REPORTAGE
Vad tycker C-medlemmarna i Fälldins hemtrakter om ett eventuellt samgående? Jakob Machuca träffar liberaler i Ångermanland.
Det är kretsmöte i Centerpartiet i Kramfors kommun i Ångermanland: Landskapet där Centern alltid varit starkt. Landskapet där partiledarna Gunnar Hedlund, Thorbjörn Fälldin och Maud Olofsson kommer från.
Ett 30-tal Centerpartister är samlade för att äta julmat och prata politik i församlingsgården i Ullånger – valkretsen där Centern fick 22 procent i riksdagsvalet. I valkretsen nästgårds var resultatet 27 procent. Kretsordförande Birgitta Widerberg ansvarar för träffen, där länets nyvalde riksdagsledamot Emil Källström ska tala.
Birgitta Widerberg avvisar inte idén om ett sammangående mellan Centerpartiet och Folkpartiet.
– Vi ligger nära varandra. Vi utgår från den liberala synen på att människan själv ska få bestämma. Vi vill ofta uppnå samma mål, men har ibland olika vägar dit. I skolpolitiken är vi överens om att det ska vara lugn och ro i klassrummet men Centern vill till exempel inte förstatliga skolan.
Birgitta Widerberg tror att partierna kanske kan komplettera varandra geografiskt.
– Centerpartiet värnar om människors möjlighet att bo kvar i glesbygden. Infrastrukturfrågor är viktiga. Jag tror inte riktigt att alla förstår förutsättningarna för glesbygden. Själv har jag en och en halv mil till närmaste mataffär. Om jag skulle ta bussen dit måste jag stanna i affären tre timmar innan bussen hem kommer. Jag är beroende av bilen och bra vägar. Många glesbygdsbor har långa resor till arbetet. Dessutom är det viktigt att den sociala servicen kan behållas.
– Center- och Folkparti skulle storleksmässigt och styrkemässigt bli mer jämbördigt med Moderaterna. Allianspartiernas program innehåller många likheter. Ett enda Alliansparti skulle dock riskera att ta död på centerns folkrörelsegrund. Vanliga medlemmar kan tappa initiativet och lämna ett sådant parti, som snarare skulle tas över av en central politisk apparat, tror Birgitta Widerberg.
Anette Lundkvist bor i Nordingrå i Kramfors kommun. Hon har varit aktiv i Centerrörelsen sedan hon gick med i ungdomsförbundet 1975. Det var några år efter ångermanlänningen Thorbjörn Fälldin på ett förtroenderåd i Uppsala 1973 fått blankt nej till förslaget att slå ihop Centern och Folkpartiet.
– Jag uppfattar det som att Centerpartisterna i Ångermanland såg det hela som en misslyckad förlovning, ett misstag som man inte pratade om, berättar Anette Lundkvist. Hon talar om en process som ledde till sår i partiet.
Detta innebär dock inte att hon avvisar idén om ett samgående mellan partierna på längre sikt. Hon tror att det finns lärdomar att dra från 70-talet och att förhållandet partierna emellan har ändrats sedan dess.
– Om ett sammangående ska fungera krävs en lång process av idéarbete och förankring med den socialliberala ideologin som grund. Det är inte något som kan ske inför nästa val. Vad har socialliberalismen inneburit historiskt och vad innebär den i dag? Det är viktiga frågor som ingen dessvärre fördjupat sig i. Studieförbundet Vuxenskolan skulle kunna spela en viktig roll i den processen, tror hon. Om det överhuvudtaget ska bli någon sammanslagning måste samtal komma igång på gräsrotsnivå i centerrörelsen. Samtidigt handlar det om en ledningsfråga – att ta tillvara det engagemang som finns i rörelsen. Anette Lundkvist tror att det finns kompetenta ledare i partierna som har förtroende lokalt och som kan leda processen.
– Regerandet i Alliansen sätter en agenda centralt som inte ger utrymme för en sammangåendeprocess. Frågan måste tas tag i lokalt.
– När det gäller förhållandet mellan partierna i dag till skillnad från tidigare är de i dag mer jämbördiga storleksmässigt, vilket underlättar ett samgående. Skillnaderna mellan partierna som stads- och landsbygdsparti börjar också suddas ut.
Ett sammangående skulle också innebära fördelar för Alliansen, menar Anette Lundkvist.
– Moderaterna är för dominerande inom Alliansen, vilket ju beror på att de har ett mycket större väljarstöd än de andra partierna. Moderaterna har blivit det nya statsbärande partiet och har slagit in på den väg Socialdemokraterna tidigare gått. Ett större socialliberalt parti skulle kunna balansera den olyckliga utvecklingen.
Emil Källström är 23-åringen från Örnsköldsvik som kryssade sig upp från fjärdeplatsen på Centerns riksdagslista och som därmed fick Västernorrlands riksdagsmandat. På sin hemsida beskriver han sig som en spontanliberal som tycker att lägre, plattare skatter är en bra idé, att konkurrensutsättning av offentlig verksamhet är rätt och att individen går före systemet.
En Stureplanscenterpartist från Ångermanland?
– Snälla, använd inte uttrycket Stureplancentern, ber Emil Källström. Man kan inte definiera politik efter en av Centerns lokalavdelning. Det finns inte någon splittring att tala om mellan stad och landbyggd inom Centern. Det är folk utanför Centern som driver myten om den splittringen. Jag gick till val på en politik som mina motståndare skulle kalla för Stureplanscenterpolitik och kryssade mig in i riksdagen i glesbygdslänet Västernorrland. Det finns en stor samsyn i staden och på landet inom Centern, där företagarfrågor spelar en viktig roll.
Emil Källström håller inte heller med om att Folkpartiet skulle vara ett storstadsparti och Centern ett landsbygdsparti.
– Jämförelsen haltar. Folkpartiet är starkt i Västerbotten och Centern är större än Socialdemokraterna i Stockholms innerstad. När Stockholmscentern förespråkar nybyggnationer i Stockholm är Folkpartisterna bakåtsträvare som inte vill bygga och värnar landsbygden.
Emil Källström tror verkligen på en sammanslagning av Centern och Folkpartiet, även om han inte arbetar aktivt för projektet. Han tror dock att en sammanslagning kan ske snabbt om frågan verkligen kommer upp på dagordningen.
– Vi är de liberala partierna, med olika nischer. Vi är jämstora och samarbetar redan inom Studieförbundet Vuxenskolan. Det finns dock ett problem och det är att Centern är så rikt. Vad har Folkpartiet som kan matcha Centerns förmögenhet, frågar Emil Källström och skrattar.
Jakob Machuca är frilansskribent och före detta politiskt redaktör för Tidningen Ångermanland.