Fransmännen älskar sina stora män – och allra mest Charles de Gaulle. Eric Luth ser ännu en storfilm om generalen och funderar över varför Emmanuel Macron redan känns som huvudpersonen i en framtida biopic, medan Ulf Kristersson snarare lär hamna på SVT Play.
Emmanuel Macron dyker upp i Stockholm och påminner Ulf Kristersson om att han borde gå till skräddaren igen med sin kostym.
Det är något med fransmännen och att alltid göra ett statement genom sig själva. Den kanske främste i sammanhanget är landets moderne landsfader Charles de Gaulle – han vars spöke fortfarande dominerar fransk politik. Man kan vara alltifrån vänsterpopulist till högerextremist. Oavsett hyllar man Charles de Gaulle, ledaren som vägrade böja sig för Hitler, som vägrade böja sig för USA och som till slut tvingades avgå när han vägrade böja sig för 68-rörelsens studenter.
På svenska biografer kan man nu se första delen av den senaste långfilmen om De Gaulle, De Gaulle: Motståndets pris. Det känns förvisso som att det kommer åtminstone en ny stor fransk De Gaulle-film i kvartalet, ungefär lika ofta som det kommer en ny stor brittisk Churchill-biopic. Nästan alla innehåller samma, kanoniserade scen: De Gaulle sitter i ett radiobås i London och försöker övertyga sina landsmän om att ansluta till det fria Frankrikes styrkor, i kampen mot Vichyregimen och i förlängningen Hitler.
Antonin Baudrys De Gaulle är inget undantag. Den främsta skillnaden mot de tidigare är att den är dubbelt så lång och avverkar hälften så många år. ”Motståndets pris” inleds med De Gaulles idoga försök som ung, nyutnämnd general att fortsätta kampen mot nazisterna i Marne. Snart tvingas han ta sig till London, för att därifrån – och med tiden via Tchad, Kamerun och stora delar av Västafrika, ibland tillsammans med och ibland utan Churchill – kämpa för Frankrikes frihet.
När man ser Emmanuel Macron sida vid sida med Ulf Kristersson tänker man att det nog snart kommer att komma biopics om Emmanuel Macron också.
I det sammanhanget upptar en väsentlig del av filmen slaget vid Bir Hakeim, där en liten men tapper grupp fransmän (beroende på hur man ser det) besegrade en mycket större, nazitysk armé.
Jämte det ovanliga fokuset på De Gaulles och de fria franska styrkornas framfart i franska Afrika är huvudrollinnehavaren Simon Abkarians insats filmens största förtjänst. Det är, kort och gott, ett ypperligt val av De Gaulle-skådespelare. Han lyckas, som få tidigare, med konststycket att skådespela fram Frankrikes store man som både skrattretande och djupt vördnadsbjudande (inte helt olikt Gary Oldmans Churchill i The Darkest Hour). Man skrattar åt honom, lider med honom och imponeras av honom, ofta i ett. Historieböckerna verkar, typ, instämma i den tolkningen.
Andra har beskrivit det bättre men Baudrys film är också ett uppenbart försök att moderera vad man (i Frankrike framför allt) menar är en för amerikansk syn på Frankrikes roll under andra världskriget. Jämte Abkarians De Gaulle är en av filmens centrala karaktärer Fernand Bonnier de La Chapelle, spelad av Florian Lesieur. I verkligheten sköt han Vichyregimens tidigare regeringschef François Darlan, som amerikanerna just ville börja samarbeta med. Dessutom ägnas en hel del tid åt Roosevelts försök att kringgå De Gaulle, hans besatthet av de små öarna St Pierre et Miquelon mitt under brinnande världskrig liksom hans ambitioner att sätta Frankrike under amerikansk förvaltning.
Hur man än vrider och vänder på Charles de Gaulle finns det något nytt att upptäcka och jag antar att det kommer fler storfilmer med franska storbudgetar. När man ser Emmanuel Macron sida vid sida med Ulf Kristersson tänker man att det nog snart kommer att komma biopics om Emmanuel Macron också. Det är något med deras sätt att föra sig, med att tro att världen ligger för deras fötter, som inspirerar och imponerar och ibland lockar till skratt. Men det är trots allt svårare att tänka sig att det snart kommer en stor biopic med svensk storbudget om Ulf Kristersson. I bästa fall kan det bli en samtidshistorisk dokumentär i några delar på SVT Play.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!