Tre landsmötesdagar. En kandidatlista till Europaparlamentsvalet ska fastställas, en slöjdebatt avhandlas och en årsmötesmiddag inmundigas. LD:s Thea Andersson är på plats, och skildrar ett folkparti som mår bättre än på länge.
Fredag 08.10, Uppsala centralstation.
När ena halvan av Uppsaladelegationen lämnar Uppsala är vi redan sena. Det beror till störst del på undertecknad som lade lite för lång tid på att säga hejdå till barnen, men förseningen ökade av den lite för lätta högerfoten som satt vid ratten. Inga problem med det. 11.30 öppnar partiordföranden landsmötet med ett bestämt och rakt slag med klubban. Gissar vi i alla fall, egentligen vet vi inte. På pappret är vi i rummet, incheckade i det nya och välfungerande digitala mötesprogrammet. I verkligheten är bilen utanför Linköping konsert och kongress först 11.45.
Liberalerna har efter många om och men blivit ett parti som sitter i regeringen. Det gör att stämningen trots opinionssiffrorna är rätt munter. Det känns lite lyxigt att Säpo är parkerade utanför, att mediehusen är där vartenda ett. Jag och min ersättarkollega struntar i att kika in i plenum. Det är ändå inte där det händer och när helgen är slut kommer vi båda vara trötta på lokalen. I stället drar vi till lunchen, men precis som på vilken klassåterträff som helst hinner man bara ta tre steg innan man måste hälsa på nästa härliga Liberal. Glada miner, förtjusta återträffar. Trivsamt muller. Bra stämning!
Vi slukar lunchen, en kanonfin bit gris med kål och potatismos. Hälsar på Stockholms (och Gotlands) representant i valberedningen Patrik Silverudd, som jag såklart behöver tydliggöra några saker med. Jag sitter nämligen också i valberedningen, vi har setts en hel del inför denna helg. Han hummar nåt, håller nog med om vad jag säger. Valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall hittar jag inte. Jag hinner tänka att han kanske undviker mig.
Eftersom ett årsmöte är en lång apparat av röstlängder hit och dit så finns det en del pappersarbete att göra det nya systemet till trots, så vi börjar med det tråkiga. Efter en timmes arbete garanterar jag och ersättarkollegan att vi har 7 ombud på alla 20 förhandlingspass, och att vi totalt kommer att tillryggalägga 137 pass tillsammans innan helgen är över. Sara Svanström, den biträdande partisekreteraren, kvittrar fram en hälsning. Det här är hennes hemmaplan. Om hon är nervös över landsmötets genomförande märks det inte alls. Hon är en av den kader av partifunktionärer som får allt att funka bakom våra heltidspolitikers ibland rätt stora egon.
Hon är en av den kader av partifunktionärer som får allt att funka bakom våra heltidspolitikers ibland rätt stora egon.
Finns det ett tuffare jobb än att vara partisekreterare under ett landsmöte? Jag frågar Gulan (Avci, riksdagsledamot. Reds. anm.) om det ”inte kommer bli skönt på söndag när allt är klart?”. Hon svarar mig genast med en motfråga: “Blir det någonsin klart?”. Frågan lämnas hängande i luften.
Någon gång för längesen sa jag att jag aldrig igen skulle jobba i en medlemsstyrd organisation, det var när jag slutade som förbundssekreterare för Liberala ungdomsförbundet. Jag vet inte om Gulan tänker så, men för mig varade inställningen i exakt fyra år och åtta månader. Sen började jag jobba i en förening igen.
Jag tar mitt pick och pack och drar, som ersättare är man inte en del av de långa utskottsförhandlingar som inleder landsmötet – tanken är att man där ska göra upp på förhand om de för mötet viktiga skiljelinjerna. Partistyrelsen har också den här luckan att snabbt städa upp eventuella misstag i årsmöteshandlingarna. Det ger mig alltså en lång och tacksam paus på hotellrummet. Jag stryker en skjorta eller två, överväger att beställa en öl men låter bli. 16.30 är vi tillbaka igen för en av helgens höjdpunkter: Fastställande av kandidatlista inför Europaparlamentsvalet.
Fredag 16.00: snart i plenum
Jag kommer in i entren, får höra ett litet skvaller om att spritutskottet bifaller licensförsäljning av alkohol. Strålande nyheter! Får sen höra ett annat skvaller, från slöjförbudsutskottet – reservationen gick igenom i utskottet. Det var tight. Utskottet föreslår att det inte ska finnas slöjor på barn på svenska förskolor. Det tas och det ges.
Får syn på valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall. Han undvek mig inte alls utan meddelar glatt att det finns varmkorv i TCO:s monter. I takt med att utskottsförhandlingarna avslutas fylls den lilla ytan snabbt. Våra politiska tjänstemän i regeringskansliet får på möten som det här agera ett sorts förstärkt sekretariat. Det skapar en känsla av ordning och reda.
Anna Simon-Karlsson, nu politisk sakkunnig för miljö- och klimatministern, är också här för första gången.
Bland oss finns ett antal nya ansikten, nya i sammanhanget ”liberala landsmöten”, men inte nya i politiken. Anna Maria Corazza Bildt berättar att hon är rörd och glad över alla glada tillrop hon får när hon träffar partimedlemmarna i sitt nya parti. Medan vi pratar hinner minst tre komma och heja. Var det likadant när hon var aktiv i Moderaterna? Jag vågar inte fråga. Anna Simon-Karlsson, nu politisk sakunnig för miljö- och klimatministern, är också här för första gången. Jag frågar henne inte om det här mötet påminner om de hos Centerpartiet. ”Det är mycket roligare här!”, säger hon inte men med tanke på vilket gott humör hon är på tänker hon säkert det tyst.
Det luktar tom skolmatsal här. Det fylls snabbt på med folk: Typiska folkpartister, vi är i tid. Vi är ordentligt klädda. Vi är ofta äldre eller yngre. Årsrika eller årsfattiga. Det är rätt få här som är mittemellan. Tjejer mellan 30 och 40, den kohort jag själv tillhör, är färst. Det är vi som är mitt i livet, som kanske fått ett par barn, vi jobbar och sliter, renoverar kök och flyttar till större lägenheter, vi byter jobb och tjänar pengar, tar hand om vårt. Vi har inte tid med partipolitik. Och med tanke på hur jag ansträngt familjerelationerna det senaste året med mina deltidsuppdrag här och där, vid sidan av ett heltidsjobb, så är det rätt stöddigt att åka bort en hel helg och lämna killen i klistret med två ungar där den ena håller på att få sina första tänder.
Bit för bit byts mina flikar i Safari till partidokument, från texten till Kalles klätterträd som jag sjöng för barnen igår till senaste pressreleasen eller twittertråden, från lokalbussens avgångstider i Uppsala till Google Maps överblick av sträckan ”Uppsala Linköping”. En flik för läsning av motionstexterna en annan för partistyrelsens svar. Listan med mina senaste Messengerchattar fylls på av partister en efter en, det blir topp tio, sen topp tjugo. Livet utanför försvinner bit för bit. Partilandet är ett litet universum. Om två dygn, sent på söndagseftermiddagen, blir bilturen hem en tre timmar lång avtändning men dit är det en livstid.
16.45: Fastställande av kandidatlista till val till Europaparlamentet
Den sittande europaparlamentarikern Karin Karlsbro nomineras och väljs på plats nummer ett, det var väntat. Till plats nummer två åker mötessekretariatet på en klassisk mardröm: En motkandidat! Simona Mohamsson vill, och ska försöka, ta plats två på listan i stället för Anna Maria. Jag gjorde en överslagsräkning av ombuden tidigare i veckan när Simona berättade att hon skulle köra, och då såg det lite trögt ut för aktivisten från Hisingen. Har jag fel? Kanske? Vi får se.
Det blir debatt, Martin Melin, Joar Forssell, Erik Berg, nån från Örebro, Värmland och Skåne med flera inviger 2023 års dubbla talarstolar i den stora kongresslokalen i Linköping. Det är kul! Jag har i motsats till en del andra tagit beskedet om utmaning med ett stort lugn.
Den sista kvarvarande rösten, en skåning som tog lång tid på sig att starta BankID, kommer in och det utbryter applåder.
Uppsala och Skaraborg slår vad om resultatet medan omröstningen pågår. En bänkgranne tror Simona tar det. Jag tror Anna Maria, jag säger att hon vinner med 60/40. Den sista kvarvarande rösten, en skåning som tog lång tid på sig att starta BankID, kommer in och det utbryter applåder. Resultatet presenteras direkt därpå: Anna Maria vinner med 106 röster mot Simonas 77, 58/42. Partikollegan från Skaraborg erbjuder mig en trisslott.
Vi trodde att dramat var över med listan efter den storslagna striden om andraplatsen, men det var det inte. LUF är listigare än så. De utmanar på plats 25, för att knipa en plats på framsidan av valsedeln. Det råkar vara Lars Persson Skandevalls fru, Ina, som står på den platsen. Valberedningens ordförande anmäler jäv. Vem ska nu försvara förslaget? Tur att Patrik Silverudd finns, som harklar sig och svingar sig upp i talarstolen. Jag instämmer i vad han säger: Bifall till nomineringskommitten! Förlåt LUF mitt fina, fina, ungdomsförbund, jag backar er i vått och torrt men det här är under bältet.
Förhandlingspass 4, utskottsutlåtande A, “allmänpolitik” och jag tjänstgör. Det enskilt viktigaste är ställningstagandet om att gå till val som ett parti 2026, i ett annat parti kanske man skulle fnissa. Debatt följer, efter det en votering. Det blir bifall. Sen får jag äta.
Den rullande middagen på fredagen är tyvärr en tråkig historia, inte värt något särskilt omnämnande, bilden får tala för sig. Partistyrelsen är märkbart frånvarande i debatten. Det startas en gruppchatt, den heter Ö(L) och har 26 medlemmar. Nina Larsson, tidigare partisekreterare och riksdagsledamot från Värmland, har tagit över mötesordförandeklubban från Helene Odenjung, tidigare vice partiledare och kommunalråd i Göteborg. Vem av dem som är vassast? Det tänker jag inte kommentera. Det skulle ingen annan i hela den här lokalen heller våga göra.
Det startas en gruppchatt, den heter Ö(L) och har 26 medlemmar.
Har ni följt ett landsmöte någon gång? Har ni förstått förtjusningen i en riktigt bra propositionsordning? En mötesordförande ska vara tydlig och kunna artikulera, inte vela, välja den lättaste vägen på ren intuition och det ska gå snabbt, riktigt snabbt. Votering begärd och ska verkställas, vrålar de ut över lokalen. Vi följer med våra små orangea röstkort. ”Jag ställer utskottet mot reservanten, bifalles utskottet? Tack ta ner. Bifalles reservanten? Tack ta ner. Jag finner bifall utskottet.” PANG.
Ett välbekant kluster av ungdomsförbundsveteraner står och fnissar i mitten av salen, de turas om att i tur och ordning dra en dräpa om nåt fånigt och dumt som står någonstans i motionssvaren eller som talats från talarstolen. ”Undrar vad det skulle kosta om alla dessa förslag blev verklighet”, skojar någon. Ingen vågar räkna på det.
Det mest festliga i detta avsnitt är nog förslaget om snabbare motorvägar och snabbare EPA-traktorer.
En liten ljusglimt i det annars mördande tråkiga infrastrukturpasset: Jakob Olofsgård, riksdagsledamot från Jönköping, gnäller över att LUF inte är tillräckligt aggressiva i bostadsbyggpolitiken. Som om han missat deras förslag om att helt avskaffa det kommunala planmonopolet. Hannes Snabb, ordförande för Liberala studenter (LS) svarar och hälsar att han kan börja med att avskaffa bruksvärdessystemet, ett förslag som LS lagt fram i samma avsnitt. Marcus Willershausen går upp och berättar att Jakob Olofsgård ju faktiskt deltog på deras rapportsläpp bara tre dagar tidigare om att bygga mycket och mer. Det mest festliga i detta avsnitt är nog förslaget om snabbare motorvägar och snabbare EPA-traktorer och det låter som att landsmötet tycker det med. Frågan är om Helena Gellerman, riksdagsledamot från Västra Götaland, och Lars Tysklind, tidigare riksdagsledamot från Bohuslän, lyckas hålla emot. Ingen av dem har auran av att ha en tung högerfot. Min mikrokampanj om ”Snabb för snabb(are) motorvägar” till studentförbundsordföranden går bet, ingen yrkar bifall. Utskottets förslag är det enda liggande förslaget, och det bifalls.
Fredag klockan 22.45
Min delegation har stundtals tappat bort röstkorten, men de dyker upp igen. Det är inte lika illa som för en tidigare partisekreterare som jag inte tänker nämna vid namn som råkade låta sitt röstkort tillfalla ungdomsförbundet. Jag och Joar Forssell diskuterar detta en kort stund för att sedan snabbt konstatera att vilda röstkort också är röstkort och att varje vän av demokratin borde vara glad att de kommer till användning.
Det förra ledarskapet i partiet har haft mycket dålig koll på protokoll, ett brott mot Folkpartismens första regel.
Man kanske skulle kunna tro att granskningsutskottets (GU) verksamhet är det mest enkla och banala ärendet som finns, som det brukar. Så är det inte i år. Sammankallanden, Bodil Frigren Ericsson, har fått det tuffa arbetet att granska de senaste två årens mycket stora rörelser i vårt parti. Hon rapporterar från talarstolen att inte bara har protokollen varit borta, de har dessutom varit svåra att läsa, ibland har de inte funnits, när de sen har lokaliserats och sammanställts, så har ingen i GU fått ta del av dem. Det här väcker känslor, talarlistan byggs snabbt på. Rapporten slår ner på en rad moment, särskilt delegationsordning och beslutsfattandeprocesserna mellan partiledning, partistyrelse och riksdagsgrupp. Alla i behov av klargörande. I mitt huvud formulerar jag det tämligen enkelt: Det förra ledarskapet i partiet har haft mycket dålig koll på protokoll, ett brott mot Folkpartismens första regel. Processförstörning är väl ett ord man kan använda. Eller ovilja att sätta saker i pränt. Bodil avslutar med att bestämt avgöra att det är bättre nu, och att förutsättningarna finns för att göra rapportörerna muntrare nästa år.
Mitt anförande om GU var inte särskilt intressant men det avslutades med: ”Jag tror att bra stadgar kan rädda världen” och jag hör till den delen av befolkningen som tror det.
På punkten om Granskningsutskottet gör jag min debut i talarstolen. 2019 gjorde jag debut i samma fråga: Då för en särskilt lam formulering om partiets frekventa partiråd, det lite mindre beslutande organet, i tillsättandet av EP-vallistan 2019. Wilhelm Sundman från Örebro – mini-Johan Pehrson – tycker att vi ska vänta till imorgon med stadgeavsnittet eftersom vi bara har 15 minuter kvar. Ingen håller med, han drar tillbaka sitt förslag. Vild debatt utbryter om schemat, som mynnar ut i att det beslutas att köra en klassisk nattmangling. Ett förslag Wilhelm däremot inte drar tillbaka är hans eget om att partiet borde byta namn till Folkpartiet. Mitt anförande om GU var inte särskilt intressant men det avslutades med: ”Jag tror att bra stadgar kan rädda världen” och jag hör till den delen av befolkningen som tror det. Landsmötet drar över till 01.00, så snart klubban faller går jag tillbaka till det lilla hotellrummet och somnar omedelbart.
Lördag klockan 11
Chatten går varm redan när jag vaknar, Uppsalas ombud är prydligt sorterade i sina stolar klockan 08.00 när mötet öppnar. Det är inte jag. Lina Nordquist, vice partiledare och riksdagsledamot från Uppsala, har i en stunds klarhet gett mig sovmorgon. Jag anländer lagom till en av landsmötets höjdpunkter: Tal av partiordförande. Talet är klart godkänt men kanske inte mer än så. Klassiska folkpartiämnen som Ukraina, Israel, skolan och EU avhandlas. Vi räknar till minst två Lars Winnerbäck-referenser och det är väl passande när vi ändå är i Linköping. Jag tror han märker att energin gick ur mot slutet – så i sista biten av den stående ovationen gör han en sorts impromptu-pepp för att skruva upp deltagarna inför de fortsatta förhandlingarna. Det funkar.
Det har blivit dags för debatten om slöja på barn i förskolan. Innan vi ens börjar är det över femtio personer på talarlistan. När möteshandlingarna skickades ut för ett par veckor sedan kunde man läsa ett från partistyrelsen omsorgsfullt jämkat förslag, Liberala kvinnor ville gå längre, och i utskottet i fredags lyckades de driva igenom sin egen, tuffare linje. Redan från start begränsas talartiden till en minut.
Gulan Avci är glad, hon berättar att hon ställt en klocka på 19.00 på söndagskvällen, det är då landsmötet är slut, säger hon.
Slöjdebatten skär ett sår genom den liberala själen, frihet från tvång med tvång? Debatten håller hög nivå. Tänk om frågor kunde få behandlas med lika stor finkänslighet i resten av det politiska Sverige? Jag tyckte det luktade vinst åt gänget från Liberala kvinnor som ville gå på den hårdare linjen och som fick utskottet med sig. Men sen gick Romina (Pourmokhtari, klimatminister, reds. anm.) upp i talarstolen och korrigerade de som landade fel. Efter det var debatten klar, skåpet ställt på plats och frågan avgjord. Voteringen kommer, partistyrelsen vinner. Landsmötet 2021, ett långt mycket yrare event, fick standardyrkandet: “PS mot Pourmokhtari med flera”, där Romina rev ner seger efter seger med hela LUF i ryggen. I slutet av detta landsmöte blir hon själv partistyrelseledamot och den här debatten skvallrar kanske om hur PS-förslagen kommer stå sig gentemot ombuden nästa landsmöte 2025.
Lördag 13.15
Lotta Edholm inleder utbildningspasset med ett tal, det handlade om varför hon tackade ja till att bli skolminister. Några saker ligger i skottgluggen i detta pass: De långa kötiderna till populära skolor, som innebär att föräldrar planerar när de ska föda sina barn för att kunna komma in i kön så tidigt på året som möjligt. Undertecknad är skyldig till detta. De religiösa friskolorna är också i skottgluggen, och jag överväger att slå ett slag för den lilla konfessionella förskola mina egna barn går på. I skottgluggen är också undermåliga språkkunskaper i förskolan. LUF föreslår det kreativa: “mer prov i förskolan!”, partistyrelsen verkar hålla med. Utbildningsminister Mats Persson går upp och säger att det finaste man kan göra är att debattera skolfrågor på ett landsmöte för Liberalerna. Ombuden hummar instämmande.
Jag överväger att slå ett slag för den lilla konfessionella förskola mina egna barn går på.
Hur vet man att landsmötet behandlar någonting strategiskt viktigt? Det kan vara svårt att avgöra vid en första anblick. För veteranerna är det enkelt: 1) Partistyrelsen, kanske partiordföranden själv, följer debatten från första bänken. 2) tjänstemännen och pressfolket är på tårna, uppmärksamma och ofta i dialog med varann. 3) Undomsförbundsordföranden kryssar mellan ombudens stolar med seger i blicken, ofta med lätt rosiga kinder. Och slutligen, 4) om partiets spin doctors står med korslagda armar och litet lätt tempo i högerfoten: Det är allvar. Ibland, men ganska sällan, när det verkar dra helt åt skogen för partiledningens planer så har de en liten fördel. Då tvingas några riktigt rutinerade partirävar upp i talarstolen, och där säger de att så här komplicerade och mångfacetterade frågor nog måste skickas för marinering i det mystiska beredningsutskottet ett tag. Så är inte denna debatt. Här är vi hemma, förslagen som ligger vilar på redan bra förslag, de flesta är överens.
Det börjar rotera stora godispåsar i lokalen. Ombuden vill tanka energi. Inte för långa förhandlingspass – nä! Det är för att vara redo för festen. Men innan dess så får Jan Björklund en stående ovation bara genom att komma in i lokalen. Han ska bli belönad med Karl Staafs stora medalj i guld.
Årsmötesmiddagen
Som vanligt är det en riktigt bra fest. Liberala kvinnors Cecilia Elving och HBTQ-liberalernas ordförande Carl-Otto Engberg är toastmasters. Det serveras trerätters och det minglas, vid flera tillfällen sitter ingen ner. I mitten av rummet finns en liten scen och den nyttjas till max. Obekräftade uppgifter talar om ett congatåg med Erik Berg och Gulan Avci som lok. När lokalen stänger vid 02 fortsätter festen i Linköping city.
Sista sucken, söndag 08.00
Trots att jag bara är fem minuter sen till förhandlingspasset som börjar tidigt på söndagen så har jag missat ”Val av partistyrelse”. Det är förstås ingen big deal, valberedningen nominerade redan dagen innan, och ingen utöver de valberedda hade gjort anspråk på en plats.
På eftermiddagen bifaller det tidigare frisinnade partiet med bakgrund i nykterhetsrörelsen ett antal drog- och alkoholliberala förslag i rad.
Det märks att mötet är på upploppet – på eftermiddagen bifaller det tidigare frisinnade partiet med bakgrund i nykterhetsrörelsen ett antal drog- och alkoholliberala förslag i rad: Licenshandel för allt utom hårdsprit, alltså öl i vanliga butiker ungefär som i Finland. Söndagsöppet på Systembolaget, och att de ska få hålla öppet till 20 alla veckans dagar. Vi tycker inte längre att man måste tillhandahålla tillagad mat för att få servera alkohol, och vi vill att man tillsätter en statlig utredning om avkriminalisering av narkotika utan att spänna fast utredarna vid nolltoleransen.
Partistyrelseledamöter som avgår tackas av, vi serveras Wallenbergare till lunch. Det börjar gå upp för partiledningen vad landsmötet har beslutat för spritpolitik, aj aj. Jag börjar längta efter mina barn. Förutom Robert Hannahs barn har jag sett kanske ett eller två till. Det är ganska få barn. En gång för längesen fick jag höra att längst bak i salarna på Kristdemokratiska ungdomsförbundets möten fanns det platser reserverade för barnvagnar.
Finns det en framtid för Liberalerna? För mig är svaret ett självklart ja. ”Det är så fint att någon vaknar en dag i typ, Ragunda, och känner att idag ska jag gå med i Liberalerna” tänker Max Sjöberg, tidigare vice ordförande för Liberala ungdomsförbundet, högt och får något religiöst i blicken. Alla här bryr sig så himla mycket att vi tar oss över spärren bara för att vi är så himla envisa. Om en liten stund börjar de 600 deltagarna att lämna Linköping. De går tillbaka till sina kommunalrådspositioner eller nämndmöten och sammanträden i beredningar och utskott. Vissa går tillbaka till regeringskansliet. Alla med förnyat förtroende efter långa och noggranna överläggningar.
Thea Andersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!