Svenska regeringsförhandlingar har en del att lära av påvevalen. Lås in partierna, stäng av telefonerna och tvinga dem att förhandla tills den vita röken stiger, skriver LD:s Jakob Norrhall.
Man kan säga mycket om Ulf Kristersson och Tidöavtalet, men en sak imponerade redan när det slöts 2022. Låsningen inför förhandlingarna såg ut att vara oöverkomlig, med en minst sagt anspänd relation mellan L och SD. Det är lätt nu i efterhand att glömma bort hur svårt det såg ut för moderatledaren att ro förhandlingarna i mål.
Sen låste man in – förlåt, bjöd in – alla till ett fint slott med sprit och god mat, och körde igång. SvD:s Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson har återkommande redogjort för den process som ledde fram till att Kristersson, trots att han inte ens hade flest mandat i sitt eget block, fick leda Sveriges regering. Omöjliga låsningar visade sig varken vara omöjliga eller låsta. Röda linjer blev gröna.
Strategin att hantera svåra förhandlingar genom att låsa in sig i fina slott är dock inte okänd i historien. På liknande sätt har man hanterat påvevalen.
Med historiska mått mätt har de tre senaste påvevalen genomförts kvickt. Snitttid har bara varit två till tre dagar. Men det längsta valet, där Gregorius X till slut valdes, tog hela 1006 dagar – nära tre år. Det var först när valet höll på att rasera kyrkans förtroende som kardinalerna gick samman och löste frågan.
Men bara för att det har gått snabbt de senaste gångerna innebar det inte att förhandlingarna har varit lätta. Många förhandsfavoriter röstades snabbt bort i det senaste valet, under de omröstningar som sker flera gånger per dag. Till slut blev det en kompromisskandidat som fick stöd i konservativa och progressiva läger, vilket jag redogjort för tidigare här i Liberal Debatt. Det verkar fungera att ändra fot och hitta nya lösningar när ens förstahandsval inte kan röstas igenom. Då kan läger som till en början inte kommer överens gå samman och hitta en framtida ledare – för den andliga eller världsliga maktens bästa. Allt detta i slutna rum, bortom medias räckhåll – som på Tidö slott.
Tvärtom: ju mindre man vill bli vald desto starkare kandidat är man.
Nå, påveval och regeringsbildningar skiljer sig åt på viktiga punkter. Framför allt är det inga kampanjer som leder till valet av en påve. Tvärtom: ju mindre man vill bli vald desto starkare kandidat är man. I riksdagsvalet hade det varit minst sagt absurt om en statsministerkandidat inte sade att den var just det.
Men det är inte absurt att påstå att Magdalena Andersson borde ha låst in sitt regeringsunderlag på ett slott innan hon lämnat sitt sonderingsuppdrag tillbaka. Andersson har beskrivits som en tuff förhandlare” och har sagt att V har en lång väg att gå innan de kunde bli regeringsdugliga. Strategin inför regeringsbildningen tycks vara att pressa V att ta bort sitt krav på ministerposter. Detta gjorde det förståeligt varför V satte hårt mot hårt och röstade igenom Andreas Norlén till talman (vilket ledde till att S röstat för C:s i stället för V:s kandidat till tredje vice). De vill inte bli överkörda innan de ens satt sig vid förhandlingsbordet. Å andra sidan bör V, om de vill få igenom Andersson som statsminister, låsa in vice partiledare Ida Gabrielssons telefon framöver så att hon kan sluta basunera ut omöjliga förhandlingskrav på diverse sociala medier och i olika mediaframträdanden. Oavsett vad bör de tvingas i samma rum, eller ge upp.
Likt påvevalet verkar strategin ha fungerat för M-ledaren: håll tyst, lås in och lös det. När den nyvalde talmannen nu ska hitta en ny statsministerkandidat att ge sonderingsuppdraget till bör påvevalsmantrat vara hans enda medskick till kandidaten. Förhoppningsvis lär svenska folket snart få se den vita röken och säga ”habemus statsminister”, och Sverige kan återgå till att prata om sakpolitik och värderingar i stället för politiskt spel.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!