Nationen är inte evig. En dag kommer den att ersättas av en europeisk konfederation.

Skrev inte jag, utan den franske filosofen Ernest Renan i Vad är en nation? (1882, på svenska 2024).

Renan var en stor tänkare och essän, där han i förbifarten förebådar nationens undergång, tillhör det bästa som har skrivits om nationen som koncept. Men han hade fel om konfederationen: det räcker inte längre med ett löst, mellanstatligt europeiskt samarbete. 

Nu har vi kommit till en punkt då en europeisk federation måste ersätta nationerna.

Hade Trumps USA – Gud förbjude! – invaderat Grönland hade steget mot ett Europas förenta stater nog redan varit taget. Inget driver fram modiga steg så effektivt som hot från yttre fiender. Med tre sådana på ett halvt årtionde (covidpandemin, Ryssland och Donald Trump) och en direkt amerikansk kränkning av Europas territoriella gränser hade åtgärder som nyss ansetts helt otänkbara varit fullt möjliga. 

Men även utan krig mot Uncle Sam måste Europa utvecklas mot en riktig federation, och liberaler måste skynda att ta första steget.

För mig blev det uppenbart när jag i januari läste en krönika av journalisten Janan Ganesh i Financial Times, där han beskriver hur det bara är en tidsfråga innan även ytterhögern börjar kämpa för ett Europas förenta stater. Grunden, menar han, har redan lagts genom Le Pen-generationens besatthet av den ”europeiska”, ”västerländska” – eller med Busch-språk, ”judeo-kristna” – civilisationen. Nästa generation kan med lätthet använda den grunden för en nationalism som ser Europa som hemmet att värna politiskt.

Men vem vågar blicka fram mot Europa i dag?

Det vore så klart inte fel om nationalisterna på högerkanten också började kämpa för europeiskt samarbete, i stället för att, som Ungerns Viktor Orban eller Slovakiens Robert Fico, ständigt underminera det. Men som Ganesh skriver i sin krönika vore deras Europa knappast liberalt. Deras kultursyn går på tvärs med hela den europeiska framstegstanken.

En satirisk försmak av hur en tillbakablickande högerkantsfederalism skulle kunna se ut erbjuder Georgi Gospodinov i sin roman Tidstillflykt (som mottog internationella Bookerpriset 2023). I romanen har den europeiska kontinenten blivit besatt av det förflutna. Därför anordnas en europeisk folkomröstning om vilket av alla förflutnor man ska återgå till, varefter sammandrabbningar mellan människor från olika årtionden börjar äga rum. Långsamt växer en europeisk karta definierad av årtionden snarare än partifärger fram. Europa förenas i drömmen om förr.

Jämför med de tidiga romanförfattare som lade fram visioner för Europas framtid. Victor Hugo höll långa tal om Europas förenta stater på 1840-talet, Elin Wägner tog vid tre kvarts sekel senare. Stefan Zweig lade fram visioner om europeiska universitetsutbyten och roterande maktcentrum redan innan andra världskriget.

Men vem vågar blicka fram mot Europa i dag?

Efter andra världskriget tog gråa byråkrater – som fransmannen Jean Monnet eller belgaren Paul-Henri Spaak, räknade som EU:s grundfäder men knappt ihågkomna av någon – över författarnas visionära roll. Byråkrater som enligt romanfiguren Jean Danthès i Romain Garys roman Europa såg till att det aldrig var ”något annat än armén och ekonomin på förhandlingsbordet vid de stora konferenserna, i Valérys, Barbusses och Manns hemland.”

Vi behöver nya progressiva författare och tänkare som kliver fram i kampen mot de högerpopulistiska federalisterna.

En av få svenskar som passionerat ägnade sig åt Europa under efterkrigstiden var högerpartisten Karl Wistrand, vars engagemang, bland annat som delegat till Europarådet, skildras i hans förvånansvärt läsvärda memoarer Hört och upplevat (1962). Wistrands eftermäle hyllades av den nära vännen, kommunistiske poeten och bänkgrannen i riksdagen Ture Nerman på följande sätt:

Du går bland följsammare kamrater
Din väg i en alltmer likriktad stat,
och det är dock en dygd bland demokrater
att vara Frihetens aristokrat.
Du ensam vågar tänka Dig att slopa
gränshinder som man skyltar fosterländskt
Om hundra år ska kanske allihopa
ha mod med Dig bekänna Europa
och vad som mänskligt är blir en gång även svenskt.

Men i dag är Frihetens aristokrat lika bortglömd som Monnet och Spaak.

Vi behöver nya progressiva författare och tänkare som kliver fram i kampen mot de högerpopulistiska federalisterna. Och det är dags att fler européer, likt skönsjungande Toto Cutugno i ”Insieme 1992”, tar bladet från munnen och propagerar för en liberal federalism.

Tidigare i våras noterade den förre italienske premiärministern Mario Draghi i ett tal i belgiska Leuven att EU är en respekterad och handlingskraftig aktör på de områden där man har gett upp den nationella kompetensen: handel, konkurrenskraft, inre marknad. Men på de områden där nationella kompetenser fortfarande står i vägen – försvar, utrikespolitik, industripolitik – är EU fortsatt sårbart och svagt.

Slutsatsen av detta måste vara en europeisk federation: Ett fördjupat samarbete, en förstärkt rättighetsstadga (en borgmästare i en europeisk stad kan inte straffas för att ha tillåtit en prideparad) och att kravet på enhällighet i utrikespolitiken tas bort.

Dagens struktur fungerar inte längre, och i försvars- och säkerhetspolitiken utsätter den oss alla för en akut risk.

Uppdraget för oss liberaler är stort, och vi kan inte lämpa över hela ansvaret för att utveckla idén Europa på Mario Draghi och Mark Carney (där den sistnämnda inte ens är europé). Det säger också något om vår samtid när de enda som påverkar Europas utveckling är före detta riksbankschefer.

Eric Luth är chefredaktör för Liberal Debatt.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Det är dags för en europeisk federation dök först upp på Liberal Debatt.

Ni har sett det, jag har sett det och nu har även Fredrik Skavlan pratat om det. Aktivister som i klimatrörelsens anda använt sig av minst sagt uppseendeväckande metoder har länge varit föremål för debatt, diskussion och frustration i Sverige. Det är märkligt att det finns en så stor acceptans för något som faktiskt av staten bedöms som brottsligt.

Härom veckan belystes ämnet om aktivism i Skavlan & Sverige. De behandlade den urgamla frågan om civil olydnad, vägran att följa lagen för att uppnå politiska mål. Ofta presenteras det som en fråga där främst konservativa står i opposition till aktivister.  

Att agera som ”Batman” och ta lagen i egna händer är en tanke som man lätt kan leka med. Man ser moraliska problem som statens förlängda arm, i form av rättsväsende och politik, inte lyckas komma åt, vilket ibland kan skapa orättvisor. Så man vill stiga in och själv upprätta rättvisan som man menar har brustit. 

En sådan insikt får dock aldrig bli skäl till våld eller till drastiska aktioner som att stoppa avgörande samhällsviktig infrastruktur i välfungerande demokratier, där möjligheten till politisk reform finns i andra former. 

Återställ våtmarker är inte Batman och även om de skulle vara Bruce Wayne i förklädnad skulle jag fortfarande opponera mig mot deras vanvettiga metoder. 

Det är inte deras välvilja gentemot vår planet jag ifrågasätter. Vi har stora problem med exempelvis miljö- och klimatfrågor. Men att limma fast sig på vägen gör knappast moder jord bättre. Återställ våtmarker är inte Batman och även om de skulle vara Bruce Wayne i förklädnad skulle jag fortfarande opponera mig mot deras vanvettiga metoder. 

Som motargument till denna tes möter man ofta diverse historiska fotnoter. Inte sällan görs referenser till historiens stora apologeter för fred och frihet för att rättfärdiga sina gärningar. Alla som förstår sig på grundläggande historievetenskap borde kunna konstatera att det är rätt bisarrt att jämföra Återställ våtmarker med Mahatma Gandhi och Martin Luther King. Det riskerar att relativisera de sistnämndas heroiska insatser för fred och frihet, insatser som lett till att miljontals människor i dag har bättre förutsättningar.  

Apokalyptiska föreställningar tenderar att få oss människor att drastiskt förändra vårt förhållningssätt till samhället och varandra. Här kan man faktiskt dra likheter mellan stora delar av den kristna högern, eskatologiska sekter och mer extrema delar av aktiviströrelsen. När världens öde ska avgöras krävs det handling och aktion. Vem vågar då riskera att ”missa tåget” för att möta eftervärldens dom? I detta fall tycks det ironiskt nog snarare handla om att någon annan ska missa tåget.

Att bryta mot lagen är i grunden något som inte kan ursäktas till förmån för att man påstår sig rädda världen. Det är att öppna upp Pandoras ask; då kan vem som helst göra vad som helst och gömma sig bakom godtyckliga moraliska masker. Det är en utveckling som bör oroa alla som bryr sig om den liberala demokratin.

Olle Edborg

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Det är självklart inte okej att limma fast sig på vägen dök först upp på Liberal Debatt.

Det var min lågstadiefröken Berit som fick mig att älska att läsa. Hon var en lärare som byggde sin undervisning på litteratur. Varje eftermiddag satt vi på den blåa runda mattan framför hennes kateder och lyssnade när hon läste högt för oss. Det var min favoritstund under skoldagen. Vi lyssnade på sagor och berättelser från en svunnen tid. Berit tog med oss till Maria Gripes värld där vi fick lära känna Nora som har förlorat sina föräldrar och som dras in i ett mysterium med en docka som lever ett eget liv. I Tordyveln flyger i skymningen mötte vi David, Annika och Jonas som dras in i märkliga händelser på Selanderska gården. Berit tog med oss på Nils Holgersson underbara resa och vi fick bekanta oss med Skrotnisse och hans vänner. På högstadiet kom vi i kontakt med August Strindberg, Vilhelm Moberg, Hjalmar Söderberg och Edith Södergran.

Litteraturen har alltid haft en naturlig plats i skolans svenskundervisning men efter en rad läroplaner och skoltrender har svenskämnets innehåll urvattnats. I dag behandlas litteratur som något som är likvärdigt med läromedel snarare än som ett eget kunskapsområde. Läsning och möte med litteratur har blivit en parentes i stället för fundamentet i ämnet svenska. Elever möter läsläror som förvisso innehåller olika genrer men där texterna ofta är innehållslösa. Det enda läraren kan prata med eleverna om är vad som hände. Jag menar att den utveckling vi sett inom svenskämnet är problematisk ur flera aspekter.

För att stärka både bildning och språklig förmåga bör litteratur, med litteraturhistoria som central del, vara ett eget ämne och svenska språkets form ett annat ämne.

Skolans uppdrag är att både utbilda och bilda. För att stärka både bildning och språklig förmåga bör litteratur, med litteraturhistoria som central del, vara ett eget ämne och svenska språkets form ett annat ämne. Det skulle bli en utgångspunkt för dialog, snarare än vad ämnet svenska har blivit idag: ämnesstoff som eleverna memorerar.

Litteraturens bidrag till bildningen har djupa filosofiska rötter. Sokrates betonade vikten av samtalet som väg till insikt. Men för att samtalen ska bli insiktsfulla behöver vi ha något att samtala kring med våra elever. Parallellt med att vi ger dem kunskap om världen, läser vi litteratur och slutligen tänker vi tillsammans om vad berättelserna vill säga oss om dåtid och nutid. Mötet uppstår inte genom att enbart ta emot färdiga svar om innehåll, utan genom att ställa frågor, pröva tankar och ompröva sanningar. 

Litteraturen sträcker sig långt bortom språkets form. Genom svenska klassiker som Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, August Strindbergs Fröken Julie eller Vilhelm Mobergs Utvandrarna möter eleverna berättelser som format det land vi lever i. Även nordiska verk som Henrik Ibsens Ett dockhem eller Tove Janssons berättelser om Mumindalen ger perspektiv och gör barn och ungas tankevärld rikare. Dessa verk modellerar inte bara språk utan de öppnar upp för samtal om vad det är att vara människa i ett samhälle där vi måste förhålla oss till varandra. 

Under de år som jag har arbetat i skolan har jag reflekterat över att eleverna inte får möta tillräckligt stor variation på litteratur. Det finns samtidigt en stark tilltro till läsförståelsestrategier vilket gör att vi lägger stor vikt vid att lära ut strategier för läsförståelse, snarare än att låta eleverna djupläsa litteratur för att utveckla sitt språk.

Det är skillnad på att återge en händelse och att utforska tankar och känslor. Att en elev kan redogöra för vad som händer i Utvandrarna säger inte något om vad eleverna har förstått. Det är först när eleverna får samtala om varför Kristina tvekar inför resan, eller vad det innebär att lämna sitt hem, som berättelsen och romanfigurerna kommer till liv. På samma sätt handlar Ett dockhem inte bara om att Nora lämnar sin familj, utan om vilka frågor det väcker kring frihet, att vara kvinna och vad mod gör med en människa. 

Jean-Jacques Rousseau framhöll att utbildning måste utgå från människans egen erfarenhet och utveckling. I Émile beskriver han hur lärande sker genom möten mellan individen och världen. Litteraturen erbjuder just sådana möten: elever får leva sig in i olika karaktärer och därigenom utveckla omdöme och förståelse för olika perspektiv, som ofta ligger långt ifrån deras syn på världen.

När vi bildar, med litteraturens hjälp, skapar vi gemenskap och en djupare förståelse för människans roll i samhället. Att diskutera Karl-Oskars och Kristinas val i Utvandrarna leder exempelvis till samtal om migration där elever med olika bakgrund möts i en gemensam förståelse av vad det innebär att lämna sitt hem. Just saknad och rotlöshet är känslor som jag ofta möter hos mina elever i min vardag som skolledare i ett särskilt utsatt område. Med de yngre eleverna kan vi läsa Mino Shams böcker om Meryem som lämnar sitt hemland och med de äldre eleverna kan vi ta avstamp i Utvandrarna. På samma sätt kan Ett dockhem ge upphov till samtal om individens ansvar gentemot familj och samhälle.

Samtidigt är språkets form oerhört viktig, både för att kunna författa text, och för att kunna verka i en demokrati. Därför måste vi undervisa explicit i svenska språket och ge eleverna ett rikt ordförråd. För barn och unga innebär ett utvecklat ordförråd att de ges möjlighet att uttrycka åsikter, ställa krav och delta i samhället. Utan ett rikt språk riskerar individen att bli passiviserad. De elever som möter läsande lärare kommer få tillgång till en bredare litteratur och djupare språklig träning än elever som möter lärare som inte själva är bokmalar. Skolan har blivit ett lotteri som förstärker skillnader snarare än utjämnar dem. 

Att ge litteraturen ett eget ämne kommer att stärka bildningen på lång sikt. Genom att samtidigt tydliggöra språkets form som ett eget ämne kan vi skapa en undervisning där både tanke och uttryck utvecklas. 

Jag kan inte tänka mig något som är viktigare för vårt samhälle. 

Linnea Lindquist

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Gör litteratur till ett eget skolämne dök först upp på Liberal Debatt.

När Göteborgs kommun använde en AI för skolplaceringar glömde man att algoritmen måste ta med i beräkningarna att det går en älv genom stan. 

Det skapade en dominoeffekt där några barn placerades i skolor som låg geografiskt nära, men lokaltrafikmässigt långt borta, och i sin tur knuffade bort andra barn som behövde gå på skolor ännu längre bort. 450 barn placerades så långt bort från sitt hem att det bröt mot regelverken. Kommunen vägrade dock att erkänna att besluten var fattade av en algoritm, trots att en revision senare visade det. Föräldrarna som överklagade besluten förlorade i alla instanser.

Fallet, som beskrivs av Charlotta Kronblad i antologin AI & Makten över besluten (8tto förlag), är inte en sedelärande berättelse om hur dåligt tekniken fungerar utan i stället en slags Kafkaartad beskrivning av när svensk förvaltning möter AI-teknik. 

I december 2025 meddelade civil- och digitaliseringsminister Erik Slottner (KD) att runt 100 myndigheter får utökade uppdrag i sina regleringsbrev. De ska nu redovisa hur de arbetar med data och AI och hur tekniken kan stärka deras verksamhet. Myndigheter som Exportkreditnämnden, Institutet för språk- och folkminnen, BRÅ och Fastighetsmäklarinspektionen ska tillsammans med flera universitet bidra till att höja sin egen och landets AI-förmåga.

Uppdragen kan, och behöver, förändra några av fundamenten i svensk förvaltning. Det handlar inte bara om att myndigheter kan bli mer effektiva, utan också om en djupare konflikt – principerna för hur myndighetsutövning fungerar utmanas i grunden. De AI-genererade besluten krockar helt enkelt med de logiker vi tagit för givna i förvaltningen.

En viktig grundpelare i förvaltningen är att myndighetsbeslut och grunderna för varför ett beslut tagits ska kunna visas och förklaras för medborgaren. Traditionellt är det en handläggare som måste motivera hur hen har tagit beslut som påverkar den enskilde. Det finns förvisso brister i mänskligt beslutsfattande men vi har, över tid, skapat strukturer såväl förvaltningsmässigt som juridiskt för att kunna ha både ett ansvarsutkrävande och en transparens i myndighetsbeslut. Vi kan helt enkelt fråga en människa hur hen har resonerat. 

Utvecklingsavdelningens chef intog dock motsatt position menade att handläggarnas makt att säga emot algoritmens rekommendationer skulle begränsas.

Det går såklart att fråga en AI också, men det kommer inte att gå att veta exakt vilka faktorer som vägdes på vilket sätt för att nå ett visst beslut. Det finns genvägar – man kan redogöra för logiken i modellen, vilka data som använts, eller till och med publicera koden. Men dessa ger inte pålitliga svar. Generativa språkmodeller som ChatGPT klarar av att gå igenom stora mängder information och därefter generera svar som är sannolika. De beräknar vad som är den mest sannolika följden av ord och tecken givet en viss fråga och den information den har tillgänglig. Internetdebattören Cory Doctorow har kallat modellerna för ”spicy autocomplete” och sagt att ”ordförutsägelse med fler ord är inte intelligens” för att beskriva illusionen av att chattbotarna förstår världen.

Göteborg hävdade dock att det inte var en algoritm som tagit beslutet. På grund av det behövde de heller inte lämna ut någon information om algoritmen. Man menade att det var ett beslutsstödssystem men att handläggare hade tagit det slutgiltiga beslutet. När en grupp föräldrar överklagade besluten ställdes de inför det faktum att det var de, och inte kommunen, som behövde bevisa att en algoritm tagit beslutet. Och så länge kommunen förnekade fanns det inget som faktiskt kunde bevisa att så var fallet.

När Arbetsförmedlingen introducerade en algoritm som skulle hjälpa till med matchning för personer långt ifrån arbetsmarknaden ledde det till en öppen konflikt mellan handläggare och utvecklingsavdelningen. Handläggarna anklagade AI-systemet för att stirra sig blint på statistik utan hänsyn till mjuka värden. Utvecklingsavdelningens chef intog dock motsatt position menade att handläggarnas makt att säga emot algoritmens rekommendationer skulle begränsas: ”Vi tror kanske att man behöver förstärka riktlinjerna så att handläggare ifrågasätter lite mindre”, förklarade chefen för DN.

Några knutar i förvaltningen håller förvisso på att lösas upp. Förslag finns om att göra det lättare för myndigheter att dela data mellan varandra, och det finns mer resurser för att lära av varandra i offentligheten än det fanns för bara några år sen.

Men många knutar kvarstår, och om ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda AI för att öka kostnadseffektiviteten samt höja kvaliteten och servicen i den offentliga förvaltningen” (som Sveriges AI-strategi har som ambition) måste politiken och samhället också svara på hur man ska göra i frågor om vilka möjligheter tjänstemän och medborgare ska ha att granska, påverka och ifrågasätta algoritmerna, i vilken utsträckning beslut ens behöver tas av handläggare, eller ska förvaltningen bara kunna använda algoritmer som går att förklara

Och viktigast av allt: på vilka principer ska den AI-förstärkta förvaltningen byggas?

Jacob Dexe

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Vem håller vi till svars när myndighetsbeslut fattas av en svart låda? dök först upp på Liberal Debatt.

Det är en märklig replik som Jakob Norrhall skriver på Liberal Debatt den 10 mars 2026. Eftersom han inte bara kritiserar Olof Edsinger, som skrev den ursprungliga artikeln, utan även Jacob Rudenstrand, som är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, väljer vi att gemensamt svara på hans text.

Norrhalls kritik fokuserar på två saker:

1. Våra exempel på bristande respekt för religionsfrihetsfrågor är antingen irrelevanta eller uttryck för att vi är dåliga förlorare: Vi är bara sura för att alla inte håller med oss i våra (konservativa) åsikter.
2. Vi borde engagera oss mer i religionsfrihetsfrågor kopplat till muslimers och judars situation i Sverige.

I anslutning till detta kommer Norrhall med ett antal gravt missvisande påståenden om religionsfrihet i allmänhet och ”konservativa kristna” i synnerhet. Han inleder till exempel med påståendet att ”religionsfriheten är den konservativa kristenhetens nya frontlinje”. Men väckelsekristna har brunnit för dessa frågor i hundratals år. Som alla minoriteter har man känt av majoritetssamhällets tryck, och det är detta som har tvingat upp frågorna på agendan. Redan när Evangeliska Världsalliansen (som är SEA:s paraplyorganisation) grundades 1846 var religionsfrihet ett prioriterat område och man verkade bland annat för det svenska konventikelplakatets avskaffande.

Samma sak när Norrhall antyder att muslimer och judar är betydligt mer utsatta för mobbning och trakasserier. Visst stämmer det att judar är betydligt mer utsatta i dagens Sverige – till stor del på grund av muslimskt präglad antisemitism. Men så sent som för några veckor sedan publicerade Forum för levande historia en undersökning som visade att kristna löper större risk än muslimer och personer som inte angett någon tro att utsättas för mobbning och misshandel i skolans värld. Detta inte sagt för att relativisera någon form av hot eller hat, utan för att sätta Norrhalls kritik i perspektiv. 

Lika märkligt blir det när Jakob Norrhall reducerar samvetsfriheten och möjligheten till konfessionella friskolor till en gränsdragning mellan ”ansvar i sitt ämbete och personlig övertygelse” respektive ”återkommande problem med att upprätthålla en sekulär skolgång”. 

Visserligen borde det vara förlåtligt att en kristen tankesmedja ser som sin primära uppgift att bevaka kristna gruppers religionsfrihet.

Låt oss påminna om vad de internationella konventionerna säger i dessa frågor. Europakonventionens nionde artikel fastslår rätten till ”tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”, vilket i de flesta europeiska länder (inklusive Danmark och Norge) ligger till grund för den praxis som säger att exempelvis kristna, muslimska eller judiska barnmorskor kan slippa medverka vid aborter och i stället fokusera på förlossningsverksamheten.

I EU-stadgan talas det vidare om ”friheten att inrätta undervisningsanstalter” som ger föräldrar möjlighet att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter” (artikel 14, tredje punkten). I FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter förtydligas därtill att ”ingen bestämmelse i denna artikel skall tolkas som att den inskränker en fysisk eller juridisk persons rätt att grunda och driva utbildningsanstalter” (artikel 13, fjärde punkten). Så mycket för att en ”sekulär skolgång” skulle vara en neutral politisk utgångspunkt!

Men även i fråga om vårt engagemang för muslimers och judars religionsfrihet ger Norrhall en alltför snäv bild. Visserligen borde det vara förlåtligt att en kristen tankesmedja ser som sin primära uppgift att bevaka kristna gruppers religionsfrihet. Citaten av Jacob Rudenstrand i Expressen och Kvartal knyter därtill an till ett vedertaget faktum: Det är fullt tillåtet att i statliga medier driva med kristen tro, men betydligt mer tabubelagt att driva med muslimska övertygelser.

Men i motsats till vad Norrhall påstår värnar Jacob Rudenstrand i sin bok Den första rättigheten (Timbro förlag) alla människors religionsfrihet. Bland annat poängterar han att de främsta offren för de återkommande kraven på hädelselagar är muslimer. Han för även fram muslimska tänkares försvar för en vidsträckt yttrandefrihet.

Det är inte heller sant att SEA varit tysta i alla de frågor som Norrhall nämner. Vintern 2024 var SEA en av arrangörerna bakom en stor manifestation mot antisemitism. Vi har flera gånger försvarat judars och muslimers rätt till manlig omskärelse samt kosher- och halalslakt. Vi har även försvarat muslimers rätt att bära slöja och starta konfessionella friskolor – och därtill riktat stark kritik mot moskéförbud. Dock anser vi inte att rätten att bära slöja är detsamma som ett frikort till att tvinga på muslimska kvinnor heltäckande kläder. Gällande böneutrop har vi pekat på frågans komplexa karaktär, både med tanke på hur återkommande och institutionaliserade proklamationer i människors närområde landar i en svensk kontext (inte minst bland invandrare som flytt från muslimska länder) och på de dominansanspråk som ofta följer på denna sedvänja. 

Samtliga religiösa samfund, inte bara kristna, oroas slutligen över vad vagt definierade demokratikriterier och värdegrundsdokument kommer att ha för inverkan på statliga och kommunala bidrag när teologiska och etiska övertygelser kolliderar med progressiva tabun.

Olof Edsinger är generalsekreterare och Jacob Rudenstrand biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Slutreplik: Missvisande om vårt engagemang för religionsfrihet dök först upp på Liberal Debatt.

Länge hade jag svårt att få grepp om indierockbandet Division 7. Är de coola eller töntiga? Här för att stanna eller var deras första, ganska trallvänliga, skiva Paradis Garage (2023) bara en lyckträff? Var de the real deal eller bara tuggummipop maskerad med distade gitarrer? Kanske har jag rentav råkat tala om dem i termer som ”lättviktare”.

Jag tror lyckligtvis inte att de bryr sig det minsta om mina bryderier. Division 7 verkar nämligen vara ett band av den gamla skolan, som bara gillar att göra musik som de själva tycker är jävligt bra och kul att spela, och sen får man tycka att den är bra eller dålig eller cool eller töntig bäst man vill (jag vet att den här dikotomin egentligen är falsk och absolut inte tåls att synas i sömmarna, men det känns så!). Jag glömde också bort att tänka på allt det där efter ett tag, och vips var en Divison 7-låt (”Stormen)” min mest spelade 2023.

Det fortsätter göras gitarrmusik på svenska av jävligt bra band som tar sig själva på fullaste allvar, inte är rädda att vara lite pretto, och förhoppningvis snart gör sig kända för en bredare massa (hej t.ex. Karakou och Solen). Sluta inte, snälla!

På Långbro feelin’ känner man omedelbart igen soundet. Det är en bra grej. Man måste inte alltid förnya sig så mycket. Det är mycket instrument, många gitarrer, livekänsla, inga trummaskiner och en sångare som till och med vågar drämma till med ett nananananaa på åttonde spåret ”Blåskärm”. En låt som för övrigt känns mycket som tidiga Kent, särskilt den sista minuten.

Text är det också. Mycket text. Och stundtals väldigt rak text, vilket är bland det coolaste jag vet. Hur många vågar vända blicken rakt mot kameran och sjunga: 

det stör mig/

att du rör mig

det slår mig/

att du får mig

eller

Du är min, min/

för alltid är du min/

och jag är din, din/

har alltid varit din

som om det var det viktigaste i världen just nu? Inte jag. Men det är väl därför jag skriver om skivor i stället för att släppa skivor.

Femte låten ”En ny bomb” är just nu skivans bästa spår, men antagligen ändrar jag mig snart till förmån för sista låten. Det känns som att bandet själva tycker den är den bästa, och band brukar få rätt till slut. Den luktar dessutom konsertavslutare lång väg, eller vad sägs som:

Att gå på knä för nån med huvudet högt är livet/

Att kunna dö för nån med hjärtat krökt är livet/

Att ha en kärlekspakt i diskotakt i livet/

Kapitulera inför lustens makt är livet/

Jag ser i alla fall fram emot att få skråla det med en plastmugg lager i handen i sommar. 

Skivan som helhet? Ganska bra svensk poprock! Man behöver inte överdriva och säga att det är en ny Blod, Markusevangeliet eller Underbara saker för det är det inte. Kanske är rent av Garage Paradis bättre också (”IHDRD” och ”Tungan ute i regnet”, vilka panglåtar det är ändå!), även om Långbro Feelin’ har ett lite mognare sound.

Men det viktiga är inte att sitta här och jämföra och fundera på vad skivan inte är. Det viktiga är att Division 7 visar att de håller, utvecklas och vill mer. Och att om du, som jag, tillhör subkulturen ”Unga (nåja) liberala killar (främst) som gillar svensk poprock jättemycket” så är det dags att loopa in Division 7 i ditt liv. För du kommer gilla det här också! 

Och nu vet även jag till slut – Division 7 är the real deal! Förlåt för att jag har haft tråkig ton mot er så länge!

Max Sjöberg

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Division 7 på uppflyttningsplats  dök först upp på Liberal Debatt.

För en månad sedan kom jag hem från några veckors resa i Rwanda. Det har resulterat i ett antal texter och reportage för att försöka förstå detta märkliga land på det östafrikanska höglandet. 

Jag var fortfarande inte född när folkmordet i Rwanda ägde rum, men efter besök på ett antal minnesplatser runtom i landet, liksom en natt på ett idylliskt hotell som visade sig vara platsen för det brutala mordet på tusentals personer, är det svårt att begripa hur västvärlden inte kunde bry sig.

Det var krig på Balkan, lyder en vanlig förklaringsgrund. Man kunde inte ta in mer. 

Det gick så fort att man inte hann reagera, lyder en annan. 

Ändå är det obegripligt. Hutumilisernas massmördare bär den direkta skulden, men västvärlden hade en stor skuld i att det läts fortgå, en skuld som bland annat Frankrike insåg när Emmanuel Macron härom året officiellt bad om ursäkt. 

Men det är också obegripligt hur SvD:s kommentator Göran Eriksson kan skriva en hel text om hur ljus och underbar VM-sommaren 1994 var, utan att med ett ord beröra ett av historiens värsta folkmord som pågick under de soliga sommarmånaderna. 

I synnerhet när folkmordet i Rwanda, vilket Gaël Faye skildrar väl i Jakaranda som kom på svenska i höstas, närmast livesändes på europeiska teveapparater.

Om något är Göran Erikssons text en påminnelse om vådan av nostalgi. Det är lätt betrakta vår tid som mörk och historien som ljus. Men ryggmärgsreflexen som skribent måste vara att verkligheten är mer komplex än så, samtiden rymmer både ljuset och mörkret. 

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Hur kan man skriva om sommaren 1994 och glömma folkmordet i Rwanda? dök först upp på Liberal Debatt.

Den första singeln ur Robyns nya platta Sexistential släpptes i november förra året. Några veckor senare kom både ”Talk to me” och titelspåret ”Sexistential”. Låtarna utgör en tydlig kontrast mot Robyns över 20 år gamla debut ”Show me love” – från en blond poptjej som nästan blev Britney Spears till experimentell elektro.  

Sedan 1995 har mycket hänt i musikvärlden. Produktionstekniken är mer avancerad och tillåter större komplexitet och nyans. Men den utvecklingen ställer samtidigt högre krav på att sticka ut. 

Och Robyn försöker. Låtarna på Sexistential är ihoppressade och sprängfyllda med tunga syntbaser och rappa arpeggioslingor. Charli XCX:eska röstmeddelanden (”Hey Billie you there?”) och robotliknande inslag löper genom albumet som små teasers. Det håller kvar lyssnaren utan att vara osammanhängande.

Det går samtidigt fort. Lite för fort. Det är kanske därför som albumets nio låtar sammantaget också bara fyller en knapp halvtimme. Ingen låt är längre än 4 minuter, den genomsnittliga längden för Robyns tidigare hits. 

Ta exempelvis låten ”Blow my mind”. Originalet kom ut 2002, men har i sin reviderade form på Sexistential kortats med över en minut. Med den uppspeedade versionen träder en ny låt fram, en som har högre puls och tydligare technotakt. 

Det är egentligen inget nytt fenomen. Genom sampling, framförallt inom hiphop, har man genom åren manipulerat musikens längd och toner för att skapa olika former av dynamik.

Nu väljer artister själva att korta sina låtar innan någon annan hinner göra det. 

Indie rock-artisten St. Vincent testade ett liknande koncept när hon släppte en ny version av sin låt ”Slow Disco” från albumet MASSEDUCTION (2017). Den nya låten ”Fast Slow Disco” fick behålla samma textrader men det melankoliska och minimalistiska stråkarrangemanget byttes ut mot energiska danspopsyntar. Till skillnad från Robyn förlängde däremot St. Vincent sin återgivning.

Men numera tycks en ”sped up version” vara regel snarare än undantag. Varje låt, även sådana som kommit ut för en evighet sen, görs om för att passa Generation Z:s koncentrationsförmåga och trenda på Tiktok (läs ”Pärlor” av Kent). 

Och nu väljer artister själva att korta sina låtar innan någon annan hinner göra det. 

Innovativt kan tyckas, men samtidigt går något förlorat i processen. Förkortningen sker inte enbart för att det är ett kreativt uttryck, utan för att fler segment ska kunna bli ett sound på Tiktok. Det upplevs mer som en nödvändig anpassning för att vara relevant i en Tiktokifierad musikbransch, snarare än något självvalt. Därför är det en besvikelse att Robyn, efter åtta år, inte kunde släppa fler och bättre låtar. 

Thea Erlandsson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Robyn borde ha släppt fler och bättre låtar dök först upp på Liberal Debatt.

Det finns en särskild sorts svensk ömhet för naturen. Den yttrar sig i fjällbilder på myndighetsväggar, i barnböcker om skogens djur, i tystnaden som gärna åberopas som nationell tillgång. Naturen är inte bara mark och arter. Den är dekor för självbilden. Ett sätt att säga: här bor ett folk som ännu inte kapat alla sina band till det levande.

Det låter vackert. Ända tills ett rovdjur dyker upp. 

Då inträffar något intressant. Den natur som nyss prisades för sin frihet blir plötsligt ett ordningsproblem. Det gäller inte minst lodjuret, detta diskreta djur som få ser och ännu färre drabbas av direkt. Det gör sig inte påmint i människors vardag, utan håller sig undan. Ändå återkommer samma budskap, år efter år: Antalet måste ned, balansen kräver det.

I mars skulle 153 lodjur skjutas i licensjakt. Kammarrätten stoppade jakten tillfälligt, för att senare låta jakten återupptas. Men jakten kunde lika gärna ha genomförts i tystnad, som den gjort varje år dessförinnan. Över 900 lodjur har skjutits på nio år.

Man kunde tro att ett så stillsamt djur skulle lämnas i fred. Men det är kanske just därför det missgynnas. Lodjuret är tillräckligt sällsynt för att väcka fascination, tillräckligt harmlöst för att dess död inte ska orsaka panik och tillräckligt mycket av ett rovdjur för att kunna bära hela den gamla berättelsen om människans rätt att korrigera naturen.

Det märkliga är inte bara handlingen, utan sättet den kläs på. I Sverige pratar man helst inte om att sonika skjuta ett lodjur. Man ”beslutar om licensjakt”. Man ”gör ett uttag”. Man ”förvaltar stammen”. 

En av dem beskrev stämningen i rummet där jakten beslutas med tre ord: ”Normen är rovdjurshat.”

Så talar ett land som vill utföra något obehagligt utan att behöva stå riktigt nära det. Ju känsligare saken är, desto renare blir vokabulären.

Det vore komiskt om det inte gällde levande varelser.

Under tre års arbete med min bok Jägarnas Rike, en granskning av svensk jakt och viltförvaltning, har jag läst mig genom rapporter, domar, myndighetsbeslut och forskning, talat med forskare, organisationer och andra aktörer. Jag har suttit i intervjuer med personer som deltar i besluten om rovdjursförvaltningen. En av dem beskrev stämningen i rummet där jakten beslutas med tre ord: ”Normen är rovdjurshat.” En annan berättade att en representant för jaktintresset ville skriva in i förvaltningsplanen att en viss acceptans för illegal jakt borde vara okej. 

Det som först såg ut som enskilda beslut började efter hand likna ett mönster. Inte ett system för att lösa akuta problem, utan ett system för att upprätthålla en viss ordning i människans relation till det vilda.

Motiveringarna skiftar nämligen påfallande smidigt. Ena stunden handlar det om tamdjur. Nästa om regional balans. Sedan om acceptans. När ett argument tappar kraft står ett nytt redan redo. Kvar finns samma slutsats: djuret ska bort. Inte nödvändigtvis därför att det gjort särskilt mycket, eller i vissa fall något alls, utan därför att dess blotta närvaro tycks kräva en markering.

Vad är det då som markeras? Att människan fortfarande bestämmer. Att naturen gärna får existera, men inte på egna villkor. Den får vara storslagen, men inte suverän. Den får gärna inspirera, lugna, försköna och locka turister. Men den får inte uppträda som något med egen riktning, eget värde, egen rätt.

Det är där lodjursjakten blir mer än en jaktfråga. Den säger något om den svenska naturkärlekens gräns. Vi tycker om naturen när den bekräftar oss. Som landskap, rekreation och nationell fondvägg. Men när den visar tänder, klor eller bara självständighet blir kärleken villkorad.

Ändå mobiliseras ett språk, en administration och en beslutskedja som om någonting principiellt stod på spel.

Man kan naturligtvis invända att samhället måste hantera konflikter mellan människa och djur. Det är sant. Men just därför blir proportionerna så avslöjande. För här handlar det inte om ett rasande naturtillstånd som hotar civilisationen. Det handlar om ett skyggt kattdjur i skogen. Och ändå mobiliseras ett språk, en administration och en beslutskedja som om någonting principiellt stod på spel.

Det gör det också.

Det som står på spel är inte bara några lodjurs liv, utan vilken sorts land Sverige vill vara när naturen upphör att vara kuliss. Om vi verkligen menar det vi säger om biologisk mångfald, om vördnad inför det levande, om ansvar inför kommande generationer, då måste också det vilda livet få existera på egna villkor. Inte bara det gulliga, nyttiga eller kontrollerbara.

Annars återstår mest en ganska sentimental naturdyrkan. En som gärna citerar skogen, men ogärna möter den.

Och kanske är det därför lodjuret väcker sådan oro. Inte för vad det gör. Utan för vad det påminner oss om – att världen inte är ordnad enbart för vår skull. Att det ännu finns liv som inte frågar efter lov.

Det borde i ett moget samhälle inge respekt.

Hos oss leder den insikten fortfarande alltför ofta till ett myndighetsbeslut och ett skott.

Misha Istratov

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget De skjutna lodjuren visar hur lite Sverige bryr sig om naturen dök först upp på Liberal Debatt.

På tisdag är det val i Danmark. Grönland, miljardärer och kokain har hamnat i rubrikerna. Men bakom de mer spektakulära inslagen finns frågor som borde intressera svenska liberaler.

För den som främst intresserar sig för  ekonomisk politik är diskussionen om en miljardärsskatt kanske mest relevant. Förslaget omfattar även orealiserade tillgångar. I praktiken skulle företagare kunna tvingas sälja delar av sina bolag för att betala skatt på värden som ännu inte realiserats. En mycket ingripande modell – och ovanlig även i internationell jämförelse.

Alex Vanopslagh från libertarianska Liberal Alliance har visserligen fått backa från tidigare uttalanden om att kokain borde kunna säljas på apotek.

För den som värnar individens frihet på andra områden kan dansk politik samtidigt framstå som betydligt mer frisinnad än den svenska. Alex Vanopslagh från libertarianska Liberal Alliance har visserligen fått backa från tidigare uttalanden om att kokain borde kunna säljas på apotek. I dag talar han i stället om avkriminalisering.

Samtidigt är legalisering av cannabis en relativt okontroversiell fråga i dansk debatt. Den danska rusmedelsdebatten ligger långt från den svenska, i vilken det fortfarande kan bli stora rubriker om vuxna människor ska få dricka en öl under en VM-match.

För den som letar efter lite mjukhet i den annars hårda migrationspolitiken finns också ett tecken. Moderaterne talar om att migrationspolitiken måste ha hjärtat med sig – och att Danmark faktiskt behöver fler människor.

Mycket tyder på att det är just Moderaterne, ledda av den tidigare statsministern och nuvarande utrikesministern Lars Løkke Rasmussen, som även efter nästa val kommer att sitta med nyckeln till makten.

Den smala mitten

Efter det senaste valet till Folketinget bildades en ovanligt bred mittenregering mellan Socialdemokratiet, Moderaterne och Venstre. Tillsammans hade de 89 mandat. Med stöd från de nordatlantiska mandaten från Grönland och Färöarna passerade regeringen ändå majoritetsgränsen i det 179 mandat stora parlamentet.

Men i opinionsmätningarna inför nästa val har den breda mitten krympt dramatiskt. De tre regeringspartierna samlar nu omkring 60 mandat.

Utan Lars Løkke Rasmussen kan varken högerblocket eller vänsterblocket bilda regering.

Den breda mitten har blivit smal.

Ändå är maktbalansen i grunden densamma. Precis som efter senaste valet är det Moderaterne som ser ut att få sitta med vågmästarpositionen. Partiet har nästan halverats i opinionen. Men utan Lars Løkke Rasmussen kan varken högerblocket eller vänsterblocket bilda regering.

Nya partier – samma resultat

Danmark är ur statsvetenskaplig synvinkel ett ovanligt land. Få europeiska demokratier har ett partisystem som förändras lika snabbt.

Under de senaste decennierna har en rad nya partier etablerat sig i Folketinget: Danmarksdemokraterne, Moderaterne och tidigare Nye Borgerlige är bara några exempel.

Partier kan växa snabbt. Och de kan falla snabbt.

På den borgerliga sidan har parti efter parti trätt in på scenen. Nya projekt har vuxit fram, splittrats och ersatts av nya.

Men makten har de inte kunnat ta. Den ligger fortfarande hos Mette Frederiksen och Socialdemokraterna – och hos mittenpartiet Moderaterne och Lars Løkke. Danmark har de senaste 25 åren inte haft en regering utan att dess två har varit ministrar eller statsministrar. 

Vanopslagh har försökt samla ett gemensamt blått lag mot regeringen.

Den kanske främsta statsministerkandidaten på högersidan, Alex Vanopslagh, är milt sagt trött på detta status quo. Vanopslagh har försökt samla ett gemensamt blått lag mot regeringen. Men i stället för ett starkt, erfaret och samlat lag står han i valet med ännu ett nytt parti att förhålla sig till: Borgernes Parti.

Samtidigt har regeringen fått vad som beskrivits som den största vælgerlussing i dansk politisk historia i opinionsmätningarna – från 89 mandat till omkring 60. Ändå kan Socialdemokraterna mycket väl bli kvar vid makten. Allt tack vare Lars Løkke Rasmussen.

För många svenskar är han mest känd som politikern som sprang ut från Vita huset för att ta en cigarett för att lugna nerverna. I dansk politik är han känd för något annat: Mannen som lämnade det blå blocket – och satte en socialdemokrat vid makten.

Trots alla nya partier och det faktum att väljarna har rört sig mot kanterna är en sak märkligt stabil i dansk politik: Makten ligger kvar i mitten. Hos Lars Løkke. Och statsministern kommer sannolikt heta Mette även efter valet.

Niels Paarup-Petersen

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Statsministern lär heta Mette efter valet också dök först upp på Liberal Debatt.