Vänstern har hyllat honom, högern har fnyst. Men har någon förstått Rutger Bregmans verkliga ambition? Jakob Norrhall har läst Moralisk ambition och drabbas av författarens tro på möjligheten att ändra världen. Men funderar ändå på om inte grunddraget lider av självupptagen självgodhet.
Med sin nya bok Moralisk ambition har den nederländske historikern Rutger Bregman nästan beskrivits som en messias som återför hoppet till västerlandet. Den svenske läsaren som plockar upp boken gör det dock säkert efter att han fått både hyllningar (från vänstern) och hånats (av Timbro) för att ha uttryckt sin vilja att höja skatten för de absolut rikaste i Skavlans debattprogram.
Men den som läser boken för att se hur Bregman försvarar sin beskattningsiver blir besviken.
Moralisk ambition är enligt författaren en handbok för hur du, kära läsare, kan förändra världen och sluta slösa din talang. Det handlar marginellt om skattenivåer hit och dit, utan om hur världen kan och bör förändras.
Hedgefond-managern som lämnar sina välbetalda jobb och räddar liv genom att skapa välgörenhetsprojekt mot malaria.
Bregmans problembild grundar sig i en djupt rotad frustration. Så många som jobbar har ”bullshit jobs” – tänk konsult – eller vinner innovationspriser för att uppfinna en prenumerationstjänst för tandborsthuvuden. Det här är ett slöseri på talanger. Talanger som kunde, och borde, göra mer för världens framsteg.
Det är här miljardärsjakten som Bregman begår i medier kommer in. Men i boken centreras tesen inte kring skattesatser i sig, utan snarare att han anser att skatteflyktingar i miljardklassen inte bara är själviska, utan även värdelösa. De bidrar inte. I kontrast till dessa pekar han återkommande på folk med talang och medel som bidrar på sätt de själviska miljardärerna inte gör. Hedgefond-managern som lämnar sina välbetalda jobb och räddar liv genom att skapa välgörenhetsprojekt mot malaria. Studenter med högsta betyg som går vidare till att nitiskt avslöja miljöfarliga företagsangelägenheter, eller skriver banbrytande teser och missionerar om slavars frigörelse i 1700-talets USA. Vissa är karismatiska, andra jobbar bakom kulisserna: alla med målet att göra världen till en bättre plats.
Många passager i boken är givande, såsom kapitlet om hur välmenta organisationer och rörelser misslyckas, antingen på grund av ineffektivitet eller organisatorisk dysfunktion. Många liberalt laddade organisationer (host host, Folkpartiet och Demokraterna) hade behövt läsa detta kapitel som svårsmält hostmedicin. Den konfrontativa skrivstilen gör att Bregman lyckas hålla läsaren fäst vid bokens syfte, utan att vare sig avskräcka den kritiska läsaren eller fega med orden för den som håller med hans kritiska framtoning. Det är en ideologiskt färgblind bok som i all väsentlighet visar på hur man kan ändra världen, och hur vi ständigt kan söka nya punkter att förbättra och åtgärda. Det budskapet borde alla, oberoende om de vill höja eller sänka skatten för de rika, kunna hålla med om.
Men bokens grundläggande ambition gnager. Först läste jag boken med behållning. I efterhand stör det mig: Jag insåg att jag kände mig som en del av en klubb ”som fattade”, och att Bregman var min ledstjärna. Som att det är en bok skriven av en självgod person, till självgoda personer.
I ett land med 11 procent arbetslöshet är arbetsvalskritiken inte bara märklig, utan direkt kränkande.
Moralisk ambition uppmuntrar folk att ändra sitt liv, eller att sträva efter mål, på sätt som inte reflekterar verkligheten. Vissa ”bullshit jobs” som Bregman beskriver dem, där nyttan till synes inte går till ”goda ändamål”, behövs också. Vissa personer som en dag kommer att göra de stora ting Bregman vill att Sven Svensson ska genomföra behöver också leva på sådana jobb. Vissa av personerna han presenterar gjorde antagligen detta. Det innebär inte att de lever fattiga liv utan någon moralisk ambition eller att de ”slösar sin talang”: det innebär att de har ett jobb. I ett land med 11 procent arbetslöshet är arbetsvalskritiken inte bara märklig, utan direkt kränkande.
Ja, miljardärer som fifflar med skatt eller finansierar världskrisskapande ärenden är värdelösa och bör göra bra saker i stället. Och det kanske är därför boken finns: att få någon rik knös att vakna ur sin självupptagna dvala och finansiera saker som gör nytta, såsom en tidskrift, en samhällsgynnande innovation eller nya mediciner. Kan du inte välja en av dem? Betala skatt. Då finansierar du alla.
Men det är där Bregman tappar bort sig. Tesen ”sluta ta jobb som inte tillför” är, för att uttrycka mig diplomatisk, ett självupptaget sätt att se på hur andras liv ska levas. Inte heller är det effektivt, eftersom alla inte är supersmarta eller överambitiösa personer.
Och vet du vad? Det är inte heller fel att leva i ett samhälle där alla inte vill vara superman. Ett samhälle bärs av människor som lever vanliga liv. Vissa, antingen för att de inte kan något annat eller helt enkelt vill, ska bara få vara vanliga. Så länge man inte är ivägen för de som vill vara på frihetens eller framgångens frontlinje är det inte ”slöseri med talang” bara för att man inte lever upp till sin ”potential”.
Ett samhälle där alla som inte sysslar med det Bregman tycker är värdefullt uppfattas som slösaktiga med sin talang, är inte bara ett omoraliskt samhälle. Det är ett samhälle som inte finns, och framförallt inte bör finnas.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!