På djupet

Januariavtalet är här för att stanna

Vad Sverige behöver de närmaste åren är socialliberalism, och det åstadkoms bäst genom ett samarbete mellan C, S, MP och L. Ekonomisk politik går det alltid att kompromissa om, människovärdet aldrig. Det menar Alen Musaefendić, liberal skribent, som tycker att Januariavtalet bör stå modell för framtida samarbeten i svensk politik.

Alen Musaefendić

”Klåpare. Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig”.

Så twittrade kristdemokraternas Sara Skyttedal när Januariavtalet kom till stånd 2019. Budskapet var främst adresserat till Centerpartiet, av den bifogade bilden på Annie Lööf att döma. Centerpartisterna var lika nöjda som Skyttedal var arg. Inte ens Alliansregeringen hade så mycket Centerpolitik på sitt bord. Samtidigt tog man distans från den högerpopulism som KD ägnade mycket av sin valkampanj åt.

Som riksdagskandidat för C följde jag utvecklingen med viss förvåning. Under valrörelsen 2018 åkte Ebba Busch på en trivsam samtalsturné med Bert Karlsson, som drygt två decennier tidigare hade grundat ett invandrarfientligt parti som påstod att balkanflyktingar skulle börja ett nytt krig i Sverige. ”Jugoslavien idag, Sverige imorgon”, var parollen på den tiden. Till valet 2018 hade KD uppdaterat budskapet i sina valaffischer. ”Böneutrop – nej tack! Tuffare krav på integration”,  hette det på Stureplan. Riksdagskandidaten Lars Adaktusson gjorde islamkritisk symbolpolitik till huvudtema i sin valkampanj, och förbudet mot böneutrop till något av en valfråga. Min öppna kritik mot denne allianskollega ledde till att vi debatterade frågan två gånger utan att riktigt komma någonvart. Det var ett tecken i tiden: C och KD kritiserade varandra från varsin sida i kulturkriget istället för att debattera ekonomisk politik med socialdemokrater.

Med en sådan valupptakt i bagaget var jag inte förvånad över Januariavtalet. Skyttedals tweet var unik i sin ärlighet men andemeningen var utbredd inom både M och KD. Enligt kritikerna från höger är Januariavtalet en sorglig historia för liberaler, som ”bara” kom till för att hålla SD borta från makten. Men det är inte så bara. Att hålla nationalismen stången är en existentiell fråga för svenska minoriteter och den liberala demokratin.

Ta till exempel partiets aggressiva assimilationspolitik, som har en aura av bestraffning snarare än reform. SD nöjer sig inte med att strama åt migrationspolitiken utan vill att människor med uppehållstillstånd som ”saknar tillhörighet till det svenska samhället” ska lämna landet. Återvandring uppmuntras genom ekonomiska incitament och annan press som blir mer detaljerad och obehaglig för varje dag som går. Januariavtalet handlar därför inte om taktiserande, symbolpolitik eller som Ulf Kristersson kallar det – trams. Tvärtom, det grundar sig i en mycket konkret samsyn om grundläggande principer för samhällsbygget.

I skrivande stund är Sverige i regeringskris som kan leda till nyval. Många liberaler står inför ett vägskäl. L har redan bestämt sig för att lämna Januariavtalet men riskerar också att lämna riksdagen. Enligt SCB:s stora partisympatiundersökning från maj har partiet 2,5 procent av väljarstödet. Delvis för att vissa väljare flytt till C. Annie Lööf säger sig vilja samarbeta i den breda mitten, där både S och M ingår. Men dörren till höger är redan stängd eftersom den bygger på stöd från SD, något som C inte är beredda att godta. En koalition mellan S och C framstår alltså som sannolik, och i min värld är det inte en dålig sak.

Den diskussionen är redan igång. I en debattartikel på DN Kultur skissade liberalerna Matilda Molander och Emma Høen Bustos tillsammans med socialdemokraten Payam Moula en ”ideologisk bottenplatta” som förenar de två sidorna. Med utgångspunkt i begreppet rättvisa och principen om lika möjligheter i livet presenteras ett antal politikområden där ett framtida samarbete kan växa fram. Skola, skatter och klimatet nämns specifikt. Problemet är också att de bara nämns och inte utvecklas. Den höga abstraktionsnivån har väckt kritik från både höger och vänster. Caspian Rehbinder på Timbro tycker att Payam Moula är fel man för jobbet och avslutar sin text med följande uppmaning: ”Den som vill se politiska samarbeten mellan liberaler och socialdemokrater kan inte ägna sig åt charader om ideologisk samsyn, utan måste förklara varför en konfliktfylld koalition ändå är bättre än alternativet.” Jag tar gärna på mig den uppgiften.

För det första finns det ingen konfliktfri koalition i dagens politiska landskap, allra minst mellan liberaler och sverigedemokrater. Ingen säger att vänster-höger-samarbete är lätt. Det pågår en högljudd utvärdering av Januariavtalet på vänsterkanten också, argt sammanfattad av Karin Petterson i Aftonbladet Kultur. Hon är representativ i sin besvikelse på S som sägs ha blivit liberalt, och mot C som enligt henne är mer extremt än V. ”De blockerar jämlikhetsreformer, de har sabbat arbetsförmedlingen och håller på att tvinga igenom marknadshyror. Deras politik driver samhällsutvecklingen som göder uppgivenheten och politikerföraktet”. Det är starka ord för en reform på bostadsmarknaden som enbart berör nyproduktion , och en annan som ”sabbar” en Arbetsförmedling som redan inte fungerar. Enligt Pettersson är allt detta samt ”marknadsskolan” ett farligare hot mot fattiga ungar än SD. Där gick det för långt. Friskolesystemet har onekligen sina problem – antagningsprocessen till de bästa friskolorna missgynnar barn vars föräldrar inte är etablerad medelklass med vassa armbågar. Lika problematisk är betygsinflationen och skolpengens upplägg.  Många liberaler är medvetna om problematiken och vill åtgärda den. Ingenting blir bättre av Karin Petterssons bisarra jämförelser mellan två hot som inte har någonting gemensamt. Nästa gång hon är i förorten och råkar i samtal med en fattig unge kan hon ställa frågan själv: ”Vill du som muslim hellre bli behandlad som ett ”utländskt hot” och en befolkningsbomb det närmast decenniet, eller vill du gå i en friskola?”. Vi får se vad hen säger.

Vänsterkritikernas uppräkningar på saker som Januariavtalet ”förstör” brukar kulminera i fackliga rättigheter. Jag kan förstå kritiken men inte ilskan med vilken den förmedlas. Som anställd på facket har jag under de senaste fyra åren varit i mottagande änden av Januariavtalet och haft som arbetsuppgift att bemöta det. Vi har absolut varit kritiska mot LAS-utredningen. Samtidigt ledde pressen från samma utredning till att parterna förhandlat fram ett omfattande system för kompetensutveckling av yrkesverksamma. Även om ändrade turordningsregler var ett svårt piller att svälja är facken inom PTK (Privattjänstemannakartellen) ganska nöjda med slutresultatet, liksom IF Metall och Kommunal. Under en socialdemokratisk regering har C alltså lyckats pressa fram en mindre revolution, som varken parterna själva eller alliansregeringen lyckats ro i hamn. Samma sak kan hända med etableringsjobben, som är en ny modell för staten och arbetsmarknadens parter att få fler nyanlända och långtidsarbetslösa i arbete. Också den reformen är delvis ett resultat av press som C och L har satt på parterna. I nuläget är C och regeringen en bit ifrån varandra vad gäller etableringsjobbens utformning, men en kompromiss verkar inte omöjlig.

Reformer som kommer till genom friktion mellan två ideologiska positioner kan falla väl ut. Kritiken mot Januariavtalet från både höger och vänster är ofta överdriven och till viss del Januaripartiernas eget fel. För lite fokus riktades på reformernas innehåll och de viktiga segrar för både L och C som avtalet faktiskt innehåller. En riksdagsledamot för C sade sig nyligen vara öppen för att regera med Löfven men kallade scenariot för ”pissigt”. CUF:s nya ordförande vill avskaffa ”sosselagar” som LAS och Britt-Marie, den lata 45-åring som står i vägen för ungas avancemang. Centerpartister missar sällan en chans att jämställa SD och V, ibland apropå ingenting. Det är strategiskt oklokt, som misstroendeomröstningen har visat, och djupt orättvist. Ekonomisk politik går det alltid att kompromissa om, människovärdet aldrig.

Därmed inte sagt att vänstersidan är bättre. Inte sällan anklagas C för att vara den riktiga extremen i svensk politik, farligare för landet än både V och SD. Reformisterna, med Daniel Suhonen i spetsen, verkar ha gjort ett strategiskt val i att blunda för den parlamentariska verkligheten. Det är ansvarslöst. Tvärsäkerheten från båda sidor vore mer rimlig om brandtalarna hade ett alternativ att erbjuda, men det har de inte. Istället för att närma sig varandra både personligt och politiskt – precis som det konservativa blocket gör sinsemellan – slösar man dyrbar tid på hätska markeringar. Det finns bättre sätt att elda egna trupper och värna sin ideologiska kompass, om det nu är avsikten med deras smått obegripliga strategi.

Ett ideologiskt samarbetsprojekt bör åtföljas av något som liknar en gemensam agenda. Mallen finns redan i Januariavtalet. Många punkter i det har bockats av, andra hinner inte sjösättas ordentligt innan valet nästa år. C kan ta på sig att vårda dem under nästa mandatperiod och se till att de kommer på plats, inte minst omdaningen av Arbetsförmedlingen. En framgång här kan bli en stor vinst för partiet, som sedan har råd att gå S och MP till mötes i andra frågor. Det kan handla om pensioner, satsningar på äldreomsorgen och viss reformering av friskolesystemet. Klimatet kommer att gynnas mer av samarbete mellan två partier som förvisso har olika metod men samma prioritering, C och MP, än av evig kamp med klimatskeptiska SD. Klassresor är lättare att främja i en koalition som tror på lika möjligheter för alla, än i samarbete med nationalister som skiktar befolkningen efter etnicitet och konservativa som föredrar status quo eller vill resa tillbaka i tiden.

Vad Sverige behöver de närmaste åren är socialliberalism, och det åstadkoms bäst genom ett samarbete mellan C, S, MP och L. Om L står fast vid sitt beslut att bryta Januariavtalet och luta sig mot SD, borde C inte skämmas för att luta sig mot V – i värsta fall. Det som kritiker kallar för låsning kan också tolkas som en hälsosam maktbalans där ytterlighetsfalanger i varje parti hålls i schack. De som förespråkar en radikal omdaning av samhället eller kapitalismens försvinnande får nöja sig med kloka reformer av ett ganska välfungerande system.

Alternativet är konservativa blockets evinnerliga invandrarbashing, nationalromantiska kulturpolitik och en arbetslinje utan nåd. Bara för att de partierna är mer samspelta innebär det inte att deras politik är bra.

 

 

Alen Musaefendić

Liberal skribent

E-post: alen.musaefendic@gmail.com

Twitter: @AlenMusaefendic

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr