Ett bredare liberalt parti skulle tillföra ny dynamik i idédebatten och även samla fler liberaler som medlemmar, menar Gabriel Ehrling.
Stolt historia – javisst. Likt två åldrade bragdmedaljörer har Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna historier att berätta. En del av historierna är dessutom riktigt bra.
Under 1940-, 50- och 70-talet lyckades Bertil Ohlin respektive Thorbjörn Fälldin föra sina partier till valresultat med över 20 procent av rösterna och även Bengt Westerberg lyckades på 80-talet föra Folkpartiet till betydande valframgångar. Frågan är om denna rad av framgångsrika ledare får sällskap av fler liberala kämpar – eller om framtida avgörande framgångar lämnas till andra partier.
Det är nu efter ett val som det är dags att på allvar fundera över framtiden. Folkpartiet och Centerpartiet är fortsatt med och delar regeringsmakten – men det är rörelser långt ifrån fornstora dagar. Sitter partierna alltför länge och njuter av regeringsmakten lär nästa val bli långt mer smärtsamt. Ska vi vara riktigt ärliga kunde den socialdemokratiska ”krisen” lika väl ha skett i borgerliga led.
Markus Uvell, VD på Timbro, resonerade tidigare i höst på DN Debatt kring borgerlighetens utsatta läge och behovet av idédebatt. Uvell beskrev i samma artikel att han ser Moderaternas tilltagande bredd och opinionsmässiga styrka som en central tillgång för framtiden och som en naturlig följd att övriga borgerliga partier utvecklas till smalare ”idépartier”. Mycket pekar i denna riktning. För att inte kvävas bakom de allt bredare och allt ”nyare” Moderaterna går Folkpartiet och Centerpartiet mot att bli smala ”fåfrågepartier” med fokus på skola och integration respektive arbetsmarknadsregler och småföretagande.
Visst kan partierna överleva som mer nischade alternativ till storebror. Men vi ska inte glömma att under Ohlins, Westerbergs och Fälldins framgångar var Folkpartiet respektive Centerpartiet breda och enande mittenpartier – inte smala idépartier.
Någon given succé är inte ett nytt och bredare liberalt parti bestående av nuvarande Centerpartiet och Folkpartiet. Många kommer att rada upp hinder för en sådan tanke, men även de interna kritikerna bör dock erkänna faran i att Moderaterna blir för dominerande och därigenom se diskussionen som intressant.
För drygt fyrtio år sedan fanns långtgående planer om samgående mellan Folkpartiet och Centerpartiet. Då övervägde till slut nackdelarna – men är läget verkligen detsamma i dag? Exempelvis är den tidigare så centrala politiska vattendelaren – kärnkraften – i huvudsak röjd ur vägen. Partiernas politik ter sig nu i huvudsak vara just kompletterande – inte kontrasterande. Visst finns ideologiska skillnader, men ärligt talat lär få sakna de frågor som skulle få stryka på foten när två partier skulle bli ett.
Partipolitik må bygga på att betona det som skiljer, men partier finns till för att förändra samhället. Politiska framsteg förutsätter många människors stöd, och i en vital dialog där delvis olika perspektiv möts kan en ny samsyn kring ett skarpt liberalt alternativ utvecklas.
Ett bredare liberalt parti skulle inte bara tillföra ny dynamik i den så viktiga liberala idédebatten, utan även samla fler liberaler som medlemmar. Framförallt skulle det på allvar återigen kunna utmana Socialdemokraterna och Moderaterna bland de stora väljargrupper som lägger sin röst på partier som är breda nog att bära makten.
2000-talet är här med nya perspektiv, med nya generationer väljare – och förtroendevalda – och med ett helt annat politiskt landskap än 1960- och 70-talets. Många liberalt tänkande människor – inte minst unga sådana – skulle vara lockade att delta i ideologiska samtal mellan Centerpartiet och Folkpartiet.
Politiskt smala partier må vara idémässigt viktiga – men den avgörande styrkan ligger i förmågan att vinna mångas stöd. Nu är en bra tid för storslagna planer i de liberala leden. Inled samtalen – både för att ära det som varit och för att nära drömmen om framtida framgångar.
Gabriel Ehrling är liberal skribent och och har tidigare varit förbundsordförande för Förbundet Vi Unga och vice ordförande i LSU.