En gång i tiden debatterade liberaler om det ska råda helt fri invandring. För många är det en central frihetsfråga. Vi ska kunna göra allt det som gör oss till människor – bygga relationer och politiska rörelser, bli kära och skaffa familj, göra karriär och affärer, forska och uppfinna saker – utan att stater lägger krokben genom att begränsa oss till en godtyckligt avgränsad jordplätt. Gränskontroller inskränker därmed orimligt mycket på individers frihet, anser dessa liberaler.

Liberaler som är emot fri invandring framför dock också frihetsargument. Ett framträdande sådant argument bygger på att individens frihet måste vägas mot kollektivets handlingsutrymme. Nationellt självbestämmande, enligt detta synsätt, kräver att staten kan kontrollera sina gränser. Nationens frihet att kontrollera invandring hänger också ihop med individuell frihet i den mån nationellt självbestämmande ses som en slags föreningsfrihet. 

Kort sagt har debatten om fri invandring bland liberaler handlat om en avvägning av individens kontra kollektivets frihet. Individer ska kunna röra sig fritt, men nationer måste också kunna bestämma vem som får resa in och bosätta sig i landet. 

Denna debatt känns vid det här laget något obsolet. Vi lever i en värld med brutalt kontrollerade statsgränser. Men om frågan om fri rörlighet känns verklighetsfrånvänd så har den egentligen alltid varit det. Den har fokuserat alltför mycket på hur mycket kontroll av invandring som är dåligt för individen kontra bra för nationen, utan att fundera så mycket på hur utformningen av dessa kontroller påverkar både individers och nationers möjlighet att leva i frihet. Debatten har därmed plågats av en idealiserad förståelse av gränspolitik som ett neutralt verktyg för att kontrollera hur människor rör sig mellan gränser, som om det vore en kran man kan vrida på eller av enligt önskad nivå av invandring. 

Hårt kontrollerade nationsgränser gör människor mindre fria, men relationen mellan gränskontroller och frihet är samtidigt mer komplicerad. Det handlar om vilken slags värld gränspolitiken skapar och vilka förutsättningar för ett fritt samhälle som gränspolitiken innebär. 

Ta frågan om nationellt självbestämmande först. Så som invandring diskuteras framställs det som att nationens kollektiva frihet avgörs av hur mycket den är förmögen att kontrollera sina gränser. Kontroll av invandring till landet är vad som står på spel. I verkligheten är dock länders gränspolitik så mycket mer komplex än ”in och ut”-politik. Den består av en uppsjö bilaterala, multilaterala och internationella uppgörelser samt avtal med privata aktörer. Den är dessutom sammanflätad med sådant som handelspolitik. Vi måste därför beakta hur ett lands gränspolitik påverkar andra länders och människors förmåga att vara nationellt självbestämmande och leva i frihet. 

Flera nutida politiska tänkare har utvecklat teorier om hur världsordningen påverkar de externa förutsättningarna för nationellt självbestämmande. Exempelvis gav Adom Getachew, professor vid universitetet i Chicago, år 2019 ut boken Worldmaking after Empire där hon beskriver hur postkoloniala ledare beskrev de internationella ekonomiska beroendeförhållandena efter den formella frigörelsen som neokolonialism. Tanken är att en fri stat bara är möjlig i en relativt jämlik världsordning, så att människor inom ett land faktiskt kan bestämma över sina inre angelägenheter utan att vara djupt beroende av externa stater eller privata aktörer. Om de flesta viktiga besluten dikteras utifrån, eller av en kombination av utomstående aktörer och korrupta regeringar, då blir kollektivt självbestämmande mest en chimär. Internationella relationer är i sig självklart inget frihetsproblem, men ensidighet och exploatering är.  

En väldigt hierarkisk världsordning där vissa stater är extremt politiskt, ekonomiskt och militärt dominanta är en dålig förutsättning för kollektiv frihet.

Tanken är alltså att när vi tänker på nationellt självbestämmande måste vi förstå vilken världsordning vi lever i. En väldigt hierarkisk världsordning där vissa stater är extremt politiskt, ekonomiskt och militärt dominanta är en dålig förutsättning för kollektiv frihet. Inte speciellt kontroversiellt om vi ser på hur världen ser ut just nu, då vi alla är beroende av att ett fåtal länder klarar av att komma överens om att hålla ett sund öppet.    

Vad har då detta med gränspolitik att göra? Jo, den gränspolitik som förs av stater relativt mer makt tenderar att bidra till den ojämlika världsordning som försätter vissa relativt svagare länder, och framför allt deras invånare, i en stark beroendeställning. Gränspolitiken bidrar till att skapa en värld som begränsar vissa länders och människors handlingsutrymme. Denna världsordning gör dessutom att vissa människor har en betydligt högre risk för att tvingas fly sina hem. Mer gränskontroll är alltså inte lika med mer nationellt självbestämmande, givet att vi betraktar hur gränspolitiken påverkar andra länder. 

Ett tydligt exempel på detta är EU:s externalisering av migrationspolitiken, så som den nya ”avvisningslagen”, vilken M, KD och SD röstade för. Den innebär att EU ska förhandla fram deportationsläger i tredje länder dit personer som fått avslag på sin asylansökan ska skickas. EU använder ofta sin ekonomiska makt för att förlägga gränspolitiken i tredje länder. Detta leder inte bara till rättighetskränkningar av människor på flykt, utan bidrar även indirekt till mer instabilitet i länder människor flyr ifrån och direkt till mer ofrihet för människor som behöver fly. 

Ta till exempel EU:s handelssamverkan med Förenade Arabemiraten (UAE), vilken ger medborgare i EU och UAE möjlighet att resa i respektive länder i tre månader utan visum. Denna samverkan har med rätta kritiserats då UAE anses finansiera the Rapid Support Forces (RSF) i Sudan, bland annat genom handel och smuggling av guld. RSF anklagas för att begå folkmord och ligger genom sin roll i inbördeskriget bakom världens för närvarande största humanitära katastrof, som hittills lett till att över 14 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utanför landet. Samtidigt ingår EU en pakt med Egypten som bland annat innebär att Egypten åtar sig att stärka sina gränskontroller för att minska irreguljär invandring till EU. Runt 1,5 miljoner sudanesiska flyktingar befinner sig i Egypten. Redan 2024 och 2025 kom rapporter om att Egypten deporterar flyktingar från Sudan tillbaka till Sudan, och senast i mars 2026 menade FN att flyktingar i Egypten utsätts för godtyckliga arresteringar och deporteringar. Sudaneser behöver visum för att resa in i EU, Egypten och UAE. 

Situationen är uppenbarligen komplicerad, men poängen är att EU:s handels- och gränspolitik används på ett sätt som gör världen mindre säker för, i detta fall, sudaneser. Sudans medborgare är i händerna på en uppsjö illvilliga och egenintresserade aktörer, vilka EU:s politik delvis finansierar. På så sätt kan vi se att gränspolitiken bidrar till en världsordning som undergräver förutsättningarna för vissa människor att leva i frihet. 

Ett annat exempel är den svenska regeringens överenskommelse med Somalia för att möjliggöra tvångsutvisningar. Enligt Ekots källor har 100 miljoner kronor betalats ut till Somalia på ett sätt som medför en hög korruptionsrisk. Detta måste ses som ett ingrepp i en annan stats inre angelägenheter – alltså försvagar Sveriges gränspolitik somaliers rätt till nationellt självbestämmande. 

Gränspolitiken påverkar inte bara förutsättningarna för människor och länder utanför Sverige att leva i frihet. Den har också stor inverkan på Sverige som ett fritt samhälle. Det är förvisso viktigt för människor att kunna röra sig relativt fritt mellan länder. Men gränspolitikens påverkan på individens frihet är kanske än mer påtaglig när en person har rotat sig och inte vill röra sig över någon landsgräns. 

En av de största förändringarna i svensk migrationspolitik är skiftet från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd samt att det tar längre tid och är svårare att bli svensk medborgare – en lag som SD kuppade igenom utan övergångsregler. Dessa förändringar, i kombination med att man i Sverige inte förvärvar medborgarskap genom att födas i landet, innebär att Sverige har fått ett stort antal människor som lever i utdragen ovisshet och utan rösträtt. Detta är ett enormt frihetsproblem. 

Det är extremt svårt under dessa förutsättningar att planera för framtiden och bygga stabila relationer, vilket är själva essensen av vad det innebär att vara en självbestämmande människa. I stället skapar migrationspolitiken en stor konstant oro för individen och medföljande psykisk ohälsa. Dessutom skickar staten tydliga signaler om att personer som invandrat eller har invandringsbakgrund inte hör hemma i Sverige. Detta är oförenligt med ett fritt liv som förutsätter att individen har den grundtrygghet som krävs för att kunna forma sin framtid. 

De fullkomligt vansinniga fallen av tonårsutvisningar som fortfarande pågår är tydliga exempel på detta frihetsproblem. Här rör det sig om personer som vuxit upp eller tillbringat sina formativa år i Sverige. De har därför vad filosofen Joseph Carens kallar ”socialt medlemskap”. Socialt medlemskap innebär att du är djupt rotad i ett samhälle och har starka band till de människor som bor där. De flesta, om inte alla, av dina beslut och livschanser är beroende av landets institutioner, lagar och regler. Det sociala medlemskapet är extra starkt för personer som tillbringat sin barndom eller formativa år i ett land. Vi har alla ett extremt starkt intresse av att kunna leva i trygghet i det land vi har socialt medlemskap i eftersom våra liv är så sammanflätade med landet. Det är till stor del därför flykt och fördrivning är sådana grymheter – man rivs upp från sitt sociala medlemskap och måste skapa sitt liv på nytt. 

Socialt medlemskap bör därför leda till permanent uppehållstillstånd och medborgarskap för att skydda individens grundläggande frihet. För att vara fri krävs det att man inte är beroende av någon annans godtyckliga vilja. Man måste ha möjlighet att säga ifrån när någon försöker utöva makt över en. När det kommer till tonårsutvisningar och de många andra fallen av människor som formats av och levt länge i Sverige saknas motvikt till det starka beroendet av staten. Detta är själva definitionen av statligt förtryck – godtyckligt tvång som påverkar en persons hela existens. Syftet med medborgarskapet är till stor del att verka som en motvikt till vår extrema beroendeställning gentemot staten. Medborgare som kan rösta och utkräva ansvar. Permanent uppehållstillstånd lättar beroendeställningen något eftersom man åtminstone inte kan utvisas mot sin vilja. Socialt medlemskap utan något av detta är ett stort övergrepp på individens frihet. 

Den liberala grundidén att statens tvingande makt måste legitimeras för dem som är starkt beroende av staten verkar helt ha försvunnit från migrationspolitiken.

Den liberala grundidén att statens tvingande makt måste legitimeras för dem som är starkt beroende av staten verkar helt ha försvunnit från migrationspolitiken. Nu har vi i stället ett läge där invånare måste bevisa för staten att de förtjänar rätten att delta i demokratin på lika villkor. Allt statligt tvång behöver såklart inte legitimeras genom att alla kan påverka besluten eller har rätt till permanent uppehållstillstånd. Det är helt okej att utesluta turister och andra korttidsbesökare. Dessa personer har inte socialt medlemskap i Sverige och befinner sig heller inte i en stark beroendeställning till den svenska staten. Problemet med den förda migrationspolitiken är snarare att personer som har socialt medlemskap i Sverige inte har de motsvarande rättigheter som gör statens tvingande makt legitim snarare än förtryckande. 

Jomana Gad som bott i Sverige sedan hon var fyra år och som är en pådrivande röst emot tonårsutvisningarna skriver: ”Efter 15 år i mitt hemland Sverige får jag ett tillfälligt uppehållstillstånd. Som gäller i 13 månader! Vad händer sen? Ny utvisning igen eller en ny kamp? Vad gjorde jag för fel? Vad gjorde mina vänner för fel? Vi blev 18 år.” Det Jomana och andra utsätts för är fördrivning och förtryck. Så länge detta fortgår kan inte Sverige anses vara ett fritt samhälle. 

Lägg till detta: Utvidgning av statens möjlighet att frihetsberöva människor, inklusive barn uppvuxna i Sverige, genom förvar. Elektronisk fotboja för personer med utvisningsbeslut som inte får lämna sin kommun. Fler inre utlänningskontroller. Angiverilag, genom vilken allt fler människor i Sverige kommer att behöva agera gränsvakt. Allt fler kommer att bevittna när deras familjemedlemmar, vänner, arbets- eller skolkamrater hämtas av polisen för att låsas in i förvar. Det är inte tecken på ett fritt samhälle. 

Debatten om fri invandring och öppna gränser kan kanske med rätta beskrivas som förlegad. Men frågan om hur gränspolitiken möjliggör eller förhindrar frihet är mer aktuell än någonsin. Det är alldeles för förenklat att se på gränskontroller som en fråga om ”mer eller mindre” eller som en balansgång mellan nationens rätt att kontrollera sina gränser och individens rätt att röra sig fritt i världen. I verkligheten har ett lands gränspolitik konsekvenser för vilken världsordning vi har och därmed både för människor i andra länders möjlighet att leva i frihet, samt för karaktären på vårt samhälle. Den riktning som Sveriges migrationspolitik har tagit bidrar till en mindre fri värld och ett mindre fritt samhälle.

Clara Sandelind

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Sveriges migrationspolitik är oförenlig med frihet dök först upp på Liberal Debatt.

En av den moderna litteraturvetenskapens stora klassiker är essän ”Odysseus ärr” (1946) av Erich Auerbach. 

Idén i essän är enkel. Auerbach jämför två av litteraturhistoriens största verk – Odysséen och Bibeln – och i synnerhet hur verkligheten framställs i dem. Hans tes är att de två texterna utgör varsin grundtyp: mellan dessa två extremer rör sig hädanefter den europeiska litteraturhistorien (liksom resten av Auerbachs Mimesis, där essän ingår).

Det förstnämnda verket är utförligt beskrivet, saknar luckor i berättelsen och låter allt röra sig i förgrunden; det sistnämnda mörklägger, låter saker vara outsagt, är mångtydigt, kräver tolkning, låter mycket röra sig i bakgrunden.

För att exemplifiera använder Auerbach två kända berättelser ur respektive verk. I passagen där Abraham ska offra sin son Isak, menar Auerbach, är Bibeln oerhört bakgrundsdiger. Början lyder: ”En tid härefter hände det sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: ’Abraham!’ Han svarade: ’Här är jag.'” 

Gud hörs någonstans ifrån och världen framstår som så mycket större än bara Abraham och Isak på sitt berg. 

Men var befinner sig egentligen de två som samtalar? Varifrån kommer Gud? Vad förmår honom att sätta Abraham på prov? Guds enda tilltal är ”Abraham”. Vad som föranleder tilltalet är höljt i dunkel. Det är också höljt i dunkel var Abraham befinner sig. ”Här är jag” syftar förmodligen snarare på ett moraliskt än ett rumsligt förhållande. Det finns inga beskrivningar av vilka landskap som korsas, vilka tjänare som följer med. Gud hörs någonstans ifrån och världen framstår som så mycket större än bara Abraham och Isak på sitt berg. 

Detta kan jämföras med den nittonde sången i Odysséen, där Eurykleia tvättar den hemkomne Odysseys fötter och känner igen den mångårige resenären på dennes ärr. Hur har han fått ärret? Det återges utförligt i en passus som inte bara berättar att det var under ett besök hos Odysseus morfar och att det var under en vildsvinsjakt, utan också skildrar Odysseus släktband, morfaderns karaktärsdrag, hans roll när hans dotter föddes, och så vidare. Varje moment, varje här och nu är det enda som intar scenen. Allt berättas, inget förblir dunkelt eller oartikulerat. De homeriska gestalternas öde är entydigt bestämt, ”de vaknar varje dag som om det vore deras första.” Bilden av människan är enkel. Det finns inget att tolka. Det är den homeriska stilen. Sång 19 är, med Auerbachs ord, extremt förgrundsdiger.

Jag kommer att tänka på (essän) Odysseus ärr när jag ser Christopher Nolans senaste blockbuster, The Odyssey. Framför allt på hur lite fokus Odysseus ärr får. Man får veta att han har angripits av ett vildsvin och i förbifarten framgår det att Eurykleia känner igen Odysseus på detta ärr. Handlingen hastar vidare och Nolans stora film förbigår ett av verkets stora scener. 

Samtidigt finns det något i Nolans verklighetsframställming som är väldigt troget Homeros, åtminstone som den beskrivs i Auerbach essä. I Nolans film lämnar vi aldrig Odysseus. Det finns ingen Gud i ovan eller röst i något bortom. Under åren hos Kalypso finns inte något annat än Odysseus, Kalypso och sand. Under irrfärderna mellan cykloper och häxor försvinner allt bortom det som Odysseus (och ett tag, medan de ännu lever, hans mannar) har för handen. Visst har material rensats bort, det är ofrånkomligt. Nolan kunde gott rensat mer, filmen är redan för lång. Men det som är kvar är en jämnt belyst helhet där inget lämnas i dunkelt, inget förblir oförklarat. Det är nästan lika förgrundsdigert som förlagan. 

Kanske den största förtjänsten med filmen, som gör att den majoritet som aldrig lär orka läsa förlagan ändå får smaka på hur verket är i original.

Det blir storslaget. Man kan kritisera aspekter av Nolans odyssé. Som att fajakernas ö förbigås eller att mötet med cyklopen skildras lättvindigt och kapar viktiga repliker. Men kanske den största förtjänsten med filmen, som gör att den majoritet som aldrig lär orka läsa förlagan ändå får smaka på hur verket är i original, är just att den är Homeros verklighetsframställning trogen. Filmen adapterar inte bara handlingen utan också berättartekniken. 

Homeros verklighetsframställning präglar nästan hela filmen. Undantaget är den tarvliga färden förbi sirenerna. Det hade så klart varit omöjligt att framställa sirenernas sång. Men Nolans försök är deprimerande. Odysseus surras fast runt en påle och våndas medan någon högstämd och mycket högljudd musik fyller biosalongen, varvat med aforismer som far genom Odysseus huvud. Inte ens ett försök att framställa sången, man måste tolka och tänka själv i biosalongen. Det är slappt. Ska man göra ett av världens mest kända litterära verk till film måste man ha högre ambitioner än så. Visst hade det väl blivit ramaskri om Nolan sket i sirenerna. Men här är det så flyhänt passerat att det hade kanske varit lika bra att stryka scenen. 

Filmen hade blivit kortare (bra!) och kanske hade det till och med funnits mer tid kvar för Eurykleia och Odysseus ärr.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Det finns inga likheter mellan Nolan och Bibeln dök först upp på Liberal Debatt.

Omslaget till Charli XCX:s nya album pryds av the Velvet Undergrounds John Cale, modedesignern Marc Jacobs och filmregissören Martin Scorsese. Tre konstformer som tillsammans skapar Charli XCX:s sjunde studioalbum: Music, Fashion, Film. 

Albumet inleds med den småironiska låten ”Rock Music”, där Charli sjunger om att dansgolvet är dött till förvrängda gitarrackord. Med det bryter hon upp med hyperpopen, den genre som präglat hennes musikproduktion de senaste tio åren. Inte för att hon nu gör klassisk rock, utan för att markera sin musikaliska pånyttfödelse. Om än på ett ganska oseriöst men roligt sätt. I stället kombineras den elektroniska hyperpopen med ett rockigt grungeaktigt sound genom albumet. Det passar väl med det dystopiska och frustrerade täcket som ligger över låtarna. Och trots catchiga och lättsamma refränger är textraderna framförallt råa och ärliga. 

I låten ”I’m Afraid” blottar Charli sin rädsla för att hon skulle förstöra sitt äktenskap och att hon inte skulle vara tillräcklig för sin partner. I ”Camera” sjunger hon om viljan att synas på filmduken, även om hon skulle vara sämst på det. Och i den avslutande låten ”No One Lasts Forever” läser David Cronenberg upp ett mellanspel om livets ändlighet. 

Kanske är det också därför albumet känns lite förhastat och halvfärdigt.

De depressiva dragen syns även i låtar som ”Card Declined” där Charli i monoton ton rabblar upp olika saker hon har betalförmåga att köpa. Smycken, väskor och en ny personlighet är inom räckhåll med bankkortet, men ett nytt liv medges ej. Och i ”SS26” lyder refrängen ”Nothing’s gonna save us, not music, fashion or film”. Konst kan varken rädda Charli eller resten av mänskligheten från den obekvämhet och smärta som förändring ger upphov till. 

Kontrasten till brat är tydlig. Att släppa ny musik efter att ha gjort 2020-talets största populärkulturella avtryck är inte heller en lätt uppgift. 

För att parera den press som följer av strålkastarens bländande ljus väljer Charli XCX att göra en punkig vändning. Dessutom använder hon sig av konceptet anti-marketing, som hon själv beskrivit som en trend. I stället för att bygga ett noga uttänkt kommersiellt varumärke (brat var ändå en PR-dröm), är det här ett försök att göra motsatsen. Även om anti-marketing självklart också är marknadsföring. 

I stället för att försöka paketera till perfektion är Music, Fashion, Film en sårbar kanalisering av alla de känslor och tankar som följer av att alla helt plötsligt vet vem man är. Kanske är det också därför albumet känns lite förhastat och halvfärdigt. Det senare förstärks också av att Charli motvilligt väljer att släppa sina så kallade ”b-sides” på iTunes, precis när den här texten ska ut. 

Det handlar om tre låtar som ligger nära albumet men som ändå inte riktigt är en del av det, enligt Charli. Bland annat låten ”I Keep on Thinking Bout You Every Single Day and Night”, som redan smugit sig in i slutet av ”Card Declined”, men som enligt många fans antagligen hade platsat på albumet från början. 

Charlis nya stil kanske passar många, men inte alla. Och det är nog hela grejen. Med Music, Fashion, Film är brat-eran officiellt över. Now we’re making rock music. 

Thea Erlandsson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Charli XCX har blivit emo dök först upp på Liberal Debatt.

Ibland känner jag det också. Längtan efter en bättre och enklare tid. Och jag inser att jag inte är immun mot vår tids kanske starkaste politiska kraft: nostalgin. En kraft som dock blir farlig först när den egna känslan av det förflutna görs till norm för ett helt samhälle. För frågan är, vad – och när – är det egentligen vi längtar tillbaka till?

Sverigedemokraternas valaffischer i retrostil är ett tydligt exempel. De lovar att göra ”Sverige till Sverige igen”. Kommunikationschefen Joakim Wallerstein har förklarat att syftet är att väcka trygga nostalgiska känslor, att Sverige åter ska ”kännas som Sverige en gång kändes”. Men när var det?

Svaret beror, enligt Wallerstein själv, på när man själv är född.

Politisk nostalgi handlar inte om ett objektivt bättre samhälle. Den handlar om längtan till en tid då framtiden fortfarande låg framför en. Kanske rentav en ansvarsfri barndom, när det var vuxnas uppgift att lösa problemen. Eller en oskyldigare, eller okunnigare, tid, när världen ännu inte visat alla sina komplikationer och när möjligheterna verkade fler än begränsningarna.

Men ingen kan enas om vilken tid det är vi vill återvända till.

Sådan nostalgi är långt ifrån ett högerpopulistiskt monopol. Den finns i socialdemokratiska drömmar om folkhemsbygget och hela den socialistiska vänsterns längtan till en tänkt svunnen storhetstid för solidaritet och offentlig sektor. Och även liberaler kan känna en längtan tillbaka till ett mer optimistiskt samhällsklimat, när öppenheten och demokratin var på frammarsch.

Men ingen kan enas om vilken tid det är vi vill återvända till.

Varje epok rymmer sådant vi gärna minns – och sådant vi helst glömmer. 1950-talets trygghet var också hemmafruideal, barnaga och begränsade rättigheter. 1960-talets tillväxt och 70-talets solidaritet gick hand i hand med omfattande miljöförstöring och en tid då homosexualitet fortfarande klassades som sjukdom. 1980-talet stod i skuggan av kärnvapenhot, aidskris och rasistiskt våld. 1990-talet präglades av ekonomisk kris och massarbetslöshet. Samtidigt lades grunden för mycket av dagens klimatkris under just de decennier som så ofta romantiseras.

Historien är viktig. Men den är ingen plats att flytta tillbaka till.

Tvärtom lever människor i dag på många sätt friare, friskare och rikare liv än tidigare generationer. Vi har fler rättigheter, bättre sjukvård, större möjligheter att utbilda oss, resa och kommunicera. Att förneka det är att förneka verkligheten.

Därför tror jag att det är något annat vi egentligen saknar.

Det är inte historien.

Det är framtiden.

Eller kanske snarare den framtidstro som en gång präglade samhällsdebatten. Känslan av att morgondagen kunde bli bättre än gårdagen. Att problem gick att lösa. Att samhället var på väg någonstans.

Den känslan har blivit ovanligare. Och det är kanske inte så konstigt, inför ett accelererande klimathot, krig i Europa, populistisk offensiv och demokrati under press. Segregationen och gängkriminaliteten är verkliga problem. Det vore oseriöst att låtsas som något annat.

Det som krävs är en slitsam framtidstro. En framtidstro som vågar säga att klimatomställningen är möjlig, men kommer att kräva investeringar, ny teknik och politiska beslut som kostar.

Men framtidstro har aldrig handlat om att blunda för problemen.

Det som krävs är en slitsam framtidstro. En framtidstro som vågar säga att klimatomställningen är möjlig, men kommer att kräva investeringar, ny teknik och politiska beslut som kostar. Att segregationen kan brytas, men bara genom uthålliga reformer och ett socialt ansvar som sträcker sig långt bortom nästa valrörelse. Att välfärden går att utveckla, men inte utan prioriteringar. Att Europa kan stå starkt, ekonomiskt, demokratiskt och säkerhetspolitiskt, men bara om européerna själva väljer att ta det ansvaret.

Det är en svårare berättelse än populismens. Den lovar inte en återgång till ett Sverige som en gång fanns. Den lovar inte heller att problem ordnar sig av sig själva. Den säger bara att framtiden fortfarande går att påverka.

Här har liberalismen en uppgift, och en möjlighet. Inte därför att liberaler ensamma har svaren, utan därför att liberalismen i grunden aldrig varit en nostalgisk ideologi. Liberalismen bygger på tron att människor, genom kunskap, frihet och samarbete, kan skapa ett bättre samhälle än det de ärvde.

Det finns dessutom skäl att tro att en sådan framtidsinriktad liberalism har större folkligt stöd än vad som ibland ges intryck av.

Ingen naturlag säger att populismen ska fortsätta växa.

I en tid när blockpolitiken blir alltmer cementerad och ytterkanterna tillåts definiera dagordningen kan vi påminna oss om att de flesta svenskar inte identifierar sig som nationalister. Tvärtom visar Valforskningsprogrammets undersökningar att en stor majoritet, 64 procent identifierar sig helt eller delvis som liberal, medan nationalism är den ideologi flest svenskar tar avstånd från.

Det är ett utrymme som alltför sällan tas till vara.

Ingen naturlag säger att populismen ska fortsätta växa. Att demokratin ska fortsätta backa. Att klimatomställningen ska misslyckas eller att Europa ska försvagas.

Politikens uppgift kan inte vara att återuppväcka gårdagen. Den måste vara att göra morgondagen värd att längta till.

För det är inte historien vi saknar. Det är framtiden.

Rasmus Jonlund

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Så kan framtidstro råda bot på det nostalgiska giftet dök först upp på Liberal Debatt.

När europeiska ledare samlas för att debattera kontinentens framtid domineras agendan undantagslöst av de vanliga kriserna: industriell stagnation, eftersläpande konkurrenskraft, klimatförändringar, en orolig omvärld och ett växande kompetensgap. Denna inramning missar dock en djupare verklighet. Europa står inte bara inför ekonomisk och geopolitisk konkurrens, utan verkar samtidigt mitt i ett alltmer intensivt kulturkrig om narrativ, mening och tillhörighet.

Av ren reflex är de politiska svaren toppstyrda och teknokratiska. Men oavsett om det handlar om att skruva i regleringar, justera kapitalkrav eller sätta in statliga stöd förbiser sådana svar en grundläggande historisk sanning: De idéer som verkligen har förändrat Europa i grunden, och skapat nya paradig, har inte fötts i Bryssels korridorer eller på nationella departement – utan inom civilsamhället.

Vid de avgörande ögonblicken har det varit civila och kulturella organisationer bortom staten som har omsatt abstrakta värden till levd verklighet.

Vid de avgörande ögonblicken har det varit civila och kulturella organisationer bortom staten som har omsatt abstrakta värden till levd verklighet. Ett bra exempel på detta är Erasmusprogrammet, som fyller 40 år nästa år.

I dag erkänns Erasmus som ett fundament för den europeiska integrationen, ett institutionellt ramverk som gör det möjligt för miljontals unga människor att uppleva gränsöverskridande lärande. Erasmusprogrammet är ett konkret uttryck för ett integrerat Europa. Men framgången ligger inte bara i rörligheten: Erasmus har bidragit till att bygga upp en europeisk känsla av tillhörighet, något som inte kan lagstiftas fram utan måste odlas genom levda erfarenheter, relationer och kulturellt utbyte.

När Berlinmuren föll byggde försoningen mellan öst och väst på mer än bara politisk diplomati. Den lyckades eftersom civilsamhället och kulturella nätverk på båda sidor under flera år hade odlat relationer på gräsrotsnivå. På samma sätt sträckte sig framgången för EU:s stora utvidgning 2004 bortom politisk retorik, tack vare långvariga kulturella utbyten. 

Trots sin historiska roll i utformningen av det moderna Europa drabbas dock många av dessa nätverk av en ökande administrativ trakassering, indragna anslag och en restriktiv lagstiftning mot utländsk finansiering, utformad för att begränsa det oberoende offentliga samtalet.

Varningslamporna blinkar rött i alla EU:s medlemsländer. Det handlar inte bara om ungerska och slovakiska försök att stämpla icke-statliga organisationer som organisationer med utländskt stöd, utan också exempelvis om Europaparlamentets lansering av en arbetsgrupp som, med anti-lobby-åtgärder som täckmantel, ska granska och avlegitimisera finansieringen av den finansiella sektorn.

Den här typen av attacker mot civilsamhälle, kultur och oberoende medier är i allt högre grad strategiska och syftar till att urholka de rum där samhällen förhandlar om mening, bygger förtroende och formar gemensamma identiteter. Att försvaga dessa infrastrukturer är ett sätt att destabilisera demokratiska system inifrån.

Även i historiskt stabila demokratier, som Österrike, Frankrike, Tyskland och Storbritannien, står oberoende medier och kulturella mötesplatser inför ett ökande tryck. Man vill inte bara tysta inhemsk opposition utan också isolera lokalsamhällen, stoppa integrationsprogram och splittra just de grupper som initiativ som Erasmus har ägnat decennier åt att sammanföra. Detta kommer att få djupgående strategiska konsekvenserna för Europa.

Regeringar och internationella organ är till sin struktur benägna till grupptänkande och bundna av korta mandatperioder, vilket gör dem dåligt rustade för att på egen hand ta sig ur kriser. De är beroende av samhället bortom staten för att tillföra alternativa lösningar till den offentliga debatten, överbrygga förtroendegap och hitta nya, möjliga svaren på kriserna.

Civilsamhället utmärker sig i detta avseende genom att ta risker på gräsrotsnivå och överbrygga förtroendegapet mellan medborgare och institutioner. Detta är något som regeringar inte kan kopiera. På det sättet fungerar civilsamhället och de kulturella infrastrukturerna som Europas demokratiska immunsystem, vilket upprätthåller motståndskraft, medlar i konflikter och förstärker legitimitet. Att försvara civilsamhället är därför inte en fråga om progressiv välgörenhet eller kulturell sentimentalitet, utan en geopolitisk nödvändighet.

Inför mötet med systemhot vänder sig många inom civilsamhället till kulturarvet för att förankra sin legitimitet. Viktiga samlingar som dokumenterar hur filantropiska stiftelser byggde idéerna i efterkrigstidens Europa kommer snart att öppnas för allmänheten vid Europeiska unionens historiska arkiv (HAEU) i Florens. Dessa dokument, som inkluderar korrespondens och idéutveckling från några av kontinentens ledande tänkare och påtryckningsgrupper, gör mer än att bara illustrera tidigare prestationer. De utgör det empiriska beviset på att civilsamhället fungerar som Europas nödvändiga forsknings- och utvecklingslaboratorium, där idéer får mogna tills de är redo för staten att absorbera och skala upp.

För nästan fyrtio år sedan resulterade ett unikt offentligt och filantropiskt partnerskap i Erasmusprogrammet, vilket bevisade att visioner kunde triumfera över institutionella trösklar

Modern EU-politik måste skydda detta utrymme framåt genom strukturella reformer. I stället för att upprepa välkända plattityder om europeiska värden måste ledarna aktivt skydda de oberoende nätverk som genererar dem, med början i deras ekonomiska trygghet.

För att uppnå detta bör strikta finansieringsskydd införas i unionens mångmiljardbudget för att säkerställa att strategiska hörnstenar, som Horizon Europes vetenskapliga forskningsfond eller det långvariga kulturprogrammet Kreativa Europa, inte kan utnyttjas ideologiskt för att utesluta oberoende aktörer.

Att etablera fasta och fungerande juridiska skyddsräcken för att övervaka och straffa medlemsstater som använder byråkratiska restriktioner för att försvaga oberoende stiftelser och icke-statliga organisationer bör också vara en prioritet. Defensiva åtgärder måste dock matchas med strukturell integration och skapandet av formella institutionella kanaler, ett offentligt europeiskt ekosystem med kapacitet att forma såväl narrativ som politik, och genom vilket beslutsfattare systematiskt kan lyfta idéer som har testats i fält in i EU:s beslutsprocesser.

För nästan fyrtio år sedan resulterade ett unikt offentligt och filantropiskt partnerskap i Erasmusprogrammet, vilket bevisade att visioner kunde triumfera över institutionella trösklar. Inför dagens intensiva internationella konkurrens måste europeiska ledare inse att de inte kan försvara demokrati och innovation utomlands om de tillåter att själva arkitekterna bakom dessa framgångar tystas på hemmaplan.

André Wilkens

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Europas viktigaste infrastruktur är civilsamhället dök först upp på Liberal Debatt.

Christopher Nolans Odyssey lanseras som ett kompromisslöst konstverk som vägrar låta sig begränsas av medelmåttiga biografers teknik. Filmen är inspelad i det kreddiga formatet IMAX 70 mm – Nolans favoritformat sedan Dunkirk och Oppenheimer.

Problemet är bara att endast 41 biografer i världen kan visa filmen i det fulla IMAX 70 mm-format som den är gjord för – inte ens alla IMAX-biografer klarar det.

Det går såklart att se filmen på andra biografer. Men då får i stället publiken ta konsekvenserna av Nolans kompromisslöshet. I en vanlig IMAX-biograf försvinner omkring 25 procent av den ursprungliga bildhöjden och i en vanlig biovisning omkring 40 procent.

Nolans försvar för metoden är att han komponerar bilderna med de olika visningsformaten i åtanke. Och det låter ju rimligt. Så varför gnäller jag? 

Låt mig förklara.

Komposition är ett begrepp som används brett inom konsten. För fotografer, målare och filmregissörer handlar det om vad som får finnas med i bilden och var det placeras inom ramen.

Föreställ dig Beatles på omslaget till Abbey Road, fast avskurna vid midjan. Eller för all del samma tilltag på Marilyn Monroes uppblåsta klänning i Flickan ovanpå. Samma ögonblick hade fångats, men effekten hade knappast blivit densamma.

Konstnärer har alltid utmanat format, förändrat perspektiv och vägrat låta sig begränsas av etablerade standarder.

Nolan vet förstås detta. Han filmar i IMAX eftersom formatet fyller tittarens perifera syn och skapar en känsla av att befinna sig inne i scenen. Han vill inte låta sin vision begränsas av dagens tekniska standarder.

Här är jag och Nolan överens. Konstnärer har alltid utmanat format, förändrat perspektiv och vägrat låta sig begränsas av etablerade standarder.

Det är en anledning till att dagens platta tv-apparater inte är fyrkantiga. När filmregissörer började använda bredare kompositioner fick tv-tillverkarna anpassa sig.

De flesta har säkert lagt märke till de svarta fälten ovanför och under bilden när man ser på film, eller på sidorna när man tittar på en 90-tals-sitcom. De horisontella fälten kallas letterboxing och de vertikala pillarboxing. Båda används för att bevara hela bilden när den visas på en skärm med ett annat format.

När Vänner visas på en modern tv kan man acceptera ramarna i stället för att låta bildkanten halshugga New York-gänget. Bilden blir visserligen mindre, men man får hela kompositionen.

Men Nolan gör ett annat val. Han prioriterar den stora, omslutande bilden och använder inte svarta ramar. Därmed låser han helheten bakom en IMAX-betalvägg, medan filmälskare som inte kan ta sig till någon av de 41 IMAX 70mm-kompatibla biograferna får nöja sig med en avklippt komposition. (Här kan man själv jämföra formaten och se hur kompositionen förändras.)

Lite trist för den som vill uppleva visionen i sin helhet, oavsett den lokala biografens begränsningar, eller hur?

Men Nolan är besatt av att pressa filmmediet till sin tekniska spets. Han har också gång på gång tagit strid mot biografer som enligt honom inte kan leverera den upplevelse han eftersträvar. I en intervju med Indiewire 2017 sade han:

”För ett par filmer sedan bestämde vi oss för att vi inte längre skulle ljudmixa våra filmer för biografer som inte håller måttet. Vi mixar för välkalibrerade biografer av hög kvalitet.”

Visst börjar det låta lite föraktfullt?

Kravet på hög teknisk kvalitet sammanfaller nämligen bekvämt med kommersiella intressen.

Den konstnärliga kompromisslösheten framstår också som lite av en trojansk häst. Kravet på hög teknisk kvalitet sammanfaller nämligen bekvämt med kommersiella intressen.

IMAX hjälper till att marknadsföra filmer gjorda för formatet, medan Nolans lukrativa kontrakt brukar innehålla vinstandelar. De dyrare IMAX-biljetterna höjer dessutom de box office-siffror som är särskilt viktiga under premiärhelgen, när Hollywood vill dra in så mycket pengar som möjligt.

Det betyder inte att Nolan bara gör det för pengarna. Men hans konstnärliga kompromisslöshet och IMAX:s affärsmodell drar onekligen åt samma håll. Mot dyrare visningar, en mer bombastisk premiär och större intäkter.

Här finns den fundamentala bristen i hans hållning. Hade han brytt sig lika mycket om att hela verket når publiken, hade han kunnat använda pillarboxing. Då hade alla kunnat se kompositionen i sin helhet, samtidigt som de lokala biografernas brister hade blivit tydliga. Striden mot de medelmåttiga biograferna hade varit öppen.

I stället straffar Nolan filmälskarna och låter pöbeln nöja sig med en avklippt version.

Jag är ingen filmvetare, så känn inget behov av att följa min avrådan från att belöna den typen av beteende. Men i en tid då regissörerna vädjar till publiken att lämna tv-soffan och streamingtjänsterna för biosalongen kan du fundera över om någon annan regissör skulle uppskatta din biljett lite mer än Christopher Nolan.

Georgios Sideras

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Betalar du för Nolans publikförakt? dök först upp på Liberal Debatt.

Det ögonblick torde snart vara inne, då det gäller att handla med kraft för kommande sekler, och då det heter: nu eller kanske alldrig. Blir icke barbariets straffmethod denna gång tillintetgjord, så står den lika fast efter flera hundrade års förlopp.

Ur Försök: Om strafflagarna av Johan Gabriel Richert (1814)

Det juristen Johan Gabriel Richert syftade på var 1734 års strafflag – den som han ansåg förde medeltidens barbari vidare in i ett nytt, upplyst sekel. Richert var dock inte bara jurist, 1800-talets viktigaste jurist, om man får tro juridikprofessorn Nils Jareborg. Han var också en av sin tids ledande liberaler, av sina meningsfränder ofta beskriven som den som lade den teoretiska grunden för de liberala idéer som fick allt större genomslag under århundradet.

I dag har kopplingen mellan liberalismen och juridiken, och kanske framförallt rättspolitiken, blivit en bortglömd del av liberalismens idéhistoria. Dagens liberaler har istället ett defensivt förhållningssätt till frågor om brott och straff. Centerpartiet beskriver exempelvis Tidö-regeringens omläggning av rättspolitiken som repressiv och ett hot mot den liberala rättsstaten, men för inte fram några egna alternativ. Moderaterna når å sin sida inte längre än liberalkonservativa talepunkter om att ”trygghetsfrågan är vår tids största frihetsfråga”, där straffskärpningar och utökade polisiära befogenheter utmålas som nödvändigheter påtvingade av yttre omständigheter, snarare än en del av ett sammanhållet projekt för att göra rättspolitiken bättre och rättvisare. Liberalerna pratar som vanligt mest om skolan.  

Rättspolitiken har distanserats från det liberala idébygget och brott och straff har blivit konservatismens eller populismens hemmaplan. Det gäller inte bara i dag, utan också när liberaler skriver sin historia. Förgrundsfigurer som John Locke, Adam Smith och John Stuart Mill kopplas numera främst ihop med förespråkandet av näringsfrihet, frihandel och representationsreformer. Men många av den liberala ideologins stora namn var minst lika engagerade i rättspolitiska frågor, ett engagemang som var tydligt sammanlänkat med den liberala teorin.

I Storbritannien var den liberala utilitaristen Jeremy Bentham en av sin tids mest inflytelserika förespråkare av ett nytt fängelseväsen och en ny syn på bestraffning. I Sverige skrev den liberale tidningsmannen, förläggaren och politikern Lars Johan Hierta återkommande om ojämlikheten i rättssystemet, om hur de lägre samhällsskikten ofta utsattes för de grövsta straffen, medan adeln och den övre borgerligheten i regel kom undan med mildare påföljder. Carl Jonas Love Almqvist skrev i sin tur långa socialreportage i Aftonbladet om spöstraffets omoraliska natur. 

Men främst bland liberalerna stod Johan Gabriel Richert.

Richert föddes 1784 i Tidavad utanför Mariestad. Efter sin studentexamen flyttade han till Lund och tog efter enbart två terminer examen i juridik. Senare blev han även hovrättsråd i Göta hovrätt, och under den tiden kom han i kontakt med den gamle revolutionäre liberalen George Adlersparre, som efter 1809 års revolution blivit landshövding i Västmanland. Efter samma liberala revolution kom också Richert att träda in på den nationella arenan. 

Liberalerna ville se en annan samhällsordning, grundad på förnuftet och den enskilda människans rättigheter.

Vid 1810 års riksdag utsågs en lagkommitté med uppdrag att reformera 1734 års rikslag. Många hoppades att resultatet skulle bli en stor omdaning av straffrätten. För tidens liberala läger var 1734 års lag, med dess religiösa grund och dess kroppstraff, en av de tydligaste symbolerna för att medeltidens oupplysta idéer levde vidare. Framför allt betraktade man lagen som ett uttryck för tidens korporativa ordning och den konservativa historicismen, där institutioner som ståndssamhället, skråväsendet och kungamakten ansågs vila på ett organiskt, storslaget förflutet. Liberalerna ville se en annan samhällsordning, grundad på förnuftet och den enskilda människans rättigheter.

Men till en början skulle de bli besvikna på kommitténs arbete. Dess förslag till en ny kriminallag arbetades fram av den konservative Uppsalaprofessorn L. G. Rabenius, som hävdade att lagen behövde stå i nära förhållande till det förflutna. Rabenius förslag blev därmed bara en smärre uppdatering av 1734 års lag. Det väckte stark kritik inom kommittén – framförallt från Olof Zenius, assessor vid Kommerskollegium, som snabbt fick justitieminister Fredrik Gyllenborgs öra. Rabenius utmanövrerade och fick snart lämna sitt uppdrag. Kommittén behövde därmed en ny medlem.

Det var här Richert klev in i den svenska straffrättens historia. Efter kontakt med Zedenius sände han över sin avhandling Försök: Om strafflagarna, som skulle komma att fungera som en slags inträdesbiljett till lagkommittén. Det blev också en av de huvudsakliga teoretiska utgångspunkterna för kommitténs arbete framåt. 

Richert tog i avhandlingens inledning avstamp i naturrätten, med tydliga influenser från John Locke och Thomas Hobbes. När en människa bröt mot lagen ryckte hon enligt Richert sig loss från staten, bröt samhällskontraktet och uppträdde som en ”fiendtlig främling.” Hon försatte sig därmed också i ett krigstillstånd där staten kunde använda en obegränsad tvångsmakt för att försvara sig. 

Men ett sådant krigstillstånd var enligt Richert statsvidrigt, en återgång till naturtillståndets anarkiska situation. Och det var här som Richert fann lagens första och främsta syfte – att begränsa och rama in statens annars obegränsade makt: 

”Härtill fordras en lag, som sätter krigstillståndets obestämda tvångsrätt inom skranker, eller för hvarje brott mot samhällsordningen utstakar, hwar detta förut obegränsade tvång bör stanna.” 

Det var utifrån denna premiss som Richert motiverade det som i dag beskrivs som legalitetsprincipen: att all offentlig maktutövning måste ha stöd i lagen.

Det kan låta självklart i dag, men det radikala med Richerts skrift var just dess naturrättsliga utgångspunkt. Han motiverade inte lagen med hänvisningar till gudomliga ordningar eller historisk visdom, utan med hänvisning till den enskilda människans relation till staten – en stat som i sin tur bygger sin legitimitet på individers godkännande genom samhällskontraktet.

Straffet skulle med andra ord inte enbart ha en avskräckande, utan också en förbättrande effekt.

Utifrån denna utgångspunkt – att lagen var en begränsning av naturtillståndets obegränsade tvångsmakt – borde straffet enligt Richert ha en dubbel funktion. Den första var inte kontroversiell för tiden: det avskräckande syftet. Men det andra skulle revolutionera den svenska synen på bestraffning. Då en brottsling genom sitt handlande slitit sig loss från staten skulle straffet även, enligt Richert, ha som sin uppgift att återförena brottslingen i samhällsgemenskapen. Straffet skulle med andra ord inte enbart ha en avskräckande, utan också en förbättrande effekt.

Det var därför Richert var en så stark kritiker av de medeltida kroppsstraffen. De försämrade den bestraffade både fysiskt och psykiskt. Han förespråkade i stället frihetsstraff, främst i form av förbättringsfängelser, som skulle omforma brottslingen till någon som återigen kunde bli en del av samhällskontraktet. Längden på fängelsestraffet skulle vid den första lagöverträdelsen vara så lågt som möjligt, men vid upprepade brott behövdes längre straff: mer tid för att omforma brottslingens karaktär. Det var dock inga semesterorter Richert hade i åtanke:

”Inom fängelserna måste den aldra strängaste ordning herrska. Ingen fånge bör få inlåta sig i samtal med en annan, utan så vidt något gemensamt arbete kan fordra det. Den djupa tystnaden injagar alltid vördnad; och denna känsla bör bemäktiga sig alla sinnen på ett ställe, der lagen så omedelbart sysselsätter sig med fallna medborgares renande, till återförening med staten.— I religionen böra fångarna flitigt undervisas af skickliga och erfarna lärare, som till den ändan dagligen besöka fängelserna.— Den föda, fångarna njuta, bör vara högst tarflig, men tillräcklig till lifsbergningen.— Alla starka drycker vare från fängelserna ovillkorligt förvista.”

Ett år senare skulle lagkommittén skriva en principskrift där de tog ställning för inrättandet av fängelser som den huvudsakliga bestraffningsformen i Sverige, och i ett av dess inledande delar syns Richerts naturrättsliga utgångspunkter tydligt: ”All öfverträdelse af Lag är en kränkning af en annans frihet, och med detsamma ett missbruk af den brottsliges egen. Den naturliga följden af ett sådant missbruk är, att den brottsliges frihet för längre eller kortare tid inskränkes, med ett ord: Fängelsestraff.”

De kommande decennierna skulle markera det moderna fängelsets födelse. En rad anstalter byggdes runt om i landet, och antalet brottslingar som dömdes till fängelsestraff ökade kraftigt. Det skulle dock dröja längre innan Richerts idéer fick genomslag i lagen. Precis innan sin död 1864 fick han se 1864 års lag antas, vilken brukar betraktas som landets första moderna lagstiftning.

Richert och hans meningsfränder klädde återkommande sina förslag om bestraffning och lagens natur i upplysningsklingande slagord – tiden hade kommit för en human syn på brott och straff, som präglades av rationalitet i stället för dogm. I efterhand har 1800-talet beskrivits som tiden då straff blev något vetenskapligt och ett socialpolitiskt verktyg. Idéhistorikern Frans Lundgren har exempelvis i sin avhandling Uppkomsten av det sociala (2003) beskrivit 1800-talets första hälft som tiden då fängelset gick från att vara en förvaringsanstalt till att bli ett verktyg för social ingenjörskonst, något som kunde användas för att forma ett nytt demokratiskt subjekt för den moderna tiden.

I dag har synen på straffrätten antagit en märklig dikotom karaktär. Antingen anser man att straffen ska vara avskräckande och rättvisa, med utgångspunkt i brottsoffrets intressen – eller så ska de vara rehabiliterande, med utgångspunkt i gärningsmannens intressen. Moraliska eller vetenskapliga straff, med andra ord.

Men den liberala straffrätten som formulerades av Richert och hans gelikar, och som lade grunden för vårt lands första moderna lagstiftning, var tvådelad. Straffen skulle vara både avskräckande och förbättrande, utifrån en naturrättslig grund. Rättspolitiken skulle därmed bygga på en ständig avvägning mellan dessa två, ofta motstående, intressen.

Framförallt var det ett genomarbetat alternativ till den rådande ordningen, både sakpolitiskt och ideologiskt. Inte något som motiverades av av nöd och yttre omständigheter, utan ett projekt för att göra samhället bättre och mer rättvist. Något att inspireras av för liberaler i alla partier.  

Henrik Dalgard

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Han lade grunden till vårt lands första moderna lagstiftning dök först upp på Liberal Debatt.

Sverige har tampats med brottsligheten under de senaste åren. Svårigheten att hantera våldsbrottslighet i framförallt storstäderna har lett till långtgående juridiska reformer i syfte att utöka övervakningen och repressionen i samhället – även gentemot barn. Hårdare straff, utbredd kamerabevakning, elektronisk massövervakning och statlig hacking är bara några av de åtgärder som vidtagits av regeringen för att hantera hoten mot den allmänna säkerheten. 

Men tillvägagångssättet kommer att leda fel. 

Inte bara saknas det bevis för att den här typen av åtgärder är effektiva. Åtgärderna kommer också att slå hårdast mot redan marginaliserade och utsatta områden. De utgör dessutom ett hot mot den grundläggande rätten till personlig integritet och, i förlängningen, den svenska demokratin. 

Rätten till skydd mot intrång i den personliga integriteten är en grundläggande rättsprincip, som också skyddas i den svenska grundlagen. Mellan 2004 och 2017 gav den svenska regeringen i uppdrag åt flera statliga utredningar att utvärdera hur ny teknologi påverkade demokratin och medborgarnas privatliv, vilket ledde till flera viktiga grundlagsändringar som stärkte fri- och rättighetsskyddet. Och det av goda skäl. Rätten till personlig integritet säkerställer i sin tur skyddet för medborgarnas självbestämmande, deras yttrandefrihet, och deras mötes- och föreningsfrihet – nödvändiga förutsättningar för ett fungerande demokratiskt samhälle. 

Rätten till personlig integritet är alltså varken ett lyxproblem eller ett nischbryderi för datanördar. Det finns gott om exempel på hur vanliga människor förlorat makten över sina liv när deras data, kommunikationer, rörelsemönster eller kontakter samlats in, kontrollerats och exploaterats. I den digitala tidsåldern finns ingen som ”inte har någonting att dölja”. 

År 2020 avslöjade New York Times hur det amerikanska företaget Clearview AI hade samlat på sig flera miljarder människors porträttbilder genom att skrapa deras sociala medieprofiler, utan deras vetskap eller samtycke, i syfte att kunna förse polisen med en kraftfull ansiktsigenkänningstjänst. Clearviews tjänst kom att användas av flera hundra brottsbekämpande myndigheter runtom i världen, inklusive Sverige – innan Integritetsskyddsmyndigheten till slut fick gripa in och sätta stopp för den otillåtna användningen av människors högkänsliga, biometriska data. 

Rätten till personlig integritet är alltså varken ett lyxproblem eller ett nischbryderi för datanördar.

Att kunna hindra privata företag från att på ett sådant här sätt stjäla människors data och dela den vidare till polisen utan godtagbara skäl, är en grundläggande förutsättning för att kunna ha ett fritt och öppet internet, där var och en känner sig trygg att uttrycka sig fritt – vare sig man väljer att ha sina bilder publicerade online eller inte.

I vissa fall kan det till och med handla om liv och död. I USA dömdes en mor och hennes dotter år 2023 för att ha genomfört en påstått olaglig abort, efter det att Facebook hade överfört deras privata Messenger-konversationer till polisen. Även det fallet understryker vikten av att begränsa mängden användardata som internetföretag får bereda sig tillgång till och lagra – och att det finns tillgång till krypterade kommunikationskanaler, som kan användas för att skydda människor som erbjuder eller söker en säker abort. Inte minst mot bakgrund av de inskränkningar i aborträtten som genomförts i många länder under senare tid. 

Rätten till personlig integritet gör autonomi, demokrati och fri åsiktsbildning möjligt. Den fungerar som en sköld när aktivister, journalister eller till och med vanliga människor förföljs. Faller den rätten, faller snart också alla andra rättigheter som dominobrickor.

Att försöka tackla säkerhetsproblem med övervakning är dömt att misslyckas. Oftast är det bara någonting som säljs in av politiker som en teknisk quick fix för komplexa samhällsproblem. Men det finns inga särskilt robusta belägg för att det skulle fungera på ett effektivt sätt. 

Uppfattningen att kamerabevakning på allmänna platser skulle bidra till att förhindra eller utreda brott har exempelvis sedan länge motbevisats av forskningen. År 2016 konstaterade EU-domstolen att det svenska systemet med massinsamling av telekomdata var oförenligt med EU-rätten, eftersom domstolen inte kunde se några objektiva belägg alls för att en sådan massövervakning av människor – oavsett om de var misstänkta för någonting eller inte – var nödvändig för brottsbekämpningen. 

Lägg därtill de enorma biverkningar som uppstår i form av ökade digitala sårbarheter. Ju mer data en regering samlar in och lagrar om sina medborgare i syfte att övervaka dem, desto mer exponeras den datan för cyberbrottslingar. Cyberattacker kopplade till den kinesiska regeringen mot amerikanska telekomnätverk och annan kärninfrastruktur är bara ett exempel på hur sårbarheter i digitala system, som kommit till på en regerings eget initiativ, snabbt kan slå tillbaka mot den egna befolkningen. 

Övervakning är ett symptom på ett repressivt, bestraffande förhållningssätt till samhällsutmaningar, vilket sällan leder till några bra lösningar.

Övervakningsåtgärder kan också få mer katastrofala följder för den allmänna säkerheten. År 2021 avslöjade fransk, belgisk, och nederländsk polis att de hade infiltrerat och stängt ner den krypterade kommunikationstjänsten ”Sky ECC” för att få bukt med kriminella grupperingar som sysslade med narkotikahandel. I hemlighet samlade polisen in och analyserade miljontals meddelanden mellan gruppmedlemmarna, vilket ledde till massarresteringar i flera europeiska länder. En senare studie som genomfördes på uppdrag av EU-kommissionen kom dock fram till att SKY ECC-operationen ”inte bara hade misslyckats med att minska våldsbrottsligheten i Belgien och Nederländerna, utan de rubbningar som uppstod i transportlederna för kokain genom polisens disruptiva metoder kan också ha bidragit till ett ökat våld i de områden som togs i anspråk av de kriminella grupperingarna när de sökte efter nya importvägar för kokain till Europa”. 

När polisen hackade plattformen flyttade man alltså bara problemet geografiskt: insatsen hade till och med bidragit till en lätt ökning av antalet mord i Belgien, och skapade nya hotspots för kokainhandeln, till nackdel för de som bodde i dessa områden. 

Övervakning är ett symptom på ett repressivt, bestraffande förhållningssätt till samhällsutmaningar, vilket sällan leder till några bra lösningar. Även om ett sådant förhållningssätt bidrar till en känsla av trygghet, bidrar det alltså inte till någon verklig ökning av tryggheten. Människor som arbetar med de här frågorna dagligdags vet att det krävs andra lösningar – och de finns inte att hitta i straffrätten. 

De utmaningar som Sverige står inför, precis som många andra europeiska länder, är naturligtvis inte enkla att lösa. Men att ta till mer övervakning och fler kontrollåtgärder – och därigenom underminera rätten till personlig integritet – fungerar bara som ett sätt för våra folkvalda att ducka sitt ansvar och plocka hem politiska poänger. De borde i stället ta sikte på roten till problemet: växande socioekonomisk ojämlikhet, fattigdom, bristande möjligheter, förlusten av samhällsgemenskap och känslan av tillhörighet, institutionell rasism, och så vidare. Hellre än att underminera våra rättigheter, borde vi fokusera på att hitta nya sätt att stärka våra omvårdnadssystem, vår kollektiva ansvarskänsla, vår värdighet, vår samhörighet och vår universella rätt att leva fritt. 

Det är precis vad statsminister Ulf Kristersson borde ha insett när han efterlyste ”samhällets samlade kraft” för att minska våldsbrottsligheten. Övervakning är inte vad det handlar om. 

Chloé Berthélémy

Översättning: Fredrik Bäärnhielm Thorslund

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Ulf Kristersson har missförstått vad övervakning handlar om dök först upp på Liberal Debatt.

Jag välkomnar Centerpartiets nyvunna intresse för konstitutionella frågor. Den liberala demokratin är en förutsättning för att människors rättigheter ska kunna respekteras. Frågorna kring hur vi stärker den och säkrar den måste ständigt debatteras. När Thand Ringqvist beskriver hoten mot svensk demokrati börjar dock hennes analys att halta betänkligt.

Sverige ligger i toppen av de flesta demokratiindex. Med starka medier, oberoende institutioner och fria allmänna val utmärker vi oss positivt i en tid då många demokratier försvagas. Få länder globalt sett kan sägas ha en lika stark demokrati som vi har i Sverige. Men givetvis har vi också utmaningar. I Freedom House demokratiindex är det enda minuset – Sverige har 99/100 poäng – hur gängkriminaliteten hotar enskilda människors rättigheter.

Gängkriminaliteten har blivit systemhotande. Vi har sett hur gängkriminella infiltrerat kommunala verksamheter och myndigheter. Nyligen kom nya uppgifter om Vårbynätverkets kopplingar till Socialdemokraterna i Botkyrka. Hot mot handläggare på myndigheter blir vanligare samtidigt som fusk med våra gemensamma resurser bedrivs i systematisk skala.

Den grova organiserade brottsligheten är det mest akuta demokratihotet. Om inte utvecklingen bryts kan infiltrationen korrumpera de institutioner som bär upp demokratin och vår rättsstat. Att stävja utvecklingen av kriminella strukturer som hotar vår demokrati och vår rättsstat blir därför avgörande för demokratins fortlevnad. Det kan inte heller ställas i paritet med exempelvis ändrade anslag för studieförbunden, som Thand Ringqvist nämner.

Därför är det också märkligt att Centerpartiet motsatt sig många av de reformer som regeringen har tagit fram för att trycka tillbaka gängkriminaliteten: Säkerhetszoner, dubbla straff för gängkriminella, anonyma vittnen och möjlighet att återkalla medborgarskap vid brott mot staten.

Det är märkligt att en riksdagspartiledare lägger fokus på att sparka in redan öppna dörrar.

De åtgärder Thand Ringqvist förespråkar är dessutom sådana där det redan finns en bred enighet. I den förra grundlagskommittén enades samtliga partier om att införa rätten till domstolsprövning i regeringsformen. Den juridiska konstruktion som valts mötte dock hård kritik under remissrundan, varför regeringen har aviserat att den kommer att utredas på nytt. Det är märkligt att en riksdagspartiledare lägger fokus på att sparka in redan öppna dörrar.

Riksdagen har redan röstat igenom att införa krav på kvalificerad majoritet för att ändra grundlagen, vilket kommer att stärka minoritetsskyddet. Ändringen kommer att slutligt antas efter kommande riksdagsval eftersom sådana grundlagsändringar kräver likalydande beslut med ett ordinarie val emellan. 

Frågan om författningsdomstol är mer komplex. I Sverige har vi sedan en lång tid tillbaka en modell där Lagrådet står för den abstrakta lagprövningen, men deras yttrande är inte bindande. Lagrådet har ett bredare mandat än en författningsdomstol i bemärkelsen att lagstiftning utvärderas efter fler kriterier än grundlagsenlighet. Det vore en orimlig ordning om ett icke-politiskt organ kunde stoppa lagstiftning enbart utifrån en bedömning av huruvida lagen är tillräckligt enhetlig eller ändamålsenlig. 

En författningsdomstol skulle kunna fatta bindande beslut, men inte kunna ha samma breda mandat som Lagrådet. I stället skulle den vara begränsad till att bedöma grundlagsenligheten. I sammanhanget kan ju nämnas att den kritik som riktats mot regeringens förslag gällande brott och straff eller migration inte berört förenlighet med våra grundlagar. Det finns fördelar med en författningsdomstol, men det finns även klara fördelar med att ha ett lagråd med ett brett mandat att rikta kritik mot lagstiftningen utifrån dess ändamålsenlighet och möjliga tillämpningssvårigheter.

Thand Ringqvist bortser även från att vår nuvarande ordning ger alla myndigheter och domstolar möjlighet att avstå från att tillämpa en lag eller förordning om den strider mot grundlagen. Det är i sig ett starkare skydd än att koncentrera den makten hos en författningsdomstol.

Den svenska demokratin är fortsatt stark. Debatten om den bör inte reduceras till att sparka in redan öppna dörrar.

Karin Enström, partisekreterare Moderaterna samt riksdagsledamot Stockholms län

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget C förstår inte den liberala demokratin dök först upp på Liberal Debatt.

Domen mot Marine Le Pen och ett tiotal av hennes kollegor i det högerextrema Rassemblement National (RN) upprätthålls. 

I första instans dömdes Marine Le Pen tillsammans med 24 tidigare kollegor i Europaparlamentet för att ha använt parlamentets pengar till att betala löner för personer som i själva verket arbetade med helt andra uppgifter. För detta dömdes hon till fängelse jämte det att hon inte var valbar i fem år. 

12 av de 25 dömda överklagade domen, och i dag föll domen i andra instans. Många av straffen upprätthålls. Marine Le Pen får tre års fängelse, varav två med fotboja, och nästan fem års ovalbarhet – men eftersom 30 månader av dessa skjuts upp på obestämd tid finns det en teoretisk möjlighet för Marine Le Pen att ändå ställa upp som presidentkandidat (även om de ännu något oklara villkoren för fotbojan kan innebära stora svårigheter för presidentkampanjen).

Utifrån ett politiskt perspektiv är det en smart dom. Hade hon helt förbjudits att ställa upp hade det gett både henne och partiet en farlig martyrstatus inför 2027 års presidentval.

Dessutom hade det automatiskt inneburit att näst i rang, den unge, karismatiske och mycket populäre Jordan Bardella, hade blivit kandidat i stället. Han hade effektivt kunnat använda martyrstatusen för att få fler röster. 

Då hade det funnits ett enkelt case för en högerextrem att göra, att rättsväsendet och inte politiken har satt stopp för ett politiskt parti. Det hade förflyttat fokus från att det faktiskt är RN som har gjort fel – medvetet försnillande av pengar, enligt flera läckta mejl – till att det är rättsväsendet och ”etablissemanget” som är ute efter RN. 

Nu är det i stället upp till Marine Le Pen själv att avgöra. Hon har tidigare sagt att hon inte kommer att kandidera med fotboja, men kommer hon att hålla fast vid det? 

Crooked Marine har, som en slags fransk motsvarighet till Hillary Clinton, visat sig väldigt duktig på att förlora val.

Än så länge har det också varit god stämning mellan Bardella och Le Pen, trots att Le Pen har en viss historia av att börja bråka med sina toppfolk. Om det inte är rättsväsendet som avgör utan Le Pen själv, hur påverkar det stämningen mellan de två potentiella presidentkandidaterna? Det är inte svårt att tänka sig att någon form av intern strid tar form. 

Det finns ytterligare en aspekt som är värd att komma ihåg. Crooked Marine har, som en slags fransk motsvarighet till Hillary Clinton, visat sig väldigt duktig på att förlora val. Hela fyra presidentval. Jordan Bardella har inte förlorat ett enda. 

Många fransmän kommer ihåg den ökända slutdebatten mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen 2017, som är som att bevittna en tågkrasch i realtid eller kanske snarare en singelolycka i bil av en katastrofalt dålig bilförare. Man ser på Le Pens ansikte att hon i realtid inser att hon där och då förlorade valet.

2022, när jag stod på Macrons valvaka på Marsfältet i Paris, såg man samtidigt på storbildsskärmar från nordfranska Hénin-Beaumont – där Le Pen hade sin valvaka – hur partianhängare kastar sina glas och vrålar ut sin ilska när valresultaten kommer. Ännu en gång fick hon spö.

Det trots att hon hade gjort om hela sin image. Hon vann inte 2017, när hon var arg, hård och hatade invandrare. Men hon kunde inte heller vinna 2022, när hon framställde sig som statsmannamässig, moderlig, tonade ner xenofobin, klappade katter och åkte båt. Det var faktiskt inte ens nära.

Om hon ställer upp en tredje gång, med fotboja – finns det någon chans att förbättra sitt track record då? 

Nu får Emmanuel Macron förvisso inte ställa upp en tredje gång – man får bara sitta två mandatperioder som fransk president – och det är ännu oklart vilka som blir hennes motkandidater. 

Men innan Le Pen vid 20 ikväll ska kommentera vägen framåt, finns det nog många strategiska frågor som hon behöver fundera över, apropå hur någon från hennes parti och livsprojekt ska kunna beträda Elyséepalatset 2027 som Frankrikes nästa president.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Smart fransk dom tvingar Frankrikes Hillary till ett svårt beslut dök först upp på Liberal Debatt.