Vad får man om man blandar kebabpizza med dagens thai? En samurajpizza – och kanske själva essensen av svensk matkultur. LD:s Jakob Norrhall åker till Vallentuna, äter en vedervärdig pizza och upptäcker att inget är så svenskt som att blanda.
Är kebabpizza svenskt?
När Jimmie Åkesson fick den frågan under valrörelsen 2022 svarade han ett självklart ja. Det är till och med partiledarens favorit – förutsatt den också har ”vitlök, jalapenjo, champinjoner, stark sås och pommes frites” på sig. En minst sagt Åkessonsk hållning, som fick intern ”kritik” av Martin Kinnunen, partiets miljöpolitiska talesperson. I en tweet skrev Kinnunen: ”Jösses. Han borde kanske följt random medierådgivares råd här. Vill fan inte torska valet på Jimmies störda pizzareferenser”.
För första gången i mitt liv är jag i stånd att stötta Åkesson. Kinnunen vet inte vad han snackar om. Kebab med jalapeño: det svenskaste jag hört.
Kebabpizzan är empiriskt och folksjälsligt svensk. Enligt nyhetshemsidan ”Lovingsweden.se” kom turkiska invandrare på innovationen någon gång på 80-talet, någonstans i Sörmland: ”Eskilstuna, Södertälje eller Arboga – beroende vem du frågar”. Två smarriga komponenter förenades och kom för alltid att ändra svenskarnas smaklökar, starkt uttryckt.
Jag tänker på denna transmutation av fett, bröd och staplat kött när jag, LD:s kulturredaktör Henrik Dalgard och två till medbrottslingar befinner oss på Vallentuna industriområde. Vi har närmare bestämt kört till Il Forno, en pizzeria som också serverar thaimat. Men vi är där för ett särskilt syfte: den beryktade samurajpizzan.
Om Åkessons jalapeñokebabpizza riskerade några väljare hade samurajpizzan orsakat avgångskrav.
Den består nämligen av två saker. Kebabpizza – och dagens thai. Som folkbildande, kulturradikal idétidskrift fanns det helt enkelt inget annat att göra än att vallfärda till Vallentuna industriområde för att avnjuta. Vi hade planerat besöket i en vecka. För ändamålet hade jag köpt ett litet anteckningsblock och två bra pennor. Journalistik är på allvar. Jag var på helspänn.
Plötsligt står jag framför pizzerian, inklämd mellan den sortens räfflade plåt- och stålkuber, parkeringar och obskyra företag som ofta innesluts på ett industriområde. Jag vågar inte gå in först. Jag kommer att tänka på Heliga templet i Jerusalem. När det fortfarande stod fanns det olika rum inuti templet. Ju längre in, desto heligare var rummet. Det innersta rummet fick enbart beträdas av översteprästen en gång per år, under höjden av påsken. Innan dess behövde denne surra ett långt rep runt ankeln. Ifall han svimmade, för att Gudsnärvaron var för stark, kunde kollegorna dra ut honom.
Skönt att vår informant tar första steget in och tar sig an uppgiften att beställa. Sekunderna mellan att frågan ställs och att svaret kommer kan mätas i evigheter. Jag hinner tänka tusen tankar. Men en gäckar högst: ”Tänk om den inte finns?”
”Absolut maestro, hur många?”
Lättnaden.
Först insisterar vår informant att två pizzor på fyra personer räcker.
”Vad säger du? Vi kör väl fyra”, säger vi andra.
Kvittot kommer. 1088 kronor, 4 pizzor plus dryck. Jag tog en Mer med apelsinsmak.
Kulturredaktör Dalgard upplever försvettningar och skyller på bakfyllan. Men vi alla vet att det är ett tamt försök att dölja sin iver.
Är det pizza? Eller thai med bröd? Vad hade Wittgenstein sagt?
Och till slut kommer den. Den har tyngd. Det är som ett mini-universum på bröd. Tre rätter på ett fat, men ingen framträder främst. Ostronsås-dränkt kyckling och griljerade cashewnötter slungas friskt jämte tunt strimlad kebab med vitlökssås och skimmer-orangea fetpölar. Är det pizza? Eller thai med bröd? Vad hade Wittgenstein sagt? Den enda rimliga strategin är att mixa, röra runt med gaffeln och se hur det vita och mörkbruna efterliknar den svenska klassikern: en ljusbrun sås på kött.
Jag tar en första tugga, och försvinner in i mina tankar.
Svensken är många saker. Svältfödd på god mat är den inte. Men den är inte heller patriotisk. Det brinner inte i mig när någon jänkare stoppar köttbullar i tomatsås och tjoffar i spaghetti. Dels för att det egentligen är italienskt, dels för att jag inte bryr mig. Gör vad ni vill, ärligt talat. Vi lånar friskt, ibland, som i det ökända ”svenne-carbonara”-fallet, gör om det till en aversion av originalet som jobbiga sköningar ska gnälla på. Ibland tvingar vi, eller, tja, marknaden, restaurangerna att anpassa sig till våra smaklökar. En thailändsk restaurangägare med självbevarelsedrift skulle inte våga servera samma saker som svenskarna begär på sin lunch till sin egen mormor på besök.
Ofta äter vi svenskar inte ens vår egen cuisine, husman. I min matlåderotation är det aldrig fläsk och löksås, det är ’ndujapasta och wok. Tror många har det så: Italien och Asien.
Därför blir jag patriotisk av samurajpizzan.
Den är nämligen ett ypperligt exempel på svenskens syn på sin egen matkultur. Det här är precis som när kebabpizzan kom. Det var inte forcerat. Omständigheter och affärsmässig medvillighet, inte stolthet och skitnödighet, ledde fram till de verk som vi fick i Vallentuna. Och nog för att vi har egna rätter, husmanskosten, vars svenskhet ingen ifrågasätter. Men vi startar inte krig över att någon italienare lägger ananas på vår palt. Sånt sysslar vi inte med. Vi är upptagna med annat.
Som att våga testa egentligen helt absurda matkombinationer för att skapa något ömsom gött, ömsom djupt kränkande för vissa utbölingar. Det är svenskens matetos. Köttbullen är i sig en sorts kränkning av den turkiska dönern, som omformades för att anpassa sig till svenskens kryddutbud, men också vana. Men inte bryr vi oss om det, utan stoppar en svensk flagga i ”våra” rullade bollar på Ikeas varuhus i så väl Abu Dhabi som Örnsköldsvik.
Men inget av dessa fem och ett halvt länder skulle för sitt liv vilja känna sig vid denna rätt.
Det går nämligen inte att kränka svenskens matkultur, och därför bryr vi oss inte heller om hur andra vill ha det. Samurajpizzan är ett sammelsurium av fem och ett halvt olika länder, som alla skändas på en och samma tallrik. Turkisk kebab, italienskt bröd, serverat med vad som egentligen är en amerikansk-kinesisk rätt, men kallas dagens thai, där rättens prefix är japanskt. Men inget av dessa fem och ett halvt länder skulle för sitt liv vilja känna sig vid denna rätt. Det gör vi gärna.
Det är anpassningarna till den egna smaken, vare sig det är kebab med ostronsåsbukkake eller jalapeños, som är svenskens matkultur. Individen först, tänka sig. Det är hyperkulturhybridiseringen av andras matkultursrätter, vilket nyfiket tvångsmixtras med ett leende på läpparna tills det passar sin egen smak som utgör svenskens, egentligen hela Nordens, hållning. Den har nämligen också förts över på finsmakarvärlden. Där blandas skandinaviska ingredienser med japanska och franska influenser, metoder och ingredienser, i det som kallas New Nordic Cuisine, för att skapa nya rätter som gjort Norden till det nya Frankrike.
Och egentligen, är inte all mat som bäst när man skiter i konventionerna, nyfiket och äventyrligt, testar och kommer på nya recept? Är inte världens mat bara en annan version av samurajpizzans enkla uppkomstlogik: blanda två för sig goda saker till en, se vad som händer.
Ja juste, hur var smaken, kanske ni undrar?
Skitdålig, så klart. Föreställ dig att alla dina smaklökar tagit uppåttjack samtidigt, och nu ska styra efterfest i din mun. Problemet är att det pågår hela tiden, och det är inte en efterfest utan mer av ett konstant tillstånd av övermättad rapidtechno-rave i min munhåla. Jag fick saltkrämpor i käkarna, en upplevelse jag hittills aldrig upplevt och inte drömmer tillbaka till. Jag orkade en halv – vilket ska nämnas räknas som en hel måltid.
Men det spelar ingen roll att den inte var god. Det är känslan av den och vad den har att säga om vårt lands matsjäl som gör att jag vill viska vackra ord i dess närvaro.
Kör hårt, Jimmie. Blanda gärna på, jalapeno på kebab är säkert en het rätt som Kinnunen bara inte förstått sig på än. Se denna text som en inbjudan. Du och jag kan dricka en radler, ta en halva var på Il Forno, och njuta av att vi två vet sanningen: inget är så svenskt som att blanda.
Jakob Norrhall är präststudent och medlem av LD:s redaktion.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!