde, och vinst, än tidigare, men inget av vinsten går till anställdas löner utan alltihop går till ägaren. För att öka problematiken kommer inkomsterna knappast att beskattas som lön, utan mer sannolikt slussas till skatteparadis, med minimala statsintäkter på vägen.
Bengt Westerberg snuddar bara vid det här i sin intressanta essä om liberalismens utmaningar, men jag tror att vi måste stanna precis vid den här fläcken och tänka efter. För digitaliseringen skapar fantastiska värden, både för den som äger robotar och algoritmer och för dem som använder alla dessa nya tjänster och produkter.
Men den skapar också oerhörd ojämlikhet, både mellan arbetare och kapital och mellan olika skikt på arbetsmarknaden.
Digitaliseringen kompletterar nämligen högutbildade, så att de kan skapa mer värde på kortare tid, medan den ersätter lågutbildade, vars uppgifter i stället helt kan utföras av robotar och datorer. Det ger rättvist högre löner till vissa och allt större tryck nedåt på lönerna för andra. Givetvis kommer inte bara gamla jobb försvinna, helt nya kommer också skapas, men kanske primärt för dem med rätt högre utbildning. Dessa högavlönade it-arbetare kommer i sin tur efterfråga tjänster från den lokala tjänstemarknaden, och även om de inte enbart blir lågavlönade så kommer skillnaderna öka. Lägg dessutom till en allt större andel som helt står utanför arbetsmarknaden, eftersom de varken är kvalificerade för de nya tjänstejobben eller de nya digitala toppjobben.
Tekniken i sig innehåller också en risk för system där vinnaren tar allt. Digitala tjänster kan nämligen ha nästan hur många kunder som helst, samtidigt. Den som erbjuder en fysisk tjänst, säg rörmokeri, kan bara laga ett visst antal avloppssystem på en vecka. Därför kommer inte alla kunder kunna välja den allra bästa rörmokaren. Han kanske kan ta lite mer betalt, men också den näst bästa och den näst näst bästa och till och med den hundrade bästa, kommer ha kunder och inkomster. Med digitala tjänster finns det ingen anledning för kunden att någonsin välja det näst bästa. Alla inkomster kommer därför i teorin tillfalla den som är bäst, medan den näst bästa inte får någonting. Detta skapar både monopol och extrem ojämlikhet. Monopolen kanske är flyktiga, något annat kan trots allt vara bäst i morgon, men ojämlikheten består.
Vi har haft en tilltagande ojämlikhet i världen de senaste decennierna, men när det här slår igenom kommer den skärpas ytterligare, med effekter på såväl demokrati och skatteintäkter som på den allmänna samhällsstabiliteten. Hur ska vi då som liberaler hantera det här? Att kämpa emot tekniken är inget svar, särskilt inte som den generella nyttan är så hög. Inte heller finns något egenvärde i att behålla jobb som kanske var tunga och farliga, bara för att arbete och anställning är industrikapitalismens traditionella fördelningsmekanism. En utväg kan ligga i basinkomst, som Finland nu inför på försök. Men det löser bara de mest akuta problemen, att människor annars riskerar att stå helt utan inkomst. Skattereformer med högre skatt på till exempel fastigheter och konsumtion kan delvis avvärja den statsfinansiella krisen. Mer radikala lösningar kan handla om exempelvis kollektivt ägande av de robotar som skapar värden till sina ägare utan behov av betald arbetskraft.
Men hur bygger vi ett samhälle, en gemenskap, på en verklighet som inte på något meningsfullt sätt delas av alla? Där har vi inga svar än, men vi måste fortsätta att ställa frågan.
Isobel Hadley-Kamptz är liberal opinionsbildare och författare till bland annat »Frihet och fruktan: Tankar om liberalism« (Natur & Kultur). De senaste åren har hon arbetat på en statlig utredning om digitalisering, Digitaliseringskommissionen.
@isobelsverkstad