De senaste decennierna har det gång på gång påståtts att liberalismen segrat ihjäl sig.
Och internet är bara en fluga.
Sanningen är att liberalismen i dag är politikens Tuvalu, en liten ögrupp som riskerar att gå under på grund av klimatförändringarna.
Kina är och förblir en stabil diktatur. Ryssland har regredierat in i ett patologiskt tillstånd av aggressiv, revanschistisk pseudo-tsarism. En antiliberal flodvåg gröper ur grunden för det liberala demokratiska samhället överallt i Europa, inte bara i gamla kommunistländer som Ungern och Polen, utan också i Upplysningens historiska hjärtland Frankrike och i välfärdsstatens skandinaviska modellverkstäder.
Det är inte bara 30-talets unkna nationalism som gör comeback. Delvis som en följd av de nynationalistiska partiernas frammarsch runt om i Europa har antiliberala attityder och idéer dammats av också hos andra politiska läger. Allt färre ledande politiker vill förknippas med begrepp som öppenhet och fri rörlighet. I stället tävlar de i att bygga murar och skärpa lagar. Det är symptomatiskt att under den gångna hösten har Sveriges mest synliga, mest auktoritativa och, bisarrt nog kanske också mest populära, statsråd varit polisminister Anders Ygeman (S).
I sin essä utgår Bengt Westerberg från att liberalismen nu står inför »nya utmaningar«. Jag delar den uppfattningen, och tycker dessutom att de tre exemplen är i högsta grad relevanta: hur rädda både tillväxt och klimat, hur globalisera en anständig samhällsmodell, hur slå vakt om individens frihet i en kollektivistisk värld?
Men jag vill samtidigt, därav den pessimistiska prologen, framhärda i att de gamla »utmaningarna« finns kvar. Liberalismen har inte vunnit. Liberalismen är tvärtom svårt trängd och kommer de närmaste åren att tvingas utkämpa en hård kamp till försvar för sina traditionella idéer och värderingar, det vill säga till försvar för demokratin så som vi känner och definierar den.
I ett framtida, varken orealistiskt eller alltför avlägset framtidsscenario, har EU i praktiken imploderat och över Europa välver sig en antiliberal stjärnhimmel där Vladimir Putin lyser i kapp med den franska presidenten Marine
Le Pen, den ungerske landsfadern Viktor Orbán och den svenske statsministern Jimmie Åkesson.
Den största utmaningen för liberalismen just nu är därför att värna idén om individen som politikens subjekt. Det är också, ska jag genast påpeka, just detta Westerberg framhåller i sin essä. Hans analys av »etnopluralismen«, identitetspolitiken och »den normativa« multikulturalismen är klargörande och viktig.
Det jag skulle vilja tillägga, eller framhäva ytterligare, är att det finns en gemensam nämnare för dessa samtida antiliberala förhållningssätt och liberalismens klassiska historiska fiender: den feodala överhetsstaten, punschpatriotism, fascismen, kommunismen. Alla sätter de kollektiva subjekt främst: fosterlandet, folket, klassen, rasen… Alla ser de därför med förakt på de individuella fri- och rättigheterna: rösträtten, yttrandefriheten, rättssäkerheten.
Länge har vi i de europeiska demokratierna tagit demokratin och friheten för given. Länge har liberalismen därför av sina motståndare kunnat avfärdas antingen som en relik från 1800-talet eller som ett prasslande presentpapper kring skattekverulans och marknadsfetischism.
Nu är det andra tider. I början av förra seklet fimpade liberalismens motståndare i askfat med porträtt av Karl Staaff. Nu plockas askfaten fram igen för att användas som spottkoppar.
Bengt Westerberg pekar på liberalismens rötter i det moderna industrisamhälle som tog form under 1800-talet. Mer eller mindre underförstått blir detta ett argument för att liberaler i dag, i en postindustriell och globaliserad värld, måste skaffa sig en ny agenda och kanske delvis också nya argument. Och på ett plan är det obestridligt så. Liberalismen kom också att knytas till, eller snarare driva fram, den moderna demokratiska nationalstaten. Liberala reformer genomfördes i kamp mot, eller senare med hjälp av, det egna landets statsmakt. Så är det inte längre. I en globaliserad värld är den egna staten varken det enda hotet mot friheten eller det enda verktyget för att göra samhället och världen lite bättre.
Denna insikt formulerar Bengt Westerberg på ett lika övertygande som uppfordrande sätt (jag gillar särskilt att han understryker vikten av ett liberalt förhållningssätt till klimathotet).
Men när nu historien går igen i Europa, i skepnad av en alltmer hysterisk och repressiv neonationalism, så måste kanske också liberalerna på nytt slipa sina ärvda vapen?
Per Svensson är senior columnist på Sydsvenskan och författare till bland annat »Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel«.
per.svensson@sydsvenskan.se