Liberalerna har gått upp i stabsläge efter att partiledare Simona Mohamsson slopat sitt nej mot SD-ministrar. Men vilken makt Sverigedemokraterna skulle få genom några ministrar, som de inte redan har genom Tidöavtalet? Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap och förläggare på Timbro förlag, reder ut.
Hur är det egentligen att vara statsråd? Förmodligen dötrist, långtråkigt och – alldeles, alldeles underbart.
I alla fall om man heter Jimmie Åkesson och har väntat i mer än tjugo år.
Eller, för den delen, om man är Simona Mohamsson som nyss fått smaka på makten och företräder ett parti med erfarenheten och självbilden av att ingå i samtliga svenska borgerliga regeringar sedan 1920-talet.
Symbolvärdet främst, således?
Nja, kanske inte riktigt. Men det faktiska värdet av att gå från opposition till regering är svårare att nagla fast.
Formellt finns inget mellanting. Antingen sitter man i regering – med ansvar för ett eller flera departement, full tillgång till information och ett kollektivt ansvar för samtliga beslut – eller också gör man det inte.
I verkligheten är det mer komplicerat. Regeringar kan se olika ut. I stora och rangliga koalitioner kan inflytandet vara ganska begränsat. I Sverige har vi aldrig haft fler än fyra partier i Rosenbad. Finland hade för inte så länge sedan en fempartiregering. Belgien har haft sju regeringspartier, Israel åtta. Beroende på sammansättning och storleksförhållanden kan ett parti ha både stor och liten makt.
Och det finns, vilket framgått av de senaste åren, möjligheter att utöva stort inflytande även utanför regeringen.
Det var uppenbart att de sverigedemokratiska förhandlarna på Tidö slott hade dragit lärdomar av januariavtalet.
Tidöavtalet är en långtgående variant av det som på engelska kallas confidence and supply. Confidence syftar på att en minoritetsregering behöver stöd i förtroendeomröstning om själva statsministerposten. Supply syftar på stöd för budgeten (som i det brittiska parlamentet kallas för ”supply bill”). Som bekant innehåller Tidö även betydligt mer, även om det är långtifrån heltäckande.
Det är rimligt att anta att avtalet hade sett annorlunda ut om regeringspartierna inte hade behövt kompensera för att Sverigedemokraterna – trots att de var störst i underlaget – stod utanför regeringen.
Det var uppenbart att de sverigedemokratiska förhandlarna på Tidö slott hade dragit lärdomar av januariavtalet: ett annat exempel på confidence and supply som gav Liberalerna och Centerpartiet betydande sakpolitiska framgångar på papperet, men som i stora delar inte genomfördes eftersom den rödgröna regeringen hade begränsat intresse av att implementera liberal politik.
I och med att Liberalerna har övergett sitt veto mot SD-ministrar kommer den fortsatta diskussionen att handla om hur många och vilka ministerposter partiet ska tilldelas.
Kommer Sverigedemokraterna att få större sakpolitiskt genomslag i regering än utanför? Frågan är i praktiken redan överspelad. I och med att Liberalerna har övergett sitt veto mot SD-ministrar kommer den fortsatta diskussionen att handla om hur många och vilka ministerposter partiet ska tilldelas – vid sidan av det politiska innehåll som följer av dess relativa styrka.
Från Liberalernas perspektiv har den röda linjen mot SD-ministrar utgjort en begränsning. Men det avtal som presenterades den 13 mars, det som partierna själva vill kalla för Sverigelöftet, utgör också en sorts begränsning, paradoxalt nog.
Genom att i förväg deklarera en ömsesidig vilja att regera tillsammans, och dessutom skissera innehållet i samarbetet, har Liberalerna och Sverigedemokraterna samtidigt reducerat utrymmet för alternativa upplägg. En omvänd confidence-and-supply-lösning – där Liberalerna står utanför regeringen men maximerar sitt inflytande genom att villkora sitt stöd – framstår därmed som utesluten.
Om Liberalerna trots allt klarar riksdagsspärren lär få klaga. Partiets kamp nu gäller överlevnad, inte sakpolitiskt genomslag.
Andreas Johansson Heinö
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!