Federalism är en enkel, beprövad metod för samarbete på överstatlig nivå. Dessutom är den förenlig med liberal demokrati. Ändå har federalismen haft svårt att slå rot i Europa och få européer kallar sig federalister. Hur kommer det sig?

Frågan är särskilt relevant i år när USA, världens äldsta federation, firar 250 år. Jubiléet av självständighetsförklaringen har blivit ett välkommet bränsle till Trumps propaganda, men det erbjuder också en chans att bekanta oss med de federala idéer som kom att lägga grunden för världens mest lyckade konstitution.

En av upphovsmännen, Alexander Hamilton, var en teknokratiskt lagd man som ville ha en stark, centralregering som kunde skydda medborgarna mot världens alla faror. Sådant gav hans medförfattare James Madison, som tvärtom ville göra allt för att ha en centralstat med begränsade maktbefogenheter, kalla kårar. Men trots meningsskiljaktigheterna kunde de ändå komma överens om en sak: Den nya federationen fick inte bli som det tysk-romerska riket.

Detta rike såg de båda som en ”en nervlös kropp, oförmögen att styra sina egna lemmar”. Särskilt stark var deras kritik mot den tyska oförmågan att samlat agera mot rikets fiender. ”Militära förberedelser”, skrev de i artikeln The Federalist No.19, ”måste föregås av så många långdragna diskussioner härrörande från avundsjuka, stolthet, meningsskiljaktigheter, och kolliderande anspråk i de suveräna makterna, att fienden är här redan innan riksdagen kan fatta beslut.”

De förstod det nog inte då, men detta dokument skulle lägga grunden för världshistoriens mest lyckade och långlivade demokratiska federation.

För att bespara de 13 amerikanska staterna ett sådant öde behövde man upprätta en ”fullständig och fullkomlig union”, det slog den nya konstitutionen som började gälla 1789 fast. Utrikes- och försvarspolitiken skulle avgöras centralt, medan delstaterna fick full rådighet över andra politikområden. Den amerikanska demokratin skulle bygga på maktdelning där en stark presidentmakt balanseras av ett parlament som både representerar folkviljan (kongressen) och de enskilda staternas intressen (senaten). De förstod det nog inte då, men detta dokument skulle lägga grunden för världshistoriens mest lyckade och långlivade demokratiska federation.

Nu har det alltså gått över 250 år sedan denna liberala framgångssaga inleddes. Ändå har Europa lärt sig förvånansvärt lite av den. Redan i EU:s barndom konstaterade den belgiske statsmannen Paul-Henri Spaak att Europa består av två typer av länder: Små länder, och länder som ännu inte insett att de är små. Den insikten verkar fortfarande inte ha sjunkit in.

Europeiska Unionen har fortfarande mer gemensamt med det ostyrbara tyska kejsarriket än med en modern, demokratisk federation. Europeiska rådet är, liksom 1700-talets tyska riksdag, en plats där nationell småsinthet, avundsjuka och prestige trumfar viljan till reformer, enighet och framsynthet. Det är inte bättre med den inre marknaden. Det som skulle bli ett gemensamt regelverk för fritt utbyte av varor, tjänster, människor och kapital är i praktiken fortfarande ett lapptäcke av nationella regelverk, långt ifrån den ursprungliga idén.

I sin välkända rapport från 2024 hävdar den Europeiska centralbankens tidigare ordförande Mario Draghi att den inre marknadens splittring är den främsta orsaken till varför Europa i dag halkar efter USA och Kina i ekonomisk tillväxt. Innovativa bolag vågar varken ta stor risk eller satsa stort när 27 nationella byråkratier kräver regelefterlevnad på sitt eget särskilda sätt. Många europeiska bolag drar den rationella slutsatsen att det inte är värt det och flyttar över Atlanten. Trots att EU är världens största marknad saknar unionen de enkla och enhetliga regelverk som lägger grunden för en dynamisk kapitalism, allra främst en federal kapitalmarknad och en gemensam bolagsrätt.

I utrikespolitiken är problemen ännu större. Finlands före detta domare i EU-domstolen, Allan Rosas, har träffande sagt att EU oftare framstår som en skock ”kacklande gäss” än en ”trumpetande elefant”. Det mellanstatliga beslutsfattandet i EU:s gemensamma utrikespolitik har gång på gång urartat i käbbel och visat sig oförmöget att kanalisera geopolitiskt ledarskap. Gång på gång har kriser följt ett förutsägbart mönster där USA fått gripa in till skydd för den gamla kontinenten. Vi såg det redan i Balkankriget på 90-talet, senare i Libyenkrisen 2011 och nu senast i Ukrainakriget 2022. Men USA verkar ha tröttnat på att vara polis i Europas bakgård.

Samma dysfunktionella dynamik präglar budgetarbetet för att finansiera unionens kärnfunktioner. Ungefär samtidigt som EU på 1980-talet tog steget från att enbart vara en marknad till att bygga upp viktiga politiska funktioner slutade medlemsländerna att lita på varandra. 1979 krävde Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher ”sina pengar tillbaka” från EU. Det satte tonen för i princip alla EU-länders uppträdande i budgetfrågor därefter. För varje finansminister som flyger till Bryssel finns bara två mål: maximera bidragen och minimera utgifterna för det egna landet. Ländernas bni-baserade bidrag budgeten har kommit att tolkas som en ”medlemsavgift”, trots att begreppet helt saknas i fördragen. Den större frågan om vad budgeten som helhet faktiskt ska åstadkomma för Europa spelar däremot en undanskymd roll i budgetdebatten.

Hur har det som började så lovande för 70 år sedan kunnat stagnera så?

Resultatet ser vi i en budget som lägger mer fokus på olika typer av bidragssystem och fördelssökande, än uppbyggnad av kollektiva nyttigheter som försvar, forskning och gränsöverskridande infrastruktur. I den pågående debatten om nästa långtidsbudget försvarar Frankrike med näbbar och klor bidragen till landets bönder, och motsätter sig varje försök att slå samman jordbruksstödet med andra subventioner för mer innovativa branscher. Polen och Sydeuropas regioner motsätter sig varje effektivisering av regionalstödet, som man i så hög grad vill öronmärka till sig själva. Samtidigt används samma logik av de rika nettogivarna till systemet. Nederländerna har aktivt lobbat för att få ha kvar 25 procent av tullintäkterna som tas in via hamnen i Rotterdam, trots att tullarna är europeiska och inte nationella. På samma sätt jobbar Sverige och Tyskland för att få ha kvar nationella rabatter avgifterna, och motarbetar intensivt varje nytt förslag om EU-skatter.

Mot bakgrund av allt detta är det hög tid att ställa frågan: Hur har det som började så lovande för 70 år sedan kunnat stagnera så?

Svaret pekar mot Europas ofärdiga konstitution och fördrag som inte längre kan leverera vad de utlovar.

Till grund för både den splittrade inre marknaden, den kaosartade utrikespolitiken och den dysfunktionella budgetprocessen ligger nämligen en avsaknad av en konstitutionell maktdelning. Enligt Lissabonfördraget är EU både ett överstatligt och ett mellanstatligt samarbete, men fördraget har aldrig helt satt ned foten i frågan om vilka funktioner som ska vara överstatliga och vilka som ska förbli nationella. Merparten av EU:s befogenheter delas mellan EU och medlemsländerna. Det gäller även den inre marknaden, utrikespolitiken och budgeten, även om metoden för beslutsfattande skiljer sig åt mellan den inre marknaden (som styrs med majoritetsbeslut och överstatlig lagstiftning) och utrikespolitiken och budgeten (som styrs av mellanstatliga beslut med enhällighet).

Paradoxalt nog har problemet förvärrats över tid, i takt med att EU har fått allt mer makt. Ju fler kompetenser EU har fått, desto mindre liknar det en effektiv union. Det har gjort EU maktfullkomligt där unionen saknar mervärde, men svagt där det verkligen behövs. EU-institutioner kan ingripa och skapa orimliga regler för en stor mängd lokala frågor rörande lokal sophantering, vattenförsörjning och nationell budgetpolitik, men är vingklippt i de gemensamma frågorna. I dessa frågor kan medlemsländerna urvattna den överstatliga lagstiftningen, trumfa EU-lagen med nationella tillägg eller lägga veto i viktiga beslut. Därför liknar den inre marknaden en schweizerost och den gemensamma utrikespolitiken en hönsgård. Man får bara hoppas att räven inte tar sig in.

Federalismen är den beprövade metod som demokratier under lång tid har använt sig av för att lösa sådana maktdelningsproblem. I motsats till vad många tror handlar federalism inte om att delegera all makt till ”Bryssel” eller någon annan central institution, utan tvärtom att skapa ett tydligt regelverk (konstitution) för att decentralisera makten. I klartext handlar det om att dela upp statens suveränitet i nivåer enligtprincipen att beslut ska fattas där det är mest effektivt, och så nära medborgarna som möjligt. Marknadsregler, utrikespolitiken och budgeten bestäms därför typiskt sett exklusivt på federal nivå, medan delstaterna har suveränitet över större delen av rättspolitik, sociala frågor och lokal politik. Den andra principen är politiskt oberoende för varje nivå. Därför kan den federala makten inte ingripa och stoppa beslut som fattas i en delstat, om detta faller inom den delstatliga befogenheten.

Federalismen kan blomstra även utan en homogen kultur: Kanada, Belgien, och Schweiz är alla moderna federationer som skapats för att öka den språkliga och kulturella mångfald, inte för att homogenisera den.

På motsatt sätt kan en enskild delstat inte lägga in sitt veto i utrikespolitiken om federationens representanter (I USA, presidenten eller kongressen) fattat beslut på federal nivå.

Varför denna modell fortfarande inte vunnit något starkare gehör bland européerna har sannolikt mer med historia att göra än med federal teori och praktik. Federalismen i USA har utvecklats hand i hand med en homogen, nationell, amerikansk kultur vilket sannolikt fått många européer att sätta likhetstecken mellan ett ”Europas förenta stater” och slutet för den egna nationen. Det är dock en falsk föreställning. Federalismen kan blomstra även utan en homogen kultur: Kanada, Belgien, och Schweiz är alla moderna federationer som skapats för att öka den språkliga och kulturella mångfald, inte för att homogenisera den. I Kanada skapades federationen för att ge större oberoende för den franskspråkiga gruppen i regionen Québec, och i Schweiz för att ge ett starkt självstyre för dess tysk-, fransk, och italienskspråkiga delar. Dessa länder tillhör samtidigt världens mest välfungerande och liberala demokratier.

När EU under pandemin 2020 tog kliv för att skapa en gemensam statsskuld talades det mycket om att EU nu äntligen fått sitt ”hamiltonska ögonblick”. På den vägen har det fortsatt. Den geopolitiska utvecklingen har tvingat allt fler EU-länder att inse behovet av ett mer kapabelt Europa i statliga kärnuppgifter som utrikes- och försvarsfrågor. Men lika viktigt som det är för liberaler att skapa en grund för ett effektivt politiskt samarbete behöver vi påminna oss om Madisons maktkritik och rädsla för en alltför maktfullkomlig union. Häri ligger federalismens verkliga löfte för Europa: Att skapa en konstitutionell grund för stark men samtidigt begränsad politisk maktutövning.

Carl-Vincent Reimers

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget En federation är Europas nästa steg dök först upp på Liberal Debatt.

Det har gått sexton år sedan den taiwanesiska författaren Lee Chia-Ying senast publicerades, då med sin tredje novellsamling. Nu är hon världsaktuell med sin första roman En bra dag att stoppa huvudet i ugnen, som nyligen givits ut på svenska i Anna Gustafsson Chens översättning.

Det är en krispig septemberdag utanför fönstren när vi träffas en onsdagsmorgon i centrala Stockholm. Lee är redan på plats när jag kliver in i rummet vi lånar från förlaget, inrett i klassisk svensk god smak (utan Ikea-möbler men med Ikeas vattenkaraffer). Jag hittar henne vänligt leende, nedsjunken i en sådan slags soffa som det varken går att sitta bekvämt eller värdigt i.

Romanen vi möts för att prata om gavs ut i Taiwan 2024, men är så ny för västvärlden – den engelska översättningen kommer först i januari – att efterforskningarna inför intervjun begränsas till några få recensioner och intervjuer (på språk jag behärskar). I de jag hittar upprepas samma ord om och om igen: den här berättelsen är meta. Så otroligt meta!

Tack och lov läser jag detta efter att jag läst själva romanen, eftersom få frågor är så pojkrumsfinniga som den om vad som är meta eller ej.

Det är uppenbart en bok skriven av en läsande person

Förstå mig rätt. Ja, ”ugnen”, som Lee Chia-Ying själv kallar boken, är meta. ”Det är en historia om att skriva en historia så per definition är den meta”, säger författaren själv, ”och för mig fanns det inget annat sätt att skriva den. Det var tvunget så.”

Lees svar är invant, men inte avmätt. En bra dag att stoppa huvudet i ugnen är en roman förklädd till memoar, som växlar mellan det yngre jaget i den fiktiva memoaren och det äldre jaget i skrivprocessen. Berättaren, Adan, nedtecknar sin barndom och sina tidiga tonår, från fjärde klass via föräldrarnas skilsmässa till åren som internatelev på en flickskola, men reviderar konstant sina ordval, frågar till och med gamla klasskamrater om de vill läsa för att se om hon minns dem rätt. Det hade kunnat bli helsnurrigt, men tack vare det minutiösa, nästintill spartanska språket rinner de tvåhundra sidorna fram.

Det är uppenbart en bok skriven av en läsande person, inte bara för att det strösslas med litterära referenser från titelns Sylvia Plath-blinkning till bröderna Grimms sagor, utan även för att protagonisten vänder och vrider på sina egna ord som den bäste folkpartist. Som exempelvis ett långt filosoferande över den närmare innebörden av ordet ”mäla”.

Huruvida de tidigare novellsamlingarna översätts härnäst beror sannolikt på hur ugnen mottas – men romanen är skriven efter en paus på 16 år.

Vad som framförallt känns allmängiltigt är den kvinnliga uppväxtskildringen

”När jag var i tjugoårsåldern”, säger Lee, ”kunde jag inte föreställa mig ett liv där jag inte skrev. Sedan läste jag vidare, bytte hemland, fick barn. Plötsligt hade sexton år gått. Det var inte som att tiden stod stilla för att jag inte skrev, jag levde ett liv.”

Utan att märka hur hennes svar försatt mitt tjugo-någonting-åriga jag i en existentiell kris berättar Lee roat om de taiwanesiska läsare som, efter att ha hittat till hennes författarskap genom ugnen, plockar upp hennes novellsamlingar och förväntar sig mer av samma, men istället möts av en helt annan typ av text.

Efter att ha läst färdigt boken slår det mig dock att jag inte kan se vare sig huvudpersonen eller någon annan romanfigur framför mig. De porträtt som lämnats är avskalade, med bara några få medvetna detaljer – en särskild ögonskugga här, ett visst armbandsur där. Helheten nämns aldrig.

När jag frågar Lee om det tänds ett ljus i hennes ögon: ”Du är den första som påpekar det! Jag har intervjuats flera gånger i både Taiwan och USA men ingen har nämnt det innan.”

Att säga mer genom det som inte sägs är återkommande genom berättelsen.

”Jag har många unga läsare som känner igen sig i den här berättelsen av feminint uppvaknande.”

Vad som framförallt känns allmängiltigt är den kvinnliga uppväxtskildringen, det engelskan kallar Girlhood och det svenskan inte brytt sig nog att komma på ett ord för. Manliga romanfigurer är ungefär lika närvarande i boken som kvinnor är i en film av Christopher Nolan, och de beskrivs sällan i ljus dager. Där finns den ofräscht vuxne pojkvännen Adan har som ung tonåring – en åldersskillnad hon själv främst noterar i sin egen intellektuella underlägsenhet. Det är inte vackert, men det är (tyvärr) rätt ärligt. Trevligare är beskrivningarna av flickornas interaktioner, eller förhållandet till modern, som visar att femininitet och kvinnlighet på många sätt är en påklädnad.

Givet åren som gått sedan hon själv var i tonåren – Lee är född 1977 – frågar jag om det känns olustigt att unga flickor i Taiwan i dag känner sig så sedda av hennes 80-talsbeskrivningar.

”Olustigt men inte förvånande”, svarar hon. ”Jag har många unga läsare som känner igen sig i den här berättelsen av feminint uppvaknande. Det som förvånade mig var hur väl det landade i västvärlden. Jag hade en bild av att en beskrivning av Taiwan som inte kommit särskilt långt i sitt feministiska uppvaknande, och inte är så progressivt, skulle kännas unket här. Men det är många tjejer som känner igen sig.”

En komplimang för en författare, givetvis, men det får mig att undra hur de mörkare avsnitten landade. Även om skildringar av sexuella övergrepp eller vuxna som dejtar barn inte skrivs som politiska inlägg så blir de lätt politiserade, var det en strävan att samhällskommentera?

”Jag ville skriva en bok jag önskar hade funnits när jag själv var tonåring, en bok för unga kvinnor att känna igen sig i”

Så fort frågan ställts vill jag dra tillbaka den, vända och vrida på orden för att se om de landar rätt. Dess korrekta innebörd verkar dock ha framgått, för det är som att Lee stålsätter sig innan hon svarar: ”Deliberate.”

Det finns en underton i hennes blick som jag har svårt att förklara bättre än att den skulle flyga alla killar över huvudet. Det är inte en tårdrypande bekännelse, hon har inte släppt mig inpå livet och jag har inte trampat in. Men hon ser på mig med en förväntan att jag ska förstå, och jag vet att hon ser att jag gör det, den mörka undersidan av vad som hette #justgirlythings på internet för tio år sedan.

”När jag skrev mina novellsamlingar skrev jag bara för mig själv, precis vad jag ville. Med ugnen hade jag ett läsarideal framför mig. Jag ville skriva en bok jag önskar hade funnits när jag själv var tonåring, en bok för unga kvinnor att känna igen sig i, känna sig mindre ensamma av, en stöttepelare i deras uppvaknande.”

En europeisk översättare har under processen nämnt hur exotiskt det känns med tabubelagda skilsmässor. När Lee berättar det grips jag av en akut sekundärskam för hur gärna vi i vissa länder låtsas som att vår progressivism har varat för evigt.

Nej, ugnens skilsmässor och homosexualitet kommer inte vara banbrytande här. Men det betyder inte att vi varit bortskämda med kvinnoporträtt som är så här frikopplade från en maskulin blick eller romantiska strävanden, utan att för den delen koketteras eller sötas.

Karin Pettersson är juriststudent och medlem i Liberal Debatts redaktion.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Lee Chia-Ying: ”Jag trodde att väst hade kommit längre” dök först upp på Liberal Debatt.

Jag äter en carbonara medan jag skriver den här artikeln i lunchrestaurangen under Kungliga biblioteket i Stockholm. Det är en smakrik, krämig och kaloristinn anrättning med en rökig arom från sidfläsket som perfekt balanseras av syrligheten hos den rivna parmesanosten som ligger som en driva över den glänsande, gräddkladdiga pastan.

155 spänn för en ofattbart lyxig måltid i centrala huvudstaden, till ett pris som gör den tillgänglig för även de allra fattigaste människorna i vårt land.

Kan vi prata om det? Kan vi närma oss ämnet utan att hamna i det relativiserande, utan att prata om migration eller fetmaepidemi eller ungdomars psykiska ohälsa eller klimatkatastrofen eller svälten i tredje världen utan bara utgå från detta enkla, absoluta, ovedersägliga: mättnaden efter en riktigt bra lunch?

1968 skrev etnologen Mats Rehnberg ett brev till sin vän Vilhelm Moberg och bad om ett bidrag till boken Gastronomisk kalender, en årlig skrift som samlar essäer kring matkultur och mathistoria. Rehnberg föreslog att författaren och ikonen Moberg skulle skriva på temat ”min barndoms mat” och nämnde kroppkakor och revbensspjäll som exempel.

”Ack, ack”, svarade Moberg i sitt brev, ”det var inte min barndoms dagliga föda. Fattigmansmat i soldattorpet var salt sill, krösnamos, härsket fläsk och rågmjölsgröt. Men kan man skriva om sådant i Gastronomisk kalender?”

Historien vill sällan minnas den dåliga smaken av fattigdom.

Det blev aldrig något bidrag. Historien vill sällan minnas den dåliga smaken av fattigdom.

Vilhelm Moberg föddes 1898 i södra Småland, i ett soldattorp så märkt av fattigdom att bostaden saknade en toalett. Med ”saknade en toalett” menas inte att det fanns ett utedass eller avträde; det fanns ingen plats för naturbehoven överhuvudtaget. När de skulle göras fick man gå ut till en grop på gården, ”dyngstan”, och sätta sig på huk. I en av sina många självbiografiska texter beskriver Moberg känslan av att som liten pojke gå ut och sätta sig med snön yrande mellan skinkorna och av att frysa om ”göken”.

Detta är levnadsvillkor som vi idag skulle förknippa med de allra fattigaste platserna på jorden – Kongo, Sierra Leone, Moçambique. Problemet med analogin är att Vilhelm Mobergs familj formellt sett inte var fattig. Hans far hade en tjänst som stamsoldat, ett tidigare på 1800-talet relativt statusfyllt uppdrag som även innebar en grundläggande utbildning i att läsa, skriva och räkna. Familjen hade ett hus och ett mindre lantbruk. Det vi i dag ser som obeskrivlig fattigdom var en ganska normal levnadsstandard i Sverige utanför storstäderna i slutet på 1800-talet.

Maten i soldatstugan var som sagt baserad på rågmjöl: man åt rågmjölsbröd och rågmjölsgröt, ibland sötad med det Moberg i sitt brev till Rehnberg kallar ”krösnamos”, det vill säga krossade lingon. Proteinet var salt sill och härsket fläsk. Färskt kött serverades enbart i samband med de stora högtiderna – jul, påsk, midsommar.

Moberg berättar att han som liten trivdes med den mat han fick, att han var nöjd med det som låg i skålen. Först när han började skolan och fick se att hans klasskamrater hade fått med sig smörgåsar med stekt ägg till lunch blev han medveten om skillnaden i levnadsstandard.

En smörgås med stekt ägg. Så kunde en klassmarkör se ut i Sverige i början av 1900-talet.

Jag gjorde i många år research till en biografi över Vilhelm Mobergs liv. Det var resor, intervjuer, oändliga timmar i arkiven eller sittande vid köksbordet med böcker eller brevkopior.

Bara en enda gång under arbetets gång fick jag ångest. Det var när jag besökte Klasatorpet, som är det torp i närheten av Långasjö i södra Småland där Jan Troells ”Utvandrarna” spelades in. Jag hade just fått besked om att jag och min fru skulle få vårt tredje barn och hade egentligen inte tänkt åka ner, men det kändes nödvändigt att åtminstone ha sett den ikoniska inspelningsplatsen, den steniga marken, gärdsgårdarna, den mörka tysta skogen.

Det var i mars, mulet och kallt, och jag stod i torpets kök och såg ut över platsen och föreställde mig kort att det var allt jag hade. Att den enda mat som jag kunde ge mina barn var den jag kunde driva fram ur den här jorden. Rågmjöl, potatis, kanske en ko som kanske kan ge färsk mjölk. Om inte blixten slår ner. Om det inte regnar för mycket eller för lite. Om vi inte blir sjuka. Om jag orkar gå upp klockan fyra varje morgon.

Då kanske vi kan äta oss mätta.

Jag äter min carbonara och tänker på hur minnet av hunger och svält nästan är helt utraderat från vårt samhälle.

Men den finns där, i det kollektivt undermedvetna. Jag minns hur äldre släktingar till min fru, födda under första världskrigets nödår, kunde sitta tysta, som i en känsla av högtid, och se på när deras barnbarn åt. ”Se vad hon äter”, hörde jag dem viska till varandra medan fyraåringen vräkte i sig av falukorven. ”Som hon äter.” Var det stolthet de kände, eller bara förundran? Eller tacksamhet över att få leva i en tid och på en plats där barn kan äta obegränsat med kött till middag en tisdag i oktober?

Att få se ett barn äta sig mätt. Ibland är ett mänskligt framsteg så enkelt att konstatera.

Jag vet inte hur stor del av sin inkomst Vilhelm Mobergs familj lade på mat, eller, rättare, hur stor del av deras arbetstid (inräknat den obetalda arbetstiden på gården) som gick åt för att få fram den näringsfattiga mat som serverades i soldattorpet kring förra sekelskiftet. 80 procent? 70?

Det jag vet är att Sverige på 1950-talet, flera generationer senare, var ett relativt välmående land vars befolkning lade omkring 40 procent av sin plånbok på mat.

I 1980-talets mitt var siffran 25 procent.

2022, när måltidsforskaren Richard Tellström intervjuades i SvD i frågan, var siffran 12–13 procent.

Vad döljer sig bakom de siffrorna? För det första en värld där ”rationalisering, konstgödning, jordbrukets effektivisering och djur- och växtförädling har lett till att matpriserna sjunkit”, som artikeln konstaterar. För det andra ett samhälle där billig mat ger utrymme att lägga pengar på annat – kläder, resor, teknikprylar, svindyra bostadsrätter.

För det tredje en tillvaro där vi kan äta bättre än någon annan människa på jorden någonsin har ätit, med färska grönsaker och frukter som importeras och kan ätas året runt, med exotiska kryddor, med alla typer av kött, med möjligheten att äta kravmärkt och ideologiskt för den som vill betala extra, med ett oändligt utbud av energität tröstmat som gör livet till en enda lång fest jämfört med det som Vilhelm Moberg beskriver.

Det går alltid att jämföra, snegla på grannen, mäta till och från. Mediciner och sjukvård, visst, men blir vi lyckligare av att leva längre och friskare liv? Skärmar och telefoner, visst, men blir vi lyckligare av att kunna scrolla influencers medan vi sitter på toaletten? Mode, design, kultur, konst, visst, men blir vi lyckligare av att omges av skönhet?

Men mättnaden går inte att förhandla med, den är inte abstrakt utan fixerad i din mage, du känner den just nu, medan du läser.

Det yttersta beviset på att jag faktiskt har kommit någonstans ligger på min tallrik.

En pasta carbonara för 155 kronor. En utopi som är min vardag.

Då ingår salladsbuffé, bröd och smör, kaffe och en liten bit vetelängd.

Jens Liljestrand är författare och kulturjournalist

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Moberg fick rågmjölsgröt men inte någon carbonara dök först upp på Liberal Debatt.

Storbritannien är knappast längre Cool Britannia. I veckan meddelade Sally Rooneys förlag Faber and Faber att det inte längre kan sälja författarens böcker; enligt landets antiterrorlagstiftning hade det varit brottsligt eftersom intäkterna skulle gå till den terrorklassade aktivistgruppen Palestina Action, enligt lag förbjuden att stödja.

På internet diskuterar många om detta är rätt eller fel – av Sally Rooney, av Storbritannien.

Det spelar ingen roll, säger jag. Beslutet är coolt. Oförtjänt coolt för att röra sig om en författare som annars skriver gulliga romaner om 30-åringar och deras problem med eviga situationships.

I princip hela offentligheten är överens: böcker är nyttiga. Från politikerhåll hör man att läsning inte bara lär dig fler ord, ökar dina språkliga färdigheter och skapar sammanhållning, det är också en övning i empati som är nödvändig för att delta i samhället som en demokratisk medborgare.

Liknande toner hörs även från kulturarbetare själva. Böcker ger dig ett rikare liv och utmanar när du får höra andra narrativ än maktens egna. (Av någon anledning har samma makt också beslutat att man ska läsa dessa utmanade narrativ i grundskolan.)

Man får intrycket att böcker är lika spännande som havremjölk, något som försvaras av folk med tjocka hornbågar.

I verkligheten är böcker farliga. De förvränger din världsbild och skapar nya, onödiga begär och besattheter. Förstör ditt liv, helt enkelt.

Kanske är det dags att börja tala sanning om litteraturen. I gymnasiet hade jag flera väninnor som läste Lolita för första gången. Till en början var det performativt, men eftersom deras frontallober inte var fullt utvecklade, och eftersom de inte förstod ironi, började de snart dejta 30-åriga män. Varje gång slutade det i hjärtekross.

Under pandemin gav Robert Bolaños klassiker De vilda detektiverna mig idén att hoppa av juristprogrammet och avbryta en karriärbana som hade slutat som politisk konsult.

Under pandemin gav Robert Bolaños klassiker De vilda detektiverna mig idén att hoppa av juristprogrammet och avbryta en karriärbana som hade slutat som politisk konsult. Jag står fast vid att det var rätt beslut. Men vill du verkligen att just dina medelklassbarn ska säga nej till en framtid i trygghet för att bli, jag vet inte, litteraturkritiker.

Tänkte väl.

De flesta romaner är inte ens tillräckligt bra för att behandlas med någon vördnad. I hemlighet håller folk med, lägger första bästa bok som stopp för att pingisbordet i föreningens källare ska sluta vicka.

Nästan 20 000 böcker ges ut årligen i Sverige, och snittsvensken läser inte ens ut en bok i veckan.

Sist böcker hade en bred relevans var samhället någorlunda kritiskt inställt till dem. Under romanens stora århundrade, 1800-talet, åtalades Gustave Flaubert för att hans Madame Bovary var för obscen – han hade underlåtit att fördöma Bovarys avskyvärda handlingar (konsumtion, otrohet, et cetera). Hans advokat hade dock ett listigt försvar. Boken var fiktion, det var inte meningen att läsaren skulle ta unge Bovary som ett föredöme. Flaubert friades och boken blev genast en försäljningssuccé, som fortfarande studeras på grundkurser i litteraturvetenskap.

Liknande fall fortsatte in på 1900-talet. På 20-talet åtalades James Joyce eftersom Ulysses, som innehåller minst en onani-scen, var obscen. Även Allen Ginsberg senare på 50-talet, som hade propagerat för homosexuella relationer i Howl and Other Poems.

Av politiken att döma är det stora tabut idag inte sex och livsstil, utan åsikter om en viss konflikt i Mellanöstern. Om Sally Rooney och Faber inte backar kommer hennes böcker att säljas som smör.

Love Frisell

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Förbudet mot Sally Rooney är det bästa som hänt litteraturen dök först upp på Liberal Debatt.

I april skrev Liberal Debatts chefredaktör Eric Luth att Europa nått en punkt där en europeisk federation måste ersätta nationerna. Luths analys var pricksäker, men lämnade den större frågan hängande: Varför saknar den etablerade liberalismen modet att omsätta denna analys i praktiken?

Långt ut åt höger och vänster tvekar partierna sällan. Dagens politiska framgångssaga tillhör de rörelser som sätter upp en tydlig, kompromisslös riktning och erbjuder ett ideologiskt alternativ till status quo. Väljare övertygas sällan av reaktivitet och kompromisser; de söker efter framtidsvisioner och tydliga berättelser när de befintliga lösningarna inte levererar.

Problemet är att liberala partier alltför ofta möter nationalismen på dess planhalva. När nationalistiska rörelser erbjuder en berättelse om nationell tillhörighet och självständighet svarar de med att försvara det befintliga: det europeiska samarbetet är viktigt och Sverige bör ta ansvar. Det är förvisso sant, men det är ingen vision. Den politiska mitten kan inte vinna genom att bara administrera status quo och försvara nuvarande institutionella normer medan nationalismen formulerar framtidsvisionerna.

Därför behövs federalismen. 

Dagens EU liknar en omvänd konfederation, där medlemsstaterna för upp fler och fler frågor till europeisk nivå, men utan att samtidigt ge denna nivå de verktyg som krävs för att genomföra beslut tillräckligt effektivt. Federalismen skulle låta subsidiaritetsprincipen fungera fullt ut genom att göra det lika naturligt för makten att röra sig mellan den nationella och europeiska nivån som mellan kommun, region och stat.

Inom det paneuropeiska partiet Volt ser vi i vår stadiga tillväxt att det finns en tydlig efterfrågan på en kompromisslös europeisk riktning. Många söker sig till oss ur besvikelse över de etablerade partiernas avsaknad av visioner. Men att slå tillbaka nationalismen är inte ett enpartiprojekt; det kräver en bred politisk samling.

Låt oss därför göra det här gemensamt. Ta med dessa principer in i era partier, sätt federalismen på dagordningen – och var med och bygg motberättelsen till nationalismen vårt Europa behöver!

Victor Bohman Lind

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Europeisk federalism är det liberala motvapnet mot nationalism dök först upp på Liberal Debatt.

I år tilldelas Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne Robert E. Hall och Michael Woodford, “för mikroekonomiska fundament för makroekonomisk stabilisering”.

Kungl. Vetenskapsakademien dömde alltså ut min metod och mina tippningar totalt. Min metod bestod av tre större moment:

Först letade jag bland tidigare mottagare av John Bates Clark-medaljen, och varken Hall eller Woodford har fått den (Michael Woodford är dock John Bates Clark Professor of Political Economy vid Columbia University – det ger ändå ett halvt poäng, tycker jag). 

Sedan förutspådde jag att priset skulle delas i två delar med olika motiveringar. Detta på grund av att det skett tre gånger sedan 2018. Hall och Woodford delar i stället priset med en gemensam motivering.

Jag använde prediktionsmarknaderna för att sålla i mitt urval. Medan Woodford fanns med och pendlade mellan femte och tredje plats, lyste Hall med sin frånvaro. Varken jag eller den samlade visdomen hos marknaderna såg båda pristagarna komma.

Vad gick då fel? Det går att, lite krystat, använda pristagarnas egen forskning för att besvara frågan. 

De äldre keynesianska modellerna byggde på historiska samband mellan makroekonomiska variabler, som det mellan inflation och arbetslöshet. Just det sambandet bröt samman under stagflationen på 1970-talet, när inflationen och arbetslösheten steg samtidigt. Robert Lucas, ekonomipristagare 1995, formulerade den så kallade ”Lucaskritiken” om att då politiken ändras, ändras också beteendet bakom sambanden.

Min Clark-metod var som de äldre keynesianska modellerna i miniatyr, där jag antog att ett historiskt samband mellan Clark-medaljer och ekonomipris skulle hålla. Men när kommitténs sammansättning och prioriteringar ändras, ändras också sambandet. Det är Lucaskritiken i mycket liten skala. 

Halls genombrott var insikten att hushållen planerar sin konsumtion utifrån förväntningar om framtiden och att hushållens förväntningar ändras när ny information dyker upp.

Hall och Woodford svarar på Lucaskritiken. Genom att ta i beaktande hur enskilda hushåll och företag fattar beslut har det blivit möjligt att ta fram modeller som håller även när politik och institutioner förändras.

Halls genombrott var insikten att hushållen planerar sin konsumtion utifrån förväntningar om framtiden och att hushållens förväntningar ändras när ny information dyker upp. Eftersom ny information per definition inte kan förutses, går konsumtionsförändringar inte att förutspå.

Woodford byggde vidare på Halls insikt och visade att även företag är framåtblickande när de sätter sina priser. Om både hushåll och företag styrs av förväntningar och det går att forma dem, så går det också att styra ekonomin. Det gör till exempel centralbanker över hela världen genom att signalera kommande ränteförändringar. 

Det gör däremot inte kommittén när ekonomipriset tilldelas. 

Om handlarna på prediktionsmarknaderna är som hushållen i Hall och Woodfords modeller, så är kommittén centralbanken. Handlarna fattar, likt hushållen, beslut utifrån sina enskilda förväntningar, men till skillnad från centralbanker skickar kommittén inga signaler som formar dessa förväntningar. Ingenting offentliggörs förrän priset tillkännages, och själva överläggningarna hemlighålls i 50 år.

Följden är att det blir mycket svårt att förutspå vem som får priset. Marknaderna sprider sina satsningar brett utifrån den information som finns tillgänglig, helt i Halls anda. Woodford skulle tillägga att om målsättningen vore att styra hur vi agerar på marknaden för ekonomiprisprediktioner, så vore det bara för kommittén att signalera vem den tänker välja innan priset tillkännages (jag medger att detta vore en mycket konstig målsättning). I de fall information har läckt har också marknaderna reagerat kraftigt.

I grunden har Hall och Woodford lärt oss att ekonomin inte går att förstå utifrån gamla samband. Det är en läxa även för den som tippar på ekonomipristagare.

Theo Herold

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Därför hade jag fel om vem som skulle få ekonomipriset dök först upp på Liberal Debatt.

Jag har skrivit denna text söndag förmiddag den 11 oktober 2026, två dagar innan pristagarna av Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne utses.

Att tippa vinnarna av ekonomipriset är svårt och därför har jag i år anammat en systematisk strategi.

År 1971 publicerade psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky artikeln Belief in the law of small numbers, där de beskriver det kognitiva felslut som kommit att kallas “lagen om små tal”. Det är den felaktiga tron att ett litet urval speglar populationen, som när man till exempel singlar slant och tror att krona står på tur efter en svit av klave.

Kahneman kom att tilldelas ekonomipriset 2002 för att ha fört in flera av psykologins insikter om beslutsfattande under osäkerhet i nationalekonomin. Tversky dog 1996 och kunde därför inte dela priset.

I det här årets tippning av ekonomipriset begår jag själv denna kognitiva tankevurpa. Min strategi är nämligen att titta på vilka tidigare John Bates Clark-medaljörer som inte vunnit ekonomipriset. Clark-medaljen delas ut till nationalekonomer under 40 år och anses vara en indikator på benägenheten att senare vinna ekonomipriset. 

Under tre av de senaste sju åren har det funnits en Clark-medaljör bland nobelpristagarna: Esther Duflo år 2019, David Card 2021 och Daron Acemoglu 2024.

En tydlig trend.

Totalt har 48 Clark-medaljer delats ut. För att ta hänsyn till att ekonomipristagarna i snitt är 67 år när de får priset exkluderar jag Clark-medaljörerna från det senaste decenniet från urvalet. Ekonomipriset delas inte heller ut postumt, så de Clark-medaljörer som dött exkluderar jag också.

Kvar blir då 15 potentiella ekonomiprisvinnare. Men högst tre personer kan dela på ekonomipriset. Här tar jag hjälp av Friedrich Hayek, själv ekonomipristagare år 1974, för att sålla ytterligare i urvalet.

Hayek menade att priser fångar information som är utspridd bland många människor och som ingen enskild har överblick över. När människor sedan möts på en marknad förmedlas denna information genom priserna. Om det stämmer så bör rimligen en prediktionsmarknad som Polymarket och Kalshi veta bättre än en doktorand i Helsingfors.

Här tar jag hjälp av Friedrich Hayek, själv ekonomipristagare år 1974, för att sålla ytterligare i urvalet.

Smolket i glädjebägaren är att handeln på dessa marknader är tunn. Kalshis Nobelmarknad omsätter 32 000 dollar, ungefär en tjugotusendel av vad samma plattform omsatte på USA:s presidentval år 2024. Informationen som priserna här förmedlar är alltså begränsad och urvalet litet. Nåväl, vad gör det?

I toppen med ungefär 20 procents sannolikhet att vara en av vinnarna ligger Harvardprofessorn Ariel Pakes, en av giganterna inom industriell organisation. Pakes är inte en tidigare Clark-medaljör.

Men där, på plats nummer två med cirka 15 procents sannolikhet att vara en av vinnarna, hittar vi Clark-medaljören och Stanfordprofessorn Susan Athey. Bingo. Lite lägre ned finns Clark-medaljören och Harvardprofessorn Matthew Rabin.

Både Athey och Rabin har lämnat stora bidrag till sina respektive fält.

År 2007 blev Susan Athey den första kvinnan att tilldelas Clark-medaljen. Hon började sin forskningskarriär inom industriell organisation och främst inom auktionsteori, men har sedermera fokuserat på kausal analys och ekonometri.

Hennes forskning har varit avgörande för att föra in maskininlärning och artificiell intelligens i mätandet av orsakssamband. Hon har tidigare också varit chefekonom på Microsoft.

Matthew Rabin tilldelades Clark-medaljen år 2001. Rabin forskar i kognitiva felslut och har bidragit till att bygga in dem i ekonomiska modeller, för att förklara varför människor skjuter upp saker, bryr sig om rättvisa och – hör och häpna – drar slutsatser om populationen på basis av små urval.

Rabins forskning bygger alltså vidare på Kahnemans och Tverskys arbete, bland annat gällande lagen om små tal. I sammanhanget bör jag påpeka att Rabin vann Clark-medaljen året innan Kahneman vann ekonomipriset. 

Detta kan ju inte vara en slump!

Låt mig till slut gå fullborda analysen genom att extrapolera ett sista mönster. Sedan år 2018 har Kungl. Vetenskapsakademien tre gånger delat ut ekonomipriset i två halvor med olika motiveringar. Jag tror det kommer hända igen, och på denna grund tippar jag att Susan Athey och Matthew Rabin utses som vinnare i år.

Theo Herold, doktorand i nationalekonomi vid Hanken.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget De vinner ekonomipriset i år dök först upp på Liberal Debatt.

Man behöver inte läsa många sidor i Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons nya reportagebok, L’amour toujours, innan man inser att källorna till boken omfattar åtminstone halva regeringen. För oss politiskt överintresserade är det som att öppna en Aladdinask med bara goda bitar.

Om titelns hela poäng var att vi sedan skulle gå runt och sjunga på den mindre städade versionen av den stora hitlåten från 1999 så är det så att säga mission accomplished. Det kan vara ett skämt, det kan också vara med flit, men precis som med författarnas senaste bok, Högt över havet, så har L’amour toujours ett soundtrack. 

Den här boken handlar inte om Tidö, den handlar om Sverigedemokraterna. Måhända är det samma sak. Klart är i alla fall att det inte är en redogörelse över Moderaternas väg till makten i en ny, oprövad konstellation, där Kristersson skött sitt statsmannaskap exceptionellt bra. I den här reportageboken är Moderaterna snarare vuxna betraktare, ofta passiva, ungefär som föräldrar till väldigt vilda barn.

Mellan raderna, och mellan bokens datummärkta åtta kapitel framkommer en berättelse om hur Sverigedemokraterna vänds ut och in i sökandet efter makt. Den redogör för hur partiet möter maktens konsekvenser och sakta anpassas. Hur de tar fram policy för ett land och hur de, till slut, helt självmant, återupprepar fraserna i väl underbyggda tjänstemannainvändningar och hänvisningar till lagstiftning som stoppar dumma och dåliga politiska förslag på det väl omskrivna samordningskansliet. 

Aldrig har partiet varit så jordnära som i bokens finalkapitel. Strömberg och Nilsson beskriver ett SD som, snuvade på prispallen i det föregående EU-valet, tvingas välja en för dem helt ny väg i valrörelsen. En slätstruken och kostymklädd väg. Där ska de ta ansvar, och inte twittra förbluffande vidriga påståenden, och kanske inte längre annonsera om busschaufförens etnicitet på bussarna som busschaufförerna kör. Kanske märker inte författarna det själva, men häri finns ett varsel om det följande valresultatet 2026. Ett resultat som inte kom förrän långt efter att de hade satt punkt i denna text.

Språkmässigt är den kort och koncis, det finns få passager som skvallrar om Torbjörns långrandighet, inga 25 000 tecken om Gahrton och röstkort, eller socialdemokratiska protokoll från 1988.

Med det sagt så är det historiska återblickandet det tråkigaste. På samma sätt som Torbjörn är tråkigare än Maggie. Tillsammans skapar de en dynamisk duo som gör att denna bok attraherar fler än tidigare nämnda politiskt överintresserade. Som lite väl insatt kan man absolut haka upp sig på några kontinuitetsfel, några förenklingar av namn och konstellationer, och kanske inte helt korrekt återgivna förlopp men i det långa loppet föredrar precis alla en tillrättalagd story.

L’amour toujours består av strax över 300 sidor politisk journalistik i absolut toppform. Vi hade varit fattigare utan den och vi hade tillåtits att glömma trasslet och stöket i den första halvan av Tidöregeringens tid vid makten. Den beskriver Moderaterna som Moderater, Socialdemokraterna som sökande, och Sverigedemokraterna som ett parti som skulle komma att backa i sitt första riksdagsval. Maggie Strömberg och Torbjörn Nilssons bok är en redogörelse av fyra år med en regering som inom sig själv lyckats uppbåda såväl majoritet som opposition. Med sådana vänner behövs inga Socialdemokrater.

Thea Andersson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Har SD till slut blivit pragmatiska? dök först upp på Liberal Debatt.

Tidigare i år förkunnade Jimmie Åkesson att hans förfäder slagits och ätit bark för sin mark. 

Jag antar att han menar att släktskap väger tyngre än värderingar, och att det som hans förfäder har gjort för detta land gör honom stolt (och kanske mer svensk?). Det är oklart om han är stolt över en historia av svält och elände, över att hans förfäder har lidit eller att de har bott jättelänge på just den plätt mark han bor på. 

Man kan givetvis argumentera för att det finns någon slags arvsvinst, att det fina som dina förfäder gjort påverkar ditt egenvärde som människa (åtminstone om vi pratar om att slåss för landet och äta bark). ”Äta bark” låter för övrigt som ett ordspråk som betyder att få stryk? Eller typ bygga en båt? Sitta i finkan? Men det gör det inte. 

Under främst 1700- och 1800-talet var det vanligt att missväxt, kyla och krig ledde till utbredd svält. Handeln var som bekant inte vad den är i dag och vi (vars förfäder kommer härifrån) kunde helt enkelt inte få tag på mat. Vi var tvungna att äta träd – som ju inte direkt var en bristvara. 

Var det värt det? 

Jag gjorde det enda rimliga och bakade Jimmies förfäders förmodade barkbröd. Du kan aldrig ana vad som hände sen! 

Recept ca 8 frallor

Tidsåtgång: 26 timmar (baktid 2)

Ingredienser

• 0,5 dl barkmjöl från tall 
• 2 dl rågmjöl
• Ca 4–5 dl vetemjöl
• 2,5 tsk torrjäst (motsvarar en halv påse)
• 3 dl vatten
• 1 tsk salt
• 1 msk ljus sirap (valfritt, men barken är otroligt besk så det är en stark rekommendation)
• 25 g smör 

Gör såhär:

1. Samla bark (och allt ditt tålamod): Välj en relativt ung (fri tolkning) tall. Råkar det vara vår/försommar är det lättare att få av barken. Då denna text kom på tal först i augusti fick jag jobba med årstiden jag hade. Använd en yxa eller kniv och bänd loss så stora barkbitar du kan. Du vill åt den vita innerbarken som sitter en bit in. 
2. Skilj ytterbacken från innerbarken: Tillsätt hälften av tålamodet. Det här är pilligt. Använd med fördel en filékniv och pilla in bladet nära den ljusa barken. Skär försiktigt av remsan av innerbark. 
3. Torka innerbarken – lägg den vita innerbarken på ett bakplåtspapper på en plåt och torka i ugnen på 60 grader varmluft i 4–8 timmar. Sätt en slev i dörren så att fukten kommer ur. Vill du göra detta Jimmies förfäder-style kan du bygga upp en liten ställning i ett tält och torka över eld i typ ett dygn.  
4. Mal barken till mjöl (tillsätt resten av tålamodet och be till gud att det räcker) – Mortla eller använd stavmixer för att mala mjölet så fint som möjligt. Tror vi att Jimmies förfäder slet så här för att de var stolta över Sverige? Eller ska man vara stolt över dem kanske? Är de svenska förfäderna ensamma om svältkost? Tillsätt lite tankekraft medan du maler. 
5. Väck jästen: Värm vattnet tills det är fingervarmt (ca 38–40 °C för torrjäst). Blanda torrjästen och honungen i vattnet i en bunke. Låt stå i 5 minuter tills det börjar skumma lite. 
6. Blanda i mjölet: Rör ner smöret, saltet, barkmjölet och rågmjölet. Tillsätt sedan vetemjölet, lite i taget, och arbeta ihop till en smidig men lätt kladdig deg. Knåda i några minuter. 
7. Första jäsningen: Täck bunken med en bakduk och låt degen jäsa i 45–60 minuter på en varm plats till dubbel storlek.  
8. Forma frallor: Stjälp upp degen på ett mjölat bakbord. Dela degen i 8 lika stora bitar och rulla försiktigt till runda bullar. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. 
9. Andra jäsningen: Låt frallorna jäsa under bakduk i ca 30 minuter. Sätt under tiden ugnen på 225 °C.
10. Grädda: Grädda mitt i ugnen i 10 minuter tills de har fått en fin färg. Låt svalna under en duk så att skorpan blir mjuk. Under tiden kan du fundera över vad som gör Jimmies förfäder speciella. Att ta till naturens resurser när svälten slagit till har gjorts i de flesta länder. I Japan byttes säden mot ekollon, i Somalia byttes den mot sorghum, i Turkiet mot nässlor. Gissningsvis hade Jimmies förfäder upplevt svält oavsett om de föddes i Sverige eller Japan. Är det helt enkelt viktigast att förfäderna kommer härifrån? Är släktskapet så viktigt för Jimmie att han tror att det var ”FÖR FOSTERLANDET!!!!!” som hans förfäder åt bark? Eller är det viktiga måhända egentligen att de hade vit hy? 

Kontentan: Barkbröd är gott. Barkmjölet ger frallorna en lite kodaaktig, besk smak som är god ihop med sirap och de här blev otroligt saftiga. Det motiverar dock inte det typ dygnet av min tid det tog att tillverka dem. Jag lär aldrig baka dem igen. Tack och lov behöver vi inte heller anstränga oss så här längre.

Gör det oss till sämre svenskar, eller människor, än Jimmies förfäder som svalt? Eller de libaneser som åt vad de än fick tag på under den stora hungersnöden 1915? 

I närheten av min lägenhet ligger Bagdad Bageri. De bakar färska, stora libabröd som kostar 7 kronor styck. Jag går nog dit och köper mig ett par efter jobbet i stället.

Evelina Collin Reuterfors 

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Reds. anm: Bark ingår inte i allemansrätten. Skribenten har tagit bark från träd på egen mark. Vill du hellre testa barkbröd än libabröd från Bagdad Bageri, se till att göra det utan att bryta mot allemansrätten.

Inlägget Jag bakade barkbröd för att förstå Jimmie Åkesson dök först upp på Liberal Debatt.

Dorisk, jonisk, korintisk eller komposit. I dagens arkitekturdebatt finns det gott om uppskattning för klassicistiska kolonner. Men det finns skäl att också hålla utkik efter en femte kolonn.

Inte bland dem som tycker om äldre hus eller vill se mer ornament, sadeltak och putsade fasader i nyproduktionen. Den farliga tendensen uppstår när politiken börjar vilja bestämma vilken arkitektur som är rätt. När ”vackert” blir en fastslagen sanning. I rörelsens riktning ligger risken att vissa uttryck börjar beskrivas som fula, felaktiga och främmande.

Det blev ovanligt tydligt i valrörelsen i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt. Högerextrema Alternative für Deutschland, AfD, gjorde Bauhaus i Dessau till en del av sin kulturkamp. Partiet har beskrivit Bauhaus som en ”Irrweg der Moderne”, en modernistisk villoväg, kritiserat rörelsen för att ha saknat nationell förankring och velat ersätta delstatens ”modern denken” med ”deutsch denken”, att tänka tyskt istället för att tänka modernt. Det är svårt att missa den historiska resonansen. Bauhaus förföljdes av nazisterna och tvingades slutligen stänga 1933.

Oavsett vilket utfall valet kommer att få, är det anmärkningsvärt att denna syn på arkitektur och kultur fått en så tydlig plats i en valrörelse där AfD noterat ett rekordresultat. Vad det innebär för Sachsen-Anhalts kulturpolitik återstår nu att se. Det betyder naturligtvis inte att den som önskar ett hus med spröjsade fönster eller klassicerande proportioner delar AfD:s samhällssyn – men det finns skäl för eftertanke.

Det finns en återkommande lockelse i auktoritärt tänkande: föreställningen att det går att fastställa ett ideal för det rena, riktiga och vackra.

Och därefter definiera det som avviker. Det gäller kultur. Det kan gälla arkitektur. Och historien visar som vi vet att samma sätt att tänka också kan riktas mot människor.

I den svenska debatten om ”klassisk arkitektur” finns ett mer vardagligt problem. Den handlar alldeles för mycket om fasader. Jag tycker också om många äldre hus, men det som gör dem bra är sällan bara stuckaturen eller fönsterordningen. Det handlar om hantverket, om material som åldras väl. Om proportioner, ljus; om rum med rimlig takhöjd och planlösningar som fungerar.

Det handlar, kort sagt, om kvalitet.

Ändå diskuterar vi allt mer hur nya hus ska se ut och förvånansvärt lite om hur de ska vara att leva och verka i. Får bostaden tillräckligt med dagsljus? Går det att sova utan att störas av buller? Hur klarar den framtidens heta somrar? Går den att hålla varm vintertid utan orimlig energianvändning? Finns ett riktigt kök? Öppningsbara fönster? Material som håller och går att reparera? Sådan kvalitet är inte lika lätt att illustrera med en bild på en pampig fasad. Men för människan som ska bo där är frågorna betydligt viktigare.

Samma risk finns när vi förenklar reglerna för att bygga mer. Sverige behöver fler bostäder. Standardiserade Sverigehus, enklare bygglov och effektivare processer kan vara delar av lösningen. Men förenkling får inte bli synonymt med sänkta kvalitetskrav. Ett hus blir inte bra för att detaljplanen föreskriver en klassicerande fasad. Ett dåligt byggt hus med pilastrar är fortfarande ett dåligt byggt hus.

Och samtidigt som vi diskuterar hur den nya bebyggelsen ska efterlikna den gamla fortsätter vi att förstöra just de kvaliteter vi säger oss eftersträva, i husen som redan finns. Gamla träfönster rivs ut. Gedigna portar ersätts. Ursprungliga material försvinner. Fungerande byggnadsdelar kastas trots att de hade kunnat repareras och leva vidare i decennier. Det är en märklig form av kärlek till det gamla: att kopiera dess utseende samtidigt som vi förstör dess substans.

Sällan har så många velat tala om arkitektur. Samtidigt verkar respekten för sakkunskapen om arkitektur, för själva arkitektyrket, allt oftare saknas. Arkitekter framställs gärna som ensamt ansvariga för allt byggande. Som om ekonomiska kalkyler, upphandlingar, normer, byggherrar och politiska beslut inte existerade. Det är en bekväm berättelse. Men knappast sann.

Vi behöver mer diskussion och fler röster om arkitektur. Skönhet spelar roll. Det är naturligt att vi människor har åsikter om huruvida hus är vackra eller fula. Demokratin, och byggandet, mår dock bäst när politiken inte gör smaken till sanning. Vi borde ha högre krav än bara en vacker fasad. Vi har rätt att förvänta oss omsorgsfull gestaltning, hållbarhet, goda bostäder och miljöer där människor kan trivas och må bra.

Att värna det bästa från historisk bebyggelse handlar inte om att föreskriva en stil. Det handlar om att förstå varför så många äldre hus fortfarande uppskattas: materialen, hantverket och omsorgen om hur människor faktiskt ska leva i dem.

Det är de kvaliteterna vi borde bevara i de hus som redan finns, och kräva av de hus vi bygger i dag. Om vi nöjer oss med att kopiera fasader, riskerar vi att få en kuliss. Glöm heller inte det större skälet att vara försiktig när politiken börjar fastställa vad som är vackert, riktigt och hemmahörande. Historien ger oss alltför många exempel på hur kort steget kan bli från att sortera kultur och uttryck till att använda samma kategorier om människor. Det gör inte varje krav på klassicerande arkitektur auktoritärt. Men det borde göra oss vaksamma på den femte kolonn som kan gömma sig bakom de klassicerande fasaderna.

Rasmus Jonlund

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Femtekolonnen i arkitekturdebatten dök först upp på Liberal Debatt.