På en fest någon gång bestämde sig en kille för att stänga festen med Tommy Körbergs ”Stad i ljus”. Sedan dess har killen gått runt till fest efter fest för att förstöra myriader av bra kvällar. Jakob Norrhall hatar denna torftiga polka från Dantes sjätte cirkel innerligt, och uppmanar sommarens dansglada festprissar att välja en annan låt till avslutningslåt. Vilken som helst – så länge det inte är ”Stad i ljus”.
Jag har en synd att bekänna. En synd som skulle få mina närmastes bild av mig och min person att förtvina. Men jag står inte ut längre. Jag måste få erkänna.
Jag hatar ”Stad i ljus”, Tommy Körbergs ofrivilliga avslutningshymn på samtliga fester och baluns runtom i vårt avlånga land.
Antalet gånger jag har behövt utstå dess förruttnande och stelbenta rutin på dansgolv, på hemmafester eller till och med en begravning gör mig nedstämd. Det är som att ta en tugga av ett vackert äpple för att sedan inse att man egentligen ätit en lök hela tiden.
Låt mig förklara med ett förekommande exempel. Klockan är 03:56. Du stor på ett dansgolv. Under 6 timmar har du och dina närmaste 263 främlingar dansat. Minnen skapats. Sånger sjungts. Livet lekts. I mörkret, i symbiosen mellan bas och strobe lights, fann ni ljuset i varandras glädje. Människan är inte så hemsk som man vill tro. En människa som kan skriksjunga Mando Diaos ”Gloria” kan omöjligen vara hemsk. Människan kan till och med vara vacker, ja rakt av snygg.
Sen börjar polkan från Dantes sjätte cirkel.
Men så händer det oförlåtliga. Lamporna i salen tänds som ur en skräckfilm. Du vaknar upp och framför dig ser du trötta vakter, slitna barplockare. De vackra människorna har bytts ut mot verklighetens grymma ansikte. Inte ser du heller direkt ut som Törnrosa. Dina kläder ser ut att ha plockats upp från golvet du nyss stampat upp med dina numera förstörda skor från valfritt skoetablissemang.
Sen börjar polkan från Dantes sjätte cirkel. Någon på tok för lång kille som egentligen haft span på tjejen på andra sidan dansgolvet hela kvällen tar sin arm över din axel. Du tappar bort dina vänner, som antingen gått för 1 timme sedan eller upplever samma sak som du själv. Det värsta har ännu inte hänt.
Ur högtalarna, likt ett böneuttrop från Babels torn, hörs ett dån. ”Min resa var mot solen”. Att skriva orden förhöjer min puls. Spänner mina käkar. Förvrider mitt sinne. Vad som sedan utspelar sig är 3 minuter och 16 strofer av påtvingad ”kolla vad vi är sköna och unika nu”- stämning. Det vaggas i otakt. De som kan texten tar antingen inte i alls, eller på tok för mycket. De som inte kan kollar på klockan. De värsta, antagligen född i det självcentrerade stjärntecknet Leo, ställer sig i mitten och börjar valsa med någon ofrivillig stackare för att hylla sin “egenhet”. Mitt i den halvmenande inlevelsen börjar killen med den långa armen titta upp i jakt efter sin Askungen, för att fasande se att hon står och tungdansar med en annan främling.
Sen kommer det värsta. Tonartshöjningen. Dånet som hörs från den förkrossade långarmsmannens lungor får mig att tvivla på om hörsel verkligen är så bra som man vill tro. Jag vill stoppa mina öron med muffins i hopp om att inte behöva utstå. Men jag står där, som utan egen fri vilja, vaggandes i otakt med mina numera 89 värsta fiender till främlingar.
Bakom de vackra orden och Tommy Körbergs oslagbara stämma gömmer sig en äcklig sanning: den förstör allt i sin väg.
Mitt hat är inte sprunget ur det faktum att kvällen är slut. Tvärtom, att veta om dansgolvets förgänglighet är det som gör den värdefull. Mitt hat spirar mot hur den tvunget måste avslutas med stämningens absolut värsta nemesis: en ballad. Man kan tänka sig spontant att det finns en poetisk övergång mellan ett dansgolvs hedonistiska glans och en sång om ”en tid som inte längre finns”. Men bakom de vackra orden och Tommy Körbergs oslagbara stämma gömmer sig en äcklig sanning: den förstör allt i sin väg.
Jag hatar låten av flera konstnärliga skäl. Den är oförlåtligt pretentiös. Den är odrägligt långsam. Den är pinsamt enformig. Men framförallt förstör den hela syftet med en avslutningssång till en fest. En avslutningssång ska sätta punkt för en berättelse för kvällen som varit. Ett tack för att vi fått dela denna stund tillsammans. När vi skiljs åt har vi alla detta gemensamt, vare sig minns det eller tänkt på det.
Uppkomsten av denna belzebub-ritual är sprungen ur något fint. På någon fest någon gång på någon plats hade en vacker kväll utspelats. Något geni inser att klockan är mycket. Kvällen är för bra. Och han (för det måste vara en han) kommer på en sång som både mättar allas behov att få skrika av sig en sekund, och genom det förstå att tiden kvällen är över. Nu ska vi alla hem. Det var säkert det finaste ögonblicket i deras hittills korta liv. Jag kan se framför mig hur alla gick hem med smilband upp till öronen över vad de upplevt den där kvällen någon gång någonstans.
Men så gjorde han det oförlåtliga. Han ville inte att det skulle ta slut. Han kunde inte sluta tänka på det vackra han precis upplevt. Det får inte ta slut.
Så han går till nästa fest. Nytt gäng. Nytt tillfälle. Ny plats. När klockan slagit ”dags att stämpla ut” tar han fatt i telefonen, säger ”den här är så jävla bra” på någon dryg dialekt med belåtna läppar och trycker igång låten likt en terrorist. Säkert tänkte alla den kvällen att just de var speciella, just detta var deras låt. Men de vet inte den äckliga sanningen. Nästa fest upprepar nissen samma rutin. Det funkar varje gång. Fler nissar på kvällen gör samma sak nästa fest. Och så fortgår det. Som en tumör.
På festens altar offrade han den första kvällens vackra glans till sin egen upphöjelse som ”killen med en så jäkla skön vibb”.
Efter denna stund är inget sig längre likt. Han lyssnade aldrig till textens första rader – ”min resa var mot solen” – när han likt Ikaros stal den urspungliga kvällens skimmer och gjorde det till ”sin grej” att vara den som skulle sätta punkt för alla kommande kvällar. På festens altar offrade han den första kvällens vackra glans till sin egen upphöjelse som ”killen med en så jäkla skön vibb”.
Numera är den bara ett väldigt aggressiv-passivt sätt att säga ”dra åt helvete, ni har haft för kul jag vill sova”, inte ”låt oss gå i frid och tjäna världen med glädje”. Men det kan och förtjänar att vara så mycket mer.
Här kommer därför mitt förslag. Min basiska lösning till detta försurade hav av förstörda kvällar: hitta en egen sång.
Det kan låta dumt och intetsägande. Vissa uppskattar till och med de faktum att de och tusentals andra personer just nu runt om vårt land också avslutar sin kväll med samma sång. Nej! Sluta! Det här är er kväll. Ert dansgolv. Era regler. Varför ska en 20-åring grabb på en hemmafest i Tierp förknippas med en nyskild 31-åring i Stockholm av Tommy Körberg? Ja, ni båda har upplevt en fest samtidigt. Grattis killar. Men dess innehåll, intriger och personer är helt annorlunda. Vart är hyllningen till det?
Är du en del av ett sällskap som ses en gång i månaden där dans kan förekomma? Hitta en låt som hyllar er sammansättning. Är det en inflyttningsfest för din bästa vän? Spela en recenserande invigningslåt för hemmet den ska leva i. Är det slutet på dansgolvet för din halv-kusins bröllop och hennes spännande man? Fira deras förening. Det kan ske en gång, eller bli just eran grej som spelas varje gång kvällen ska sättas punkt vid.
En avslutningslåt kan vara lugn eller dragig. En uppmaning till kamp eller invit till försoning. Bara du vet vad som passar just er kväll, er avslutning. Er berättelse. En brygga mellan musiken och själen. Mellan du:et, vi:et och nu:et.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!