Anders Johnson skriver mittensamarbetets historia. Uppsala möte satte punkt för långtgående planer om en sammanslagning.
Tid: den 19 november 1973. Plats: Uppsala. Centerpartiets förtroenderåd samlas för att diskutera en sammanslagning med Folkpartiet. Centerledaren Thorbjörn Fälldin hade, liksom FP-kollegan Gunnar Helén, engagerat sig hårt för en sammanslagning.
Centern hade i valet två månader tidigare fått rekordhöga 25,1 procent medan Folkpartiet hade gjort ett (med den tidens mått mätt) katastrofalt valresultat på 9,4 procent. Därför var det självklart att Fälldin skulle bli ledare för det nya mittenpartiet.
När debatten inleddes på förtroenderådet gick CUF-ordföranden Karl Erik Olsson upp i talarstolen och avvisade med stor kraft alla planer på partisammanslagning. Endast spridda röster höjdes för ett samgående med Folkpartiet.
Uppsala möte blev en antiklimax på en drygt tioårig period av allt intensivare mittensamverkan. Men låt oss gå tillbaka hundra år för att se hur relationerna mellan agrarer och liberaler utvecklats över tiden.
Centerpartiets föregångare Bondeförbundet, som bildades 1913, var inte ett parlamentariskt parti i modern mening utan snarare en inomparlamentarisk kamporganisation för bondeintresset. Partiet hade inga ambitioner att delta i någon regering eftersom man ansåg att bönderna då bara skulle bli lurade av ”herrarna” i maktspelet. Ideologiskt stod Bondeförbundet klart till höger.
En viktig brytpunkt för Bondeförbundet var när Axel Pehrsson i Bramstorp (som tidigare hade varit liberal riksdagsledamot) gick bakom ryggen på sin partiledare Olof Olsson i Kullenbergstorp och gjorde upp med Socialdemokraterna om krispolitiken 1933. Bramstorp fick med sig majoriteten av bondeförbundarna. Men det räckte inte för att samla en riksdagsmajoritet. Kohandeln mellan S och BF räddades när en minoritet av de frisinnade, under ledning av Ola Jeppsson i Mörrum, revolterade mot sin ledare Felix Hamrin.
Kohandeln innebar att de frisinnade berövades sin ställning som utslagsgivande vågmästare. Kullenbergstorp hade i praktiken avsatts som partiledare. I början av år 1934 blev Bramstorp också formellt Bondeförbundets ledare. Detta parti hade nu etablerat sig som ett förhandlingsdugligt parti i politikens mittfält.
Men detta innebar inte att någon permanent samverkan mellan S och BF etablerades. Tvärtom kom Socialdemokraterna senare att göra upp med de frisinnade i viktiga frågor, bland annat om arbetslöshetsförsäkringen 1934.
På våren 1936 fälldes den socialdemokratiska regeringen när riksdagen ställde sig bakom Bondeförbundets och Folkpartiets gemensamma linje i försvarspolitiken. Inom Folkpartiet fanns då förhoppningar om att en BF/FP-regering skulle bildas. Men i stället valde Bramstorp att bilda en egen regering, den så kallade semesterregeringen. Det var den mest absurda regeringsbildningen i svensk parlamentarisk historia. Bland annat tog Bramstorp av misstag in två folkpartister i regeringen.
Efter valet 1936 bildade Socialdemokraterna och Bondeförbundet en koalitionsregering, ett mönster som upprepades 1951-57. Den senare koalitionsregeringen sprack på tjänstepensionsfrågan, där Centerpartiet intog en linje som låg till höger om Folkpartiet, Högern och SAF.
Den långa striden i pensionsfrågan slutade med en socialdemokratisk seger 1959. I valrörelsen året därpå drev Högern en mycket profilerad valrörelse med krav på att avskaffa inte bara ATP utan även första barnbidraget.
Folkpartiledaren Bertil Ohlin och centerledaren Gunnar Hedlund gjorde under valrörelsen likalydande uttalanden där de tog avstånd från högerpolitiken. Det blev inledningen till den mittensamverkan som under 1960-talet skulle föra partierna allt närmare varandra. De skrev gemensamma program och motioner och höll gemensamma möten. Det mest bestående resultatet av mittensamverkan var att partierna slog ihop sina studieförbund och bildade Studieförbundet Vuxenskolan 1967.
En annan effekt av mittensamverkan var att Centern fick draghjälp in i städerna. I Stockholm hade Centern inte haft någon representation i stadsfullmäktige. Men i kommunalvalet 1966 ställde mittenpartierna upp under den gemensamma beteckningen ”Folkpartiet i samverkan med Centern”, vilket ledde till att tre centerpartister tog plats i fullmäktige, däribland Olof Johansson.
Inget ont som inte har något gott med sig. När liberaler och frisinnade gick samman i Folkpartiet 1934 slogs de lokala partiorganisationerna samman överallt utom i Stockholms stad. Här behöll liberaler och frisinnade sina egna föreningar och de ställde upp med konkurrerande listor i valen. Men när Folkpartiet skulle ställa upp på en gemensam lista med Centern, så drev detta fram en sammanslagning mellan liberaler och frisinnade även i huvudstaden.
Under 1960-talet kom all fler att förorda en partisammanslagning i mitten. Men 1973 avbröts alltså denna process. Hur hade det gått om Uppsala möte sagt ja till sammanslagning? Sannolikt hade även Folkpartiet tillstyrkt detta. Det nya partiet hade blivit starkt centerdominerat, inte bara i kraft av 1973 års valresultat, utan även genom att Centerpartiets medlemskår var mycket större än Folkpartiets. Därtill kom att Per Ahlmark planerade att bilda ett nytt liberalt parti om en partisammanslagning hade kommit till stånd. Då hade det liberala inslaget i det nya mittenpartiet blivit än svagare.
Den uteblivna partisammanslagningen innebar dock inte att mittensamverkan upphörde. Under de borgerliga regeringsåren 1976-82 hävdade Centern och Folkpartiet att regeringen måste ha sin tyngdpunkt i mitten. Därför inrättades en vice statsministerpost 1976 som FP-ledaren Per Ahlmark fick besätta. Fälldin blev statsminister även efter att moderaterna blivit största borgerliga parti 1979. Många folkpartister ansåg att den bäst fungerande av de fyra borgerliga regeringarna 1976-82 var mittenregeringen 1981-82.
Under Olof Johanssons tid som Centerledare 1987-98 nådde mittensamverkan ett lågvattenmärke. Johansson trivdes nog bättre med socialdemokrater, som han nära samverkade med efter den borgerliga valförlusten 1994, än med de borgerliga. Dessutom var personkemin mellan Johansson och FP-ledaren Bengt Westerberg inte den bästa. Westerberg är en utpräglad intellektuell och rationell politikertyp. Johansson är det inte.
Med Maud Olofssons tillträde som Center-ledare 2001 skapades nya förutsättningar för samverkan i mitten. Liberalism blev nu inte längre ett skällsord inom partiet eller dess ungdomsförbund. Tvärtom uppstod en nyttig konkurrens om vem som är mest liberal i svensk politik. Även moderater och kristdemokrater har under senare år rört sig i liberal riktning.
Låt oss därför göra ett tankeexperiment: Om vi för tio år sedan hade valt ut ett antal centrala frågor, som arbetsrätt, värnskatt, disciplin i skolan, kärnkraft, försvar och integrationspolitik, och låtit ett antal övertygade centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och moderater ange vad de tyckte – då skulle dessa personer, om de fortfarande tyckte lika dant – i de flesta fall nog sympatisera med något annat borgerligt parti än för tio år sedan.
De borgerliga partierna har under det senaste decenniet i stor utsträckning bytt positioner med varandra. Vem har intresse av att heligförklara den partistruktur som etablerades i ett politiskt skede som nu är passerat?
Anders Johnson är skriftställare och tidigare riksdagsledamot (FP).