Den 27 december 2024 hade Decemberöverenskommelsen fyllt tio år, om den hade överlevt Kristdemokraternas riksting hösten 2015. Trots att den inte blev mer än drygt nio månader, har den haft en stor påverkan på det svenska politiska landskapet det senaste decenniet och kommer förmodligen att ha det även nästa mandatperiod.

Grunden för DÖ, som den kallades i kortform, var en stark vilja på båda sidorna om blockgränsen om att hålla Sverigedemokraterna borta från makten genom att lova varandra att den största minoriteten skulle få igenom sin ekonomiska politk ostört. Den tillkom efter valet 2014, när Sverigedemokraterna röstade för den avgångna Alliansregeringens budget istället för att trycka gult när deras egen fallit. Det var ett brott mot tidigare praxis, och fick Stefan Löfven att utlysa ett extra val, vilket de flesta partier verkligen ville undvika.

Lösningen blev ett löfte om att största minoritet i riksdagen skulle kunna tillträda i regeringsställning och få igenom sin budget, genom att övriga partier som ingick i överenskommelsen skulle lägga ner sina röster i de avgörande omröstningarna. Bland Allianspartierna fanns, förutom SD-motståndet, en tanke om att det hela skulle ”låsa in S i vänsterburen”, som det hette, och att väljarna i nästkommande val skulle straffa Löfvens parti för detta. Idén var alltså att S/MP-regeringen skulle behöva ta stöd av Vänsterpartiet för att bli just största minoritet, och därmed tvingas genomföra delar av V:s politik för att försäkra sig om deras knapptryckningar i budgetomröstningarna. Detta skulle, enligt strategerna, göra att väljarkåren uppfattade S som väsentligt mer vänster än i föregående val, ge dem ett minskat väljarstöd och därmed skulle Alliansen kunna återta makten.

Problemet med detta var naturligtvis att det uppfattades som att Alliansen var de som drev fram mer vänsterpolitik.

Problemet med detta var naturligtvis att det uppfattades som att Alliansen var de som drev fram mer vänsterpolitik. Inte minst borgerliga ledarsidor gav uttryck för en växande ilska över att Alliansen inte bara avstod från eget inflytande, utan också aktivt motverkade sin egen politik genom att driva S i famnen på V. Dåvarande ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, Sara Skyttedal, förklarade krig mot DÖ och lyckades också få moderpartiets riksting att rösta för att lämna avtalet redan i oktober året efter att det slöts.

I praktiken fick det en mycket begränsad betydelse, eftersom Allianspartierna lade separata budgetar istället för en gemensam, och då fanns det ändå ingen risk för att något annat än Löfvens budget skulle gå igenom. Däremot fick hela debaclet andra konsekvenser.

Den överenskommelse som skulle säkra makten för Alliansen under kommande mandatperiod, lade istället grunden för att den sprack.

Moderaterna såg på sitt sviktande opinionsstöd och drog slutsatsen att aldrig mer fick ge intrycket av att de gav inflytande till S. KD drog åt samma håll, medan motståndet mot SD fortsatt var avgörande för hur Centerpartiet och Liberalerna agerade. Den överenskommelse som skulle säkra makten för Alliansen under kommande mandatperiod, lade istället grunden för att den sprack.

Den som hade varit mer framsynt i december 2014, hade inte skapat DÖ, utan en annan beryktad uppgörelse inom politiken – nämligen Januariavtalet. På det viset hade Allianspartierna kunnat driva igenom sin politik utan att skapa det kaos man var oroliga för att ett extra val skulle orsaka. Centerpartiet visade också under efterföljande mandatperiod att det gick att växa i opinionen med en sådan överenskommelse. Ironiskt nog blev DÖ dock också JA:s död – erfarenheterna från det förra bidrog starkt till Moderaternas och Kristdemokraternas vilja att till varje pris fälla en socialdemokratisk statsminister, även om han genomförde deras egen politik. Den gjorde att man öppnade för SD och ledde i slutänden till att Tidöregeringen tillträdde efter valet 2022.

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser, heter det. Vägen till vad som bara kan beskrivas som en icke-liberal borgerlig regering, den började med en intensiv önskan om att hålla Sverigedemokraterna borta från makten, för att bevara de liberala värdena. Det gäller helt enkelt att tänka efter före.

Hanna Wagenius

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Därför blev Decemberöverenskommelsen Alliansens död dök först upp på Liberal Debatt.

För tio år sedan slöts decemberöverenskommelsen. Dess syfte var att politiskt isolera Sverigedemokraterna genom att låta det största blocket regera. Den politiska tvångströjan blev, föga överraskande, för stram för oppositionen. Avtalet föll inom kort på sin omöjlighet och i dag skulle ingen föreslå något liknande. Efter tio år är den svenska politikens definierande konflikt därmed fortfarande olöst: hur ska Sverige hantera Sverigedemokraterna?

I december 2014 följde jag svensk politik från Helsingfors och förundrade mig över det absurda spektaklet. Kontrasten mellan den politiska utvecklingen i de två länderna var påtaglig. I Sverige deklarerade den svenska borgerligheten sig villig att låta en vänsterminoritet regera för att utesluta ett parti som vunnit ett starkt parlamentariskt mandat. Samtidigt gjorde det finska Samlingspartiet i ordning för att regera med Sannfinländarna – Finlands motsvarighet till SD. Detta efter att i fyra år ha lett en dysfunktionell regeringskoalition bestående av de finska motsvarigheterna till M, S, L, V, MP och KD.

I dag har de finska högerpopulisterna regerat i två omgångar. SD åker på studieresor till Finland för att lära sig regeringskonst av Sannfinländarna. Medan den svenska borgerligheten fortfarande brottas med regeringsfrågan har den finska borgerligheten för länge sedan funnit sitt svar gällande samarbete med högerpopulister.

Varför var regeringsfrågan jämförelsevis lätt för oss finska borgare?

För oss finländska samlingspartister är det största politiska traumat inte högerpopulisternas frammarsch, utan att påtryckningar från Sovjetunionen i decennier höll vårt parti utanför regeringsmakten. Trots ett starkt demokratiskt mandat var vi inte regeringsdugliga eftersom att vi var för västvänliga. Därav en instinktiv motreaktion då politiska eliter försöker isolera ett parti med ett starkt folkligt stöd.

Motsatt den svenska borgerligheten har vi finska samlingspartister inte uppfostrats till att använda “sosse” som ett glåpord. Vi har regerat med samtliga partier vänster om mitten. Historiskt har samarbeten med socialdemokraterna möjliggjort såväl avskaffandet av hyresregleringen som utbyggnad av kärnkraft. Samtidigt har vi sett det blocköverskridande samarbetets skuggsida: ineffektiva och impopulära koalitioner som inte lyckats driva igenom de ekonomiska strukturreformer som landet behövt. I dag brottas Finland med negativ ekonomisk tillväxt och en stor statsskuld. Högt utbildade finländare flyr utomlands, ofta till Sverige, för att slippa arbetslösheten.

Motsatt liberala svenskar har den finska borgerligheten accepterat att ett starkt demokratiskt mandat medför reella politiska konsekvenser. Uppfattningen är att man kan hantera de risker som regeringssamarbete med högerpopulister medför, medan kostnaderna av att omöjliggöra en högerregering är för stora. Ingendera gång då Sannfinländarna ingått i regeringen har den finska liberala demokratin raserats. Bägge gånger har Sannfinländarnas understöd rasat.

Nu invänder den svenska liberalen att SD inte kan jämföras med Sannfinländarna. SD har rötter i rasism och nazism. Sannfinländarnas rötter ligger i agrar anti-elitism – en politisk drivkraft som många kan ha empati för. Dock har Sannfinländarna radikaliserats sedan deras första mandatperiod. I dag påminner deras politik och retorik i mångt och mycket om Sverigedemokraternas. Trots detta tolereras Sannfinländarna. I Finland bildas regeringskoalitioner utgående från politiska sakfrågor, inte utifrån “guilty by association”-principen.

Jag vet inte var jag landar i frågan om SD, men mina finska instikter drar mig mot att ta folkets röst på allvar. Högerpopulismen växer där människor mår dåligt. Många menar att borgerlig politik är det bästa sättet att stötta dem som har det sämst – men det är svårt att genomföra sådan politik utan att ge högerpopulister en plats i regeringen. I Finland har regeringssamarbeten gjort det möjligt att åtgärda såväl Sannfinländarnas understöd som stora samhällsutmaningar. I årets EU-val backade SD för första gången på 30 år, och invandringsfrågan tas äntligen på allvar. Kanske svenska borgerligheten har något att lära sig av sina finska kolleger även i denna fråga?

Silva Mertsola

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget 10 år sedan DÖ – hur gick det med utfrysningen av Sverigedemokraterna? dök först upp på Liberal Debatt.

”Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig”.

Så twittrade kristdemokraternas Sara Skyttedal när Januariavtalet kom till stånd 2019. Budskapet var främst adresserat till Centerpartiet, av den bifogade bilden på Annie Lööf att döma. Centerpartisterna var lika nöjda som Skyttedal var arg. Inte ens Alliansregeringen hade så mycket Centerpolitik på sitt bord. Samtidigt tog man distans från den högerpopulism som KD ägnade mycket av sin valkampanj åt.

Som riksdagskandidat för C följde jag utvecklingen med viss förvåning. Under valrörelsen 2018 åkte Ebba Busch på en trivsam samtalsturné med Bert Karlsson, som drygt två decennier tidigare hade grundat ett invandrarfientligt parti som påstod att balkanflyktingar skulle börja ett nytt krig i Sverige. ”Jugoslavien idag, Sverige imorgon”, var parollen på den tiden. Till valet 2018 hade KD uppdaterat budskapet i sina valaffischer. ”Böneutrop – nej tack! Tuffare krav på integration”,  hette det på Stureplan. Riksdagskandidaten Lars Adaktusson gjorde islamkritisk symbolpolitik till huvudtema i sin valkampanj, och förbudet mot böneutrop till något av en valfråga. Min öppna kritik mot denne allianskollega ledde till att vi debatterade frågan två gånger utan att riktigt komma någonvart. Det var ett tecken i tiden: C och KD kritiserade varandra från varsin sida i kulturkriget istället för att debattera ekonomisk politik med socialdemokrater.

Med en sådan valupptakt i bagaget var jag inte förvånad över Januariavtalet. Skyttedals tweet var unik i sin ärlighet men andemeningen var utbredd inom både M och KD. Enligt kritikerna från höger är Januariavtalet en sorglig historia för liberaler, som ”bara” kom till för att hålla SD borta från makten. Men det är inte så bara. Att hålla nationalismen stången är en existentiell fråga för svenska minoriteter och den liberala demokratin.

Ta till exempel partiets aggressiva assimilationspolitik, som har en aura av bestraffning snarare än reform. SD nöjer sig inte med att strama åt migrationspolitiken utan vill att människor med uppehållstillstånd som ”saknar tillhörighet till det svenska samhället” ska lämna landet. Återvandring uppmuntras genom ekonomiska incitament och annan press som blir mer detaljerad och obehaglig för varje dag som går. Januariavtalet handlar därför inte om taktiserande, symbolpolitik eller som Ulf Kristersson kallar det – trams. Tvärtom, det grundar sig i en mycket konkret samsyn om grundläggande principer för samhällsbygget.

I skrivande stund är Sverige i regeringskris som kan leda till nyval. Många liberaler står inför ett vägskäl. L har redan bestämt sig för att lämna Januariavtalet men riskerar också att lämna riksdagen. Enligt SCB:s stora partisympatiundersökning från maj har partiet 2,5 procent av väljarstödet. Delvis för att vissa väljare flytt till C. Annie Lööf säger sig vilja samarbeta i den breda mitten, där både S och M ingår. Men dörren till höger är redan stängd eftersom den bygger på stöd från SD, något som C inte är beredda att godta. En koalition mellan S och C framstår alltså som sannolik, och i min värld är det inte en dålig sak.

Den diskussionen är redan igång. I en debattartikel på DN Kultur skissade liberalerna Matilda Molander och Emma Høen Bustos tillsammans med socialdemokraten Payam Moula en ”ideologisk bottenplatta” som förenar de två sidorna. Med utgångspunkt i begreppet rättvisa och principen om lika möjligheter i livet presenteras ett antal politikområden där ett framtida samarbete kan växa fram. Skola, skatter och klimatet nämns specifikt. Problemet är också att de bara nämns och inte utvecklas. Den höga abstraktionsnivån har väckt kritik från både höger och vänster. Caspian Rehbinder på Timbro tycker att Payam Moula är fel man för jobbet och avslutar sin text med följande uppmaning: ”Den som vill se politiska samarbeten mellan liberaler och socialdemokrater kan inte ägna sig åt charader om ideologisk samsyn, utan måste förklara varför en konfliktfylld koalition ändå är bättre än alternativet.” Jag tar gärna på mig den uppgiften.

För det första finns det ingen konfliktfri koalition i dagens politiska landskap, allra minst mellan liberaler och sverigedemokrater. Ingen säger att vänster-höger-samarbete är lätt. Det pågår en högljudd utvärdering av Januariavtalet på vänsterkanten också, argt sammanfattad av Karin Petterson i Aftonbladet Kultur. Hon är representativ i sin besvikelse på S som sägs ha blivit liberalt, och mot C som enligt henne är mer extremt än V. ”De blockerar jämlikhetsreformer, de har sabbat arbetsförmedlingen och håller på att tvinga igenom marknadshyror. Deras politik driver samhällsutvecklingen som göder uppgivenheten och politikerföraktet”. Det är starka ord för en reform på bostadsmarknaden som enbart berör nyproduktion , och en annan som ”sabbar” en Arbetsförmedling som redan inte fungerar. Enligt Pettersson är allt detta samt ”marknadsskolan” ett farligare hot mot fattiga ungar än SD. Där gick det för långt. Friskolesystemet har onekligen sina problem – antagningsprocessen till de bästa friskolorna missgynnar barn vars föräldrar inte är etablerad medelklass med vassa armbågar. Lika problematisk är betygsinflationen och skolpengens upplägg.  Många liberaler är medvetna om problematiken och vill åtgärda den. Ingenting blir bättre av Karin Petterssons bisarra jämförelser mellan två hot som inte har någonting gemensamt. Nästa gång hon är i förorten och råkar i samtal med en fattig unge kan hon ställa frågan själv: ”Vill du som muslim hellre bli behandlad som ett ”utländskt hot” och en befolkningsbomb det närmast decenniet, eller vill du gå i en friskola?”. Vi får se vad hen säger.

Vänsterkritikernas uppräkningar på saker som Januariavtalet ”förstör” brukar kulminera i fackliga rättigheter. Jag kan förstå kritiken men inte ilskan med vilken den förmedlas. Som anställd på facket har jag under de senaste fyra åren varit i mottagande änden av Januariavtalet och haft som arbetsuppgift att bemöta det. Vi har absolut varit kritiska mot LAS-utredningen. Samtidigt ledde pressen från samma utredning till att parterna förhandlat fram ett omfattande system för kompetensutveckling av yrkesverksamma. Även om ändrade turordningsregler var ett svårt piller att svälja är facken inom PTK (Privattjänstemannakartellen) ganska nöjda med slutresultatet, liksom IF Metall och Kommunal. Under en socialdemokratisk regering har C alltså lyckats pressa fram en mindre revolution, som varken parterna själva eller alliansregeringen lyckats ro i hamn. Samma sak kan hända med etableringsjobben, som är en ny modell för staten och arbetsmarknadens parter att få fler nyanlända och långtidsarbetslösa i arbete. Också den reformen är delvis ett resultat av press som C och L har satt på parterna. I nuläget är C och regeringen en bit ifrån varandra vad gäller etableringsjobbens utformning, men en kompromiss verkar inte omöjlig.

Reformer som kommer till genom friktion mellan två ideologiska positioner kan falla väl ut. Kritiken mot Januariavtalet från både höger och vänster är ofta överdriven och till viss del Januaripartiernas eget fel. För lite fokus riktades på reformernas innehåll och de viktiga segrar för både L och C som avtalet faktiskt innehåller. En riksdagsledamot för C sade sig nyligen vara öppen för att regera med Löfven men kallade scenariot för ”pissigt”. CUF:s nya ordförande vill avskaffa ”sosselagar” som LAS och Britt-Marie, den lata 45-åring som står i vägen för ungas avancemang. Centerpartister missar sällan en chans att jämställa SD och V, ibland apropå ingenting. Det är strategiskt oklokt, som misstroendeomröstningen har visat, och djupt orättvist. Ekonomisk politik går det alltid att kompromissa om, människovärdet aldrig.

Därmed inte sagt att vänstersidan är bättre. Inte sällan anklagas C för att vara den riktiga extremen i svensk politik, farligare för landet än både V och SD. Reformisterna, med Daniel Suhonen i spetsen, verkar ha gjort ett strategiskt val i att blunda för den parlamentariska verkligheten. Det är ansvarslöst. Tvärsäkerheten från båda sidor vore mer rimlig om brandtalarna hade ett alternativ att erbjuda, men det har de inte. Istället för att närma sig varandra både personligt och politiskt – precis som det konservativa blocket gör sinsemellan – slösar man dyrbar tid på hätska markeringar. Det finns bättre sätt att elda egna trupper och värna sin ideologiska kompass, om det nu är avsikten med deras smått obegripliga strategi.

Ett ideologiskt samarbetsprojekt bör åtföljas av något som liknar en gemensam agenda. Mallen finns redan i Januariavtalet. Många punkter i det har bockats av, andra hinner inte sjösättas ordentligt innan valet nästa år. C kan ta på sig att vårda dem under nästa mandatperiod och se till att de kommer på plats, inte minst omdaningen av Arbetsförmedlingen. En framgång här kan bli en stor vinst för partiet, som sedan har råd att gå S och MP till mötes i andra frågor. Det kan handla om pensioner, satsningar på äldreomsorgen och viss reformering av friskolesystemet. Klimatet kommer att gynnas mer av samarbete mellan två partier som förvisso har olika metod men samma prioritering, C och MP, än av evig kamp med klimatskeptiska SD. Klassresor är lättare att främja i en koalition som tror på lika möjligheter för alla, än i samarbete med nationalister som skiktar befolkningen efter etnicitet och konservativa som föredrar status quo eller vill resa tillbaka i tiden.

Vad Sverige behöver de närmaste åren är socialliberalism, och det åstadkoms bäst genom ett samarbete mellan C, S, MP och L. Om L står fast vid sitt beslut att bryta Januariavtalet och luta sig mot SD, borde C inte skämmas för att luta sig mot V – i värsta fall. Det som kritiker kallar för låsning kan också tolkas som en hälsosam maktbalans där ytterlighetsfalanger i varje parti hålls i schack. De som förespråkar en radikal omdaning av samhället eller kapitalismens försvinnande får nöja sig med kloka reformer av ett ganska välfungerande system.

Alternativet är konservativa blockets evinnerliga invandrarbashing, nationalromantiska kulturpolitik och en arbetslinje utan nåd. Bara för att de partierna är mer samspelta innebär det inte att deras politik är bra.

Alen Musaefendić

Liberal skribent

E-post: alen.musaefendic@gmail.com

Twitter: @AlenMusaefendic

Inlägget Januariavtalet är här för att stanna dök först upp på Liberal Debatt.

Tid: den 19 november 1973. Plats: Uppsala. Centerpartiets förtroenderåd samlas för att diskutera en sammanslagning med Folkpartiet. Centerledaren Thorbjörn Fälldin hade, liksom FP-kollegan Gunnar Helén, engagerat sig hårt för en sammanslagning.

Centern hade i valet två månader tidigare fått rekordhöga 25,1 procent medan Folkpartiet hade gjort ett (med den tidens mått mätt) katastrofalt valresultat på 9,4 procent. Därför var det självklart att Fälldin skulle bli ledare för det nya mittenpartiet.

När debatten inleddes på förtroenderådet gick CUF-ordföranden Karl Erik Olsson upp i talarstolen och avvisade med stor kraft alla planer på partisammanslagning. Endast spridda röster höjdes för ett samgående med Folkpartiet.

Uppsala möte blev en antiklimax på en drygt tioårig period av allt intensivare mittensamverkan. Men låt oss gå tillbaka hundra år för att se hur relationerna mellan agrarer och liberaler utvecklats över tiden.

Centerpartiets föregångare Bondeförbundet, som bildades 1913, var inte ett parlamentariskt parti i modern mening utan snarare en inomparlamentarisk kamporganisation för bondeintresset. Partiet hade inga ambitioner att delta i någon regering eftersom man ansåg att bönderna då bara skulle bli lurade av ”herrarna” i maktspelet. Ideologiskt stod Bondeförbundet klart till höger.

En viktig brytpunkt för Bondeförbundet var när Axel Pehrsson i Bramstorp (som tidigare hade varit liberal riksdagsledamot) gick bakom ryggen på sin partiledare Olof Olsson i Kullenbergstorp och gjorde upp med Socialdemokraterna om krispolitiken 1933. Bramstorp fick med sig majoriteten av bondeförbundarna. Men det räckte inte för att samla en riksdagsmajoritet. Kohandeln mellan S och BF räddades när en minoritet av de frisinnade, under ledning av Ola Jeppsson i Mörrum, revolterade mot sin ledare Felix Hamrin.

Kohandeln innebar att de frisinnade berövades sin ställning som utslagsgivande vågmästare. Kullenbergstorp hade i praktiken avsatts som partiledare. I början av år 1934 blev Bramstorp också formellt Bondeförbundets ledare. Detta parti hade nu etablerat sig som ett förhandlingsdugligt parti i politikens mittfält.

Men detta innebar inte att någon permanent samverkan mellan S och BF etablerades. Tvärtom kom Socialdemokraterna senare att göra upp med de frisinnade i viktiga frågor, bland annat om arbetslöshetsförsäkringen 1934.

På våren 1936 fälldes den socialdemokratiska regeringen när riksdagen ställde sig bakom Bondeförbundets och Folkpartiets gemensamma linje i försvarspolitiken. Inom Folkpartiet fanns då förhoppningar om att en BF/FP-regering skulle bildas. Men i stället valde Bramstorp att bilda en egen regering, den så kallade semesterregeringen. Det var den mest absurda regeringsbildningen i svensk parlamentarisk historia. Bland annat tog Bramstorp av misstag in två folkpartister i regeringen.

Efter valet 1936 bildade Socialdemokraterna och Bondeförbundet en koalitionsregering, ett mönster som upprepades 1951-57. Den senare koalitionsregeringen sprack på tjänstepensionsfrågan, där Centerpartiet intog en linje som låg till höger om Folkpartiet, Högern och SAF.

Den långa striden i pensionsfrågan slutade med en socialdemokratisk seger 1959. I valrörelsen året därpå drev Högern en mycket profilerad valrörelse med krav på att avskaffa inte bara ATP utan även första barnbidraget.

Folkpartiledaren Bertil Ohlin och centerledaren Gunnar Hedlund gjorde under valrörelsen likalydande uttalanden där de tog avstånd från högerpolitiken. Det blev inledningen till den mittensamverkan som under 1960-talet skulle föra partierna allt närmare varandra. De skrev gemensamma program och motioner och höll gemensamma möten. Det mest bestående resultatet av mittensamverkan var att partierna slog ihop sina studieförbund och bildade Studieförbundet Vuxenskolan 1967.

En annan effekt av mittensamverkan var att Centern fick draghjälp in i städerna. I Stockholm hade Centern inte haft någon representation i stadsfullmäktige. Men i kommunalvalet 1966 ställde mittenpartierna upp under den gemensamma beteckningen ”Folkpartiet i samverkan med Centern”, vilket ledde till att tre centerpartister tog plats i fullmäktige, däribland Olof Johansson.

Inget ont som inte har något gott med sig. När liberaler och frisinnade gick samman i Folkpartiet 1934 slogs de lokala partiorganisationerna samman överallt utom i Stockholms stad. Här behöll liberaler och frisinnade sina egna föreningar och de ställde upp med konkurrerande listor i valen. Men när Folkpartiet skulle ställa upp på en gemensam lista med Centern, så drev detta fram en sammanslagning mellan liberaler och frisinnade även i huvudstaden.

Under 1960-talet kom all fler att förorda en partisammanslagning i mitten. Men 1973 avbröts alltså denna process. Hur hade det gått om Uppsala möte sagt ja till sammanslagning? Sannolikt hade även Folkpartiet tillstyrkt detta. Det nya partiet hade blivit starkt centerdominerat, inte bara i kraft av 1973 års valresultat, utan även genom att Centerpartiets medlemskår var mycket större än Folkpartiets. Därtill kom att Per Ahlmark planerade att bilda ett nytt liberalt parti om en partisammanslagning hade kommit till stånd. Då hade det liberala inslaget i det nya mittenpartiet blivit än svagare.

Den uteblivna partisammanslagningen innebar dock inte att mittensamverkan upphörde. Under de borgerliga regeringsåren 1976-82 hävdade Centern och Folkpartiet att regeringen måste ha sin tyngdpunkt i mitten. Därför inrättades en vice statsministerpost 1976 som FP-ledaren Per Ahlmark fick besätta. Fälldin blev statsminister även efter att moderaterna blivit största borgerliga parti 1979. Många folkpartister ansåg att den bäst fungerande av de fyra borgerliga regeringarna 1976-82 var mittenregeringen 1981-82.

Under Olof Johanssons tid som Centerledare 1987-98 nådde mittensamverkan ett lågvattenmärke. Johansson trivdes nog bättre med socialdemokrater, som han nära samverkade med efter den borgerliga valförlusten 1994, än med de borgerliga. Dessutom var personkemin mellan Johansson och FP-ledaren Bengt Westerberg inte den bästa. Westerberg är en utpräglad intellektuell och rationell politikertyp. Johansson är det inte.

Med Maud Olofssons tillträde som Center-ledare 2001 skapades nya förutsättningar för samverkan i mitten. Liberalism blev nu inte längre ett skällsord inom partiet eller dess ungdomsförbund. Tvärtom uppstod en nyttig konkurrens om vem som är mest liberal i svensk politik. Även moderater och kristdemokrater har under senare år rört sig i liberal riktning.

Låt oss därför göra ett tankeexperiment: Om vi för tio år sedan hade valt ut ett antal centrala frågor, som arbetsrätt, värnskatt, disciplin i skolan, kärnkraft, försvar och integrationspolitik, och låtit ett antal övertygade centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och moderater ange vad de tyckte – då skulle dessa personer, om de fortfarande tyckte lika dant – i de flesta fall nog sympatisera med något annat borgerligt parti än för tio år sedan.

De borgerliga partierna har under det senaste decenniet i stor utsträckning bytt positioner med varandra. Vem har intresse av att heligförklara den partistruktur som etablerades i ett politiskt skede som nu är passerat?

Anders Johnson är skriftställare och tidigare riksdagsledamot (FP).

Inlägget Partiet som aldrig blev dök först upp på Liberal Debatt.

Studieförbundet Vuxenskolan är ett arv från 1960-talets mittensamarbete. Per Hånell diskuterar sammanslagning med Alma Folkhögskolas rektor.

Ett blågrönt liberalt parti som rymmer stad och land. Så ser drömmen och mardrömmen ut för många politiskt engagerade inom C och FP. En som osentimentalt beskriver kombinationen som fullt möjlig är rektorn Håkan Ekengren vid Alma Folkhögskola.

– Folkhögskolan startades för 30 år sedan av LRF och Vuxenskolan och låg ute på Ekerö med namnet Sånga-Säby.

Ekengren visar lugnt och självsäkert runt skolans nya lokaler. Överallt sitter elever och arbetar vid sina datorer. Korridorerna är ljusa och tysta. Nu drivs skolan av nio huvudmän, varav C och FP är två, och man håller till vid Liljeholmskajen ett stenkast från Hornstull. Skolan har några hundra elever och en handfull olika linjer. Allt från afasikurser och starta-eget-program till ledarskap och snabbkurser i svenska och engelska ryms under Almas tak. Ekonomin är god liksom ryktet. Ekengren har tidigare varit politiskt aktiv för Centerpartiet. Han har både haft landstingsuppdrag samt arbetat på riksdagskansliet för Karin Söder. Men han har snarare en bakgrund inom näringslivet än partiet då han arbetat på SAAB, varit VD i hotellvärlden samt konsult innan han tillträdde posten som rektor på Alma för fem år sedan.

– Jag har inga planer på att återgå till politiken, möjligtvis kommunalt i så fall. Men det är alltid bra att engagera sig. Jag brukar säga till eleverna att de ska aktivera sig eftersom det i stort sett är politiker som bestämmer över halva deras hushållsekonomi. Jag beundrar politiker som engagerar sig i att förbättra samhället men de har också ett stort ansvar. Jag bor själv i en bra kommun, Nacka, och tycker att lokalpolitiken är jätteviktig. Medborgarna måste känna att de får valuta för sina skattepengar och att de blir lyssnade på.

Hur går det att bedriva skolverksamhet med olika politiska intressen som huvudman?

– Det här är ingen politiserad verksamhet även om de flesta eleverna bör känna till vilka som är huvudmän för skolan. Ordförande i styrelsen är folkpartist och vice är centerpartist men det har alltid funnits en tydlig samsyn och jag har aldrig upplevt några meningsskiljaktigheter på grund av partitillhörighet på vår skola. För oss är det en praktisk verklighet att vi har olika huvudmän men knappast ett problem.

Skulle man kunna applicera era erfarenheter med politiskt samarbete på den partipolitiska nationella planen och slå ihop C och FP?

– Jag hörde en folkpartist som skämtade och sa att om man kunde ta Centerns organisation och kapital och sammanföra det med Folkpartiets politik så skulle det bli ett optimalt parti. Personligen tycker jag att dessa partier ska komplettera istället för att konkurrera med varandra. Man gjorde ett försök på 1970-talet som inte gick så bra men det kanske skulle gå bättre nu? Varför inte pröva att utreda frågan? Det finns dock en viss hatkärlek mellan C och FP. C driver nog det liberala initiativet nu för tiden även om FP haft en tydlig värdegrund och fört skolfrågan framåt på ett bra sätt. S tappade greppet om skolpolitiken för över 20 år sedan även om delar av dem tycks vakna upp nu. Allt började med Socialdemokraternas idiotsatsningar på kvantitativa högskoleprojekt där halva befolkningen tvingades att bli akademiker vilket totalt undergrävde deras trovärdighet.

Är du nöjd med Alliansens första mandatperiod?

– Alliansen har levererat i stort sett allt de lovade innan förra valet. Inom arbetsmarknadspolitiken blev det fort och fel men det håller man på att rätta till nu. Även sjukförsäkringsfrågan blev ett självmål som nog kostade den sista procenten som hade gett regeringen egen majoritet i riksdagen. För oss i folkhögskolevärlden spelade i och för sig regeringsmakten inte någon större roll, de rödgröna lovade högre anslag men med Alliansen kommer nog skolor som vår att få ökat spelutrymme.

Ni har god ekonomi trots lågkonjunkturen?

– Folkhögskolorna får statsbidrag baserat på deltagarveckor, alltså antalet veckor gånger antalet elever per år. De stora folkhögskolorna har över 6000 och de små under 3000, vi ligger mitt emellan och har 4122 deltagarveckor. Anslagen från Folkbildningsrådet är dock lite stalinistiskt utformat då vi egentligen gör 5000 deltagarveckor nu men endast får pengar för den kvot som tilldelats oss. Men Folkbildningsrådet är både en myndighet och en branschorganisation vilket försvårar. Det finns bara två sådana korporativistiska fenomen i Sverige och det andra är Riksidrottsförbundet. Så oavsett hur bra en skola är får den sin kvot. 2009 omsatte vi 22 miljoner och i år 30 miljoner. Vi har inget egentligt krav att tjäna pengar men målet är två till fyra procents vinst av vår årliga omsättning som sedan sparas för sämre tider.

Hur ser framtiden ut?

– Nästa år tippar jag att vi kanske omsätter upp till 34-35 miljoner kronor. En tredjedel av vår verksamhet är vanlig folkhögskola, en tredjedel kallas Livsval och är en form av utslussningsprojekt där sex myndigheter och flera organisationer ingår med syftet att få människor med tidigare drogproblem och kriminalitet att återanpassas till samhället. Den sista tredjedelen är uppdrag som köps av Arbetsförmedlingen där människor som varit långtidsarbetslösa får studera för kunna öka sina möjligheter att återkomma till arbetsmarknaden.

Jag ser ljust på framtiden.

Inlägget ”Varför inte pröva?” dök först upp på Liberal Debatt.

Vad tycker C-medlemmarna i Fälldins hemtrakter om ett eventuellt samgående? Jakob Machuca träffar liberaler i Ångermanland.

Det är kretsmöte i Centerpartiet i Kramfors kommun i Ångermanland: Landskapet där Centern alltid varit starkt. Landskapet där partiledarna Gunnar Hedlund, Thorbjörn Fälldin och Maud Olofsson kommer från.

Ett 30-tal Centerpartister är samlade för att äta julmat och prata politik i församlingsgården i Ullånger – valkretsen där Centern fick 22 procent i riksdagsvalet. I valkretsen nästgårds var resultatet 27 procent. Kretsordförande Birgitta Widerberg ansvarar för träffen, där länets nyvalde riksdagsledamot Emil Källström ska tala.

Birgitta Widerberg avvisar inte idén om ett sammangående mellan Centerpartiet och Folkpartiet.

– Vi ligger nära varandra. Vi utgår från den liberala synen på att människan själv ska få bestämma. Vi vill ofta uppnå samma mål, men har ibland olika vägar dit. I skolpolitiken är vi överens om att det ska vara lugn och ro i klassrummet men Centern vill till exempel inte förstatliga skolan.

Birgitta Widerberg tror att partierna kanske kan komplettera varandra geografiskt.

– Centerpartiet värnar om människors möjlighet att bo kvar i glesbygden. Infrastrukturfrågor är viktiga. Jag tror inte riktigt att alla förstår förutsättningarna för glesbygden. Själv har jag en och en halv mil till närmaste mataffär. Om jag skulle ta bussen dit måste jag stanna i affären tre timmar innan bussen hem kommer. Jag är beroende av bilen och bra vägar. Många glesbygdsbor har långa resor till arbetet. Dessutom är det viktigt att den sociala servicen kan behållas.

– Center- och Folkparti skulle storleksmässigt och styrkemässigt bli mer jämbördigt med Moderaterna. Allianspartiernas program innehåller många likheter. Ett enda Alliansparti skulle dock riskera att ta död på centerns folkrörelsegrund. Vanliga medlemmar kan tappa initiativet och lämna ett sådant parti, som snarare skulle tas över av en central politisk apparat, tror Birgitta Widerberg.

Anette Lundkvist bor i Nordingrå i Kramfors kommun. Hon har varit aktiv i Centerrörelsen sedan hon gick med i ungdomsförbundet 1975. Det var några år efter ångermanlänningen Thorbjörn Fälldin på ett förtroenderåd i Uppsala 1973 fått blankt nej till förslaget att slå ihop Centern och Folkpartiet.

– Jag uppfattar det som att Centerpartisterna i Ångermanland såg det hela som en misslyckad förlovning, ett misstag som man inte pratade om, berättar Anette Lundkvist. Hon talar om en process som ledde till sår i partiet.

Detta innebär dock inte att hon avvisar idén om ett samgående mellan partierna på längre sikt. Hon tror att det finns lärdomar att dra från 70-talet och att förhållandet partierna emellan har ändrats sedan dess.

– Om ett sammangående ska fungera krävs en lång process av idéarbete och förankring med den socialliberala ideologin som grund. Det är inte något som kan ske inför nästa val. Vad har socialliberalismen inneburit historiskt och vad innebär den i dag? Det är viktiga frågor som ingen dessvärre fördjupat sig i. Studieförbundet Vuxenskolan skulle kunna spela en viktig roll i den processen, tror hon. Om det överhuvudtaget ska bli någon sammanslagning måste samtal komma igång på gräsrotsnivå i centerrörelsen. Samtidigt handlar det om en ledningsfråga – att ta tillvara det engagemang som finns i rörelsen. Anette Lundkvist tror att det finns kompetenta ledare i partierna som har förtroende lokalt och som kan leda processen.

– Regerandet i Alliansen sätter en agenda centralt som inte ger utrymme för en sammangåendeprocess. Frågan måste tas tag i lokalt.

– När det gäller förhållandet mellan partierna i dag till skillnad från tidigare är de i dag mer jämbördiga storleksmässigt, vilket underlättar ett samgående. Skillnaderna mellan partierna som stads- och landsbygdsparti börjar också suddas ut.

Ett sammangående skulle också innebära fördelar för Alliansen, menar Anette Lundkvist.

– Moderaterna är för dominerande inom Alliansen, vilket ju beror på att de har ett mycket större väljarstöd än de andra partierna. Moderaterna har blivit det nya statsbärande partiet och har slagit in på den väg Socialdemokraterna tidigare gått. Ett större socialliberalt parti skulle kunna balansera den olyckliga utvecklingen.

Emil Källström är 23-åringen från Örnsköldsvik som kryssade sig upp från fjärdeplatsen på Centerns riksdagslista och som därmed fick Västernorrlands riksdagsmandat. På sin hemsida beskriver han sig som en spontanliberal som tycker att lägre, plattare skatter är en bra idé, att konkurrensutsättning av offentlig verksamhet är rätt och att individen går före systemet.

En Stureplanscenterpartist från Ångermanland?

– Snälla, använd inte uttrycket Stureplancentern, ber Emil Källström. Man kan inte definiera politik efter en av Centerns lokalavdelning. Det finns inte någon splittring att tala om mellan stad och landbyggd inom Centern. Det är folk utanför Centern som driver myten om den splittringen. Jag gick till val på en politik som mina motståndare skulle kalla för Stureplanscenterpolitik och kryssade mig in i riksdagen i glesbygdslänet Västernorrland. Det finns en stor samsyn i staden och på landet inom Centern, där företagarfrågor spelar en viktig roll.

Emil Källström håller inte heller med om att Folkpartiet skulle vara ett storstadsparti och Centern ett landsbygdsparti.

– Jämförelsen haltar. Folkpartiet är starkt i Västerbotten och Centern är större än Socialdemokraterna i Stockholms innerstad. När Stockholmscentern förespråkar nybyggnationer i Stockholm är Folkpartisterna bakåtsträvare som inte vill bygga och värnar landsbygden.

Emil Källström tror verkligen på en sammanslagning av Centern och Folkpartiet, även om han inte arbetar aktivt för projektet. Han tror dock att en sammanslagning kan ske snabbt om frågan verkligen kommer upp på dagordningen.

– Vi är de liberala partierna, med olika nischer. Vi är jämstora och samarbetar redan inom Studieförbundet Vuxenskolan. Det finns dock ett problem och det är att Centern är så rikt. Vad har Folkpartiet som kan matcha Centerns förmögenhet, frågar Emil Källström och skrattar.

Jakob Machuca är frilansskribent och före detta politiskt redaktör för Tidningen Ångermanland.

Inlägget Välkommen till Centerland dök först upp på Liberal Debatt.

Stolt historia – javisst. Likt två åldrade bragdmedaljörer har Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna historier att berätta. En del av historierna är dessutom riktigt bra.

Under 1940-, 50- och 70-talet lyckades Bertil Ohlin respektive Thorbjörn Fälldin föra sina partier till valresultat med över 20 procent av rösterna och även Bengt Westerberg lyckades på 80-talet föra Folkpartiet till betydande valframgångar. Frågan är om denna rad av framgångsrika ledare får sällskap av fler liberala kämpar – eller om framtida avgörande framgångar lämnas till andra partier.

Det är nu efter ett val som det är dags att på allvar fundera över framtiden. Folkpartiet och Centerpartiet är fortsatt med och delar regeringsmakten – men det är rörelser långt ifrån fornstora dagar. Sitter partierna alltför länge och njuter av regeringsmakten lär nästa val bli långt mer smärtsamt. Ska vi vara riktigt ärliga kunde den socialdemokratiska ”krisen” lika väl ha skett i borgerliga led.

Markus Uvell, VD på Timbro, resonerade tidigare i höst på DN Debatt kring borgerlighetens utsatta läge och behovet av idédebatt. Uvell beskrev i samma artikel att han ser Moderaternas tilltagande bredd och opinionsmässiga styrka som en central tillgång för framtiden och som en naturlig följd att övriga borgerliga partier utvecklas till smalare ”idépartier”. Mycket pekar i denna riktning. För att inte kvävas bakom de allt bredare och allt ”nyare” Moderaterna går Folkpartiet och Centerpartiet mot att bli smala ”fåfrågepartier” med fokus på skola och integration respektive arbetsmarknadsregler och småföretagande.

Visst kan partierna överleva som mer nischade alternativ till storebror. Men vi ska inte glömma att under Ohlins, Westerbergs och Fälldins framgångar var Folkpartiet respektive Centerpartiet breda och enande mittenpartier – inte smala idépartier.

Någon given succé är inte ett nytt och bredare liberalt parti bestående av nuvarande Centerpartiet och Folkpartiet. Många kommer att rada upp hinder för en sådan tanke, men även de interna kritikerna bör dock erkänna faran i att Moderaterna blir för dominerande och därigenom se diskussionen som intressant.

För drygt fyrtio år sedan fanns långtgående planer om samgående mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Då övervägde till slut nackdelarna – men är läget verkligen detsamma i dag? Exempelvis är den tidigare så centrala politiska vattendelaren – kärnkraften – i huvudsak röjd ur vägen. Partiernas politik ter sig nu i huvudsak vara just kompletterande – inte kontrasterande. Visst finns ideologiska skillnader, men ärligt talat lär få sakna de frågor som skulle få stryka på foten när två partier skulle bli ett.

Partipolitik må bygga på att betona det som skiljer, men partier finns till för att förändra samhället. Politiska framsteg förutsätter många människors stöd, och i en vital dialog där delvis olika perspektiv möts kan en ny samsyn kring ett skarpt liberalt alternativ utvecklas.

Ett bredare liberalt parti skulle inte bara tillföra ny dynamik i den så viktiga liberala idédebatten, utan även samla fler liberaler som medlemmar. Framförallt skulle det på allvar återigen kunna utmana Socialdemokraterna och Moderaterna bland de stora väljargrupper som lägger sin röst på partier som är breda nog att bära makten.

2000-talet är här med nya perspektiv, med nya generationer väljare – och förtroendevalda – och med ett helt annat politiskt landskap än 1960- och 70-talets. Många liberalt tänkande människor – inte minst unga sådana – skulle vara lockade att delta i ideologiska samtal mellan Centerpartiet och Folkpartiet.

Politiskt smala partier må vara idémässigt viktiga – men den avgörande styrkan ligger i förmågan att vinna mångas stöd. Nu är en bra tid för storslagna planer i de liberala leden. Inled samtalen – både för att ära det som varit och för att nära drömmen om framtida framgångar.

Gabriel Ehrling är liberal skribent och och har tidigare varit förbundsordförande för Förbundet Vi Unga och vice ordförande i LSU.

Inlägget Styrkan finns i bredden dök först upp på Liberal Debatt.

PRESSMEDDELANDE

Centerliberalerna står fast vid kärnkraftsuppgörelsen.

Centerliberalerna föreslår ny klimatpolitik

Lika nödvändig som bilen är utanför storstäderna, lika onödig är den ofta innanför stadsgränserna. Införande av trängselskatter i samtliga storstäder, där pengarna används till utbyggnad av kollektivtrafiken, är därför en rimlig politik. Trängselskatterna i Stockholm behöver höjas från dagens nivåer. Detta skriver Centerliberalernas klimatgrupp i sin slutrapport, som presenteras idag.

Klimatfrågan är vår generations största utmaning. Att både Sverige och omvärlden minskar koldioxidutsläppen är helt nödvändigt. För Sveriges del är en omställning av bilparken, ökad tillgång och användning av kollektivtrafik samt produktionen av grön energi de viktigaste åtgärdspunkterna, fortsätter klimatgruppen.

Klimatomställningarna måste göras med hänsyn till landsändarnas olika förutsättningar. Det är inte önskvärt att hårdbeskatta bilen som fordon, eftersom den ofta är helt livsnödvändig utanför storstäderna. Att istället skapa teknikneutrala incitament för miljövänliga bilar kan ge samma effekt vad avser koldioxidutsläppen, men göra omställningen mer landsbygdsvänlig. En differentierad koldioxidskatt, baserad på var ett fordon huvudsakligen används, bör utredas, anser klimatgruppen.

– Förslagen är intressanta, och de som inte kör bil in i stadskärnor på dagarna skulle gynnas ekonomiskt. De som fortsätter köra bil kan räkna med förbättrad framkomlighet och kortare restider. Det här möjliggör också de nya spårvagnar och tunnelbanor såväl som infrastruktursatsningar på tågresande till större städer, kommenterar Centerliberalernas språkrör.

Samma kurs i både skolpolitik och näringspolitik

Inlägget De första utspelen dök först upp på Liberal Debatt.

Miljöpartiet visar vägen, delat ledarskap är dubbelt så bra. Liberal Debatt presenterar två tänkbara språkrörspar.

Lag ”påläggskalvarna”

Annie Johansson och Erik Ullenhag anses allmänt vara framtidsnamn i sina respektive partier. Båda har också ett nära förhållande till de nuvarande partiledarna.

Johansson är borgerlighetens svar på Gustav Fridolin. Hon sitter i riksdagen sedan 2006 och befodrades nyligen till sitt partis ekonomiske talesperson. Till styrkorna hör att hon förenar en liberal grundsyn med en förankring på landsbygden.

Erik Ullenhag lovade en gång att han aldrig skulle bli yrkespolitiker. Lyckligtvis bröt han det löftet ganska omgående. Han har hunnit med att vara LUF-ordförande, riksdagsledamot, partisekreterare och är numera integrationsminister.

Det är förenat med vissa risker att ha ett för nära samröre med den sittande ledningen. Blir valet 2014 ett bakslag för Maud Olofsson och Jan Björklund finns risk för att nederlaget smittar av sig på de inofficiella efterträdarna. På plussidan finns att de är etablerade matkspelare som vet hur pusslet ska läggas för att de nya partiet inte ska implodera av alla potentiella intressekonflikter.

Lag ”gräsrötterna”

Det är svårt att tänka sig två politiker med så diametralt olika framtoning som Eskil Erlandsson och Birgitta Ohlsson. Men olikheterna kompletterar varandra på ett spännande sätt.

Erlandsson älskas knappast av Stureplanscentern. Hans valkrets är istället partiets traditionalister. Det skrattas en del åt Erlandssons ökända Youtube-klipp men ute i kommunerna är förtroendet orubbat.

Ohlsson är en sorts ursprunglig arketyp för folkpartist. Hon är akademiker och ideologiskt medveten med ett starkt engagemang för jämställdhet och internationell politik. Ohlsson platsar egentligen inte alls i Jan Björklunds lagbygge men är i kraft av sin popularitet en del av partitoppen. Utan henne är det inte säkert att socialliberalerna röstar FP.

För att Centerliberalerna ska fungera krävs att partiernas ganska olika gräsrötter klarar av att samsas. Kan Erlandsson och Ohlsson kompromissa om ledningen av det nya partiet har det ett starkt symbolvärde.

Inlägget Språkrören dök först upp på Liberal Debatt.

Ett vanligt argument mot sammanslagning eller samarbete mellan C och FP är att deras väljare är så olika – de urbana akademikerna och de småföretagarna på landsbygden har helt enkelt inte samma preferenser. Men de senaste valens utveckling ger anledning att ifrågasätta den slutsatsen.

Centerns vandring mot en liberalare och urbanare framtoning har satt spår, och i valet 2010 migrerade en hel del FP-väljare i främst Stockholm till Centern. Folkpartiets valanalysgrupp gjorde bedömningen att det ”bara” rörde sig om stödröster, eftersom de försvann sista veckan. Men bakom förflyttningen ligger en riktig förändring av hur Centern ses av liberala väljare: under de senaste två mandatperioderna har alltfler stadsbor börjat se Centern som ganska utbytbart med Folkpartiet. Folkpartiet tappar nu i städerna och går fram bland män på landsbygden, och Centern attraherar fler kvinnor – två ytterligare faktorer som gjort partiernas demografier mer lika varandra.

Demografiskt är det fortfarande sant att Folkpartiet har mer gemensamt med Moderaterna. Här finner man de mest välutbildade och välavlönade med fasta jobb och akademisk utbildning som äger sin bostad i eller kring en storstad. De spelar alla golf, gillar EMU och shoppar – enligt Tns Sifos kartläggning av kärnväljare i somras. Den här gruppen ser FP och M som ganska utbytbara, men tycker i stora delar bättre om Moderaternas politik och partiledare – även när de röstar på FP.

Tns Sifos kartläggning från Almedalen i somras pekade ut två typer av kärnväljare inom Centerpartiet. Den ena är lågutbildade pensionärer med landsbygdsförankring och traditionella värderingar. Men den andra är numera unga, högutbildade shoppande storstadsbor – ungefär som Folkpartister eller moderater, med andra ord. Folkpartiets andra typ av kärnväljare är äldre kulturintresserade kvinnor utanför städerna.

Både C och Fp kämpar med de yngre väljarna, men Centern har det tuffast och lutar sig mot en mycket stor överrepresentation av pensionärer. Sammantaget ligger de största skillnaderna mellan partiernas väljare i utbildningsnivå . Detta beror på att C lockar många äldre landsbygdspensionärer med mycket låg utbildningsnivå, vilket kontrasterar med de professionella akademikerna inom Fp (bägge grupperna gillar dock Björklunds skolpolitik). Den spännvidd som de två partierna uppvisar tillsammans finns dock redan inom Centern, med sin underliga väljarmix. Dessutom är bägge partierna idag främst beroende av välutbildade, lättrörliga väljare som måste vinnas igen vid varje val.

Det verkar i så fall vara ett större problem att stora grupper inom bägge partierna föredrar Moderaterna på så många områden. Både C- och Fp-väljare tycker bättre om Fredrik Reinfeldt än de “egna” partiledarna. Man har dubbelt så högt förtroende för Moderaterna som för de egna i ekonomiska frågor, och man är förtjusta i Moderaternas jobbpolitik. Även de egna väljarna ser Centern och Folkpartiet som avgränsade partier som borde stanna på sina områden och låta Moderaterna hantera de stora framtidsfrågorna. På så sätt kan väl väljarna och Moderaternas partiledning glädja sig gemensamt åt resultatet av årets val.

Det är förstås stor skillnad på kärnväljare och potentiella väljare – det är de senare som får partier att växa. Men här syns samma mönster: de som övervägde att byta block i år funderade på Moderaterna, medan C och Fp uppfattades som ointressanta. Både Centerpartiet och Folkpartiet har framförallt problem med att man saknar väljarnas förtroende i de ”stora” frågorna, och att väljare från andra sidan blockgränsen inte uppskattar partierna. Givet att man anser att Sverige liberala partier borde ha större politiskt inflytande finns här ett besvärande problem: det är en övertygelse som anhängare av C och Fp mest verkar dela med varandra.

Martina Lind är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.

Inlägget Väljarna dök först upp på Liberal Debatt.