Flera gånger påminner jag mig själv om att det inte är LUF-representanter jag pratar med. Det är partister. Jakob Norrhall åkte till Liberalernas landsmöte och nystar i hur hans ungdomsförbundsgeneration tog över det parti man tidigare var i ständig opposition mot.
Liberalernas partiledare Simona Mohamsson kliver upp på scen. Till tonerna av Madonnas ”Hung up” och remixade EDM-dängor av dj:ar som Otto Knows spelas ett pepp-montage där Mohamsson skakar hand med barn, politiker och är i allmänhet glad. I talet säger hon att Liberalerna ska ta ansvar för Sverige med socialliberalism, genom att sätta skolan först och kampanja för ännu en Tidö-regering, denna gång med SD på ministerposter.
Det är första gången på sju år som jag på plats ser Mohamsson hålla tal i ett politiskt sammanhang. Senaste gången var 2019, då hon ställde upp som förbundsordförande i LUF mot Romina Pourmokhtari. En förening som nu, dagen innan riksmötet, meddelar att de inte kommer att närvara – en tyst protest.
Fredagen den 13 april gick samma förbund ut med ett avgångskrav för samtliga partistyrelseledamöter. Många LUF:are valde att lämna partiet och listplatser i protest. Förbundsordförande Anton Holmlund vill fokusera på ungdomsförbundet i stället för riksmötet, eftersom han är vald av LUF, inte Liberalerna.
Kommande helg ska förbundet inte ha valkickoff, utan Universitet Liberal, där de ska fördjupa den ideologiska bildningen. I stället för att spendera sommaren med att kampanja eller stå i valstugor ska de bilda sig, bry sig och bete sig – på sina egna villkor.
Nu ska de i stället rädda partiet över spärren, med hjälp av socialliberalism och nationalister.
Här på riksmötet umgås jag med partiledare, riksdagsledamöter, kanslichefer, medarbetare på samordningskansliet, politiskt sakkunniga och pressekreterare i ministerstaberna. De är personer som jag förr delat ut flygblad och godis med på gymnasieskolor under vår gemensamma tid i LUF. Då styrde samma personer både lokala föreningar och förbundet nationellt, där målet var att påverka partiet i en mindre socialliberal och nationalistisk riktning. Nu ska de i stället rädda partiet över spärren, med hjälp av socialliberalism och nationalister.
Det här är inte en text som bara vill klaga på Mohamssons tvärvändning. Vill man förstå hur jag ser på saken räcker det att läsa Max Hjelms ledartext i DN. Det här är en text om hur jag fått se hur min generation LUF:are göra det varje ungdomsförbund drömmer om att få göra: ta över partiet.
Under ”min” LUF-generation var Joar Forssell och Romina Pourmokthari ordförande (2016–2022). Deras ordförandeskap var ett avbrott i en pågående trend i ungdomsförbundets historia, sett till sin egen självbild som plantskola.
Forssell påbörjade sitt engagemang i LUF långt före mig. Förbundet såg då sitt förhållande till partiet på samma sätt som dagens LUF, tolkar jag Forssell. Man såg inte syftet med sitt engagemang som en förlängning av partiet. Tvärtom. Man motverkade partiet. Såg snett på de ungdomsförbundare som antydde en vilja att bidra till det parti vars ungdomsförbund som man i slutändan var. Forssell ändrade på den kulturen.
Under sin ordförandetid skulle förbundet inte se sig som ett alternativ till partiet, utan som en vakthund inom det. Ungdomsförbundare skulle in i nämnder och ta plats på listorna. Det var en självklarhet som Pourmokhtari senare tog vidare. Det främsta beviset för denna inställning kom i den sista kampanj som Pourmokhtari tog fram: ”Om inte du, vem?”. I en era som formades av instagram-aktivism à la Thunberg och soffliberalism, som Mohamsson definierade Centerpartiets politiska hållning under sitt riksmötestal, värvade Pourmokhtari nya medlemmar med devisen att man bör göra skillnad på riktigt.
Hennes lösning på politisk frustration? Bli aktiv i ungdomsförbundet och förändra där förändring faktiskt sker: inom partierna.
En person jag talade med på riksmötet sa att under de föregående 17 åren var 12 av dem bortslösade, eftersom man valde att lämna så mycket politiskt kapital på bordet genom att bara bråka.
För dem är liberalismen en konsekvensetik. För mig är det en dygd.
Forssells och Pourmoktharis ordförandeskap var givetvis inte utan tjafs. I partiledarvalet mellan Ohlsson och Björklund var LUF starkt för Ohlsson. Nyamko Sabunis närvaro på LUF:s kongress 2019 sågs som en skräll snarare än självklarhet eftersom hon ansågs bedriva partiet i en nationalistisk och antiliberal riktning i migrationsfrågan. Kulmen på denna konflikt kom 2022 när LUF:s förbundsstyrelse gick ut med uppmaningen att rösta nej till regeringsförslaget med stöd av SD. Alla förutom en skrev under: förbundsordförande tillika nyvald riksdagsledamot Pourmokhtari, som ett tag innan gått ut i en Expressen-intervju och sagt att hon inte tänkt rösta rött.
Det var inte heller ovanligt att höra om partister som ringt upp LUF nationellt såväl lokalt för att skälla när ungdomsförbundet drev frågor såsom legalisering av cannabis och aktiv dödshjälp. Särskilt under valrörelsen 2018 var det i regel oftare kritisk eller skeptisk inställning snarare än öppna famnar när en LUF:are gick på medlemsmöten.
Nu är läget annorlunda, på många sätt.
När jag frågar runt på riksmötet hur det känns att LUF inte är här får jag likartade svar. Det är tråkigt, men förståeligt. Varken obrytt eller överdrivet känsligt. Svaren ger en känsla som speglar en process som även dessa numera partister genomgått. De har också bollat. Grämt sig. Rannsakat och funderat över samma frågor som alla andra i den här rörelsen: Kan jag stå för detta? Vad vill jag med mitt engagemang?
De som valt att stanna kvar efter stundvis svåra överväganden har nu landat.
Och nu är vi här. Mohamsson hävdar att hon bytte åsikt i SD-frågan i december. Jag tror att det är en förenkling. Beslutet var ett förväntat steg att. Egentligen är jag förvånad att det kom så sent. Det märks även på plats. De som var där håller med partiets ”nya” riktning, alla andra stannar hemma. Då skapar man den vinnarstämning som fanns på plats.
Den som tror att det var upprivande och polemisk stämning på plats har fel. Det här är en organisation som tror på budskapet. Orden ”vi tar ansvar för Sverige, och skolan” är inte bara en nödlösning i en svår fråga. Det är ett mantra som genomsyrar partiets förhållningssätt inte bara i nutid, utan som politisk princip. Om inte du styr kommer sämre personer att göra det. Konsekvens före dygd. I partierna kan man inte skydda sig bakom ideal och ideologi som den enda drivkraften, utan se det som en del av motorn i sitt politiska maskineri. Ett verktyg, inte en identitet. Då finns det ingen själ som kan befläckas, eftersom en maskin inte har en själ från första början.
För oavsett hur mycket jag vill tro väl om deras motivation och målbild tänker jag återkommande på Simone Weils syrliga tes om partiers existensberättigande: att skaffa makt och behålla den till varje pris.
När jag tänker på vad som skiljer mig åt från de jag en gång delade förbundet med är det just där vi, och kanske även LUF i nutid, delar på oss. Mitt engagemang var i slutändan en tro på liberalismen som en rörelse inte bara byggd på de förslag som läggs utan kulturen den skapar. Hur man ser på samhället ser man på människan, kanske till och med sig själv. Att påverka var viktigt, men det skulle göras på ett visst sätt med en rad premisser som underbygger den. ”Ideologisk vakthund” var inte bara något som vi sa för att motivera ett existensberättigande på partimöten, det var en stolthetsmarkör. De som har stannat kvar såg snarare sitt syfte som en plantskola för att en gång ta över ett parti med den makt det tillför. För dem var engagemanget för partiet, och mitt var för det mer diffusa men existentiellt viktiga begreppet liberalismen som en rörelse bortom partipoliken. Det finns en uppenbar schism här. Ja, många av dem som i dag styr partiet tillhör min generation. Men den övertygande majoriteten av oss har lämnat. Antingen redan 2021 eller efter fredagen den 13.
Jag trivs bra där jag är. Men det är svårt att inte vilja dras med. Att känna stolthet. Att se hur de som sa att de ville förändra svensk politik nu gör just det. Jag dagdrömmer om ett parallellt universum där jag får se partiledare Mohamsson på scen med stolthet i bröstet.
Men i stället känner jag mig sviken. Det är svårt att å ena sidan med beundran se hur dessa ser sitt engagemang som ett kall som de trots svårigheter väljer att hörsamma, å andra sidan vara arg att det är så här kallet ser ut. Jag tror att de helt enkelt såg annorlunda på kallet. För dem är politisk påverkan inte en fråga om röda linjer, utan en checklista med rubriken: Hur maximerar vi vårt politiska kapital? Då spelar det inte roll vad man sagt förr, även om förr bara var en valrörelse sedan. Det slår mig att vi aldrig såg på vårt engagemang med samma ögon, att vi på sätt och vis var med i två olika förbund. För dem är liberalismen en konsekvensetik. För mig är det en dygd.
Under helgen spenderar jag tid med folk som var med under mitt politiska uppvaknande. Vi dricker öl. Snackar skit. Pratar om livet, jobbet och framtidsplaner. Flera gånger påminner jag mig själv om att det inte är LUF-representanter jag pratar med. Det är partister. Det är svårt att förstå och ta in. För oavsett hur mycket jag vill tro väl om deras motivation och målbild tänker jag återkommande på Simone Weils syrliga tes om partiers existensberättigande: att skaffa makt och behålla den till varje pris.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!