Man behöver inte skratta med chipsmakaren Mauri på bästa sändningstid för att vara intressant som politiker. Redaktionens Jakob Norrhall ser statsministern skapa dålig stämning och blir överlycklig.
I juli höll jag en fest i min lägenhet. Plötsligt sätter LD:s kulturedaktör Henrik Dalgard på ett klipp på mobilen, som han sätter mot sin panna under tiden vi samtalar. På skärmen spelas ett klipp på någon som spelar mobilspelet Subway Surfer, ett färgsprängt mobilspel, riktat till barn i åldrarna fem till tio år.
Kulturredaktör Dalgard gör så klart detta på skämt. Det är en pastisch av ett fenomen på sociala medier där klipp från mobilspelet spelas upp samtidigt som ett klipp med annat innehåll, sida vid sida på samma skärm, för att håna att ungdomar inte kan hålla uppmärksamheten uppe mer än tre sekunder om inte händer på skärmen.
Jag kom att tänka på detta fenomen när statsminister Ulf Kristersson nyligen var med i TV4 satsningen ”Vem kan styra Mauri”, ett program där partiledare sätter sig i en bil tillsammans med den rödhårige chipsmogulen Mauri Hermundsson för att lära honom övningsköra. Tanken är att vi vi som tittare får lära känna partiledarna. Det är underhållande, och troligtvis uppskattat av många, när politiker får skratta tillsammans med den glade Mauri samtidigt som de gör upptåg.
Tills det är Kristerssons tur. När de kliver ut ur bilen möter statsministern ett uppdukat bord med leksaker, kungakronor och tiaror, tillsammans med statister uppklädd som läkare, kung och cowboys. Han vill att statsministern ska leka teater.
”Jag gör inte pajiga saker”, säger statsministern, och vägrar delta i segmentet. Det blir märkbart stel stämning, något som Mauri själv förbryllas av ”Jag blev förvånad av att nästan alla partiledare verkade tycka det var genuint roligt att göra något annorlunda, men Ulf Kristersson var inte en av dem”
För vissa uppfattas Kristersson som en tråkig, till och med snusförnäm, person för att han inte vill spela teater. Det gör inte jag. Sådant gjorde han i 20-årsåldern när han var aktiv i Södermanland-Nerike studentnation. Nu är han statsminister och partiledare. Därför hedrar det statsminister Kristersson att inte ställa upp på pajaskoncept. Det är uppfriskande att se en politiker försöka tala allvar om hur han vill lösa landets problem utan att känna behovet av att bjuda på underhållning för att nå ut. Eller som han själv uttrycker det i inslaget: ”för mig är politik i grund och botten någonting rätt viktigt och allvarligt, det är inte så mycket ett allmänt spexande.” Vilket Mauri sen håller med om: ”Han är ju trots allt statsminister. Tvärtom kanske det hedrar honom att en gång för alla täppa till käften på den tv-pajas som är jag. Till och med jag själv kan tycka det är lite skönt.”
Att Kristersson agerande var unikt bland de som deltog i programmet visar på hur svältfödda vi är på politiker som kan engagera väljare medelst riktig retorisk förmåga. De tycks inte lita på sin egen förmåga, utan ger sig hän åt subway-surfer-liknande underhållning. Ett måste tror de säkert. Väljarn kan väl knappast klara av budskap som är längre än fem sekunder och innehåller ord med fler än fem bokstäver?
Sociala medier-forskarna Kajsa Falasca och Richard Flygt Branje skriver: ”Om partiledarna börjar välja inte bara hur de kommunicerar, utan också vad de kommunicerar utifrån vad som belönas med synlighet och engagemang, uppstår en större demokratisk fråga. Då blir plattformarnas logiker en del av villkoren för hur den politiska dagordningen formas.”
Även om forskarna, i samma artikel, menar att valet inte avgörs på Tiktok visar det onekligen att våra politiker följer de sociala mediernas flöde snarare än att styra dem själva. Det märks i den pågående valrörelsen, där partierna har engagerat sig på sociala medier på sätt de inte gjort förut . Det är personligt, (försök till) roligt och brainrot-vänligt. Underhållning, blandat med politiskt budskap, används som en retorisk trojansk häst.
Denna underhållningsdrivna politikfick dock för några veckor sedan ett bakslag. I en TikTok-video från Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar löd budskapet ”I love abortion and trans people and migrants and birth control and immigrants and gay people and having fun and just being a nice person” och, mest anmärkningsvärt ”abortions”. Inläggets format och innehåll är saxat från sångaren Zara Larsson, som gjorde ett liknande inlägg på sociala medier för några månader sedan, vilket väckte vrede i Vita huset.
Att Nooshi älskar aborter kan förstås vara sant. Men ingen seriös partiledare skulle uttrycka sig så om abort i, säg, riksdagens kammare – där hon faktiskt jobbar. Är det då rimligt att säga så på sociala medier, bara för att det är content?
Så klart är det inte det. Politik är seriöst, livsavgörande för vissa. Det verkade partiet själva insett efter att tidningen Dagen skrev om inlägget, varpå det sedan togs bort.
Kalla mig pryd och konservativ, men jag vill inte veta hur partiledares sexliv ser ut.
Man kan förstås tycka om när politiker ”är som mig”. Igenkänningen, att politikerna är roliga och hänger med i nättrenderna, gör politiker mänskliga. Även om det troligtvis har laborerats fram av några unga sociala medier-ansvariga på partikansliet efter noga (nåväl) överväganden, inte av Dadgostar själv. Igenkänning, roliga klipp och memes tar plats. I skymundan finns politiska förslag om vilket samhälle partiet vill bygga.
Problemet: partierna avgör inte när väljare ska glömma bort spexiga övningskörningar medan man pratar om skattereformer eller migration i en partiledardebatt. Det lärde sig Göran Persson i valförlusten 2002, där en valanalys påpekade att hans dans med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra, gjorde det svårt att sedan köpa hans, i övrigt, barska och allvarsamma retorik.. På samma sätt är det svårt för mig att glömma bort när Thand Ringqvist valde att svara ärligt på frågan ”Du blir irriterad när din man väcker dig med sitt morgonstånd”. I stället för att säga ”vad har detta med valet att göra?” svarade hon att hon faktiskt tycker om det, i den ovärdiga satsningen Fördomsshowen.
Kalla mig pryd och konservativ, men jag vill inte veta hur partiledares sexliv ser ut – jag vill veta hur de vill ändra landets riktning. Inte minst med tanke på att hon samma vecka som avsnittet publicerades stod och skällde ut regeringen för tonårsutvisningarna.
Politiker skapar intresse genom att förklara visioner om hur orättvisa ska utrotas, en konst som har utövats sedan de gamla grekernas tid. Vi behöver så klart inte ha snustorra politiker som bara rabblartalepunkter. Då försvinner mänsklighetsfaktorn. Men man behöver inte skratta med chipsmakaren Mauri på bästa sändningstid för att vara intressant som politiker. Retorikens historia lär oss annorlunda. I Sverige är det inte heller befängt att föreställa sig att politiker kan klara av att väcka detta intresse, som när partiledaren Göran Persson (S) skällt ut Carl Bildt (M) med de bevingade orden ”berätta inte för mig om det svenska klassamhället”, eller Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”.
Det tar så klart mer tid att öva upp och utföra denna form av retorik. Det är mer krävande att skriva ihop politiska tal än att pumpa ut klipp där man beskriver statsministerkandidaten Magdalena Andersson som ”mamma”. Men det är värdigare. För partierna, och för oss väljare.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!