Det har gått sexton år sedan den taiwanesiska författaren Lee Chia-Ying senast publicerades, då med sin tredje novellsamling. Nu är hon världsaktuell med sin första roman En bra dag att stoppa huvudet i ugnen, som nyligen givits ut på svenska i Anna Gustafsson Chens översättning.

Det är en krispig septemberdag utanför fönstren när vi träffas en onsdagsmorgon i centrala Stockholm. Lee är redan på plats när jag kliver in i rummet vi lånar från förlaget, inrett i klassisk svensk god smak (utan Ikea-möbler men med Ikeas vattenkaraffer). Jag hittar henne vänligt leende, nedsjunken i en sådan slags soffa som det varken går att sitta bekvämt eller värdigt i.

Romanen vi möts för att prata om gavs ut i Taiwan 2024, men är så ny för västvärlden – den engelska översättningen kommer först i januari – att efterforskningarna inför intervjun begränsas till några få recensioner och intervjuer (på språk jag behärskar). I de jag hittar upprepas samma ord om och om igen: den här berättelsen är meta. Så otroligt meta!

Tack och lov läser jag detta efter att jag läst själva romanen, eftersom få frågor är så pojkrumsfinniga som den om vad som är meta eller ej.

Missförstå mig rätt. Ja, ”ugnen”, som Lee Chia-Ying själv kallar boken, är meta. ”Det är en historia om att skriva en historia så per definition är den meta”, säger författaren själv, ”och för mig fanns det inget annat sätt att skriva den. Det var tvunget så.”

Lees svar är invant, men inte avmätt. En bra dag att stoppa huvudet i ugnen är en roman förklädd till memoar, som växlar mellan det yngre jaget i den fiktiva memoaren och det äldre jaget i skrivprocessen. Berättaren, Adan, nedtecknar sin barndom och sina tidiga tonår, från fjärde klass via föräldrarnas skilsmässa till åren som internatelev på en flickskola, men reviderar konstant sina ordval, frågar till och med gamla klasskamrater om de vill läsa för att se om hon minns dem rätt. Det hade kunnat bli helsnurrigt, men tack vare det minutiösa, nästintill spartanska språket rinner de tvåhundra sidorna fram.

Det är uppenbart en bok skriven av en läsande person, inte bara för att det strösslas med litterära referenser från titelns Sylvia Plath-blinkning till bröderna Grimms sagor, utan även för att protagonisten vänder och vrider på sina egna ord som den bäste folkpartist. Som exempelvis ett långt filosoferande över den närmare innebörden av ordet ”mäla”.

Huruvida de tidigare novellsamlingarna översätts härnäst beror sannolikt på hur ugnen mottas – men romanen är skriven efter en paus på 16 år.

”När jag var i tjugoårsåldern”, säger Lee, ”kunde jag inte föreställa mig ett liv där jag inte skrev. Sedan läste jag vidare, bytte hemland, fick barn. Plötsligt hade sexton år gått. Det var inte som att tiden stod stilla för att jag inte skrev, jag levde ett liv.”

Utan att märka hur hennes svar försatt mitt tjugo-någonting-åriga jag i en existentiell kris berättar Lee roat om de taiwanesiska läsare som, efter att ha hittat till hennes författarskap genom ugnen, plockar upp hennes novellsamlingar och förväntar sig mer av samma, men istället möts av en helt annan typ av text.

Efter att ha läst färdigt boken slår det mig dock att jag inte kan se vare sig huvudpersonen eller någon annan romanfigur framför mig. De porträtt som lämnats är avskalade, med bara några få medvetna detaljer – en särskild ögonskugga här, ett visst armbandsur där. Helheten nämns aldrig.

När jag frågar Lee om det tänds ett ljus i hennes ögon: ”Du är den första som påpekar det! Jag har intervjuats flera gånger i både Taiwan och USA men ingen har nämnt det innan.”

Att säga mer genom det som inte sägs är återkommande genom berättelsen.

Det finns en underton i hennes blick som jag har svårt att förklara bättre än att den skulle flyga alla killar över huvudet.

Vad som framförallt känns allmängiltigt är den kvinnliga uppväxtskildringen, det engelskan kallar Girlhood och det svenskan inte brytt sig nog att komma på ett ord för. Manliga romanfigurer är ungefär lika närvarande i boken som kvinnor är i en film av Christopher Nolan, och de beskrivs sällan i ljus dager. Där finns den ofräscht vuxne pojkvännen Adan har som ung tonåring – en åldersskillnad hon själv främst noterar i sin egen intellektuella underlägsenhet. Det är inte vackert, men det är (tyvärr) rätt ärligt. Trevligare är beskrivningarna av flickornas interaktioner, eller förhållandet till modern, som visar att femininitet och kvinnlighet på många sätt är en påklädnad.

Givet åren som gått sedan hon själv var i tonåren – Lee är född 1977 – frågar jag om det känns olustigt att unga flickor i Taiwan i dag känner sig så sedda av hennes 80-talsbeskrivningar.

”Olustigt men inte förvånande”, svarar hon. ”Jag har många unga läsare som känner igen sig i den här berättelsen av feminint uppvaknande. Det som förvånade mig var hur väl det landade i västvärlden. Jag hade en bild av att en beskrivning av Taiwan som inte kommit särskilt långt i sitt feministiska uppvaknande, och inte är så progressivt, skulle kännas unket här. Men det är många tjejer som känner igen sig.”

En komplimang för en författare, givetvis, men det får mig att undra hur de mörkare avsnitten landade. Även om skildringar av sexuella övergrepp eller vuxna som dejtar barn inte skrivs som politiska inlägg så blir de lätt politiserade, var det en strävan att samhällskommentera?

Så fort frågan ställts vill jag dra tillbaka den, vända och vrida på orden för att se om de landar rätt. Dess korrekta innebörd verkar dock ha framgått, för det är som att Lee stålsätter sig innan hon svarar: ”Deliberate.”

Det finns en underton i hennes blick som jag har svårt att förklara bättre än att den skulle flyga alla killar över huvudet. Det är inte en tårdrypande bekännelse, hon har inte släppt mig inpå livet och jag har inte trampat in. Men hon ser på mig med en förväntan att jag ska förstå, och jag vet att hon ser att jag gör det, den mörka undersidan av vad som hette #justgirlythings på internet för tio år sedan.

”När jag skrev mina novellsamlingar skrev jag bara för mig själv, precis vad jag ville. Med ugnen hade jag ett läsarideal framför mig. Jag ville skriva en bok jag önskar hade funnits när jag själv var tonåring, en bok för unga kvinnor att känna igen sig i, känna sig mindre ensamma av, en stöttepelare i deras uppvaknande.”

En europeisk översättare har under processen nämnt hur exotiskt det känns med tabubelagda skilsmässor. När Lee berättar det grips jag av en akut sekundärskam för hur gärna vi i vissa länder låtsas som att vår progressivism har varat för evigt.

Nej, ugnens skilsmässor och homosexualitet kommer inte vara banbrytande här. Men det betyder inte att vi varit bortskämda med kvinnoporträtt som är så här frikopplade från en maskulin blick eller romantiska strävanden, utan att för den delen koketteras eller sötas.

Karin Pettersson är skribent och generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.

Inlägget Lee Chia-Ying: ”Jag trodde att väst hade kommit längre” dök först upp på Liberal Debatt.

Det har länge funnits två teorier om samarbetet med SD inom den liberala borgerligheten.

Den första, som pushats av Dagens Nyheter och Centerpartiet, är att samarbetet kommer att resultera i självutplåning av högern, att strävan efter makt och sakpolitiskt genomslag skulle medföra att SD blev det stora partiet till höger i svensk politik.

Motargumentet, den andra teorin, har grundat sig på att ett samarbete med SD är det bästa sättet att få igenom liberal politik. Bakom den senare idén har det även funnits en tanke om att ett sådant samarbete kan vara ett sätt att motarbeta SD. Om man löser de samhällsproblem som ger upphov till det missnöje som göder populismen, motverkar man, enligt teorin, populismen.

Efter det här valet kan vi konstatera att alla hade fel och att alla fick rätt. Samarbetet med SD blev till slut inte vägen till makten för de borgerliga partierna utan orsaken till att man förlorade den. Men samtidigt går samtliga liberala och borgerliga partier framåt. Det är första gången i svensk politisk historia som alla partier i en koalitionsregering gör ett positivt resultat på valdagen. Det enda partiet som minskar är SD.

Det finns två lärdomar att dra av det resultatet. Först och främst gillar inte folk nationalisternas utvisningspolitik. När man röstade på Tidö var det för att man var orolig över gängbrottsligheten och energipriserna, inte för att laglydiga arbetsföra människor skulle kastas ut ur landet. ”Resultatet av SD muslim-tourettes blev att Tidö förlorade den majoritet man annars hade fått”, som Svenska Dagbladets biträdande politiska chefredaktör Peter Wennblad uttryckte det på X.

Det enda som stod i vägen var ett gäng tunnhudade centerpartister och lite väl oförstående moderater.

Likväl var samarbetet med SD något som löste en rad akuta problem och medförde en hel del liberal politik. Skattetrycket är det lägsta på 50 år. Kulturpolitiken har öppnat upp för mindre statligt beroende och mer privat finansiering. Gängen har tryckts tillbaka och skjutningarna har minskat drastiskt, bara för att ta några exempel.

Folk gillar liberal politik, men inte om det följer med orimliga utvisningar och islamofobi, med andra ord.

Kanske behöver M, L och KD inse att Tidö-samarbetet bara var ett projekt för en mandatperiod. Sverige hade 2022 kört in i en återvändsgränd och Tidö valdes för att backa ut bilen, men sen fanns det ingen gemensam riktning, för att parafrasera en ofta använd metafor. Den där föreställningen om att SD var som en lerklump på en drejskiva var falsk.

Så vad nu?

Det finns mycket att inspireras av i de tre liberala partiernas valrörelser.

Ulf Kristersson och den ständigt närvarande Gunnar Strömmer har talat om att det äntligen ljusnar i Sverige, att regeringen har gjort det man måste för att nu kunna göra det man vill. Liberalerna har allt mer anammat en klassiskt liberal profil, med fokus på skattesänkningar och avregleringar. Detta samtidigt som de har behållit det folkpartistiska engagemanget i bildningsfrågor. Och Centerpartiet har stått fast vid sin humana profil, ifrågasatt regeringens övertramp i invandringspolitiken och kritiserat vänstersidans skadliga ekonomiska politik.

Framtidsoptimism, ekonomisk och social liberalism, ett engagemang för bildningsfrågor och en mer frihetlig syn på migration – en ganska bra kombination för ett framtida borgerligt projekt kan tyckas. Så varför inte försöka redan nu? Den breda mitten är död, Tidö är dött. Länge leve den breda liberalismen.

Som Andreas Johansson Heinö påpekade i Timbro förlags nyhetsbrev är det här valresultatet kusligt likt det från 2018. Under den långa regeringsbildningen som följde den hösten var Ulf Kristersson, med sin 3-2-1-lösning, snubblande nära att bli statsminister. Det enda som stod i vägen var ett gäng tunnhudade centerpartister och lite väl oförstående moderater.

Låt oss inte göra samma misstag en gång till.

Henrik Dalgard

Inlägget Alla hade fel om SD dök först upp på Liberal Debatt.

Det finns två gestalter vars namn blivit synonyma med svek: Judas och Brutus. Sedan Liberalerna åkt ur regionfullmäktige i Uppsala tycks nya namn läggas till i partiets egen lista med sådana namn: Liberalt initiativs Malin Sjöberg Högrell, Mohamad Hassan och Jennie Claesson.

Uppsala är i och för sig inte den enda regionen där det skett. I 13 av 21 regioner ser det ut som att partiet åker ut ur regionfullmäktigesalarna.

Men det som gör just Uppsala så smärtsamt för Liberalerna är bråket som föranledde förlusten. Liberalt initiativ, som inte heller kommer in i regionfullmäktige, fick 1,3 procent i Uppsala kommun. Även om många av dem som röstat på Liberalt initiativ troligtvis inte hade röstat på Liberalerna, är det rimligt att tänka sig att partiets närvaro orsakat problem för Sjöberg Högrells, Hassans och Claessons forna parti.

Liberalt initiativ startades av utbrytartrion Malin Sjöberg Högrell, tidigare regionråd och ordförande för Liberala kvinnor, Jennie Claesson, tidigare kommunalråd, och Mohamad Hassan, också han tidigare kommunalråd, efter Mohamssonkramen. Stämningen var minst sagt ansträngd när lokalveteranerna Eva Edwardsson och Thea Andersson tog över som toppnamn i kommunen respektive regionen. Tonen ändrades drastiskt i Liberalernas kommunikation. Rimligt: maktövertaganden har den tendensen, inte minst när Edwardsson och Andersson höll starkt med om den nya partilinjen.

Vill man skildra de senaste årens politiska utveckling inom Liberalerna räcker det att läsa igenom det konfliktfyllda kommentarsfältet.

I andra delar av landet där partitoppar klivit av efter omsvängningen tenderade de att lugnt, om än bittert, lämna över till dem som höll med om svängen. I Uppsala var det buller och bång. Liberalt initiativ hade ingen valstuga, men stod några hundra meter bort och delade ut valsedlar på torget intill. Närvaron och kampanjandet, som till stor del gick ut på att kritisera Liberalerna lokalt och nationellt, gav antagligen en och annan liberal väljare vånda i valbåset.

Det hela blossade upp som mest när LUF:s tidigare förbundsstyrelseledamot Carl Sträng bestämde sig för att kandidera på Liberalt initiativs listor. Han ombads då att lämna sin post och säga upp sitt medlemskap i ungdomsförbundet, eftersom stadgarna inte tillåter att man ställer upp för något annat parti än Liberalerna.

På Facebook skrev Sträng av sig. Sedan kom kommentarerna. Vill man skildra de senaste årens politiska utveckling inom Liberalerna räcker det att läsa igenom det konfliktfyllda kommentarsfältet. De som står bakom partilinjen tyckte att Sträng var bortskämd som förväntade sig att kunna kandidera för ett konkurrerande parti, finansierad av det förbund han suttit i styrelsen för. De som var emot linjen hyllade honom och anklagade partiet för censur.

Egentligen är det ganska enkelt. Klart att man inte kan sitta i ungdomsförbundets styrelse om man ställer upp för ett annat parti.

Och egentligen är varken Sträng, Claesson eller Sjöberg Högrell några Judas- eller Brutusgestalter. Till skillnad från Judaskyssen och Brutuskniven var det ingen hemlighet att de skulle hoppa av om partiet gjorde svängen. Däremot kan man likna Liberalt initiativ vid kamikazepiloter. Klart att partiet inte skulle klara spärren. Men kunde inte de få makten skulle inte heller maktövertagargänget i Liberalerna få den. Alla ska med.

Nu står de alla utanför regionfullmäktigesalen.

Jakob Norrhall

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Regionvalet i Uppsala visar Liberalernas verkliga problem dök först upp på Liberal Debatt.

Förra hösten var LD på reportageresa i Oslo för att följa stortingsvalet. Det var en ganska deprimerande historia, med en valrörelse som inte handlade om någonting, bara två stora partier – Arbetarpartiet och Högerpartiet – som tyckte att det var gott så. Högerpartiet gjorde ett katastrofval, Venstre åkte under riksdagsspärren, Arbetarpartiet gjorde ett succéval och Norge styrs fortsatt av socialdemokrater. 

Inför det svenska valet funderade jag på om det skulle bli ett norskt brunostval eller ett danskt piskeflødeval. Några månader senare gick nämligen vårt andra nordiska grannland till röstbåsen. Där handlade i stället valet om en kavalkad av konkreta men vitt skilda frågor. Pensionsåldrar, dricksvatten, grisar, ett sammelsurium av frågor. De danska socialdemokraterna backade, småpartierna gick starkt framåt och nu styrs landet av ännu en ny, ohelig allians (med svenska mått mätt).

Men det svenska valet får man väl, i brist på bättre ord, kalla för ett brunostval med piskefløde. Ett piskeflødebrunostval, något i den stilen.

Valet handlade inte om något konkret, men småpartierna gick ändå starkt framåt och Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna  backade. Bilden att det är dessa partier är solarna som allt kretsar kring i svensk politik dör därmed definitivt, ifall valresultatet blir definitivt. 

En ny regering kan inte bara prata trygghet och ordning utan måste också prata frihet och öppenhet.

Faktum är att alla inom nostalgiblocket som går till val på att återupprätta ett Sverige från något odefinierbart tidigare årtionde  (host, S och SD) tycks backa. SD backar för första gången i ett riksdagsval sedan de kom in 2010. S, som verkar göra sitt sämsta val sedan allmänna rösträttens genomförande, har blivit ett medelstort parti bland flera andra. 

Samtidigt pekar valresultatet mot en stor liberal framgång. L tycks klara spärren med råge, den kanske största revanschen i svensk politisk historia. C förbättrar sitt valresultat jämfört med 2022 och verkar knipa ännu ett mandat till riksdagen. M gör en oväntad ökning, och blir betydligt större än SD.

För första gången sedan 70-talet ökar också alla borgerliga partier.

Allt detta bör ge svenska liberaler i riksdagen självförtroende att ställa krav på en blivande statsminister (i de förhandlingar som knappast lär bli enkla).

En ny regering kan inte driva ekonomisk vänsterpolitik.

En ny regering måste fortsätta sänka skatter.

En ny regering kan inte fortsätta utvisa människor som arbetar och gör rätt för sig (min gissning är att det är utvisningarna som fått SD att backa).

En ny regering behöver ta klimatförändringarna på allvar och se till att omställningen går snabbare.

En ny regering kan inte bara prata trygghet och ordning utan måste också prata frihet och öppenhet.

Det knepiga valresultatet kan också stärka riksdagens roll, genom fler parlamentariska utredningar och överenskommelser. Grunden till en sådan utveckling har redan lagts genom Ebba Buschs öppningar för samarbeten i oväntade konstellationer. 

Rom byggdes inte på en dag. Mandatfördelningen blir klar senare under veckan, regeringsförhandlingarna förhoppningsvis i år. Men trots den matematiska klurigheten, och att varken Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson kan utropas till tydliga segrare, är det uppenbart att liberalismen åtminstone är en av valets stora segrare.

Inlägget Valresultatet är en liberal framgång dök först upp på Liberal Debatt.

Det är en dag kvar till valdagen, dagen då det avgörs om Sveriges äldsta socialliberala parti har en plats kvar i Sveriges riksdag.

Har Liberalerna tappat bort socialliberalismen? Bara den här mandatperioden har Liberalerna infört en ny socialtjänstlag, en ny könstillhörighetslag, tagit kampen mot hedersförtrycket, påtalat judars utsatthet i Sverige och försvarat barns rätt till en barndom utan rovlystna algoritmer. Precis som förr har Liberalerna i strid med såväl konservativa som socialistiska krafter genomfört reformer som syftar till att göra utsatta människors liv drägligare, utan några större tack.

Att Centerpartiet skulle vara Sveriges socialliberala parti är därför märkligt. Centerpartiet har knappast haft en framträdande roll i socialpolitiken – det område som mer än något annat handlar om att ge utsatta personer ett värdigt liv. Inte ens i den nästan bagatellartade frågan om mobilförbud kunde Centerpartiet reservationslöst försvara barns rätt till en skola fri från algoritmer.

För mig och många andra är det därför det här partiet som gäller, eller så lägger vi av. Jag gick med strax innan Januariavtalet slöts, Simona Mohamsson nästan ett årtionde före mig. Vi (eller framför allt jag) har i princip endast upplevt ett dysfunktionellt parti i fritt fall. Det gör något med en.

I stället har man uppvisat en hunger. Hunger efter att förändra och efter att vinna.

Inför valet har det varit nödvändigt att uppvisa ett närmande till Sverigedemokraterna för att säkra sin egen överlevnad. Men de senaste veckornas upphämtning beror till lika stor del på att Simona Mohamsson har visat att ett liberalt parti faktiskt inte måste vara trött, splittrat och mjäkigt. I stället har man uppvisat en hunger. Hunger efter att förändra och efter att vinna. Det har uppenbarligen gått hem hos väljare.

Är samarbetet med Sverigedemokraterna idealt? Nej. Jag tycker det bör vara ett långsiktigt mål att få det partiet att krympa. Samtidigt har Liberalerna i 16 års tid pantsatt sin trovärdighet och sin seriositet i väljarnas ögon för att upprätthålla gränsen mot Sverigedemokraterna. Det har uppenbarligen inte fungerat och det är inte värt att utrota svensk liberalism för. Liberalerna har för första gången möjligheten att växa och att göra det på Sverigedemokraternas bekostnad.

Busch har förvaltat sin trovärdighet i högerblocket väl och använder det till sin fördel.

Efter valet är en moderering sannolikt att vänta – särskilt efter en valförlust – om partiet är kvar. Ebba Buschs flörtande med Socialdemokraterna visar att det är möjligt att bredda sitt tilltal för fler väljargrupper trots samarbetet med Sverigedemokraterna. Busch har förvaltat sin trovärdighet i högerblocket väl och använder det till sin fördel. Med röda linjer är ett sådant manövrerande omöjligt.

Spelar Simona sina kort väl kan hon åstadkomma samma sak. Liberalerna kan inte fortsätta att vara ett smalt tält för 2 procent av envisa folkpartister som vägrar byta parti. Tältet behöver bli bredare. Ska Liberalerna växa igen utan att enbart kannibalisera på Moderaterna behöver partiet locka över sin beskärda del av Sverigedemokraternas väljare, samtidigt som tidigare liberala väljare som samlats hos Socialdemokraterna och Centerpartiet återvänder hem.

Ska det fungera måste även den interna partikulturen förändras. Personer måste kunna samsas under samma tak utan att det tar hus i helvete vid varje utspel. Partiet behöver återfå sin trovärdighet i de sociala frågor som partiet har varit känt för, för att locka mittenväljarna. Och hela partiet, inte bara Simona Mohamsson, behöver bli hungrigare.

Jonathan Ahlström

Inlägget Liberalerna är Sveriges enda socialliberala parti dök först upp på Liberal Debatt.

Efter genombrottet med Europa (2021) och den efterföljande Regnet (2022) lägger Maxim Grigoriev ytterligare en enordstitel till raden, den här gången i form av ett egennamn: Adrian. Vid första anblick skulle Adrian kunna beskrivas som en Samlade verk för Stockholm: några vänner möts på humanistiska fakulteten, tillbringar oändliga eftermiddagar på inrökta kaféer (Gyllene Prag har bytts mot Kafé Valand) och spånar på storslagna drömmar om ett intellektuellt och skapande liv som löftesrikt hägrar. Men åren går, drömmarna kantstöts mot den så kallade verkligheten och tappar sin glans. Och det där storslagna litterära verket blir aldrig färdigt.

Hos Grigoriev är tilltalet dock mindre jovialiskt än hos Sandgren, och mer allvarligt, melankoliskt, bitvis mörkt. Om man hos Sandgren går runt med Sartre i fickan som ett muntert, performativt skådespel, så är litteraturen i Adrian,  i synnerhet för titelpersonen själv, själva livsluften, och bildningen på dödligt allvar. 

Det allvaret hör också till bokens många förtjänster. Adrian känner en genuin sorg över hur ”det gamla litteraturbegreppet” upplösts, ett skeende som kronologiskt och symboliskt identifieras med guldmyntfotens avskaffande och privatiseringen av allmännyttan i Stockholms innerstad. Adrian är nämligen en stockholmskritik lika mycket som en stockholmsskildring, en kritik mot en stad som inte förstår ”urbana värden”, där bohemer och konstnärer får frågande blickar, där ens position på bostadsmarknaden är det enda som betyder något. 

Mellan de tre vännerna, Adrian, Johannes och Kristian finns till en början en rebellisk samsyn om hur livet bör levas. Här råder en sjuttiotalsfärgad världsbild och en välbekant motsättning mellan det ”borgerliga” och det ”bohemiska” livet. Att välja ”det borgerliga livet”, med bostadslånet som högsta symbol, är att sälja ut sig och ge upp. Boken leker med en omvänd, eller omtolkad, Faustmyt: att pakta med djävulen är inte, som hos Goethe, att offra livet för konsten, utan att offra konsten för det bekväma medelklasslivet.

Men det kan också läsas som en kritik mot ett samhälle som har gjort alternativa livsstilar allt svårare att upprätthålla, såväl ekonomiskt som socialt.

Efter ett par år visar sig Adrians vänner vara alltmer benägna att göra just detta. Men Adrian vägrar. Han är en trägen och obotlig postmodernist, mer postmodern än den postmoderna akademin ska det visa sig. Han går längre än alla andra i sin dekonstruktion: jaget finns inte, dikten finns inte, skogen finns inte – bara de enskilda träden. Genom sin starka övertygelse, och  en viss social kantighet, gör han sig omöjlig i akademin och till en besvärlig samtalspartner. I denna postmoderna hållning ligger också Adrians stora självmotsägelse. Han är full av nostalgi över en förlorad, högkulturell värld, men insisterar samtidigt på att sådana föreställningar bara är romantiska, eventuellt lätt fascistiska, fantasier. Han drömmer om att ingå i en intellektuell tradition, men är inte säker på om den traditionen verkligen kan sägas existera. Han kritiserar Stockholm, men säger i nästa andetag, halvt på skämt och halvt på allvar, att Stockholm nog egentligen inte finns.

I detta intellektuella limbo befinner sig Adrian, och hans kringflackande, vilsna liv kan på sätt och vis läsas som en gestaltning av postmodernismens otillräcklighet som livshållning, som då framstår som ett effektivt intellektuellt verktyg men en skakig grund för ett liv. Men det kan också läsas som en kritik mot ett samhälle som har gjort alternativa livsstilar allt svårare att upprätthålla, såväl ekonomiskt som socialt.

Nostalgin har, i takt med att politiska krafter har dragit alltmer nytta av den, blivit något av en stigmatiserad känsla, som sällan kan uttryckas utan en rad förbehåll. Ingen är så drabbad av den känslan samtidigt som han har så många förbehåll mot den som Adrian. Därför blir Adrian en dröm om en förlorad värld som ändå aldrig riktigt tillåter sig att vara en dröm. Drömmar finns ju inte, det har 1900-talets stora tänkare slagit fast. Men tror han verkligen på det? Oavsett hur man ser på saken är Adrian en rik och läsvärd bok för alla som tar litteraturen på allvar.

Vanja Södergren

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget I ”Adrian” är litteraturen fast i ett postmodernt limbo dök först upp på Liberal Debatt.

Detta är de bestämmelser du skall förelägga israeliterna: […]

Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma. 

Andra Mosebok, 21:1, 23–25

Det finns två fundamentala missuppfattningar om talionsprincipen – eller ”vedergällningsprincipen”, som den ibland kallats.

Den första gäller dess ursprung.

Till skillnad från vad många tycks tro härstammar talionsprincipen inte från Bibeln. Varken från bergspredikan, där Jesus manar sina lärjungar att ta avstånd från den (”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom”) – eller från Moseböckerna, där Gud talar till Moses och stakar ut sin lag för israeliterna.

Den äldsta skriftliga källan som formulerar principen antas i stället ha tillkommit mer än tusen år tidigare. I Hammurabis lag – en av världens äldsta bevarade lagsamlingar, nedtecknad i sten av den babylonske kungen Hammurabi år 1753 f.Kr. och återfunnen 1901 i Zagros-bergen i södra Iran – står att läsa i fornsemitisk kilskrift:

šumma awīlum īn mār awīlim uḫtappid īnšu uḫappadū.

Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga.

Texten tros vara skriven flera hundra år före uttåget ur Egypten. I så fall formulerades den av kung Hammurabi långt innan Gud deklarerade den för Moses. 

Det andra missförståndet gäller principens innebörd. Den betyder nämligen inte vad de flesta tror att den gör.

Och det har i sin tur bidragit till en förvirrad kriminalpolitisk debatt, ännu 4 000 år senare – i ett land långt, långt norr om Iran.

***

Våren, 2026.

Den svenska straffrätten håller på att ritas om i grunden.

Den gångna mandatperioden har definierats av tvära kriminalpolitiska kursändringar. Reformpaket som för bara ett tiotal år sedan hade betraktats som banbrytande vart och ett för sig, har under senare tid kastats under talmannens klubba med en närmast frenetisk takt. I början av april föreslog regeringen att straffskalorna för ett femtiotal brott i brottsbalken ska justeras – den absoluta merparten i skärpande riktning. Resultatet förutspås bli cirka 16 000 fler utdömda fängelseår per år. Straffbarhetsåldern, som sedan 1800-talet varit satt till 15 år, föreslås samtidigt sänkas till 13. Straffrabatten för unga vuxna har avskaffats – och straffen för 18–20-åringar fördubblats, som minimum. Den så kallade ”mängdrabatten” har reducerats kraftigt, och ”presumtionen mot fängelse” – som under lång tid inneburit att domstolarna i det längsta ska undvika att döma ut fängelsestraff – föreslås fasas ut. För att undvika en storskalig brist på fängelseplatser har regeringen öppnat för att Sverige ska kunna hyra anstaltsplatser i andra länder, som Estland. 

Regeringen talar om ett nytt ”paradigm” inom kriminalpolitiken. Ett perspektivskifte, där fokus skiftas ”från gärningsmannen till brottsoffrets upprättelse”, som justitieminister Gunnar Strömmer (M) uttryckte det under en presskonferens i juni 2025. 

Men långt ifrån alla är övertygade. 

I takt med den strida strömmen av straffskärpningspropositioner från Justitiedepartementet har en tonstark motståndsrörelse vuxit fram inom expert- och civilsamhället. Tunga remissinstanser och debattörer har med stigande indignation avfärdat den nya kriminalpolitiken som både ovärdig, ovetenskaplig och inhuman. 

Kriminologer varnar för att straffskärpningsoffensiven riskerar att leda till fängelsenivåer som motsvarar de i Turkiet, Belarus och Ryssland. Domare berättar att de inte längre vill döma på de premisser som kriminalpolitiken har lagt fast. I utredningen om en sänkt straffbarhetsålder reserverar sig en majoritet av utredningens nio experter mot det framlagda förslaget, och konstaterar att det saknas vetenskapligt stöd för regeringens reform. I ett remissvar från Sveriges Advokatsamfund några månader senare beskrivs den kriminalpolitiska kursomläggning som ”en reträtt ifrån de principer som kommit att prägla vår moderna straffrätt byggd på upplysning och humanism, tillbaka till en rättvisesyn grundad på idéer om ’öga för öga tand för tand’”. 

I mars 2026 kulminerar debatten, när Lagrådet – den tyngsta juridiska instansen i Sverige med uppdrag att granska viktiga lagförslag – ifrågasätter om regeringens straffskärpningspaket är förenligt med ”humanitetsprincipen”. Kritik riktas också mot att regeringen inte alls verkar ha tagit intryck av remissinstansernas synpunkter – däribland Uppsala universitet, som i sitt remissyttrande hade dömt ut straffskärpningssatsningen som ”verklighetsfrånvänd, duperande och faktaresistent”. 

Tonläget är med andra ord högt.

Ändå verkar kritiken inte ha genererat mycket mer än en lätt axelryckning från Tidöpartierna.

Det är, som Advokatsamfundet konstaterade, på sätt och vis fråga om en återgång till ”en rättvisesyn grundad på idéer om ’öga för öga tand för tand’”.

”Regeringen håller helt enkelt inte med”, konstaterade den moderate riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm i ett debattsvar till Sveriges Advokatsamfund den 16 mars 2026. ”Jag vill hävda att regeringens politik präglas av en förflyttning från känslostyrning och idealism, mot empiri och realism”, skrev han två veckor senare i en annan debattartikel i DN.

”Regeringen håller inte med om Lagrådets resonemang”, stod det kort därefter att läsa i regeringens proposition om en sänkt straffbarhetsålder, apropå liknande kritik om bristande forskningsstöd för förslaget.

Vad kritikerna inte förstår är att spelreglerna har förändrats. Den pågående omstöpningen av straffrätten är större än de enskilda beståndsdelarna. 

En urgammal schism har vaknat till liv på nytt, och debattörerna befinner sig – halvt medvetna och bara halvt tillrätta – på varsin sida av en ideologisk avgrund.

Det är, som Advokatsamfundet konstaterade, på sätt och vis fråga om en återgång till ”en rättvisesyn grundad på idéer om ’öga för öga tand för tand’”. Frågan är bara om det egentligen är någonting dåligt.

***

Från medeltiden och fram till upplysningen på 1700-talet baserades den svenska straffrätten huvudsakligen på religiösa övertygelser. Den världsliga makten – staten och domstolarna – betraktades som ett instrument för de himmelska makterna, och principerna för rättsskipningen var ofta hämtade ur Bibeln. Straffets funktion var i mångt och mycket att tillgodose Guds rättmätiga hämndlystnad. 

Eftersom straffen dömdes ut i Guds namn fanns det också goda skäl att upprätthålla en hög repressionsnivå i samhället. Om den världsliga makten misskötte sitt uppdrag och lät ogärningsmän komma för billigt undan fanns alltid risken att Gud skulle utmäta hämnden på eget bevåg – genom missväxt, epidemier eller krig. Dödsstraff, kropsstraff och förnedring fungerade på så sätt som en slags kollektiv försäkring mot gudomlig vedergällning.

Först under upplysningstiden frigjorde sig straffrätten på allvar från den mosaiska rättsuppfattning som kom till uttryck i Bibeln. I takt med förnuftets landvinningar över vidskepelsen förflyttades ansvaret för rättsskipningen – liksom dess grunder och motiveringar – för första gången över på människan. Straffrättens funktion behövde därmed omdefinieras: Det behövdes ett nytt svar på frågan om vad straffrättens roll skulle vara i ett modernt och upplyst samhälle. 

Som svar på den frågan uppstod under 1800-talet två konkurrerande teoribildningar. 

Den klassiska straffrättsskolan, som den ena kom att kallas, betraktade straffet huvudsakligen som en moralisk reaktion på överträdelser i ett samhälle. Klassicisterna argumenterade för att ett straff enbart kunde motiveras och legitimeras utifrån brottets allvar, och att ett utdömt straff därför måste vara proportionerligt i förhållande till brottet. Begrepp som rättvisa och förtjänst blev ledord för straffmätningen. Det skulle råda moralisk ekvivalens mellan brott och straff, annars skulle straffet per definition vara omoraliskt. 

Den andra skolan kom att kallas för den positiva straffrättsskolan. Positivisterna var mer intresserade av straffet som ett politiskt än ett moraliskt instrument. Till skillnad från klassicisterna ansåg de att straffets funktion var att avskräcka och rehabilitera: avskräcka brottslingen och andra potentiella brottslingar från att begå fler brott, och rehabilitera brottslingen i syfte att undvika återfall. Synen på straffet som en vårdåtgärd introducerades. Begrepp som ”humanitet” och ”rationalitet” blev ledstjärnor.

Tidiga förespråkare för den positiva straffrättsskolan, som Enrico Ferri och Franz von Liszt, förespråkade radikala omstöpningar av straffrättssystemen där brottslingens personliga förhållanden – snarare än brottets förkastlighet – skulle stå i förgrunden för straffbestämningen. Genom att frånkoppla straffrätten från moralen öppnades dörren för att i stället närma sig brottsligheten från ett ”vetenskapligt” perspektiv. Precis som framstegen inom de medicinska vetenskaperna hade effektiviserat sjukvården skulle den progressiva och empiriskt inriktade positivismen kunna leda till en effektivisering av brottsbekämpningen.

Idébildningen föll dessvärre i god jord även hos andra än de humanistiskt lagda straffrättsteoretikerna. Ferris idéer kom med tiden att bilda stöd åt den italienska fasciströrelsens kriminalpolitik – medan von Liszts reformförslag plockades upp först under 1930-talet, efter nazistpartiets maktövertagande i Tyskland. En av de första straffreformerna som nazisterna genomförde var att införa ”Lagen om farliga vaneförbrytare och åtgärder för skydd och rehabilitering” – som vid sidan om proportionerliga ”straff” introducerade möjligheten att låsa in förment ”samhällsfarliga” medborgare på obestämd tid som en ”säkerhetsåtgärd”.

Att frånkoppla straffrätten från moralen visade sig vara ett tvåeggat svärd.

***

I mitten av 1900-talet hade den positiva straffrättsskolan fått ett starkt genomslag även i Sverige – och som en sorts kulminering lämnades under julhelgen 1956 ett förslag på  genomgripande reformer av påföljdssystemet i svensk rätt. Förslaget fick namnet ”lagen om skydd mot brott” – eller ”skyddlagen”. 

I förslaget, som drivits fram av en lagberedning ledd av den tidigare justitieministerns Karl Schlyter (S), gjordes ett drastiskt uppbrott med den ditintills rådande klassicistiska synen på straffrätten. Redan i förslagets inledning stakades de ideologiska grunderna för straffrätten ut: den svenska straffrättens syfte skulle vara att, på ett så effektivt sätt som möjligt, förebygga brott. Som en följd rekommenderade utredningen en begränsning av frihetsstraffen – det vill säga fängelsestraffen – och brottslingar som ansågs ”behandlingsbara” skulle i stället i första hand dömas till kriminalvård i frihet (skyddstillsyn). De som ansågs oförbätterliga skulle i stället dömas till tidsobestämda interneringsstraff – eller, för kriminella ungdomar, ”skyddsfostran”. 

Straffet var instrumentellt, pragmatiskt och vetenskapligt.

De idéer som bar upp lagförslaget skulle komma att få stor betydelse för en annan straffrättsreform som genomfördes knappt tio år senare.

Förslaget blev kraftigt omdebatterat. Kritiker invände mot att begreppet ”straff” helt hade fasats ut ur lagstiftningen, och uttryckte oro över de amoraliska undertonerna i utredningens förslag, som enligt kritikerna i själva verket skulle riskera att leda till ”orättfärdiga” och ”orimliga” straff. Andra, som hovrättsrådet Per-Erik Fürst, ifrågasatte det förment ”humana” i att utforma ett straffrättsligt system som var ”så ensidigt inriktat på brottslingarna att målsägarna [blir] förbisedda”:

De betraktar brottslingarna som sjuka och olyckliga individer, offer för vidriga omständigheter, och i sin strävan att förklara brottsligheten på ett sätt som inte skall i onödan besvära brottslingarna gör de sådana konstruktioner som att skulden till bilstölderna ligger hos bilägarna, därför att dessa genom sitt ägande av så eftertraktad egendom som bilar utmanar fordonslösa ungdomar och andra körlystna. Sådana konstruktioner — det finns ett ej obetydligt antal av dem — borde utan större ordande kunna avvisas som nonsens.

(Per-Erik Fürst i Dagens Nyheter, 26 juli 1957.) 

Förslaget till skyddslag kom aldrig att genomföras. Men de idéer som bar upp lagförslaget skulle komma att få stor betydelse för en annan straffrättsreform som genomfördes knappt tio år senare. 1964 års brottsbalk – vars första bestämmelse inleddes med stadgandet:

”Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

De positivistiska idéströmmningarna fick också starkt fäste inom akademin. En av den svenska straffrättens portalfigurer, Uppsalaprofessorn Ivar Strahl – som också varit ledamot i lagberedningen bakom skyddslagen – gick under de kommande åren till storms mot sina kritiker i långa inlägg i Svensk Juristtidning. Invändningar om att straff måste vara proportionerliga för att få en ”moralbildande effekt” avfärdade han som ovetenskapliga och verklighetsfrämmande. Idén om att domstolar överhuvudtaget skulle ta ställning till frågor om moral och brottens klandervärdhet avfärdade han som ”groteskt”. 

”Praktiska och humanitära hänsyn bör väga tyngre än abstrakta principer”, konstaterade han – allt annat skulle ”inge betänkligheter”. Han tillade, som ett talande exempel:

I den diskussion, som nu föres om straffet för våldtäkt, skulle de som motsätter sig lågt straff alltför lätt få gehör för sin åsikt genom att fråga: Värderas en kvinnas heder så lågt?

***

Strahls exempel var, med facit i hand, kanske inte särskilt väl valt.

Sedan 1950-talet har straffen för våldtäkt och andra sexualbrott skärpts flera gånger om. När den så kallade samtyckeslagen infördes 2018 och straffen för sexualbrott stramades åt väsentligt, var det hänsynen till brottsoffren och den kränkning av deras ”ovillkorliga rätt till personlig och sexuell integritet” som stod i första rummet. ”Hur stor effekten kan bli för brottsligheten”, konstaterade regeringen, ”är svårt att ha någon uppfattning om”. Perspektivet var strikt klassicistiskt. 

De flesta var överens om att rent moraliska överväganden, i det här fallet, skulle vara bestämmande. 

Men i övrigt har den straffrättsideologiska debatten från 1950-talet aldrig riktigt ebbat ut. Ekon från dåtidens målkonflikter går igen än i dag – och de bildar nycklar, utan vilka det är omöjligt att fullt ut förstå den kriminalpolitiska debatt som dominerat det politiska samtalet under de senaste månaderna och åren. 

När tunga remissinstanser i dag dömer ut straffskärpningar som ”ovetenskapliga” eller ”faktaresistenta”, bygger det på en premiss om att straffen finns till för att minska brottsligheten i samhället. Det är en normativ uppfattning om straffets funktion, och resonemanget blir bara relevant i den mån mottagaren håller med om premissen. 

För den som i stället betraktar straffet som en i grunden moralisk reaktion har empirin en begränsad betydelse. Lika lite som Ivar Strahl lät sig övertygas av ”abstrakta principer” om rättvisa och proportionalitet, kommer hans klassicistiska motståndare låta sig övertygas av ”praktiska och humanitära hänsyn” hämtade från den positiva straffrättsskolan. Lika lite som Lagrådet och Advokatsamfundet låter sig övertygas av hänvisningar till ett ”brottsofferperspektiv”, kommer Gunnar Strömmer och Fredrik Kärrholm att låta sig övertygas av kriminologiska forskningsrapporter och varningar om en återgång till ”en rättvisesyn grundad på idéer om ’öga för öga, tand för tand’”. 

De står på varsin sida av en ideologisk avgrund. Problemet är att de inte fullt ut verkar vilja förlika sig med den ideologiska aspekten av konflikten. Och det skapar utmaningar, för båda lägren. 

Positivisternas problem är alltså att de överskattar styrkan i sina egna argument. Det handlar inte bara om att hänvisningar till ”fakta” och ”empiri” är illa ägnade att övertyga den som inte håller med om att straffrättsskipning är en i grunden vetenskaplig och amoralisk verksamhet. Det handlar också om det högdragna men lätt enfaldiga patoset, om antagandet att man skulle företräda en mer progressiv och human syn på straffrätten än nyklassicisterna. Det är knappast givet. Synen på straffrätten som ett sorts verktyg för social ingenjörskonst är inte nödvändigtvis att betrakta som den mest ”humana” ur ett ideologiskt perspektiv – och som både Enrico Ferris och Franz von Liszts ideologiska eftermälen visar, har det inte alltid lett till särskilt humana utfall. 

Nyklassicisterna, å sin sida, har ett annat problem. De är inte helt konsekventa. 

När regeringen i april 2026 lade fram sitt förslag på reformer i det svenska påföljdssystemet – den största reformen av den svenska straffrätten sedan införandet av brottsbalken på 1960-talet – var det nämligen inte bara med hänvisning till klassicistiska resonemang om rättvisa, förtjänst och att straffen skulle ”återspegla brottslighetens allvar”.

I pressmeddelanden, utredningsdirektiv och lagrådsremisser konstateras också att förslagen lämnades mot bakgrund av den skenande gängbrottsligheten. Förslagen, som bland annat innefattade införandet av dubbla straff för brott begångna inom ramen för kriminella nätverk, skulle i vart fall delvis bidra till att minska brottsligheten och öka samhällsskyddet.

Faktum är att lagrådsledamoten Martin Borgeke, ett av de före detta justitieråd som stod bakom lagrådets omdebatterade yttrande över straffskärpningsförslaget, redan tre år tidigare hade varnat för en kollisionsrisk av det här slaget.

”Redan en liten sådan minskning kan ha stor betydelse när det gäller att minska de effekter i form av mänskligt lidande och andra olägenheter som brott leder till”, menade regeringen i sin lagrådsremiss.

Detta är positivistens argument. Och de var strikt sett onödiga. Men de fungerade som ett rött skynke – inte minst för Lagrådet, i vars uppdrag det ligger att granska bland annat om ett givet lagförslag ”är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts”. Plötsligt blev konsekventialistisk kritik legitimerad – och hänvisningar till bristande forskningsstöd befogade. En i grunden rättspolitisk kritik blev juridiskt relevant. 

Faktum är att lagrådsledamoten Martin Borgeke, ett av de före detta justitieråd som stod bakom lagrådets omdebatterade yttrande över straffskärpningsförslaget, redan tre år tidigare hade varnat för en kollisionsrisk av det här slaget, när han i en artikel i Svensk Juristtidning skrev:

Idén i Tidöavtalet att man bör se över påföljdsbestämningssystemet kan man knappast i sig ha någon invändning mot. […] Om inriktningen [däremot] kommer att baseras på tanken att skärpta straff kan leda till att man kommer till rätta med brottsligheten finns det anledning att anmäla avvikande mening. Något sådant har knappast stöd i forskningen.

”Paradigmskiftet” haltar alltså betänkligt – med ena foten stadigt i nyklassicismen, och den andra släpandes efter i 1900-talets positivistiska motiveringar. 

Det riskerar inte bara att vålla opåkallad kritik från remissinstanser och akademiker. Det riskerar också att leda till att den straffrättsliga repressionen i samhället blir högre än vad som hade kunnat motiveras utifrån något av de två ideologiska perspektiven var för sig. Att moralen och proportionaliteten åberopas som grund för högre straff, när forskningen inte räcker till – och att forskning och samhällsskydd åberopas, när moralen inte räcker till. 

Det vore långt värre än vad remissinstanserna förutspådde, när de kritiserade regeringen för en återgång till ”en rättvisesyn grundad på idéer om ’öga för öga, tand för tand’”.

***

Det andra fundamentala missförståndet kring talionsprincipen gäller dess innebörd.

För till skillnad från vad många tycks tro, gav principen aldrig uttryck för en drakonisk syn på straffrättsskipningen. Den förordade aldrig hjärtlösa straff eller gränslös repression. De flesta historiker är i stället överens om att principen tjänade ett helt annat syfte när den först formulerades – långt före biblisk tid, och långt före den religiöst inspirerade straffrättens drakoni.

Talionsprincipen var i själva verket en begränsningsprincip, som syftade till att motverka hänsynslös repression i samhället och säkerställa att straffen inte blev inhumana eller oproportionerliga i förhållande till brotten – såsom straff ofta tenderar att bli, om de syftar till avskräckning, karaktärsdaning, eller stillandet av subjektiva hämndbegär. 

Devisen är tänkt att tolkas motsatsvis:

Inte mer än ett öga för ett öga. Inte mer än en tand för en tand.

Fredrik Bäärnhielm Thorslund

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Tidöregeringen har missförstått sitt eget paradigmskifte dök först upp på Liberal Debatt.

Nyligen möttes Ulf Kristersson och ekonomihistorikern John Lapidus (alltså inte Jens ”Snabba Cash” Lapidus) i ett samtal och diskuterade svensk sjukvårdspolitik. Samtalet blev omdiskuterat eftersom stämningen blev hätsk och Kristersson valde att abrupt avsluta diskussionen.

Det samtal som ändå varade vittnar dock om några intressanta saker. Dels att statsministern själv har en bristfällig förståelse för den svenska hälso- och sjukvårdslagen, men också, misstänker jag, att han delar denna förståelse med många andra, vilket förklarar en del av varför debatten om vården kan framstå som så ihålig.

Lapidus börjar med att hänvisa till två saker: för det första att Kristersson i partiledarintervjun i SVT sagt att ”alla partier är överens om att vård ska ges efter behov”, för det andra sin egen debattartikel i Expressen, där han menar att privata sjukvårdsförsäkringar i Sverige (som i dag tecknas av över 800 000 personer) på sätt och vis är ”motsatsen till vård efter behov”.

Kristersson framstår som positivt inställd till dessa sjukvårdsförsäkringar, och hans regering har visat detta genom att rösta ner försök att reglera dem. Här sitter statsministern i kläm, menar Lapidus. I hälso- och sjukvårdslagen finns nämligen det som brukar kallas den ”etiska plattformen”: tre lexikalt ordnade principer för hur offentligt finansierad vård ska prioriteras och fördelas i Sverige. Dessa togs fram 1995 i utredningen ”Vårdens svåra val” och lyftes därefter in i lagtexten:

”Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.” (3 kap. 1 § HSL)

I dessa två meningar uttrycks människovärdesprincipen och behovs-solidaritetsprincipen. Människovärdesprincipen är en formell likabehandlingsprincip: vid fördelning av vårdresurser ska hänsyn inte tas till vissa diskrimineringsgrunder – som etnisk härkomst, social status, kön, ålder, sexuell läggning med mera. Mer relevant för den här diskussionen är dock behovs-solidaritetsprincipen. Den befäster något som är orubbligt tydligt i samtliga förarbeten till lagen: behovet av vård ska vara avgörande för prioriteringar. Principen innebär att om vi, förenklat, tänker oss att en vårdgivare ska rangordna sina patienter i någon typ av kö, ska de stå i ordning efter behov. Behovet i sin tur utgörs av två faktorer: hur illa ställt personen har det till följd av sin sjukdom och nyttan av en potentiell behandling. Behov är inte samma sak som efterfrågan. Det är en produkt av sjukdomstillståndet och de tillgängliga behandlingarna.

När någon sedan ska nyttja sin privata försäkring kommer de till samma sjukhus som alla andra patienter utan någon privat försäkring. De får bara gå före i kön – den kö som ska vara ordnad efter behov.

Här framkommer problemet med Kristerssons hållning. Det finns privata sjukvårdsförsäkringsföretag i Sverige. De som tecknat en försäkring hos dem, eller, vanligare, som fått den som förmån av sin arbetsgivare och därtill utnyttjat den, kan vittna om att de väldigt snabbt fått träffa läkare, ofta till och med en specialist. Men försäkringsbolagen har inte byggt egna sjukhus och anställt egna specialistläkare. Tvärtom har vårdgivaren tecknat avtal både med regionen och med försäkringsbolagen. När någon sedan ska nyttja sin privata försäkring kommer de till samma sjukhus som alla andra patienter utan någon privat försäkring. De får bara gå före i kön – den kö som ska vara ordnad efter behov.

Avtalet med försäkringsbolaget garanterar kanske besök hos en specialistläkare inom tre eller fem dagar. Samma specialistläkare har ofta en enorm kö av patienter från den offentliga sidan, där väntetiden inte sällan överstiger de 90 dagar som vårdgarantin föreskriver. Det kan mycket väl vara så att personen med försäkring också har ett behov, precis som de utan försäkring, men då bör denne ju sorteras in i kön just efter det behovet. Hade behovet varit störst hade personen fått gå först ändå. Eller, som Lapidus uttrycker det: ”vi ser en […] snabb framväxt av ett parallellt sjukvårdssystem, där vård ges på helt olika villkor”.

Det här är alltså inte i grunden ett problem med försäkringsbaserad sjukvård i sig. USA lyfts ofta fram som skräckexempel på försäkringssystem, men det är värt att komma ihåg att sådana system kan fungera mycket väl – till exempel i Nederländerna, som har ett försäkringsbaserat system, men vars sjukvård ofta räknas till en av världens absolut bästa. Förekomsten av privata försäkringssystem i sig är alltså inte problemet. Problemet är hur det svenska försäkringssystemet misslyckas i praktiken.

Kristerssons försök att kombinera förespråkande av privata sjukförsäkringar med att vård ska fördelas efter behov är därför motsägelsefullt. Ska man få ihop den logiken måste man antingen ha missförstått hur försäkringarna fungerar eller ha en helt annan förståelse av hur vård bör fördelas. Det senare är förstås möjligt, men en sådan uppfattning bör vara grundad i lagstiftning – och inte gå rakt emot den. Det mer konsekventa vore så klart att hävda att lagen bör ändras: antingen genom att radikalt ändra vår definition av ”vård efter behov” eller ändra grunderna för prioritering.

När Lapidus förklarar detta svarar statsministern att han tror att det ”i grunden bottnar i att vi under väldigt lång tid har haft för dålig tillgänglighet”. Jag antar att han menar att den bristande förmågan att uppnå vårdgarantin är orsaken till framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar. Men det håller inte. Först och främst är det inte ett svar på Lapidus fråga om hur det är förenligt med vård efter behov. Dessutom bör man ifrågasätta om påståendet ens är sant. Privata sjukvårdsförsäkringar försämrar tillgängligheten för dem som inte har möjlighet att teckna dem. Som Lapidus påpekar kan tillgänglighetsproblemet i sig inte förklara varför det uppstår nya lagar och regler som möjliggör framväxten av privata försäkringsbolag.

Kristersson gör då något som antingen är en retorisk skenmanöver eller ett vittnesmål om bristande förståelse för frågan: han svarar att med den logiken måste man också förbjuda företagshälsovård i Sverige. Han försöker ta fasta på att företagshälsovård och sjukvårdsförsäkringar båda är en typ av förmån som en arbetsgivare kan välja att betala för och ge sina anställda. Det bör, enligt tankegången, stå varje arbetsgivare fritt att, på sitt eget sätt, konkurrera om arbetskraft. Men Lapidus poäng är inte att försäkringarna är dåliga för att arbetsgivaren betalar för dem, utan att de har en undanträngningseffekt. Företagshälsovård har dock inte denna undanträngningseffekt. Skillnaden ligger i vad förmånen faktiskt köper. Företagshälsovård tillför i regel ny kapacitet – arbetsgivaren anställer egen personal eller köper tjänster (hälsokontroller, ergonomi, vaccinationer, rehabstöd) av en utförare som inte konkurrerar om samma begränsade resurs som den offentligt finansierade specialistvården. Den lägger sig med andra ord vid sidan av kön, inte före den.

Den privata sjukvårdsförsäkringen gör tvärtom: den köper snabbare tillgång till exakt samma ändliga resurs – samma specialistläkare, samma operationssalar – som också ska ta hand om patienterna i den offentliga kön. Förmånen i sig är alltså inte problemet, utan att den ena förmånen skapar mer vård medan den andra omfördelar redan existerande vård till förmån för den som betalar extra.

Vi har ju redan sett att privata sjukvårdsförsäkringar knappast är ett bra sätt att ”komma åt köerna” – snarare tvärtom: de gör köerna längre.

Kristersson hävdar sedan att de privata sjukvårdsförsäkringarna tillför mer resurser till sjukvården. Men vad menar han med det? Att det skapas fler läkartider, fler specialistläkare, fler sjuksköterskor? Så är det knappast. Menar han att kostnaden för försäkringspremien på något sätt ökar hälso- och sjukvårdsbudgeten? Tveksamt. Dels tar försäkringsbolagen ut en marginal – premien ska täcka administration, riskkapital och vinst, så bara en del av varje intjänad krona går vidare till faktisk vårdproduktion. Dessutom är sjukvårdens verkliga flaskhals sällan pengarna i sig, utan utbildad personal och fysisk kapacitet – antalet specialistläkare, operationssalar och vårdplatser. När en försäkrad patient ”köper” en tid hos en redan fullbokad specialist tillförs ingen ny vårdtimme till systemet som helhet – tiden omfördelas bara från en patient (som väntar efter behov) till en annan (som betalat för förtur). Det är därför det är missvisande att tala om att ”resurser tillförs till vården”.

Kristersson säger vidare att om vi lyckas komma åt köerna, ”då tror jag efterfrågan på [privata sjukvårdsförsäkringar] kommer bli mycket mindre”. Hur vet han det? Vi har ju redan sett att privata sjukvårdsförsäkringar knappast är ett bra sätt att ”komma åt köerna” – snarare tvärtom: de gör köerna längre.

I slutet av intervjun faller diskussionen till slut isär. Kristersson slutar successivt att bemöta sakfrågan. När Lapidus pressar honom att välja mellan att erkänna ett parallellt system eller ompröva vad ”vård efter behov” faktiskt innebär, svarar han inte längre i sak – han konstaterar i stället att ”vi ser väldigt olika på det här” och att Lapidus ”lägger ord i [hans] mun”. Men Lapidus hela poäng har varit att citera Kristersson själv: att ställa ”alla partier är överens om vård efter behov” mot den politik som regeringen för.

Plötsligt introducerar statsministern ett helt nytt påstående: ”Jag tycker att vården ska vara tillgänglig för alla människor, och vi har slagit fast tillgänglighet som mål.” Det är dock inte samma sak som vård efter behov – tillgänglighet och behovsprioritering är, som påvisat, i praktiken två motstridiga mål, eftersom en snabbköpt specialisttid för den som har försäkring inte är detsamma som att den som har störst behov får företräde. Att glida från ”behov” till ”tillgänglighet” är, om något, ett svar på Lapidus ursprungliga fråga. Problemet är att Kristersson aldrig säger det rakt ut.

Han säger sig vilja ha tillgänglighet för alla, men den tillgänglighet han försvarar är förbehållen 15–20 procent av den arbetsföra befolkningen. Hälso- och sjukvårdslagen ger heller inget utrymme för att lösa upp spänningen genom att tyst byta ut ”behov” mot ”tillgänglighet” när argumentet blir obekvämt. Kristersson säger sig vilja ha vård efter behov, men försvarar ett system där tillgång avgörs av vem som har råd att betala en premie. Det går inte ihop, oavsett hur mycket han upprepar samma retoriska skenmanöver.

Adam Ehlert

Inlägget Ulf Kristerssons vårdpolitik går inte ihop dök först upp på Liberal Debatt.

I juli höll jag en fest i min lägenhet. Plötsligt sätter LD:s kulturedaktör Henrik Dalgard på ett klipp på mobilen, som han sätter mot sin panna under tiden vi samtalar. På skärmen spelas ett klipp på någon som spelar mobilspelet Subway Surfer, ett färgsprängt mobilspel, riktat till barn i åldrarna fem till tio år. 

Kulturredaktör Dalgard gör så klart detta på skämt. Det är en pastisch av ett fenomen på sociala medier där klipp från mobilspelet spelas upp samtidigt som ett klipp med annat innehåll, sida vid sida på samma skärm, för att håna att  ungdomar inte kan hålla uppmärksamheten uppe mer än tre sekunder om inte händer på skärmen.

Jag kom att tänka på detta fenomen när statsminister Ulf Kristersson nyligen var med i TV4 satsningen ”Vem kan styra Mauri”, ett program där partiledare sätter sig i en bil tillsammans med den rödhårige chipsmogulen Mauri Hermundsson för att lära honom övningsköra. Tanken är att vi vi som tittare får lära känna partiledarna. Det är underhållande, och troligtvis uppskattat av många, när politiker får skratta tillsammans med den glade Mauri samtidigt som de gör upptåg.

Tills det är Kristerssons tur. När de kliver ut ur bilen möter statsministern ett uppdukat bord med leksaker, kungakronor och tiaror, tillsammans med statister uppklädd som läkare, kung och cowboys. Han vill att statsministern ska leka teater.

”Jag gör inte pajiga saker”, säger statsministern, och vägrar delta i segmentet. Det blir märkbart stel stämning, något som Mauri själv förbryllas av ”Jag blev förvånad av att nästan alla partiledare verkade tycka det var genuint roligt att göra något annorlunda, men Ulf Kristersson var inte en av dem” 

För vissa uppfattas Kristersson som en tråkig, till och med snusförnäm, person för att han inte vill spela teater. Det gör inte jag. Sådant gjorde han i 20-årsåldern när han var aktiv i Södermanland-Nerike studentnation. Nu är han statsminister och partiledare. Därför hedrar det statsminister Kristersson att inte ställa upp på pajaskoncept. Det är uppfriskande att se en politiker försöka tala allvar om hur han vill lösa landets problem utan att känna behovet av att bjuda på underhållning för att nå ut. Eller som han själv uttrycker det i inslaget: ”för mig är politik i grund och botten någonting rätt viktigt och allvarligt, det är inte så mycket ett allmänt spexande.” Vilket Mauri sen håller med om: ”Han är ju trots allt statsminister. Tvärtom kanske det hedrar honom att en gång för alla täppa till käften på den tv-pajas som är jag. Till och med jag själv kan tycka det är lite skönt.”

Att Kristersson agerande var unikt bland de som deltog i programmet visar på hur svältfödda vi är på politiker som kan engagera väljare medelst riktig retorisk förmåga. De tycks inte lita på sin egen förmåga, utan ger sig hän åt subway-surfer-liknande underhållning. Ett måste tror de säkert. Väljarn kan väl knappast klara av budskap som är längre än fem sekunder och innehåller ord med fler än fem bokstäver? 

Sociala medier-forskarna Kajsa Falasca och Richard Flygt Branje skriver: ”Om partiledarna börjar välja inte bara hur de kommunicerar, utan också vad de kommunicerar utifrån vad som belönas med synlighet och engagemang, uppstår en större demokratisk fråga. Då blir plattformarnas logiker en del av villkoren för hur den politiska dagordningen formas.” 

Även om forskarna, i samma artikel, menar att valet inte avgörs på Tiktok visar det onekligen att våra politiker följer de sociala mediernas flöde snarare än att styra dem själva. Det märks i den pågående valrörelsen, där partierna har engagerat sig på sociala medier på sätt de inte gjort förut . Det är personligt, (försök till) roligt och brainrot-vänligt. Underhållning, blandat med politiskt budskap, används som en retorisk trojansk häst.

Denna underhållningsdrivna politikfick dock för några veckor sedan ett bakslag. I en TikTok-video från Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar löd budskapet ”I love abortion and trans people and migrants and birth control and immigrants and gay people and having fun and just being a nice person” och, mest anmärkningsvärt ”abortions”. Inläggets format och innehåll är saxat från sångaren Zara Larsson, som gjorde ett liknande inlägg på sociala medier för några månader sedan, vilket väckte vrede i Vita huset. 

Att Nooshi älskar aborter kan förstås vara sant. Men ingen seriös partiledare skulle uttrycka sig så  om abort i, säg, riksdagens kammare – där hon faktiskt jobbar.  Är det då rimligt att säga så på sociala medier, bara för att det är content? 

Så klart är det inte det. Politik är seriöst, livsavgörande för vissa. Det verkade partiet själva insett efter att tidningen Dagen skrev om inlägget, varpå det sedan togs bort. 

Kalla mig pryd och konservativ, men jag vill inte veta hur partiledares sexliv ser ut.

Man kan förstås tycka om när politiker ”är som mig”. Igenkänningen, att politikerna är roliga och hänger med i nättrenderna, gör politiker mänskliga. Även om det troligtvis har laborerats fram av några unga sociala medier-ansvariga på partikansliet efter noga (nåväl) överväganden, inte av Dadgostar själv. Igenkänning, roliga klipp och memes tar plats. I skymundan finns politiska förslag om vilket samhälle partiet vill bygga. 

Problemet: partierna avgör inte när väljare ska glömma bort spexiga övningskörningar medan man pratar om skattereformer eller migration i en partiledardebatt. Det lärde sig Göran Persson i valförlusten 2002, där en valanalys påpekade att hans dans med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra, gjorde det svårt att sedan köpa hans, i övrigt, barska och allvarsamma retorik.. På samma sätt är det svårt för mig att glömma bort när Thand Ringqvist valde att svara ärligt på frågan ”Du blir irriterad när din man väcker dig med sitt morgonstånd”. I stället för att säga ”vad har detta med valet att göra?” svarade hon att hon faktiskt tycker om det, i den ovärdiga satsningen Fördomsshowen.

Kalla mig pryd och konservativ, men jag vill inte veta hur partiledares sexliv ser ut – jag vill veta hur de vill ändra landets riktning. Inte minst med tanke på att hon samma vecka som avsnittet publicerades stod och skällde ut regeringen för tonårsutvisningarna. 

Politiker skapar intresse genom att förklara visioner om hur orättvisa ska utrotas, en konst som har utövats sedan de gamla grekernas tid. Vi behöver så klart inte ha snustorra politiker som bara rabblartalepunkter. Då försvinner mänsklighetsfaktorn. Men man behöver inte skratta med chipsmakaren Mauri på bästa sändningstid för att vara intressant som politiker. Retorikens historia lär oss annorlunda. I Sverige är det inte heller befängt att föreställa sig att politiker kan klara av att väcka detta intresse, som när partiledaren Göran Persson (S) skällt ut Carl Bildt (M) med de bevingade orden ”berätta inte för mig om det svenska klassamhället”, eller Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”.

Det tar så klart mer tid att öva upp och utföra denna form av retorik. Det är mer krävande att skriva ihop politiska tal än att pumpa ut klipp där man beskriver statsministerkandidaten Magdalena Andersson som ”mamma”. Men det är värdigare. För partierna, och för oss väljare.

Jakob Norrhall

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Helt rätt att Kristersson tackat nej till att leka pajas. dök först upp på Liberal Debatt.

Varje år gör tusentals ungdomar praktik i EU:s institutioner och alla de kommittéer, civilsamhällesorganisationer, tankesmedjor och konsultfirmor som rör sig i EU-bubblan. Jag själv flyttade till Bryssel för ett år sedan, som övertygat EU-fan, svensk och liberal. Sedan dess har jag gjort praktik både i Europaparlamentet och på en tankesmedja. Jag har mött en enorm mängd kompetenta, engagerade och hårt arbetande människor som varje dag försöker få Europas mest komplicerade politiska projekt att fungera. 

Men jag har också sett sådant som skaver. 

Europeiska unionen är vår tids mest framgångsrika liberala fredsprojekt. Trots det tas många av möjligheterna och bekvämligheterna som samarbetet har gett upphov till för givet, speciellt av den unga generation som jag själv tillhör. När vi dessutom får möjlighet att uppleva EU:s institutioner från insidan kan vår bild av unionen försämras, inte minst om vi upptäcker att EU inte lever upp till de ideal och värderingar som unionen själv säger sig försvara. 

Från min första dag som praktikant i Europaparlamentet har hierarkierna varit svåra att missa. En kollega beskrev det för mig så här: ”Europaparlamentet består av 720 parlamentariker, och vi resterande 8 000 arbetar åt dem.” 

Det är naturligt att det finns en hierarki mellan folkvalda och anställda, men hierarkin märks långt utanför de formella rollerna. Man förväntas lämna företräde i hissar till politikerna, det finns särskilda köer i matsalen åt dem och när man reser i jobbet ska det finnas en separat kö där politikerna kan gå före och checka in, både på flygplatsen och vid hotellet. 

En annan skillnad är praktikanternas betydelse. I Sverige är min upplevelse att praktikanter ofta ses som en tillgång på arbetsplatsen och där kan praktiken vara en väg in till en anställning. I EU-institutionerna är praktiken mer institutionaliserad: nya praktikanter kommer in var sjätte månad, vilket skapar en känsla av att det inte spelar någon roll vem den nuvarande praktikanten är och vad hens expertis eller intressen är. Många praktikanter känner sig inte utmanade under sin EU-praktik utan får främst skriva mötesanteckningar – ett upplägg som varken bidrar värdefullt till arbetsplatsen eller stärker praktikantens kunskaper om EU på ett meningsfullt sätt.

Jag har också slagits av hur svårt det är att förändra arbetssätt. Föreslår man idéer som skulle kunna effektivisera arbetet på olika sätt möts man ofta av en ovilja att förändras. En av mina vänner yttrade under sin EU-praktik en idé på ett möte och fick efteråt höra av sin handledare: ”You don’t have speaking rights at meetings”. 

Innan man blir tagen på allvar för en jobbansökan i Bryssel förväntas man i regel ha gjort två till tre praktiker. Den som inte har ekonomiska möjligheter att leva på praktikantlön under lång tid riskerar helt enkelt att sållas bort. På så sätt går EU miste om kompetens – inte minst från de nordiska länderna där unga nyutexaminerade personer förväntar sig att få en riktig anställning med rimlig lön direkt efter universitetet och därför kanske väljer att stanna i sina hemländer istället för att söka sig till Bryssel.

Trots detta har jag inte blivit EU-skeptiker av mitt år i Bryssel.

Ett av proven man kan skriva för att landa ett jobb i EU:s institutioner är Contract Agent Selection Tool, eller ”CAST:en”. Problemet med det här systemet är att du själv inte kan anmäla dig till provet, utan behöver bli inbjuden av någon på en EU-institution. Det innebär att du behöver ha tillräckligt goda kontakter i Bryssel för att någon med rätt befogenheter ska bjuda in dig. Kontakter och nätverk blir alltså lika viktigt som kompetens för att få ett EU-jobb.

Och även om man lyckas få ett jobb i institutionerna återstår en del problem. En vanlig anställningsform är ”intérimaire”, där kontraktet förnyas på veckobasis: i praktiken kan du alltså på fredagen få veta att du inte får komma tillbaka på måndagen. Maktförhållandena gör det tyvärr också svårt för kvinnliga medarbetare som upplever olämpliga beteenden från manliga chefer att säga ifrån. Som resultat är det en bra bit kvar till jämställda arbetsplatser. 

Efter att halvt motvilligt ha fått syn på hur EU-korven blir till, för att använda Otto von Bismarcks liknelse, har det varit viktigt för mig att komma ihåg att EU består av 27 medlemsstater, och därav är formen och kvaliteten på den interna byråkratin ett medelvärde av hur det fungerar i de respektive medlemsstaterna. Det är också särskilt viktigt att förstå vilken särställning Sverige och de andra nordiska länderna har när det gäller transparens, jämställdhet, tillit och platta hierarkier. 

Men jag menar att värden såsom meritokrati, jämställdhet och transparens inte borde betraktas som nordiska särintressen. Det är i grunden liberala värderingar och borde färga den kultur som råder i EU:s kärna.

Vi behöver fler svenskar i EU-institutionerna. Därav riskerar man att stöta bort just de människor man behöver, om de ambitiösa och engagerade ungdomarna som flyttar ner till Bryssel för att göra praktik möter ett system som inte lever upp till deras förväntningar på en modern arbetsplats.

Trots detta har jag inte blivit EU-skeptiker av mitt år i Bryssel. För om man verkligen tror på EU som idé måste man våga vara kritisk mot hur unionen fungerar. EU skapades för att bryta ner murar mellan länder och ge människor större frihet. Därför måste EU bli mer meritokratiskt. Rekrytering och karriärvägar måste vara transparenta. Kompetens måste väga tyngre än kontakter. Ledarskapet måste moderniseras. Och de europeiska institutionerna måste bli bättre arbetsplatser för den unga generationen. 

EU måste helt enkelt bli mer liberalt. Varje generation måste själv förstå varför det europeiska projektet är värt att försvara, och få anledning att fortsätta göra det. Min generation behöver förstå att den frihet och de möjligheter vi tar för givna inte har uppstått av sig själva, utan är resultatet av ett unikt politiskt projekt. Och unionen måste fortsätta utvecklas i linje med de liberala värderingar som gjorde projektet värt att skapa från början.

Lisa Lundgren

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Jag älskar EU – därför är jag besviken på Bryssel dök först upp på Liberal Debatt.